Fortsatt ökning av toppbetygen

2011-12-29 av 25 kommentarer

När jag 2008 började skriva om betygsinflationen på gymnasiet gick 0.76 procent av samtliga elever ut gymnasiet med maxbetyg. Bland eleverna från naturvetenskapligt program var andelen 3,5 procent. Det innebar att andelen hade ökat med 2400 respektive 3100 procent sedan 1997 då det målrelaterade betygsystemet infördes. Siffrorna för 2011 är nu preliminärt släppta av Skolverket och andelen med toppbetyg är nu uppe i 0,85 procent (en ökning med 2700 procent sedan 1997) bland samtliga och 4 procent bland naturstudenterna (3500 procents ökning).

I rättvisans namn ska sägas att meritvärdesberäkningen gjordes om år 2010 vilket gör att värdena till och med 2009 inte är helt jämförbara med värdena från och med 2010.* Vi ser dock en tydlig ökning av andelen toppelever på naturprogrammet mellan 2010 och 2011, vilket får en att tro att betygssättningen blivit allt generösare.

En alternativ förklaring vore att eleverna lär sig allt mer men fram till 2008 fanns inga tecken på detta: de bäst preseterande naturstudenternas (de i 95e percentilen) resultat i TIMSS sjönk i matematik med 0,55 standardavvikelser mellan 1995 och 2008 och i fysik med 0,5. Kanske ser det annorlunda ut därefter men då utvärderingar av kunskapsnivån i den svenska gymnasieskolan är sällsynta är frågan svår att besvara.

* Tom 2009 beräknades meritvärdet på samtliga kurser men from 2010 räknas tillvalskurser enbart in om de höjer meritvärdet. Förändringen påverkade inte bara beräkningen utan även eleverna incitament att läsa extra kurser.

Filed Under: Utbildning och forskning

Försäkringskassan och forskningens frihet

2011-12-16 av 14 kommentarer

I diskussionen om forskningens frihet är oftast farhågor om att privata intressen ska påverka frågeställningar och resultat i centrum. Många anser därför den statsfinansierade forskningen som en garant för forskningens oberoende och kvalitet. Men så är inte alltid fallet.

Under senhösten har en skandal rullat upp på Försäkringskassan (FK). Det gäller de anslag som regeringen årligen anslår till FK för forskning om socialförsäkringarna. Det är nämligen av stor vikt att FK:s verksamhet förankras i kunskap om socialförsäkringssystemens funktionssätt.

När årets anslagsfördelning presenterades av den vetenskapliga prioriteringskommittén, som uppdragits att bedöma och rangordna ansökningarna, fick myndighetens nytillträdde GD Dan Eliasson problem. Endast ett av de 32 föreslagna anslagen godkändes av Eliasson med förklaringen att de inte var av relevans för FK:s verksamhet. Detta beslut bestreds dock av professorerna i kommittén, som ifrågasatte Eliassons kompetens att på kort tid bedöma alla dessa ansökningar. Men Eliasson ville inte ändra sig varför kommittén har avgått och förklarat sig i följande brev:

Till Försäkringskassans generaldirektör

Vi, Försäkringskassans vetenskapliga prioriteringskommitté, har i e-brev 111125 påtalat att Ditt beslut att retroaktivt ändra på ansökningskriterierna är fullständigt oacceptabelt. Vi har ägnat åtskillig tid åt att utifrån vetenskapliga kriterier bedöma och rangordna ansökningarna. Att Du som GD griper in och ändrar i den rangordningen utifrån vad Du anser vara i FK:s intresse är möjligen Ditt privilegium, men då ska inte FK skylta med ett forskningsråd som ett slags legitimitetsskapande fasad.

Det här är inte första gången en GD vill gripa in och själv fördela medlen. Senast det hände att GD ville ändra i prioriteringskommitténs beslut, meddelade följdriktigt samtliga i gruppen att de ämnade avgå om GD stod fast i sitt beslut. GD backade då. Den händelsen är väl känd i forskarvärlden, liksom i forskarnas nätverk utanför akademin. Det kommer även denna att bli.

Härmed anmäler vi att vi med omedelbar verkan ställer våra platser i Försäkringskassans vetenskapliga prioriteringskommitté till förfogande.

Professor Johan Fritzell
Professor Björn Lindgren
Professor Jon Pierre
Professor Ann-Charlotte Ståhlberg
Professor Lotta Vahle Westerhäll

Det bör påpekas att GD förstås har ansvar för att myndighetens pengar används väl. Men det retoraktiva och ensidiga urvalsförfarandet från Eliassons sida är ändå graverande. Om man tror att FK är en myndighet med egna intressen, som t ex att i media och kunskapssfären framstå positivt gentemot politiker och allmänhet, är det problematiskt om man som FK börjar handplocka forskning att finansiera. Är det bara sådan forskning som bekräftar FK:s uppdrag på ett positivt sätt som får pengar?

I långa loppet kommer förstås även den kritiska forskningen att finna nya finansieringsformer, men på kort sikt är det en annan sak. Att först lansera forskningsmedel utifrån vissa urvalskriterier som forskare kan söka, och därefter ändra dessa kriterier så att enbart den forskning GD/FK bedömer relevant får pengar, är inte hur en slipsten ska dras. Åtminstone inte om man vill värna forskningens frihet.

Filed Under: Offentlig sektor, Utbildning och forskning Tagged With: ,

Thomas Sargents sju nationalekonomiska lärdomar

2011-12-11 av 46 kommentarer

I lördags var det dags för årets vetenskapliga högtid i Konserthuset där bland annat Ekonomipristagarna Thomas Sargen och Christopher Sims fick ta emot sina medaljer och diplom.

 

IMAG0141IMAG0140

I tacktalet på den efterföljande banketten levererade Thomas Sargent sju nationalekonomiska lärdomar som jag tycker är värda att upprepa:

1. Many things that are desirable are not feasible.

2. There are tradeoffs between equality and efficiency.

3. Other people have more information about their abilities, their efforts, and their preferences than you do.

4. Everyone responds to incentives, including people you want to help. That is why social safety nets don’t always work as intended.

5. When a government spends, its citizens eventually pay, either today or tomorrow, either through explicit taxes or implicit ones like in ation and defaults on debts.

6. Most people want other people to pay for public goods and government transfers (especially transfers to themselves).

7. It is feasible for one generation to shift costs to subsequent ones. National government debts and the U.S. social security system do that (but not the social security system of Singapore).

Filed Under: Utbildning och forskning Tagged With:

Rapport från en SNS-konferens om friskolor

2011-12-01 av 85 kommentarer

I måndags anordnade SNS en konferens kring mitt kapitel om friskolesektorn i antologin Konkurrensens konsekvenser (kapitel 3, start på sid 66, se även denna bloggpost). I korthet sa jag att endast en förhärdad planekonom kan tro att det går att detaljreglera fram kvalitet i skolan, men detaljreglering är vad man får när skolan drivs av huvudmän vars motiv finansiären har anledning att misstro. Av skäl som jag tidigare redogjort för (här och här), så innebär informationsproblem, den tendens mot kostnadsminimering som följer av skolpengens utformning, lokal monopolmakt och det faktum att det finns tydliga samhällsmål med skolan att marknadslösningar knappast kommer att leda till önskvärda utfall. Reaktionerna på dessa tämligen självklara slutsatser får mig att undra hur det egentligen står till med det offentliga samtalet.

Att det finns samhällsmål med skolan som kan stå i motsättning till individens mål uppfattas ibland som kontroversiellt, men till och med en ärkeliberal som skolpengens intellektuelle fader Milton Friedman ansåg så vara fallet. Utan sådana samhällsmål vore det rimligt att avskaffa skollag, skolplikt, kurs- och läroplaner. Skolpengen — varför nu en sådan ska delas ut om samhällsmål saknas? — skulle kunna bestå av 75000 kronor/år för den enskilde att fritt disponera. Eftersom få förfäktar dessa åsikter kan man dra slutsatsen att nästan ingen anser att valfriheten inom skolans område ska vara fullständig. Annorlunda uttryckt: det är inte självklart att en nöjd kund är en välutbildad kund.

Min slutsats är att det är problematiskt att släppa in icke-kvalitetsmotiverade huvudmän i skolan och att detta kommer att leda till precis den typ av detaljreglering vi nu ser: lärarlegitimation, krav på skolledare, lag om skolbibliotek, lag om särskilt stöd, ökad användning av nationella prov, mer detaljerade kursplaner, lag om individuella utvecklingsplaner, inskränkning av möjligheterna att ge estetiska kurser osv. Man kan tycka vad man vill om dessa regler men utgångspunkten, bland annat för friskolereformen, var att det inte gick att detaljreglera fram kvalitet i skolan.

Slutsatsen är att statens önskan att förhålla sig neutral mellan olika drifts- och ägarformer tvingar staten att ta ställning i detaljerade pedagogiska verksamhetsfrågor. Utan sådana ställningstaganden är det ju inte möjligt för staten att avgöra om en skola håller på pappret god kvalitet, och då går det inte heller att utkräva ansvar. En bättre ordning vore att försöka reglera ägandet och i högre grad överlåta den pedagogiska verksamheten till skolorna.

Det är inte självklart hur man ska reglera ägande och driftsformer för att styra mot kvalitetsmotiverade snarare än vinstmotiverade huvudmän men man kan konstatera att dagens system gör motsatsen: primärt kvalitetsmotiverade aktörer har svårt att vinna en budgivning mot kostnadsminimerande aktörer som drar nytta av de stordriftsfördelar som kunskap om skattelagstiftning, finansieringsupplägg, redovisning och marknadsföring ger upphov till. Det är därför inte underligt att det är just friskolekoncernerna som växer kraftigt på skolmarknaden. För att ändra detta kan man exempelvis ställa krav på personligt engagemang i verksamheten, reglera under vilka premisser överlåtelser av skolor får ske eller reglera antalet friskolor en och samma huvudman får driva. Ett renodlat vinstförbud är dock svårt eftersom en av de kostnadsminimerande aktörernas stora konkurrensfördelar är deras förmåga att undvika att deklarera vinst.

Henrik Jordahl från IFN diskuterade mitt kapitel och tog bland annat upp svårigheten att med den typ av studier jag refererar till fånga hela effekten av systemförändrande reformer. Denna kritik är sann och relevant men samtidigt vet vi inte om detta leder till att forskningen ser friskolereformen i för positiv eller negativ dager. Delvis var detta också min poäng: de förändringar i regelverket vi nu ser påverkar hela skolväsendet, och det finns anledning att tro att ökad detaljreglering har negativa konsekvenser.  Läraren Helena von Schantz lyfte frågan om likvärdighet i skolan (läs gärna hennes inlägg om konferensen), vilket är ett mål som det finns bred politisk enighet om, men som det är ytterst oklart hur marknadsstyrningen av skolan ska kunna åstadkomma. Hon var pekade även på vådan av detaljregleringar i skolans område.

DNs ledarsida kommenterade men ville inte svara på frågan hur likvärdighet och andra samhällsmål ska kunna nås i ett skolsystem dominerat av vinstmotiverade skolkoncerner. I stället skriver DN att koncentrationstendenserna i skolsektorn är överdrivna. Argumentet går ut på att om fem skolföretag driver en skola var medan ett sjätte driver 100 skolor så är koncentrationen låg eftersom fem av sex företag endast driver en skola (för detaljer kring ägandeutvecklingen hänvisar jag till sid 86-89 i Skolverkets lägesbedömning). Hans Bergström håller i en DN-krönika med om att det fria valet inom skolans område kan leda fel, men endast på gymnasienivå. I grundskolan — där Bergström via Internationella Engelska Skolan personligen har stora ekonomiska intressen — är emellertid valfrihet och konkurrensutsättning oproblematiskt.

Att Bergström håller med om att det finns vissa problem med det fria valet torde i SvDs ögon göra honom till en suspekt typ. SvDs Maria Ludvigsson anser nämligen att spänningen mellan samhälls- och individmål är hypotetisk och, om den nu skulle förekomma, lätt kan regleras bort. Inte heller förefaller informationsproblem och lokal monopolmakt bekymra Ludvigsson. Hon avslöjar dock inte vilken inställning SvD har i frågan om behovet av skollag och läroplan och därmed inte heller om behovet av den detaljreglering som regeringen nu genomför, påhejad av Svenskt Näringsliv. I stället anser hon att en vetenskapligt underbyggd nyansering av ståndpunkten att mer valfrihet alltid leder till goda utfall är ett uttryck för forskarens ideologiska ståndpunkter. Man undrar om SvD därmed menar att forskare som trosvisst köper en tvivelaktig modell av verkligheten är oideologiska? Det är uppenbarligen något i denna fråga som leder till en avintellektualisering av det offentliga samtalet.

Mina slides från presentationen går att hämta här: SNS-Vlachos-111128-public

Filed Under: Utbildning och forskning, Välfärd

Kan man tävla i ekonomi?

2011-11-23 av 8 kommentarer

Hur bra är ekonomutbildningen i Sverige? Lär sig våra unga svenska nationalekonomer lika mycket som ekonomer i andra länder om t ex att utvärdera politik eller studera samband mellan olika samhälleliga utfall?

Ett sätt att undersöka den saken är att utsätta studenter från olika universitet för samma test och därefter jämföra deras prestationer. Precis det har nyligen gjorts inom ramen för Econometric Game 2011, vilket är något så ovanligt som en årlig internationell studenttävling i ekonometri. Tävlingen drivs av holländska universitet, och vid årets upplaga deltog femmannalag från hela 25 universitet från hela världen, däribland Oxford, LSE, Bocconi och Uppsala. Se följande reklamvideo för en kort presentation:

Tävlingen löper i två omgångar: en första utslagsrunda följt av en final mellan tio återstående lag. Vid båda tillfällena presenteras lagen, som består av tre magisterstudenter och två doktorander, inför ett visst ekonometriskt problem som ska lösas under tidspress. Årets tema var: Genetisk variation som metod att mäta effekter av gravida kvinnors alkoholkonsumtion. Med hjälp av ett antal litteraturreferenser och ett dataset skulle lagen presentera metoder och tolka sina resultat. En internationell forskarjury bedömde och rangordnade sedan svaren.

Årets vinnare var laget från universitetet i Maastricht (se vinnarbidraget här), följt av Oxford och Cambridge på andra och tredje plats. Uppsala gick vidare till finalen och var enligt vissa källor väldigt nära en pallplats.

Nästa års Econometric Game, det trettonde i ordningen, äger rum i Amsterdam i april 2012. Om svenska universitet kunde göra sig lika väl gällande där som i årets tävling skulle det förstärka intrycket av att kvaliteten på den svenska ekonomiutbildningen håller en hög internationell nivå.

Filed Under: Utbildning och forskning Tagged With: ,

Dags att inrätta en forsknings- och utvärderingsombudsman?

2011-11-17 av 17 kommentarer

Den främsta slutsatsen av SNS-rapporten Konkurrensens konsekvenser var den påfallande bristen på utvärdering av konkurrensutsättningen i välfärdssektorn. Det kan tyckas vara en självklarhet att systematiskt utvärdera alla större politiska förändringar, men uppenbarligen sker detta ofta inte. En bidragande orsak till detta är att politikerna själva inte är så intresserade av att underlätta utvärdering av den politik de genomför. Därför tror jag det skulle behövas någon slags institution som har till uppgift att bevaka att det i största möjliga mån skapas möjligheter att utvärdera politiska reformer. Kanske skulle denna funktion kunna fyllas av en särskild ombudsman för forskning och utvärdering?

En sådan ombudsman skulle i så fall behöva ges ett stort mått av oberoende. Det är viktigt att ombudsmannen själv inte genomför utvärderingar eftersom den då förr eller senare kommer läggas ned av politiska skäl. Den uppgiften åligger dessutom redan flera olika aktörer, till exempel Riksrevisionen, enskilda forskare och privata organisationer (såsom SNS). Ombudsmannens uppgift skulle alltså vara att bidra till att möjliggöra utvärdering. Dess främsta uppgift skulle vara att agera som remissinstans inför politiska förändringar och påpeka hur man skulle kunna underlätta framtida utvärdering av föreslagna reformer. Mig veterligen saknas detta perspektiv inför de flesta reformer (några undantag är finns dock, till exempel försöket med trängselskatt och starkölsförsäljningen i vanliga butiker på 60-talet).

Det finns ett antal olika sätt att underlätta framtida utvärdering av politiska reformer. Det mest basala är att se till att relevant data sparas och görs tillgänglig för forskning. Ombudsmanen borde dock också vara pådrivande för att reformer genomförs på ett sätt som underlättar utvärdering. Ett exempel är att inte genomföra reformer samtidigt i hela landet och ett annat att verka för att politikerna även i vissa fall ska använda sig av randomisering för att underlätta utvärdering. I många fall kommer detta vara politiskt omöjligt, men jag tror det ändå kan finnas skäl att institutionalisera en röst som konsekvent reser detta slags krav.

En sådan ombudsman skulle kanske också kunna få som uppgift att övergripande övervaka att forskning och utvärdering underlättas. I Sverige är vi bortskämda med fantastisk registerdata som förmodligen skulle kunna utnyttjas än mer.  Till exempel skulle forskare kunna anmäla hinder de stöter på i kontakten med myndigheter när det gäller tillgången till sådan data till en sådan ombudsman. Även om jag själv haft goda erfarenheter som forskare i kontakten med andra myndigheter, hörs det från forskarhåll till exempel ofta klagomål på att SCB:s prissättning är oförutsägbar och att de inte tillämpar marginalkostnadsprissättning.

Filed Under: Politik, Utbildning och forskning

Är Essungas synvända en synvilla?

2011-11-10 av 64 kommentarer

År 2007 beslutade utbildningsnämnden i Essunga att andelen gymnasiebehöriga elever vid Nossebro skola — kommuens enda högstadieskola — skulle öka från 77 till 100 procent på tre år. Detta ambitiösa mål skulle uppnås genom förändrade arbetssätt och utan att mer resurser skulle skjutas till.  Man anammade en modell som i mångt och mycket fångade det rådande tänkandet i svensk pedagogisk forskning: inkludering och individanpassning. Elever med särskilda behov skulle få hjälp i klassrummet, varje elev skulle få en egen utvecklingsplan och förväntningarna på eleverna skulle vara höga.

Resultaten lät inte vänta på sig och efter tre år hade man uppnått det till synes ouppnåeliga målet: samtliga elever hade gymnasiebehörighet och andelen elever som hade godkänt i samtliga ämnen hade ökat från 63 till 96 procent. Nossebro skola och Essunga kommun kallade det hela ”Att göra en synvända” och Skolsverige applåderade: media rapporterade, Skolverket hyllade arbetssättet, forskningsprojekt har dragits igång och skolfolk vallfärdar till Essungas fullbokade konferenser för att bättre förstå deras arbetssätt.

Själv går jag istället till Skolverkets Siris-databas och tar fram nedanstående diagram. Mycket riktigt verkar synvändan lett till något verkligt positivt de första åren men mellan 2009 och 2010 händer något konstigt: måluppfyllelsen ökar markant men samtidigt ökar även andelen elever som får högre betyg än resultat på de (lokalt rättade) nationella proven mycket kraftigt. När man tittar närmre på siffrorna visar det sig att andelen elever som inte uppnår godkänt på de nationella proven i matematik bara sjunkit från 18 till 16,5 procent mellan 2007 och 2010.

Detta väcker frågor om hur uppföljning och utvärdering av skolan egentligen fungerar i Sverige. Varför verkar ingen ha noterat att Essungas framgångar till en betydande del kan förklaras av generösare betygssättning? Hur kommer det sig att forskare i pedagogik, skolvårdande myndigheter och en samlad journalistkår okritiskt verkar ha accepterat Essunga kommuns beskrivning av resultatutvecklingen?

Min misstanke är att det till stor del kan förklaras av att den ”synvända” Nossebro skola använt sig av ligger nära vad många redan på förhand tror fungerar. Man har helt enkelt fått sina fördomar bekräftade och när projektet väl fått uppmärksamhet och uppskattning så finns det mycket prestige att förlora genom att kritskt granska vad man håller på med.

Ytterligare en lärdom är att betygsinflation och resultatmanipulation har fler förklaringar än konkurrensutsättning och fritt skolval: Nossebro skola är kommunal och saknar dessutom lokal konkurrens. Drivande verkar istället varit skolans önskan att uppnå de mål som utbildningsförvaltningen beslutat om.

Det finns ingen anledning att kritisera Nossebro skola och Essunga kommun för att ha de försökt vända en dålig utveckling; likgiltighet inför dåliga resultat vore betydligt värre. Dessutom verkar synvändan haft vissa positiva effekter, om än inte så dramatiska som betygsutvecklingen antyder. Däremot finns det anledning att ifrågasätta den lätthet med vilken olika metoder och modeller för skolutveckling kan sprida sig i landet. Behovet av en mer kritisk och vetenskapligt baserad granskning av skolan är utan tvekan stor.

Tipstack till Vils
Filed Under: Utbildning och forskning

Konsten att lyfta en skola

2011-11-07 av 23 kommentarer

Nyligen rapporterades att Kunskapsskolan i Uppsala var den skola i kommunen som lyfte sina betyg mest under 2010. Skolans rektor tror att denna positiva utveckling beror det systematiska och kontinuerliga kvalitetsarbete som bedrivs på skolan. Särskilt lyfts skolans satsning på enskilda elevsamtal fram. Den som använder sig av Skolverkets databas Siris anar emellertid en annan viktig förklaring: mellan 2009 och 2010 så ökade andelen elever på Kunskapsskolan som fick högre slutbetyg än det betyg de hade på de nationella proven i matematik från 6,7 till 24,1 procent. I fysik var motsvarande siffra 47,8 procent; en bra bit över riksmedlet.

Att enskilda skolor lyfter fram sina kvaliteter är knappast förvånande, men när journalister okritiskt sväljer vad de berättar börjar det närma sig textreklam. Det fria skolvalet bygger på att enskilda familjers val ska få skolorna att höja sin kvalitet. För att det ska fungera krävs att familjerna har tillgång till god och relvant information. Det är därför hög tid för journalisterna att inta en mer kritisk och granskande roll i förhållande till den bild olika skolor försöker förmedla om sig själva.

Filed Under: Utbildning och forskning

Långsiktiga konsekvenser av att förstöra humankapital

2011-10-25 av 10 kommentarer

Att förstöra kapital är naturligtvis negativt för möjligheterna att producera (dock inte nödvändigtvis dåligt för tillväxt men det är en annan sak). Samtidigt så finns flera studier som visat att områden som till exempel bombats sönder i samband med krig återhämtar sig överraskande snabbt. Förstörelse av fysiskt kapital verkar helt enkelt inte ha så långvariga negativa effekter. (Exempel är på studier som visat detta är Davis och Weinstein, 2002, som studerar effekter av bombningar i Japan under Andra världskriget, och Miguel och Roland, 2011, som studerat bombningar i Vietnam).

I krigssituationer så förstörs dock som bekant även annat än maskiner och infrastruktur. I vissa fall så förföljs vissa grupper speciellt och de negativa effekterna av detta verkar ha mer varaktiga konsekvenser. I ett antal artiklar på sistone har man visat att förföljelser av judar under Andra världskriget har effekter som påverkar ekonomiska utfall än idag. Acemoglu, Hassan och Robinson, 2011 visar att intensiteten i förföljelser av judar mellan regioner i forna Sovjetunionen under Andra världskriget samvarierar med ekonomiska och politiska utfall sedan Sovjets sönderfall. Mer förföljelser under kriget, sämre utfall idag (naturligtvis kontrollerat för en rad saker). Grosfeld, Rodnyansky, och Zhuravskaya, 2011, går ännu ett steg i att identifiera effekten genom att använda så kallad ”regression discontinuity” analys kring de exogent givna (och i övrigt artificiella) gränser för var judiska bosättningar tilläts i Tsarryssland, för att sedan studera effekterna av förföljelserna under Andra världskriget. De finner att i områden där stora delar av den judiska befolkningen mördades eller fördrevs är befolkningen idag mer ”socialistisk och anti-marknadsekonomi” och mindre entreprenöriell.

I ytterligare en mycket intressant ny studie av Fabian Waldinger studeras de långsiktiga effekterna av att judar redan i början av 1930-talet avskedades från universiteten. Framgångsrika akademiker förlorade plötsligt sina tjänster mer eller mindre över en natt. Bland dessa fanns 14 Nobelpristagare till exempel fysikerna Albert Einstein, Max Born och Erwin Schrödinger, kemisterna Fritz Haber och Otto Meyerhof. Även spelteorins (ena) fader matematikern John von Neumann fanns på listan. Genom att utnyttja denna ”exogena chock” för de respektive institutionerna och studera hur det gått för dem därefter (och dessutom kontrastera detta med att vissa universitet också råkade ut för kapitalförstörelse på grund av bombningar) visar Fabian att effekterna är långvariga och stora.

Figuren ovan illustrerar effekterna. En 10 procentig förlust av humankapital i början av 1930-talet har en kvarvarande negativ effekt på 0.2 standardavvikelser i termer av ”vetenskaplig produktion” mätt som publikationer. Effekten av bombningar är mycket mindre och kortvarig. För den som inte vill sätta sig in i vad detta betyder i detalj så räcker det att säga att effekten är stor och ihållig. De som förlorade nyckelpersoner hade ännu inte återhämtat 50 år senare.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Utbildning och forskning

Klasstorlekens långsiktiga betydelse

2011-10-13 av 8 kommentarer

En återkommande fråga inom utbildningsekonomin är klasstorlekens betydelse för elevernas studieresultat. Erik Hanushek har under lång tid argumenterat för att klasstorlekens betydelse är marginell, medan exempelvis Alan Krueger hävdat motsatsen (diskussionen förs bland annat i denna bok). Då till och med Hanusheks mångårige samarbetspartner Steven Rivkin nuförtiden argumenterar för att mindre klasser faktiskt leder till att eleverna lär sig mer, så förefaller denna akademiska strid vara avgjord. Debatten gäller därför nu främst vilka grupper som vinner mest på små klasser, exakt hur klasstorleken påverkar undervisingen samt — inte minst — huruvida minskningar av klasstorleken är kostnadseffektiva.

Att besvara den sista frågan är svårt då det ofta är oklart hur elevernas framtida produktivitet påverkas av minskad klasstorlek, även om man skulle känna till de kortsiktiga effekterna på elevernas studieresultat. En ny studie av Peter Fredriksson, Björn Öckert och Hessel Oosterbeek drar dock nytta av att man i Sverige kan följa människor över tid och de finner att investeringar i minskad klasstorlek är mycket lönsamma. Dessutom finner de att inkomstförlusterna av att gå i en stor klass är störst bland dem som tjänar mest, vilket framgår av figuren nedan.

Som alla studier som undersöker klasstorlekens effekter brottas denna med utmaningen att resurstilldelningen i allmänhet är kompensatorisk, vilket gör klasserna mindre på skolor med en stor andel elever från mindre gynnsamma sociala förhållanden. Fredriksson mfl hanterar detta genom att för mellanstadieelever utnyttja förändringar i klasstorlek som beror på de delningsstal som styrde klasstorleken på den tid då skolan var statlig. Genom att följa eleverna över tid finner de negativa effekter av stora klasser på elevernas kognitiva och icke-kognitiva förmågor, standardprovsresultat och, som sagt, på deras löner i vuxen ålder. De något osäkra beräkningarna tyder på att en investering i minskad klasstorleken från 25 till 20 elever ger en avkastning på nästan 20 procent.

Förutom den höga avkastningen av minskad klasstorlek så är det anmärkningsvärt att framtida höginkomsttagare och barn vars föräldrar tjänar över medianinkomsten är de som missgynnas mest av att gå i stora klasser. Detta gör att man kan ifrågasätta den vanliga föreställningen att barn från gynnsamma förhållanden ”alltid klarar sig”, medan barn från utsatta förhållanden är de som drar störst nytta av en ökad resurstilldelning till skolan. Resultatet är dessutom intressant då barn till högutbildade föräldrar i genomsnitt går i allt större klasser relativt barn till lågutbildade (vilket diskuterats här).

Ett problem är att studien lider av samhällsvetenskapernas eviga dilemma: när de utfall man är riktigt intresserad av (exempelvis inkomst) kan observeras så har samhället hunnit förändras. Frågan är därför om motsvarande förändringar i klasstorleken skulle få samma konsekvenser idag som för 30 år sedan? Om detta kan man bara spekulera men det är inte orimligt att de negativa följderna av stora klasser är ännu större när lärarens roll i hög grad är att handleda enskilda elever, snarare än att undervisa i helklass. Mer generellt är frågan hur olika undervisningsformer interagerar med klasstorleken både intressant och svårbesvarad. Förhoppningsvis kommer framtida studier av Fredriksson, Öckert och Oosterbeek att kunna ge svar på flera av dessa frågor.

Uppdatering: Denna betraktelse från Finland är intressant i sammanhanget. Klasser med max 19 elever och då finns det assistenter tillgängliga. Åtminstone i Stockholm verkar normen ligga strax under 30 per klass i lågstadiet.

Filed Under: Utbildning och forskning
«Föregående sida
Nästa sida»