Vem får ekonomipriset 2012?

Nästa måndag den 15:e oktober meddelas vem som får ekonomipriset 2012. Fram till den 14:e oktober kan du traditionsenligt rösta vem du tror kommer få priset här på Ekonomistas. Inspiration till en del av kandidaterna på listan har vi hämtat från det Nobelsymposium som nyligen gick av stapeln i Stockholm (videoupptagningar från detta blir nu successivt tillgängliga här).

Läsvärt

”Happyism”: Deidre McCloskeys långa och passionerade angrepp på lyckoforskningen, dess politiska anspråk och myten om den moderna tidens fördärvlighet.

David Levine argumenterar i en ebok för att beteendeekonomin är dödsdömd. Boken utvecklar de argument som Levine tidigare framfört i två artiklar (del I och del II)

Läsvärd genomgång av vilket politiskt inflytande beteendeekonomin har haft hittills.

”Vem har mest rätt i frågan?” vs. ”Vad vet vi om frågan?”

I augustinumret av New York Review of Books publiceras en ”brevväxling” mellan, å ena sidan, Daron Acemoglu och James Robinson och, å andra sidan, Jared Diamond. För den som (mot förmodan) inte känner till dessa personer så är de två förstnämnda professorer i nationalekonomi respektive statsvetenskap vid MIT respektive Harvard, den senare professor i geografi vid UCLA. De två förstnämnda har skrivit mängder av artiklar och böcker där de i olika tappningar förespråkar institutioners fundamentala betydelse för långsiktig ekonomisk utveckling, och kanske framförallt institutioners överlägsenhet i att förklara skillnader i globalt välstånd jämfört med andra tänkbara fundamentala faktorer som geografi eller ”kultur”. Jared Diamond är, å sin sida, mest känd för sina populärvetenskapliga böcker (Guns, Germs, and Steel, och Collapse: How Societies Choose to Fail or Succeed) där han argumenterar för att det finns geografiska förklaringar till allt ifrån var civilisationen togs sin början till varför den industriella revolutionen inträffade i Europa snarare än i Kina.

Brevväxlingen har sitt ursprung i att Jared Diamond i somras recenserade Acemoglu och Robinsons senaste bok ”Why Nations Fail” i vilken de argumenterar för institutioners grundläggande betydelse för utveckling. Jared Diamond var i huvudsak positiv men tycker – inte oväntat – att det finns en del att hämta i idén om att geografiska förhållanden också kan ha påverkat utveckling. Detta gillar inte Acemoglu och Robinson och skriver därför ett svar där de återupprepar sina argument. Diamond svarar med samma mynt.

Det hela påminner på många sätt om debatten mellan Daron Acemoglu och Andrei Schleifer på Nobelsymposiet härom veckan (och för den delen om flera andra diskussioner under de dagarna). De främsta företrädarna för sitt ämne träffas för att diskutera vad vi vet om någon komplex viktig fråga och resultatet blir att de ensidigt argumenterar för sin sak.

Frågan om vilka fundamentala faktorer som är avgörande för att förstå långsiktiga skillnader i ekonomisk utveckling utgör basen för en kurs som jag sedan flera år tillbaka ger på Handelshögskolan och – full disclosure – jag argumenterar i slutändan för att institutioner är av större betydelse än geografi. Ändå har jag svårt att förstå varför det inte skulle gå att säga att ”geografi” också har haft, och fortsatt har, en viktig betydelse för utveckling. Det finns ju en rad idéer och faktum som Acemoglu och Robinson själva använder, eller tycks positivt inställda till, som är nära länkade till geografiska skillnader. Till exempel så argumenterar de för att dödssannolikheten för kolonisatörer (som till stor del var en funktion av geografiska förhållanden) var avgörande för de institutioner som skapades av kolonisatörerna och som sedan till stor del format dagens institutioner. De verkar också positiva till Engermann och Sokoloffs argument att jordmån och andra förutsättningar för olika sorters jordbruk, genom sin påverkan på förmögenhetsfördelningen, kom att påverka tidiga institutioner och därmed även dagens institutioner.

En specifik fråga som tas upp i brevväxlingen mellan Diamond och Acemoglu och Robinson gäller naturresursers effekt på ekonomisk utveckling. Acemoglu och Robinson skriver ”it is not characteristics of a natural resource but the institutions that determine whether it is a curse or a blessing – diamonds are a curse for Sierra Leone and Angola, and a blessing for Botswana”. Diamond svarar ”…But characteristics of diamonds and oil notoriously promote corruption and civil war more than do characteristics of iron and timber”. Båda har rätt (vilket visas i detta papper) och något säger mig att båda parter vet detta. Ändå argumenterar de som de gör.

Mer allmänt tycker jag som sagt att det ofta ser ut så här. Kanske var Nobelsymposiet ett speciellt tillfälle och kanske hade deltagarna fått instruktioner att ensidigt argumentera för sin sak. Men för alla som är intresserade av frågan ”Vad vet vi om X” så skulle man önska att det fanns fler situationer där dessa kunniga personer försökte värdera alla argument snarare än förfäkta sina egna.

Tore Ellingsen: Ett reformförslag

Det här är ett gästinlägg av Tore Ellingsen, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Under de senaste par åren har jag fått många frågor beträffande privat produktion av välfärdstjänster i Sverige. Bör man i större grad än nu hålla vinstintresset borta från vård, skola och omsorg? Eller bör man i stället uppmuntra privata aktörer att utöka sin verksamhet? Jag brukar undanglidande säga att teorin inte ger något glasklart svar, och att det kommer ta tid innan empirin går att tolka – bland annat därför att svenska reformer på området inte alls är utformade för att underlätta utvärdering.

Å, vilket tråkigt svar!

Så låt mig ställa en enklare fråga. – Vilken reform skulle jag föreslå för att förbättra den privata produktionen av välfärdstjänster? Här är min utgångspunkt: Det uppstår samhällsekonomiska förluster varje gång leverantören med det lägsta priset är konkurrenskraftig enbart därför att hon hittat ett smart sätt att undvika skatt. Vi bör därför ändra reglerna för offentlig upphandling så att upphandlaren inte beaktar enbart pris och kvalitet på den upphandlade tjänsten utan även de relevanta skattebetalningarna. Upphandlingsreglerna bör kort sagt utformas för att välja den leverantör som erbjuder det bästa paketet av pris, kvalitet, och offentliga finanser. För välfärdstjänster i kundvalssystem skulle på motsvarande sätt ersättningen till utföraren kunna betingas på utförarens skattebetalning.

Nytt nummer: Ekonomisk Debatt nr 6 2012

Idag kommer ett nytt nummer av Ekonomisk Debatt ut. Ledarartikeln av Astri Muren diskuterar frågan om vinster i vård och omsorg. Lars Hultkrantz visar hur  bilister som kör långsamt ska kunna betala lägre fordonsförsäkringar, Roger Svensson kritiserar en föråldrad upphovsrätt, Karl Wennberg, Frédéric Delmar och Karin Hellstedt studerar i vilka branscher som entreprenörer gör störst nytta och Pär Holmbeck visar att penningpolitiken bör ta hänsyn till prisbubblor på bostadsmarknaden men inte enbart genom ändrad styrränta. Tre aktuella böcker recenseras och Nationalekonomiska Föreningens förhandlingar innehåller det unika mötet med hela Riksbankens direktion som debatterade penningpolitikens tidigare och framtida inriktning.

Invandrares hälsa och svensk ojämlikhet

Påverkar inkomstskillnader i samhället påverkar medborgarnas hälsa? Denna fråga har länge diskuteras och undersökts. Fortfarande råder stor tveksamhet bland forskare om något samband mellan ojämlikhet och hälsa alls finns. Det är nämligen mycket svårt att identifiera denna ojämlikhetseffekt eftersom det krävs väldiga datamängder över individers utfall gärna över en längre tid (se en översikt här).

I det senaste numret av Ekonomisk Debatt presenterar emellertid Hans Grönqvist  Per Johansson och Susan Niknami en undersökning av just ojämlikhetseffekten där många av mätproblemen verkar ha lösts. Författarna studerar invandrare i Sverige som under 1980- och 1990-talen placerades ut i olika kommuner utifrån tillgången på lediga lägenheter. Detta “politikexperiment” innebär att forskarna slipper den välkända problematik som uppstår när människor väljer att bosätta sig på orter vilket innebär att det är svårt att mäta hur de påverkas av dessa orter. Utplaceringspolitiken som instrument för identifieringsstrategi är inte ny (se bl denna studie) men nytt är att den har ifrågasatts av andra forskare och diskussionen lär pågå om dess användbarhet.

I sin huvudanalys mäter Grönqvist, Johansson och Niknami hur den egna kommunens inkomstspridning påverkar risken för de utplacerade invandrarna att hamna på sjukhus inom fem år efter ankomsten. De tittar först på gruppen som helhet och konstaterar att en ökning i inkomstspridning med en standardavvikelse (när fördelningsmåttet är ginikoefficienten i disponibla inkomster motsvarar detta en ökning med ca tio procent) ökar risken för att bli inlagd med drygt två procent. Men ökningen är inte statistiskt säkerställd utan skulle lika gärna kunna vara en tillfällighet i data. Storleken på effekten är dessutom mycket liten; den är endast mellan en tjugondel och en halv hundradel av hälsoeffekten av höja sin utbildning från grundskola till två års högskoleutbildning.

Författarna fortsätter med att studera effekten på olika delgrupper bland de utplacerade invandrarna utifrån deras utbildningsnivå, kön och ålder vid invandring. I stort sett samtliga fall visar liknande resultat som när hela gruppen studerades.

I sin avslutande diskussion sammanfattar Grönqvist, Johansson och Niknami sin resultat:

Sammantaget visar inte våra resultat på några statistiskt signifikanta hälsoeffekter av inkomstskillnader. Samtidigt är våra skattningar tillräckligt precisa för att kunna utesluta stora effekter.

Naturligtvis är inte denna studie det sista ordet i frågan om vi blir sjuka av inkomstskillnader. Gruppen invandrare är speciell på flera sätt, och kanske gäller det även den undersökta tidsperioden i Sverige. I forskningslitteraturen har man tidigare stött på en variation i effekter mellan såväl länder som tidsperioder och även i vilka mått på hälsa som använts (för en nyligen utkommen översikt av denna litteratur, se denna bok som snart kommer att presenteras på denna blogg). Men Grönqvists, Johanssons och Niknamis studie är trots det ett exempel på gedigen och trovärdig analys som för forskningsfältet ytterligare en bit framåt.

Läs hela artikeln här.

Läsvärt

När kraschar Japan? Peter Boone och Simon Johnson pekar på en svag del av den globala ekonomin.

Samma Boone och Johnson diskuterar världsekonomins grundläggande svagheter. I USA, Japan och Europa.

Diane Coyle bjuder in till en Vox-diskussion om nationalekonomins framtid i ljuset av finanskrisen.

I ett första inlägg i denna debatt anser Andrew Haldane att makromodellernas ensidighet är ett stort problem.