Behöver man oroa sig för korruption i Sverige?

Ett grundläggande mekanism i många teoretiska modeller i politisk ekonomi är att politiker, eller i alla fall en del politiker, försöker roffa åt sig resurser (så kallade rents) för egen vinning på skattebetalarnas bekostnad. Forskningsfrågan är sedan ofta att analysera i vilken utsträckning väljarna förmår lösa detta problem antingen genom att förhindra sådant beteende eller genom att rösta bort korrupta politiker från makten. När man undervisar om denna typ av modeller möts man ofta av frågan om vad dessa så kallade rents består av och om detta är en rimlig beskrivning av den svenska verkligheten.

I senaste numret av Ekonomisk Debatt hävdar Gissur Erlingsson och Jonas Linde att det faktiskt finns ett svenskt korruptionsproblem och att detta i förlängningen hotar legitimiteten hos den svenska demokratin. De bygger sin slutsats på två faktorer. För det första visar enkätundersökningar att svenskar i större utsträckning än de nordiska grannarna  tror att det är vanligt att kommunpolitiker och kommuntjänstemän missbrukar sin makt och tillskansar sig resurser på kommunens bekostnad. Det kanske mest uppseendeväckande är att nästan 90 procent av svenskarna (eller av dem som har besvarat enkäten) tror att folk får behandling från offentliga tjänstemän beroende av vem/vilka de känner. För det andra har det som författarna benämner frestelsestrukturerna blivit mer gynnsamma, till exempel på grund av att allt mer av offentlig verksamhet upphandlas eller läggs ut på entreprenad. Detta har dels inneburit att de ekonomiska vinsterna som är möjliga att göra har ökat, dels att det offentligas insyn försämrats.

Oroas jag över slutsatserna i artikeln? Visst finns det anledning till självrannsakan i det svenska samhället och inte bara utgå från att det faktum att vi kommer väl ut vid internationella korruptionsjämförelser är en garanti för att Sverige är fritt från korruption. Det jag saknar i artikeln är dock en diskussion om storleken på den svenska korruptionen.  Det är inte uppenbart att problemet oxh därmed lösningen är desamma om många fuskar lite än om ett fåtal roffar åt sig stora belopp. Min slutsats efter att ha läst artikeln är att det vi framför allt bör oroa oss för är huruvida det svenska myndighetsutövandet är rättssäkert och garanterar att alla människor behandlas lika oavsett finansiella och sociala resurser. Dessutom skulle ett förstärkt meddelarskydd vara på sin plats kanske framförallt för att uppmärksamma brister i verksamheten men även för att flagga för korruption.

Dags för icke-svenskar i riksbanksdirektionen?

En politiskt oberoende centralbank kräver direktionsledamöter med såväl integritet som kompetens. Få personer i Sverige uppfyller dessa betydande krav på integritet och kompetens (även om den nuvarande direktionen och de två senaste rekryteringarna, Per Jansson och Kerstin af Jochnick, gör det). Kanske kommer det i framtiden bli nödvändigt för Riksbanken att överväga rekrytering av direktionsledamöter utanför landets gränser?

Tanken på utländska riksbankschefer är faktiskt inte ny. Svensk-tysken Stefan Gerlach (född i Sverige, uppvuxen i Tyskland) blev nyligen, efter en lång karriär som forskare och BIS-anknuten, vice centralbankschef — på Irland. Rekryteringen motiverades med Gerlachs långa erfarenhet och stora kunskap, och hans nationalitetet föreföll inte vara något hinder.

Nationalitet är egentligen inte särskilt viktigt för en direktionsledamot, utan allra viktigast är kompetensen. För att kunna fatta rediga beslut krävs att man kan se igenom den mediala svadan av slentrianmässiga snabbanalyser baserade på höftningar och gissningar. Det är därför många verbala bankekonomer inte passar i en riksbanksdirektion där man framför allt måste kunna tänka klart och ofta utanför boxen. Flockbeteende har vi nog av på marknaderna.

Riksbanksledamöterna bör även komplettera varandra: Vissa måste kunna penningpolitik oerhört väl, medan andra veta hur finansmarknader och arbetsmarknader fungerar.  Även erfarenhet från internationella organisationer borde finnas i direktionen, inte minst i en tid som denna då olika länders centralbanker koordinerar sina penningpolitiska beslut. Teorier och forskning om penningpolitik är i huvudsak internationell, och de modeller som används av Riksbanken är ofta skapade av icke-svenskar. Att ha en icke-svensk ledamot torde därför inte vara orimligt.

Ytterligare ett skäl till att utländska riksbankschefer berör riksbankens oberoende och integritet. Alla band — såväl tidigare om förväntade framtida — till inhemska särintressen skapar trovärdighetsproblem (vilket Ekonomistas tidigare skrivit om).

Men ett problem är svårt för utlänningar att komma runt: språkbarriären. Även om ett språkkrav inte borde vara nödvändigt, känns det rimligt att direktionen kan ta till sig all relevant lokal information. Men det finns faktiskt personer utanför Sverige som klarar även detta krav: Folk från våra nordiska grannländer! Exakt vilka dessa är givetvis en öppen fråga, men efter en mycket snabb letning har jag hittat tre namn som borde vara av intresse: Torben Andersen, dansk ekonomiprofessor vid Northwestern University, Steinar Holden, norsk ekonomiprofessor vid universitetet i Oslo, och Bengt Holmström, finsk professor vid MIT. Alla besitter otvetydig kompetens i ämnet, och alla har dessutom erfarenhet av analysarbete i Sverige från olika sammanhang, bl a Finanspolitiska Rådet och SNS Konjunkturråd.

Så tror Ekonomistas läsare om eurons framtid

I veckan lanserade Ekonomistas en omröstning bland sina läsare rörande eurons framtid. Frågan löd: “Hur många länder har lämnat eurosamarbetet den sista december 2012″?”. Under tre dagar svarade sammanlagt 398 personer, och på följande sätt fördelade sig svaren.

image

Som figuren visar trodde 37 procent att inget land skulle lämna euron under kommande året medan 63 procent trodde att minst ett land skulle göra det. Men den senare gruppen rymmer olika perspektiv. De flesta tror att mellan två och fem länder kommer att lämna euron, vilket torde antyda en utbredd skepsis gentemot flera sydeuropeiska länders euromedlemskap. En minoritet (10 procent av samtliga) tror att hela eurosamarbetet kommer att rämna under 2012.

Det finns få jämförelsepunkter mellan denna bild och andra bedömningar. Som påpekats pågår parallellt en ganska livlig handel på prognosmarknaden Intrade i ett kontrakt som ger betalt om “minst ett land kommer att lämna euron vid midnatt 31/12 2012”. I skrivande stund (3/12-11) tror 44 procent att detta kommer att ske, vilket är ner från 50 procent tidigare i veckan. Det hade varit intressant med en liknande svensk prognosmarknad för en jämförelse, men det faktum att majoriteten av Ekonomistas läsare tror på en drastisk utveckling pekar ändå åt samma håll.

Rapport från en SNS-konferens om friskolor

I måndags anordnade SNS en konferens kring mitt kapitel om friskolesektorn i antologin Konkurrensens konsekvenser (kapitel 3, start på sid 66, se även denna bloggpost). I korthet sa jag att endast en förhärdad planekonom kan tro att det går att detaljreglera fram kvalitet i skolan, men detaljreglering är vad man får när skolan drivs av huvudmän vars motiv finansiären har anledning att misstro. Av skäl som jag tidigare redogjort för (här och här), så innebär informationsproblem, den tendens mot kostnadsminimering som följer av skolpengens utformning, lokal monopolmakt och det faktum att det finns tydliga samhällsmål med skolan att marknadslösningar knappast kommer att leda till önskvärda utfall. Reaktionerna på dessa tämligen självklara slutsatser får mig att undra hur det egentligen står till med det offentliga samtalet.

Att det finns samhällsmål med skolan som kan stå i motsättning till individens mål uppfattas ibland som kontroversiellt, men till och med en ärkeliberal som skolpengens intellektuelle fader Milton Friedman ansåg så vara fallet. Utan sådana samhällsmål vore det rimligt att avskaffa skollag, skolplikt, kurs- och läroplaner. Skolpengen — varför nu en sådan ska delas ut om samhällsmål saknas? — skulle kunna bestå av 75000 kronor/år för den enskilde att fritt disponera. Eftersom få förfäktar dessa åsikter kan man dra slutsatsen att nästan ingen anser att valfriheten inom skolans område ska vara fullständig. Annorlunda uttryckt: det är inte självklart att en nöjd kund är en välutbildad kund.

Min slutsats är att det är problematiskt att släppa in icke-kvalitetsmotiverade huvudmän i skolan och att detta kommer att leda till precis den typ av detaljreglering vi nu ser: lärarlegitimation, krav på skolledare, lag om skolbibliotek, lag om särskilt stöd, ökad användning av nationella prov, mer detaljerade kursplaner, lag om individuella utvecklingsplaner, inskränkning av möjligheterna att ge estetiska kurser osv. Man kan tycka vad man vill om dessa regler men utgångspunkten, bland annat för friskolereformen, var att det inte gick att detaljreglera fram kvalitet i skolan.

Slutsatsen är att statens önskan att förhålla sig neutral mellan olika drifts- och ägarformer tvingar staten att ta ställning i detaljerade pedagogiska verksamhetsfrågor. Utan sådana ställningstaganden är det ju inte möjligt för staten att avgöra om en skola håller på pappret god kvalitet, och då går det inte heller att utkräva ansvar. En bättre ordning vore att försöka reglera ägandet och i högre grad överlåta den pedagogiska verksamheten till skolorna.

Det är inte självklart hur man ska reglera ägande och driftsformer för att styra mot kvalitetsmotiverade snarare än vinstmotiverade huvudmän men man kan konstatera att dagens system gör motsatsen: primärt kvalitetsmotiverade aktörer har svårt att vinna en budgivning mot kostnadsminimerande aktörer som drar nytta av de stordriftsfördelar som kunskap om skattelagstiftning, finansieringsupplägg, redovisning och marknadsföring ger upphov till. Det är därför inte underligt att det är just friskolekoncernerna som växer kraftigt på skolmarknaden. För att ändra detta kan man exempelvis ställa krav på personligt engagemang i verksamheten, reglera under vilka premisser överlåtelser av skolor får ske eller reglera antalet friskolor en och samma huvudman får driva. Ett renodlat vinstförbud är dock svårt eftersom en av de kostnadsminimerande aktörernas stora konkurrensfördelar är deras förmåga att undvika att deklarera vinst.

Henrik Jordahl från IFN diskuterade mitt kapitel och tog bland annat upp svårigheten att med den typ av studier jag refererar till fånga hela effekten av systemförändrande reformer. Denna kritik är sann och relevant men samtidigt vet vi inte om detta leder till att forskningen ser friskolereformen i för positiv eller negativ dager. Delvis var detta också min poäng: de förändringar i regelverket vi nu ser påverkar hela skolväsendet, och det finns anledning att tro att ökad detaljreglering har negativa konsekvenser.  Läraren Helena von Schantz lyfte frågan om likvärdighet i skolan (läs gärna hennes inlägg om konferensen), vilket är ett mål som det finns bred politisk enighet om, men som det är ytterst oklart hur marknadsstyrningen av skolan ska kunna åstadkomma. Hon var pekade även på vådan av detaljregleringar i skolans område.

DNs ledarsida kommenterade men ville inte svara på frågan hur likvärdighet och andra samhällsmål ska kunna nås i ett skolsystem dominerat av vinstmotiverade skolkoncerner. I stället skriver DN att koncentrationstendenserna i skolsektorn är överdrivna. Argumentet går ut på att om fem skolföretag driver en skola var medan ett sjätte driver 100 skolor så är koncentrationen låg eftersom fem av sex företag endast driver en skola (för detaljer kring ägandeutvecklingen hänvisar jag till sid 86-89 i Skolverkets lägesbedömning). Hans Bergström håller i en DN-krönika med om att det fria valet inom skolans område kan leda fel, men endast på gymnasienivå. I grundskolan — där Bergström via Internationella Engelska Skolan personligen har stora ekonomiska intressen — är emellertid valfrihet och konkurrensutsättning oproblematiskt.

Att Bergström håller med om att det finns vissa problem med det fria valet torde i SvDs ögon göra honom till en suspekt typ. SvDs Maria Ludvigsson anser nämligen att spänningen mellan samhälls- och individmål är hypotetisk och, om den nu skulle förekomma, lätt kan regleras bort. Inte heller förefaller informationsproblem och lokal monopolmakt bekymra Ludvigsson. Hon avslöjar dock inte vilken inställning SvD har i frågan om behovet av skollag och läroplan och därmed inte heller om behovet av den detaljreglering som regeringen nu genomför, påhejad av Svenskt Näringsliv. I stället anser hon att en vetenskapligt underbyggd nyansering av ståndpunkten att mer valfrihet alltid leder till goda utfall är ett uttryck för forskarens ideologiska ståndpunkter. Man undrar om SvD därmed menar att forskare som trosvisst köper en tvivelaktig modell av verkligheten är oideologiska? Det är uppenbarligen något i denna fråga som leder till en avintellektualisering av det offentliga samtalet.

Mina slides från presentationen går att hämta här: SNS-Vlachos-111128-public