Var är statsvetarna?

Världsekonomin har under de senaste månaderna dominerats av en amerikansk budgetkris och en europeisk skuldkris. Men dessa kriser har knappast orsakats av bristande nationalekonomiska insikter. Alla inser att offentliga inkomster och utgifter måste balanseras på sikt. Ekonomer har länge påpekat bristerna i valutaunionens stabilitets- och tillväxtpakt. Lars Jonung och Martin Larch sammanställde 101 förslag på förbättringar av pakten, samtliga presenterade före år 2006.

Ekonomer har också påpekat att utvecklingen för de offentliga finanserna i USA och många europeiska länder inte är långsiktigt hållbar. Många länder har tillåtit budgetunderskott och växande statsskulder i relativt goda tider, och de har inte anpassat sina pensions- och vårdsystem för att hantera åldrande befolkningar. Bland många exempel kan EU-kommissionen nämnas, t ex denna rapport från 2006 där de påpekar att den offentlig-finansiella utvecklingen i många europeiska länder är ohållbar och mycket riskabel.

Det saknas inte heller insikter om hur budgetproblemen i USA och skuldproblemen i Europa bör hanteras. De problem som gett upphov till kriserna och som medfört att beslut om tillräckligt kraftfulla åtgärder nu uteblir måste istället beskrivas som huvudsakligen politiska. Trögheten att få igenom reformer i USA, Grekland och inom valutaunionen beror på att ländernas regeringar inte kan, vill eller vågar stöta sig med andra maktcentra som opposition eller opinion. Det finns visserligen nationalekonomer som forskar om politisk ekonomi och som har tankar kring detta, men det vore rimligt att även statsvetarna har egna bidrag till denna angelägna diskussion.

Några frågor som nu behöver belysas är: Varför har inte en bättre politik kunnat implementeras? Hur ska den politiska processen och det europeiska samarbetet förändras för att vi i framtiden ska få se en bättre politik? Varför kan Lettland men inte Grekland implementera kraftiga åtstramningspaket? Vad händer i Grekland om landet tvingas ut ur valutaunionen? Vad händer i Tyskland om stöden till Sydeuropa upplevs som allt för generösa eller om ECB börjar tillåta högre inflation? Vad händer med den europeiska unionen om flera sydeuropeiska länder tvingas ut ur valutaunionen?

Vilken succé!

Årets upplaga av den svenska nationalekonomiska konferensen blev enligt flertalet bedömare en stor succé. Gallringen bland de inskickade bidragen hade varit hård vilket ledde till en hög vetenskaplig kvalitet. Själv blev jag inte besviken på en enda session, vilket hör till ovanligheterna på breda och områdesövergripande konferenser som denna. Om man fortsätter att satsa på hög vetenskaplig kvalitet så kommer man att åka till den årliga konferensen av nyfikenhet, vilket är en betydligt bättre drivkraft än pliktkänslan.

Om man ska lyfta fram några enskilda studier, så fann jag Andreas Madestams uppsats om hur firandet av fjärde juli under barndomen gör amerikanerna mer republikanska särskilt spännande. För att identifiera denna effekt utnyttjas variation i regnfall under uppväxten och författarna finner att fler regnfria nationaldagar gör en mer republikansk och dessutom mer benägen att rösta. En annan kul uppsats (ej online) presenterades av Katarina Nordblom som visade att benägenheten att yrka på skatteavdrag ökar markant när man fått kvarskatt att betala. Detta tyder på att folk i allmänhet lider av förlustaversion vilket är intressant då den mikroekonomiska standardteorin säger att det inte ska finnas något sådan samband.

Vice Riksbankschef Lars EO Svensson höll ett intressant föredrag om penningpolitiken i USA (bra, enligt LEOS) och i Sverige (dålig). Helt invändningsfri var dock inte presentationen och flera i publiken oroar sig nog mer för kreditförluster i bostadssektorn är vad Svensson verkar göra. Eftersom förtroendet för de makroekonomiska modeller Riksbanken arbetar med inte är hundraprocentigt (se t ex Martins och Roberts inlägg), så är hänvisningar till vad modellerna visar inte alltid helt övertygande.

Om man ska kritisera något så var den panel om privat tillhandahållande av offentligfinansierade välfärdstjänster som jag själv deltog i en aning tam. Just i år hade det nog varit på sin plats att diskutera den europeiska skuldkrisen snarare än den ständigt närvarande frågan om välfärdssektorns utformning. På det stora hela var dock konferensen en stor framgång och vi ser med spänning fram emot nästa års upplaga.

Röster om greklandskrisen

Det fattas inte många beslut om hur Greklands skuldkris ska hanteras. Däremot produceras det en mängd förslag på lösningar. Låt mig kommentera tre förslag från förra veckan, av The Economist, Jeffrey Sachs samt Willem Buiter.

The Economist förespråkar att den grekiska skulden skrivs ner kraftigt men att Grekland ändå ska stanna i eurosamarbetet. ECB måste sedan träda in för att backa upp dels övriga länders statsskuld dels den bankakut som måste inrättas för att ta hand om de banker som inte klarar en grekisk skuldnedskrivning.

Willem Buiter och en kollega landar i en liknande slutsats efter att först ha analyserat flera olika handlingsalternativ. I Financial Times verkar Jeffrey Sachs förespråka en ännu tydligare bail out av Grekland och dess banker, även denna gång med uppbackning av ECB.

I ett tidigare inlägg (ECB måste visa vägen ut!) föreslog även jag att den grekiska skulden ska skrivas ner kraftigt samt att ECB ska backa upp en garanti för statsskulder och en europeisk bankakut. Men till skillnad från de tre förslagen ovan försökte jag även belysa kopplingen mellan kortsiktig krishantering och långsiktiga moral hazard-problem.

För det första menade jag att Grekland bör tvingas lämna eurosamarbetet. Detta dels för att det förmodligen gynnar grekerna på lite sikt, men främst för att visa att det finns gränser för hur statsfinanserna får hanteras inom valutaunionen. Ett grekiskt utträde skulle medföra stora problem i Grekland under en övergånsperiod, och andra länder bör på olika sätt hjälpa Grekland under denna period. Även på de finansiella marknaderna i hela Europa skulle dramatiken bli stor. I samband med utträdet måste därför omfattande stödåtgärder presenteras. Dessa ska inkludera ett garantiprogram för kvarvarande statsskulder och en europeisk bankakut, i bägge fallen med obegränsad uppbackning från ECB.

Dessutom menar jag att statsskulder inte ska garanteras rakt av. De spekulanter (tyska och franska banker? svenska pensionsfonder?) som har köpt billiga italienska och portugisiska statsobligationer skulle gynnas mycket kraftigt om ECB ställde ut en fullständig garanti för återbetalningen av dessa. På något sätt bör man se till att de som spekulerat i denna utveckling inte gynnas allt för mycket. En lösning kan vara att skriva ner värdet på skulden även för vissa länder som stannar i eurosamarbetet, och vars återstående skuld sedan får en garanti.

Vidare bör länderna även tvingas betala någon sorts avgift för att få ECB-garantin. På så sätt upprätthålls vissa incitament för länderna att få ner skulden och underskotten.

The Economists förslag skulle nog medföra en gynnsam utveckling för de flesta länderna på kort och medellång sikt, men förslaget skapar alltså en del långsiktiga problem som måste hanteras.

Tysk professor ger euron högst fem år till

I en frispråkig och läsvärd intervju i Spiegel international beskriver den tyske nationalekonomen och professorn vid Pompeu Fabra-universitetet i Barcelona, Hans-Joachim Voth, varför euron var en dålig idé från början och att farhågorna inför ett avskaffande är överdrivna:

I believe that the consequences of ending the euro have been overstated. Not every dumb economic idea needs to be defended to the bitter end. Europe is infinitely more than the European Union, and the European Union is infinitely more than the euro.

När euron infördes fanns förhoppningar om att medlemsländernas ekonomier skulle blir alltmer likartade och därmed minska det problem som en gemensam penningpolitik i olikartade länder innebär. Men idag vet vi att någon sådan konvergens knappast uppstått och tillväxten i vissa euroländer har enligt Voth varit bubbelartad.

På frågan om varför han tycker euron var en sådan dum idé svarar Voth:

Because, at its core, it is a bad solution for a nonexistent problem — a political object of prestige with massive economic disadvantages. Everyone thought the common currency would cause all of the structural differences in the euro-zone countries to automatically disappear. But, after 2000, the low interest rates in the euro zone artificially fuelled growth in the weaker countries and caused real estate prices to skyrocket. This kind of speculative bubble is fun while it lasts. But every party comes to an end eventually. And then comes the rude awakening: Growth slows down, and unemployment rises. Since the banks have given out too many loans, they become a brake on growth. This causes an increase in the structural divergences that were actually supposed to decrease. The euro can’t survive for long without having much more redistribution between richer and poorer member countries or much more flexible economies. And neither of those things is politically feasible.

Politiska faktorer förhindrar också en lösning på problemen för de skuldsatta länderna. Väljarna och fackföreningarna ställer helt enkelt inte upp och politikerna klarar inte av att genomföra de reformer som krävs. Voth hänvisar till sitt hemland sedan tio år, Spanien, där regeringen Zapatero mitt under brinnande kris 2009 inte lyckades reformera ekonomin tillräckligt alltmedan lönerna steg med 4.3 procent. På frågan om varför Tyskland kunnat klara sig sedan 2000 men inte Spanien svara Voth:

In Germany and even in the Netherlands, the unions are fairly reliable when it comes to cooperating, and governments in both countries can expect to have consensus. This consensus-based solution doesn’t exist in Spain. Here, you don’t have a union movement like the DGB (German Confederation of Trade Unions), which accepts that one can’t distribute more than one makes. We need to start taking the cultural differences in the EU seriously. Spaniards just aren’t like the Dutch, and Greeks are not Germans.

Vad är då framtiden enligt Voth? Svaret är en tillbakagång till valutorna före EMU. För Tyskland, Frankrike och andra nordeuropeiska länder vore en ny växelkursmekanism likt ERM en god idé. Även de sydländska länderna skulle tjäna på detta när deras konkurrenskraft stärks. Det vore intressant att höra vad beslutsfattarna och deras rådgivare har att säga om detta.

Vägen framåt för modern makroekonomisk forskning

Det har väl knappast undgått någon att finanskrisen 2008 innebar en högkonjunktur för kritik av nationalekonomi och i synnerhet makroekonomi. Bland annat levererade Paul Krugman en uppmärksammad och uppskruvad kritik av modern makroekonomisk forskning i en lång New York Times-artikel. Denna kritik diskuterade Martin Flodén här på Ekonomistas och den har bemötts av många andra, bland annat i ett polemiskt och underhållande svar från makroekonomen John Cochrane.

Personligen är jag faktiskt ganska optimistisk när det gäller framtidsutsikterna för modern makro. Jag tror finanskrisen var nyttig för makroekonomin som vetenskaplig disciplin och jag tycker mig se flera tecken på att modern makro håller på att utvecklas på intressanta sätt. Den artikel som jag tycker bäst sammanfattar de utmaningar som modern makro står inför och som till stor del sammanfaller med resonmenagen nedan är en artikel av makroekonomen Narayana Kocherlakota (som numera är chef för Federal Reserve Minneapolis).

Min egen personliga käpphäst när det gäller makroekonomi (och en del mikroekonomi också!) är att man håller fast vid antagandet om rationella förväntningar.  Rationella förväntningar följer inte direkt från antagandet om att alla aktörer i ekonomin är rationella, utan det krävs bland annat också att alla dessa aktörer har kunskap om hur ekonomin fungerar, att alla vet att alla vet detta och därmed vet hur alla andra kommer agera i alla framtida tänkbara situationer. Att ett sådant antagande inte är särskilt realistiskt säger sig själv, men det i sig behöver inte betyda att det är ett dåligt modellantagande. Det som får mig att ifrågasätta detta antagande i makroekonomiska modeller är dock att förväntningsbildning förefaller vara så oerhört centralt för att förstå hur ekonomin utvecklas (i synnerhet på kort sikt).

Jag är dock inte ensam om tron att förväntningsbildning är centralt, vilket illustreras av att temat för en konferens på Riksbanken häromveckan var just förväntningar. Till exempel fokuserade en uppsats av Christopher Sims särskilt på att ekonomiska aktörers skiljda förväntningar har en avgörande betydelse för penningpolitikens reala effekter (bland annat påverkan på tillgångspriser). Flera av de andra uppsatserna som presenterades på konferensen handlade om makromodeller med ”rationell ouppmärksamhet” där man explicit modellerar att aktörer i ekonomin måste sålla i det informationsflöde som möter dem. Dessa modeller vidmakthåller visserligen i någon mån antagandet om rationella förväntningar, men jag tycker ändå att det speglar en intressant utvecklingsriktning. Det finns också en i mina ögon lovande litteratur om inlärning i makro där man tar hänsyn till den fundamentala osäkerhet som råder om hur ekonomin fungerar (se till exempel Thomas Sargents forskning om rationell inlärning). Det finns också ett fåtal ekonomer som ägnar sig åt agent-baserad simulering (som jag skrivit om tidigare), vilket innebär ett stort steg bort från rationella förväntningar (och många andra rigida antaganden) och som kanske kan ge upphov till nya intressanta insikter.

En annan aspekt av moderna makromodeller som är nära relaterat till rationella förväntningar är att koordinationsproblem vanligtvis antas bort i modellerna. Med ”koordinationsproblem” menar jag att det i praktiken kan vara svårt att uppnå samstämmighet mellan olika aktörers förväntningar. (Ett annat sätt att uttrycka detta är att det bara finns en jämvikt i modellerna.) Om vi alla förväntar oss en djup ekonomisk kris nästa år kommer detta prägla ekonomiska beslut redan idag, medan utfallet idag skulle vara helt annorlunda om ingen av oss förväntade sig en ekonomisk kris. Eftersom det råder genuin osäkerhet om framtiden förefaller det som att samma fundamenta skulle kunna ge upphov både till att alla tror på en kris eller att alla inte tror det. Jag tror att detta är nära relaterat till vad många Keynesianer avser med ”efterfrågechocker” vilket är lite svårt att förstå inom ramen för de vanliga makromodellerna. Det finns dock makromodeller med flera jämvikter, så kallade solfläcksmodeller, som sätter koordinationsproblemet i fokus, men denna typ av modeller har inte fått så stort genomslag. Det är dock upplyftande att makroekonomen Kocherlakota uppmanar makroekonomer att ta koordinationsproblem på större allvar: ”Macroeconomists need to do more to explore models that allow for the possibility of aggregate shocks to these kinds of self-fulfilling beliefs.” Lika upplyftande är det att se att just denna uppmaning verkar ha följts i en uppsats av George-Marios Angeletos som presenterades vid konferensen på Riksbanken (även om han i just denna uppsats lyckades med konststycket att få till fluktuationer till följd självuppfyllande förväntningar i en modell med en unik jämvikt).

En uppenbar brist i moderna makromodeller som uppmärksammats efter krisen är att modellerna inte har inkluderat den finansiella sektorn och att man därmed inte förstått vilken avgörande betydelse denna kan ha. I mina ögon förefaller detta dock närmast som en modellteknikalitet som kommer rättas till med tiden — jag tror makroekonomer på många håll i världen just nu lägger mycket möda på att förstå detta bättre och utvidga makromodellerna i denna riktning.

Ytterligare en brist i många makromodeller som både Paul Krugman och Assar Lindbeck har tagit upp är att moderna makromodeller oftast saknar en vettig modell för hur arbetsmarknaden fungerar. Det är först de senaste åren som de sökmodeller för arbetsmarknaden som belönades med ekonomipriset förra året på allvar har integrerats i makromodellerna. Detta innebär att det därmed kan förekomma ofrivillig arbetslöshet i modellerna och att arbetslöshet inte länge behöver vara synonymt med semester.

I likhet med Martin Flodén i Ekonomisk Debatt förra året vill jag dock varna för alltför stor tilltro till vad den ”nya sköna makro” vi ser framför oss kan bjuda på: ”I en föränderlig värld kommer nya kriser att uppstå och inte heller dessa kommer vi att kunna förutse.” Framtidens makromodeller kanske kommer innefatta både finans- och arbetsmarknad på ett mycket mer realistiskt sätt, men nästa kris kanske uppstår någon helt annanstans i ekonomin. Kanske blir det tulpanlökar som ger upphov till nästa kris och nästa Paul Krugman kommer då att förfasas över att tulpanlöksmarknaden inte redan har integrerats i makromodellerna?

En svensk ekonom som är väldigt kritisk till modern makro är Axel Leijonhufvud (se till exempel hans artikel i Ekonomisk Debatt). Nästa vecka är han i Stockholm och ger bland annat ett seminarium på Handelshögskolan och på Arenagruppen på detta tema.

Svenska Dagbladet och sakligheten

Svenska Dagbladets ledarblogg hävdar idag att en ny IFAU-rapport skulle komma med “konkurrerande uppgifter” till den SNS-rapport som släpptes förra veckan och som jag och Jonas har skrivit om på Ekonomistas. IFAU-rapporten, som är skriven av Kajsa Hanspers och Lena Hensvik undersöker arbetsmarknadseffekter av konkurrensutsättningen av förskolor, skolor, hemtjänst och taxi. SNS-boken (för det som har missat det) analyserar två av dessa sektorer förskolor och skolor, samt äldreomsorg i vilken hemtjänst ingår som en del.

Vidare ställer SvD en öppen fråga till “SNS forskare” om de tycker att IFAUs forskning kan tas på allvar eller om IFAU styrs av nyliberala motiv.

Mitt svar är att IFAUs rapport naturligtvis ska tas på allvar vilket vi också gör i SNS-boken genom att referera till denna rapport (eller snarare den LU-bilaga som IFAU-rapporten nu publicerar). Värt att notera är att Kajsa Hanspers är författare till både IFAU-rapporten och kapitlet om förskola i SNS-boken.

Motsäger då de två studierna varandra? Definitivt inte! Inom förskolan finner IFAU-rapporten att antalet sysselsatta ökade men att antalet timmar var oförändrat, vilket vi tolkar som att antalet personer som jobbar deltid har ökat. Jag har mycket svårt att se detta som ett tecken på vare sig ökad kvalitet eller effektivitet. Vad gäller skolan så konstaterar Jonas att personalökningen skett i de kommunala skolorna, vilket är helt konsistent med att elevunderlaget i den kommunala skolan blir mer resurskrävande i och med den ökade konkurrensen/valfriheten.

Slutligen noterar jag att SvDs ledarblogg sätter likhetstecken mellan höjd effektivitet och fler sysselsatta. Det var ett nytt samband i alla fall för mig. Det skulle i så fall betyda att om man använder detta effektivitetsmått så är de kommunala skolorna är mycket effektivare än de fristående.

The Guardian om friskolor

I denna artikel i The Guardian kan man läsa en brittisk journalists perspektiv på den svenska friskolereformen. Inför artikeln blev jag intervjuad och som alltid har man sina invändingar mot hur det man sagt presenteras. Exempelvis sa jag att vinstdrivande friskolor har incitament att hålla nere kostnaderna, inte att de har incitament att reducera kvaliteten.

En annan sak som inte framkommer riktigt tydligt i artikeln är hur olika grund- och gymnasieskolan fungerar. På gymnasiet har man betygsintagning vilket naturligtvis skapar sortering med avseende på ambition och förmåga. Detta hade dock varit fallet även utan friskolor och i Stockholm är några av de mest åtråvärda gymnasierna kommunala. Hur som helst är det en ambitiös och läsvärd artikel.

Mer om Freys fusk

För en månad sen uppmärksammade Eva turerna kring de anklagelser om fusk som riktats mot Bruno Frey och hans medförfattare i deras ”Titanic-projekt”. Det huvudsakliga problemet gällde så kallad ”self-plagiarism”, alltså att de publicerat i princip samma forskningsresultat i flera artiklar utan att hänvisa mellan artiklarna. För att illustrera hur allvarligt detta betraktas; så här skriver Journal of Economic Perspectives redaktör David Autor till Frey i en korrespondens som de publicerat:

We view your publication of this substantive material in multiple journals simultaneously as a violation of the spirit of the editorial agreement with American Economic Association that you signed in the winter 2010. (….)[We] find your conduct in this matter ethically dubious and disrespectful to the American Economic Association, the Journal of Economic Perspectives and the and the JEP ’s readers.”

Redaktörerna för Journal of Economic Behavior and Organization (en annan tidskrift som publicerat en Titanic-artikel) har meddelat Frey att de inte tänker ta emot fler artiklar från honom som en följd av detta.

I går publicerade Olaf Storbeck, den journalist som i bästa grävaranda sammanställt fakta kring Frey och hans medförfattares Titanic-publikationer, en uppföljning på hans blogg Economics Intelligence. Det är onekligen dyster läsning för den som hoppades att detta var en engångsföreteelse. Det visar sig att det finns ett stort antal artiklar av Frey (både själv och med olika medförfattare) som uppenbart är mer eller mindre duplikat som publicerats i olika tidskrifter. På en mycket ambitiös sida kan man se artiklar sida vid sida där stora avsnitt är identiska. Det finns till och med en Wikileaks inspirerad sida – FreyPlag Wiki – som ger en översikt av bekräftade och misstänkta projekt.

En ironisk detalj är att ett av projekten som uppenbart publicerats i två uppsättningar under lite olika rubriker handlar om publiceringshets och hur detta skapar incitament som Frey liknar vid prostitution. Artikeln ”Publication as Prostitution” (publicerad i Public Choice, 2003) har följande abstract:

Survival in academia depends on publications in refereed journals. Authors only get their papers accepted if they intellectually prostitute themselves by slavishly following the demands made by anonymous referees who have no propertyrights to the journals they advise. Intellectual prostitutionis neither beneficial to suppliers nor consumers. But it is avoidable. The editor (with property rights to the journal)should make the basic decision of whether a paper is worth publishing or not. The referees should only offer suggestions for improvement. The author may disregard this advice. This reduces intellectual prostitution and produces more original publications.”

Artikeln ”Problems wth publishing” (publicerad i European Journal of Law and Economics, 2005) har ett abstract som är exakt likadant. Går man sedan igenom texten så är stora delar helt identiska (titta själv här).

Som en observant ekonomistas läsare kommenterade på Evas inlägg ”(man är frestad att) spekulera i att Freys bekymmer med ”akademisk prostitution” bottnar i någon slags mental introspektion — det finns säkert en beteendevetar-term som är mer mitt i prick.”

Hela affären och alla tänkbara länkar finns som sagt på Economics Intelligence.

Det våras för replikationsstudier

I princip all empirisk forskning utgår från datamaterial som samlats in under specifika omständigheter, tidsperioder och geografiska områden. Behovet att säkerställa resultatens tillförlitlighet och överförbarhet till andra områden är därför stort. Replikationsstudier utgör ett naturligt sätt att möta detta behov, men trots detta görs och publiceras väldigt få sådana studier inom nationalekonomi. Fast kanske har ett trendbrott skett?

I en tänkvärd artikel beklagar sig den amerikanske ekonomen Daniel Hamermesh över nationalekonomins problem att generera replikationsstudier. Antingen innebär detta att man upprepar undersökningen på samma datamaterial med samma eller ny metod, eller att man använder ett annat datamaterial för att testa resultatens giltighet. Kvalitetsgranskning sker visserligen redan idag, men det är sällan som referees går på djupet så att alla fel – små eller stora – kan upptäckas i datahantering, programmering eller metodval.

Enligt Hamermesh skulle replikationsstudier utgöra ett utmärkt komplement i granskningen. Naturligtvis kan inte alla artiklar replikeras utan endast där andra anser det tillräckligt nödvändigt eller intressant. Tyvärr görs och publiceras alltför få replikationsstudier. Hamermesh spekulerar i vad detta beror på, och konstaterar att sådana studier inte värderas i professionen (pga bristande originalitet), men även att man riskerar göra sig ovän med de forskare vars arbete man ska granska. En annan anledning är att få forskare tillgängliggör sina dataset.

Men på senare tid har åtminstone ett av dessa hinder börjat rämna: tillgängligheten på data. Sedan några kräver American Economic Review att alla författare publicerar sina data, fritt nedladdningsbara med tillhörande dokumentationsfiler. Därefter har fler slutit upp (bl a QJE, ReStud, ReStat, JHR) och förhoppningsvis växer en ny norm fram där det blir självklart att offentliggöra alla data och programfiler i samband med publicering.

För att snabba på utvecklingen av en livaktigare replikationslitteratur tycker jag att högre grundutbildnings- och doktorandkurser bör rutinmässigt innehålla replikationsövningar. Studenterna lär sig mycket genom att bekanta sig med “riktiga” dataset och hur statistikprogramkod ser ut. Men kanske viktigast av allt är att studenterna på detta vis skapar ett mervärde för hela forskarkollektivet. Kanske kan vi snart inte längre ta forskningsresultat för givna bara för att de publicerats – vi måste vänta tills de har replikerats!

HT: Martin F

Betydelsen av kvinnliga förebilder

Det är knappast en underdrift att säga att kvinnor år underrepresenterade professorer inom nationalekonomi i Sverige. Förhoppningsvis är detta något som kommer att förändras på sikt, men då krävs att stocken av kvinnliga forskare byggs på underifrån till exempel via fler kvinnor på forskarutbildningen.

I ett nytt working paper  undersöks i vilken utsträckning antalet kvinnliga doktorander på tio amerikanska topp-universitet beror på hur många kvinnor det finns bland de seniora forskarna.

De finner för  att det finns en stark korrelation mellan antalet kvinnor bland doktoranderna och antalet kvinnor bland seniora forskare. Dessutom verkar detta samband vara kausalt. För en procentenhets ökning i andelen seniora kvinnor så ökar andelen kvinnor bland doktoranderna med 2-3 procentenheter.

Hur bär sig då forskarna åt för att fastställa ett kausalt samband? Jo, de instrumenterar andelen kvinnliga forskare med att män lämnar institutionen. För att inte riskera att fånga upp män som lämnar arbetsplatsen i protest mot att det blivit fler kvinnor så genomför de en mängd känslighetsanalyser där de bland annat bara använder män som går till ett annat topp-universitet eller med den predicerade sannolikheten att männen slutar med tanke på männens ålder och publiceringsframgångar.

Resultaten tyder alltså på att det är viktigt med kvinnliga förebilder för doktorander — men därmed också att utvecklingen mot fler kvinnliga professorer kan förväntas ta lång tid

 

Tack Niclas Berggren (nonicoc) för tipset!