Skribenterna i Project Syndicate producerar oftast mycket läsvärda texter som jag regelbundet skummar igenom. När en rubrik som ”The inequality puzzel” dyker upp stannar jag oftast upp och läser. Det var så jag kom att läsa en artikel med just det namnet skriven av Dambisa Moyo, känd ekonom och författare (av bland annat kioskvältaren Dead Aid) och listad under Project Syndicates ”Public Intellectuals”. Artikeln visade sig dock inte motsvara förväntningarna utan är istället en bra utgångspunkt för att reda ut några saker om vad vi vet och inte vet om till exempel sambandet mellan inkomstskillnader och demokrati.
Artikeln tar sin utgångspunkt i att USA och Kina, med sina mycket olika politiska system, har ungefär samma Gini-koefficient, runt 0,47. Redan där stannar man till. Menar hon före skatt och transfereringar eller disponibel inkomst? Individ eller hushåll? Att inte ange sådant är tyvärr så standard att man knappt reagerar längre (och skillnaderna är potentiellt stora). För USA måste det rimligtvis röra sig om före skatt (gross income) eftersom Gini efter skatt i USA brukar vara runt 0,4. Samtidigt är före skatt siffran ofta över 0,5… Källan hon länkar till visar sig vara CIA Factbook som i sin tur saknar lättillgängliga uppgifter om var data kommer ifrån (förhoppningsvis något seriöst försök att skapa någorlunda jämförbara siffror som Världsbankens/LIS ”All the Ginis”-datasetet).
Men ok, USA och Kina har ungefär samma Gini. Vart vill hon komma med det?
Moyo går vidare med att påstå att USA och Kina dock skiljer sig åt i termer av hur inkomstskillnaderna utvecklats över tid. I USA har de ökat medan Kina gått i ”andra riktningen”. Men vad menar hon med det? I Kina har ju inkomstskillnaderna också ökat kraftigt de senaste decennierna.
Om man läser den artikel hon länkar till kan man bara anta att hon syftar på officiell Kinesisk statistik som visar en liten nedgång de senaste åren (lila trianglar i figuren nedan). Men ser man till trenderna på längre sikt är det svårt att förstå hennes påstående. Bilden nedan jämför några olika inkomstskillnadsserier för USA och Kina (från denna artikel i PNAS) och visar att uppgången sedan 1980 till och med varit kraftigare än i USA. Den blå linjen visar trenden i USA, den röda trenden i Kina, sedan 1960-talet, och de enskilda punkterna är olika källor för inkomstskillnader i Kina.
Så vart är Moyo på väg med detta resonemang? Jo, till att antyda att marknadsekonomiska och demokratiska system, trots att de är överlägsna i termer av ekonomisk effektivitet, samtidigt skapar samhällen med större inkomstskillnader(!). Så här skriver hon:
This poses a challenge for policymakers. Free market capitalism has proved itself to be the best system for driving income growth and creating a large economic surplus. And yet, when it comes to the distribution of income, it performs far less well. Most democratic societies have attempted to address the problem through left-leaning redistributive policies or right-leaning supply-side approaches. But neither seems to be particularly effective. In the US, income inequality has steadily widened under both Democratic and Republican administrations. China’s success in this arena points to the possible advantages of its heavy-handed system – a conclusion that makes many Western policymakers uncomfortable.
Men det är ju inte sant, vare sig i jämförelsen mellan USA och Kina eller i allmänhet! Bilderna nedan visar två enkla korrelationer mellan inkomstskillnader och demokrati (Gini och Polity) respektive inkomstskillnader och ekonomisk utveckling (Gini och BNI/capita). Just dessa är baserade på data från runt 2004 (från ett data set som finns här). Figurerna visar tydligt att länder som är mer demokratiska i snitt har lägre inkomstskillnader och även att rikare länder i snitt har lägre inkomstskillnader.
Nu säger det här förstås inte något om kausalitet och inte heller finns det med någon tidsdimension (stabila långvariga demokratier är till exempel annorlunda än länder som försöker etablera demokrati, och som historiskt gått fram och tillbaka, se tidigare inlägg här).
Forskningen kring demokrati och inkomstskillnader är naturligtvis komplex och innefattar många frågor. Men ska man sammanfatta vad kontentan är i termer av frågan “Hur påverkar demokrati(sering) inkomstskillnader?” så är svaret att det inte finns något tydligt samband. Bilden nedan är tagen från en översikt i Handbook of Income Distribution skriven av Daron Acemoglu, Suresh Naidu, Pascual Restrepo och Jim Robinson. Den illustrerar (mycket förenklat uttryckt) att när man försöker göra vad man kan i termer av att kontrollera för andra faktorer så finns inget samband. Som de skriver: “Though the sample is smaller and data quality may be lower, the most important message (.) is that there is no consistent evidence for a significant effect of democracy on inequality”.
Det här betyder förstås inte att det inte finns möjliga mekanismer för hur demokrati påverkar inkomstskillnader (se här för en översikt av några av många olika teorier som brukar diskuteras) eller vice versa för den delen. Som Moyo riktigt konstaterar i slutet av artikeln: “Widening inequality provides fodder for political unrest, as citizens watch their prospects decline”, och avslutningsvis: “As difficult a puzzle as income inequality may seem today, failing to solve it could lead to far more severe challenges”.
Ekonomistas 
Det är bra att du tar upp problemet med hur data används. Incitamentstrukturen för forskare gynnar inte alltid noggrann källkritik. Det är märkligt hur olika databaser används helt oproblematiskt av forskare, och dessa databaser inte ens anger sina källor. Det måste vara svårt att jämföra inkomstskillnaderna mellan två länder som USA och Kina. Kina har väl fortfarande ganska mycket självhushållning, medan amerikanernas konsumtion sker mycket på marknaden (tex om vi jämför matlagning). BNP inkluderar inte obetalda tjänster, men även officiell BNP har reviderats krafts under 2000-talet. Officiell BNP för många afrikanska länder är helt opålitlig, och det som anges tex i form av konsumtion av kläder för många fattiga länder är helt enkelt en omöjlighet. Ett annat problem är hur konsumtion av offentliga tjänster ska beaktas i studier av inkomstskillnader. Kanske mer objektiva mått över skillnader i levnadsstandard i nuläget vore exempelvis variation i förväntad medellivslängd.
Jag håller helt med Rodney. I fallet Kina är det välkänt att inkomstskillnadsstatistiken är problematisk, speciellt i botten av fördelningen. Med det gäller som sagt inte bara detaljerade inkomstuppgifter utan även sådant som ofta antas vara “hårda fakta” som officiell BNP. Angus Deaton (som har bättre koll på detta än de flesta) har i diskussioner om hur skeptisk man ska vara till olika “happiness”-mått till och med sagt att han snarast tror att dessa subjektiva mått för många länder är mer jämförbara och kanske att föredra framför BNP-data. Alternativ är förstås andra komponenter av HDI som mer objektiva hälsomått.
Inom en ekonomisk modell där den enskildes ekonomiska förhållanden, som inkomst, eller förmögenhet kan användas för att öka dennes politiska inflytande, går det inte att skapa någon jämlik politisk demokrati. Detta kan vara en av förklaringarna till att inkomster och förmögenheter tenderar att fördelas enligt den så kallade Paretokurvan. Att förmögenheter hålls samlade och växer i storlek även över generationsgränserna är ett exempel på växelverkan mellan förmögenheternas inflytande på lagstiftningen och lagarnas inflytande på förmögenhets och inkomstfördelningen.
För ekonomen borde problemet vara att hävda att ett system är pareto-optimalt även när en sådan ekonomisk modell inte kan erbjuda de minst gynnade någon tillväxt. Än värre borde det vara i fall de minst gynnades villkor faktiskt försämras.