Fördelen med att undervisa är att man ibland tvingas sätta sig in i frågor som man annars bara lyckas skaffa sig en lite allmänt vag uppfattning om. En sådan fråga är hur värdepapperiseringen av lån bidrog till den finansiella krisen. Den enkla förklaringen är att banker och låneförmedlare började slarva med kreditprövningen då lånen ändå skulle säljas vidare. Även om det finns belägg för sådant beteende så finns det en stor svaghet med denna förklaring: bankerna behöll nämligen själva en stor andel av lånen.

Anledningen till att bankerna behöll lånen var att värdepapperiseringen gav bankerna möjligheter komma undan sina kapitaltäckningskrav. En mycket läsvärd artikel av Viral Acharya och Matthew Richardson förklarar hur det gick till. Lånen förpackades om till värdepapper som via särskilda bolag såldes vidare. Detta gjorde att bankerna på pappret bara agerade som en mellanhand.

Som mellanhand behövde bankerna inte sätta av något eget kapital som skydd mot att värdet på lånet skulle skrivas ner. Haken var bara att bankerna samtidigt ställde ut en garanti till låntagarna. Garantin gick ut på att bankerna skulle ta över lånen om de inte gick att återfinansiera på marknaden. När krisen slog till och det inte längre gick att återfinansiera lånen stod bankerna plötsligt där med dåliga lån — men utan en buffert av eget kapital — på sin balansräkning.

Bankerna kunde även kringgå reglerna genom att använda sig av att kapitaltäckningskraven på en bolåneobligation med AAA-rating är lägre än för en portfölj av individuella bolån. En bank kunde därför förpacka sina bolån som en AAA-tillgång och sälja den vidare till en annan bank bara för att i nästa ögonblick köpa en likadan tillgång av den bank man just sålt sina egna bolån till. Trots att kvaliteten på de underliggande bolånen var densamma så kunde bankerna öka sin skuldsättningsgrad radikalt på detta sätt.

Även om komplixiteten i de värdepapper som skapats ibland varit stor är själva logiken inte svår att förstå. Det systematiska krypandet genom hålen i kapitaltäckningsreglerna var därför knappast ett misstag från bankernas sida. Varför då medvetet utsätta sig för så stora risker? Det är svårt att frigöra sig från tanken att detta inte — åtminstone delvis — har sin förklaring i de garantier på statligt stöd som alltid finns. I de situationer lånen skulle visa sig dåliga så skulle hela marknaden kollapsa och staten gripa in med de räddningspaket som mycket riktigt visat sig komma.

Svårare att förstå är hur myndigheterna kunnat låta bankernas beteende passera. En tolkning är att de helt enkelt inte förstått men det verkar knappast troligt. En mindre välvillig tolkning är att det funnits en vilja låta de nationella storbankerna vinna konkurrensfördelar genom att sänka kapitaltäckningskraven i smyg. Det tyder på att bankövervakning inte är något som mår särskilt bra av internationell konkurrens. Det är nog dags att låta en övernationell myndighet börja övervaka bankerna.