Det är många med mig som förfasas över att så många svenskar röstade på Sverigedemokraterna att de kom över fyraprocentsspärren. Men vad förklarar deras framgångar?

En tänkbar förklaring är att det helt enkelt är en reaktion på stor invandring och att kommuner med många invandrare har många SD-väljare. Sverigedemokraterna själva skulle kanske snarare hävda att det har att göra med påstådda negativa effekter av invandring på arbetslöshet och brottslighet.

Diagrammen nedan visar sambandet mellan andelen SD-röster i kommunalvalet och andel med utländsk bakgrund, långtidsarbetslöshet respektive anmälda våldsbrott. Som synes är sambanden mellan dessa faktorer och andelen SD-röster svaga.

En faktor som dock har betydligt starkare förklaringskraft är avståndet till Danmark (som jag har operationaliserat som hur långt norrut kommunen ligger). Om man kontrollerar för detta och de andra faktorerna ovan finns inte längre något positivt samband mellan andelen SD-röster och andelen med utländsk bakgrund. Nedanstående bild visar det starka negativa sambandet mellan andelen SD-röster och nordliga breddgrader.

Ovanstående mönster är konsistent med tidigare forskning om Sverigedemokraterna som funnit att framgångarna i förra valet inte verkar ha varit ”efterfrågestyrda” (se Gissur Ó Erlingsson:s Newsmill-artikel och blogginlägg här och här). Sambanden som presenteras ovan ska dock tolkas med försiktighet. De bygger inte på forskning utan på några snabba statistiska körningar som jag gjort för att stilla min egen nyfikenhet. Det är framförallt viktigt att påpeka att ovanstående samband inte kan tolkas kausalt, men jag är övertygad om att Ekonomistas läsare är införstådda med den saken. Ovanstående säger heller inte något om vem som röstade på SD (se till exempel Gissur Ó Erlingssons och Mikael Perssons artikel i Statsvetenskaplig Tidskrift (s. 101) för mer om detta).

Det här är ett gästinlägg av Tore Ellingsen, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm.

Under söndagskvällen, innan valutgången var klar, fällde socialdemokraten Ylva Johansson en av valets mest intressanta kommentarer: Hon hoppades att alliansen skulle få ren majoritet.

Varför är utlåtandet intressant? Jo, det är intressant då Ylva och några kollegor själva skulle kunna skapa exakt detta utfall i efterhand. Om fyra rödgröna lägger ned sina röster vid konfliktfyllda omröstningar, blir det ju som om alliansen hade en egen majoritet.

Låter det orimligt att Ylva skulle lägga ned sin röst? Jag tycker inte det. Alliansen lovade ju att i motsvarande läge passivt stödja en rödgrön minoritetsregering. Här kommer den spelteoretiska analysen som talar för att några rödgröna kommer göra samma sak.

Vi börjar med SD – vilken strategi kommer de att följa? Partiledaren har tydligt markerat att allt ska satsas på att få genomslag i de egna profilfrågorna, särskilt invandringspolitiken. Om de andra partierna inte vill förhandla, måste SD straffa dem tills de ger efter. Det hårdaste straffet är förmodligen att alltid rösta med oppositionen, och därmed göra regeringen maktlös. Låt oss anta att detta är SDs strategi i alla frågor förutom profilfrågorna.

Om de rödgröna litar på alliansens löfte att inte ge efter för SD, kan de i detta läge lugnt lägga sina förslag och regera i opposition.

Men kommer alliansen verkligen stå emot trycket att kohandla med SD? Om de rödgröna driver igenom sin ekonomiska politik med SDs demonstrativa stöd, kan de rödgröna då vara säkra på att det aldrig kommer någon liten eftergift i invandringspolitiken i utbyte för bättre styrkraft i övriga frågor? Kan de ens lita på att alliansen är villig att regera på dessa premisser? Alliansen kanske ger över rodret till de rödgröna, varpå SD igen får chansen att skapa kaos genom att låta oppositionen regera?

Nej, de rödgröna önskar knappast hamna i ett läge med så många frågetecken. Den aviserade ansvarslösheten för alliansens regeringsduglighet är huvudsakligen ett hot – det är den avgrund som ska skrämma alliansen att betala de rödgröna, eller bara MP, ett riktigt högt pris för en stabil majoritet i Riksdagen.

Men till skillnad från löften, som är kostsamma när de lyckas, är hot kostsamma när de misslyckas. Vad händer om förhandlingen spricker och avgrunden öppnas? Kommer hela havet att storma tills SD får vad de söker? Jag tycker det verkar mer sannolikt att fyra rödgröna riksdagsledamöter ger alliansen sitt passiva stöd. (Varför tror jag inte på passivt stöd från hela rödgröna blocket? – Därför att det skulle medföra en större risk för en svekdebatt och ökat sympati för SD.)

Om denna analys är korrekt, finns det knappast anledning för alliansen att vara alltför generös i förhandlingarna med MP. Så, Ylva, varför vänta? Varför inte hitta några kompisar och uppfyll din valkvällsönskan? Fast allra mest naturligt vore förstås istället att fyra vänsterpartistiska SD-motståndare åtog sig uppdraget att värna alliansen.

Vallokalerna har nu stängt, men rösterna i riksdagsvalet är ännu ej räknade. Vi på Ekonomistas har dock räknat klart rösterna i vår egen omröstning. Om Ekonomistas läsare avgjorde riksdagsvalet skulle högerblocket få en tydlig majoritet (62,1 procent) och Sverigedemokraterna skulle inte komma in riksdagen. Fullständigt resultat redovisas nedan (PP är Piratpartiet och LP är en förkortning för Liberala partiet).

Huvudledaren i dagens (16/9-10) Svenska Dagbladet kommenterar det lilla “valmanifest” som Jonas skrev häromdagen. Ledarens huvudpoäng är att “staten och samhället inte är någon maskin” som bäst styrs och kontrolleras av den med “rätt teknisk kompetens”. Jag skulle inte kunna vara mer enig. Även om man med säkerhet visste vad konsekvenserna av olika alternativ vore så är det fortfarande ett politiskt beslut att välja bland dessa. Ekonomers roll är i de allra flesta fall att försöka säga något om vilka resultat olika politiska beslut kan tänkas ha och sedan är det upp till politiker att välja.

Samtidigt finns en annan viktig roll som forskare och akademiker kan ha (och som jag ser det också utgör en viktig del av vissa punkter i Jonas inlägg) nämligen att peka på principiella avvägningar och frågor bortom detaljpolitiken. Ledarskribenten framställer det som om politikerna skulle vara de stora visionärerna som pratar om ”jämlikhet, frihet och rättvisa” medan vi akademiska ekonomer skulle vara borttappade i våra teknokratiska detaljer. Min bild av valrörelsen är snarast den motsatta. Den politiska diskussionen handlar nästan bara om detaljer och 100-lappar och de ”ideologiska” och principiella ställningstagandena lyser med sin frånvaro.

Tag exemplet om vad som ska beskattas. Det är riktigt, som ledaren framhåller, att ekonomer ofta poängterar att skatter slår olika beroende på hur ”lättrörliga” de är. Detta är en viktig, om än teknokratisk, detalj som ekonomer kan säga någonting om. Men vi kan också säga något om det faktum att skatter utgör en viktig del av incitamentsstrukturen i samhället och därmed bidrar till att forma beslut kring utbildning, investeringar och arbete. I ljuset av detta kan man t.ex. poängtera att det i princip finns två sätt att tjäna pengar — genom att få dem eller att arbeta ihop dem själv — så kan man dessutom fundera över incitamentseffekterna av att bara beskatta det egna intjänandet. (ur Jonas manifest). I en valdebatt där det tävlas om att vara ”det enda arbetarpartiet” så tycker jag det är ett utmärkt och viktigt påpekande.

Vi kan lugna SvDs ledarskribent. Det var inte ett riktigt manifest. Det blir inget ”Expertparti” i valet 2014. Det var ”bara” menat som ett ”tankeexperiment”. Därmed inte sagt att det bara innehåller mekaniska detaljer om politiska beslut utan möjligen också lite stoff till den mer allmänna diskussionen som du hoppas politikerna ska stå för.