I år fyller Sveriges Riksbank 350 år, vilket gör den till världens äldsta fortfarande aktiva centralbank. En ny antologi beskriver Riksbankens och elva andra centralbankers historia, vad dessa har gemensamt och vad som skiljer dem åt samt om vi kan lära av historien i hur en centralbank bör skötas.
Det var år 1668 som Rikets Ständers Bank, alltså riksdagens bank, skapades i Stockholm. Första riksbankshuset låg på Mynttorget i Gamla stan, och det huset (Södra Bankohuset) står ännu kvar, vilket även gäller det andra riksbankshuset på Helgeandsholmen (idag riksdagen).
Det dröjde dock uppemot tvåhundra år innan Riksbanken blev en centralbank enligt modern definition. En centralbank ska stå för landets valutaproduktion, och även om Riksbanken alltid har gett ut sedlar och mynt fanns det på 1800-talet ett par dussin privatbanker (enskilda banker) som också hade tillstånd att ge ut sedlar. Det var inte förrän 1903 som Riksbankens sedlar var de enda som var tillåtna. Flera av de andra centralbanksfunktionerna, bl a att stå som sista långivare till banksystemet, var inte heller något som Riksbanken höll på med förrän på 1800-talets andra hälft.
Den nya boken Sveriges Riksbank and the History of Central Banking utgiven av Cambridge University Press, med Rodney Edinvsson, Tor Jacobson och jag själv som redaktörer, visar att Riksbanken inte är unik med att ha varit sen med att utföra samtliga moderna centralbankfunktioner. Detsamma gäller faktiskt samtliga andra gamla centralbanker, t o m den kanske kändaste av dem alla, Bank of England (grundad 1694). I boken beskrivs 12 centralbankers historier, skrivna av internationellt ledande ekonomhistoriker och nationalekonomer. Tidslinjen nedan visar vilka centralbanker som ingår i antologin och när de grundades.
Varför ska man då läsa en sådan här bok? Jag kan tänka mig åtminstone fyra skäl.
För det första är detta den första boken i sitt slag! Det finns visserligen historiska översikter av de flesta bankerna sedan tidigare, men ingenstans har de samlats i en och samma volym på detta tillgängliga sätt. Fokus på centralbankinstitutioner är inte vanligt, utan oftast ligger fokus på bankernas funktioner (här finns en annan ny antologi som kan rekommenderas) Dessutom är det första gången som Folkrepubliken Kinas centralbank (grundad 1948) får sin historia skriven, och det gäller även ECBs historia.
För det andra är det ett sällan skådat tidseffektivt sätt att tillgodogöra sig centralbankshistoria. De 19 forskare som har medverkat har arbetat i genomsnitt kanske 30 år med sina respektive centralbanker. Detta innebär att boken innehåller en ackumulerad kunskap på 570 år, koncentrerad till endast drygt fyrahundra sidor! Det torde vara få exempel på sådan kunskapskoncetration per sida.
För det tredje lyfter boken en rad viktiga frågeställningar när det gäller centralbanker: När och hur uppstod centralbankernas roll som just centralbanker? Vilken roll spelar den politiska kontexten för t ex oberoende och penningpolitikens målformulering? Hur har kriser hanteras och vilka lärdomar kan dras från dessa erfarenheter?
För det fjärde, och kanske viktigast, lyfter boken fram Riksbankens imponerande kontinuitet som samhällsbärande institution. Denna kontinuitet borgar för stabilitet och trovärdighet, vilket är en viktig utgångspunkt för en centralbank.
Ambitionen med den nya forskningsantologin är alltså att lyfta fram betydelsen av att förstå centralbanksinstitutioners ursprung och erfarenheter. Lärdomar från historien ska man vara försiktig med, men bara det faktum att omständigheter har förändrats kraftigt, vilket också påverkar centralbankerna och deras penningpolitik, är viktiga observationer. Oberoendet från politiken är inte heller huggen i sten. När Riksbanken inte följde Gustaf III:s vilja att trycka pengar för att finansiera krig, skapade kungen helt sonika en ny institution som gjorde det: Riksgäldskontoret. I andra fall kan centralbankernas ledningar bytas ut ifall de inte följer kungens eller regeringens önskemål, vilket har skett många gånger genom historien i de länder som studeras. Vissa gånger har centralbanken gjorts till en del av finansdepartementet, som i Spanien under 1900-talet.
Penningpolitikens historiska erfarenheter är därmed nära förknippade med centralbankernas historia. Förhoppningsvis kan denna bok bidra till att göra detta tydligare för flera.
Ekonomistas 
Tycker som du skriver i slutet att historien kan ge oss perspektiv till vår samtid – men i fallet Riksbanken tycker jag att vi idag kan se risker för att den är på väg att förlora sin roll som “samhällsbärande institution”. Vad har den för roll idag egentligen? Och vilken roll ska den ha framöver?
Vad ska Riksbanken ha för roll när sedlar och mynt fasas ut, när bankkontor stängs, när bankernas räntor sätts allt mer på de internationella kapitalmarknaderna, när Riksgälden är resolutionsmyndighet och dessutom börjat utföra valutaoperationer, när Finansinspektionen gets makrotillsynsuppdraget och när ett sedan länge delegerat affärsbanksadministrerat betalningssystem nu håller på att brytas upp av otaliga nya betalningstjänstaktörer?
Den pågående riksbankslagsutredningen borde ha en ypperlig möjlighet att lämna förslag på förändringar som både klargör och framtids-säkrar Riksbankens roll – men hittills har inga större, och /eller nytänkande förslag signalerats. Och på Riksbanken var man en av de första centralbankerna i världen att utreda frågan om e-pengar, men även denna utredning verkar landa i någon ”gör inget” slutsats. Tycker som sagt att detta är olycklig utveckling som kan göra nästa kapitel i Riksbankens långa historia mycket ointressant läsning.