Hassler och Krusell: Byt spår i klimatförhandlingarna!

2014-04-02 av 27 kommentarer

Det här är ett gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

FN:s klimatpanel fastslår att det är belagt bortom rimligt tvivel att människans utsläpp av växthusgaser, särskilt genom användning av fossila bränslen, påverkar klimatet. Även om dessa förändringar har både positiva och negativa effekter kan vi vara rimligt säkra på att de negativa effekterna dominerar. I ett globalt perspektiv är förmodligen inte effekterna katastrofala, åtminstone inte under innevarande århundrade, men de är ändå alldeles för stora för att ignoreras. Världen har alltså mycket att vinna på att motverka klimatförändringarna genom att minska utsläppen av växthusgaser. [Read more…]

Filed Under: Makro, Miljö, Politik

Hur ska Sverige ta betalt för sina mineraltillgångar?

2013-11-16 av 17 kommentarer

Hur ska Sverige bäst hantera sina mineraltillgångar? Hur ska man se på den grundläggande äganderätten? Finns det anledning att hantera denna sektor annorlunda än andra sektorer eller är det en industri som vilken som helst? Det finns många viktiga frågor som rör hanteringen av svenska mineraltillgångar och som ofta skapar starka känslor och en polariserad debatt. I en ESO rapport skriven av Daniel Spiro och mig själv försöker vi lyfta och redan ut några avvägningar som främst rör beskattning och eventuell fondering. Rapporten presenterades i torsdags då vi också skrev en DN-debatt artikel på temat. Presentationen var en intressant tillställning som illustrerade svårigheten med att nå ut med ett budskap till dem som redan i förväg tror sig veta vad man kommit fram till. Förhoppningsvis ska nedanstående rätta till några av dessa missförstånd. [Read more…]

Filed Under: Miljö, Offentlig sektor, Politik

Långsiktiga effekter av radioaktivitet på foster

2013-03-25 av 7 kommentarer

Att försöka svara på vad som är miljöpåverkan och vad som är medfödda egenskaper kompliceras av det faktum att även omgivningsfaktorer kan påverka foster. Det betyder helt enkelt att barn redan vid födseln kan ha påverkats av icke-genetiska effekter. Att studera sådant är naturligtvis väldigt svårt då miljöeffekter sannolikt är korrelerade med annat som spelar roll. Idealet vore förstås ett randomiserat experiment men det är ju typiskt sett tveksamt av andra skäl… [Read more…]

Filed Under: Metod, Miljö

Regnskogsavverkning – en fråga om lokalpolitikers incitament

2012-10-25 av 9 kommentarer

Skogsavverkning i tropikerna är ett av våra största samtida miljöproblem. Det finns två huvudanledningar till detta: dels står skogsavverkningen för ungefär 20 procent av de årliga utsläppen av växthusgaser (vilket är mer än hela den globala transportsektorn), dels för att tropiska skogsområden är världens kanske viktigaste områden för biologisk mångfald (se t ex IPCC rapporten 2007, eller Stern-rapporten). De flesta av de tropiska skogsområdena ägs och sköts av stater som delegerar faktiskt beslutsfattande till lokala byråkrater och politiker. Att kontrollera dessa är svårt vilket gör att oavsett vad stater kommer överens om kommer implementeringen av policy kring detta bestämmas av lokalpolitikers agerande. [Read more…]

Filed Under: Internationellt, Miljö

Miljöekonomisk panel på nationella konferensen

2012-09-24 av 1 kommentar

Den nationella konferensen i nationalekonomi som äger rum i Stockholm den 27-28 september i år avslutas med en paneldiskussion om miljö och långsiktig hållbarhet.

I panelen sitter fyra experter på detta ämne. Två är forskare i nationalekonomi. Professor John Hassler, IIES, forskar om klimatförändringens inverkan på ekonomiska modeller, energibeskattning och mycket annat. professor Thomas Sterner, Göteborgs universitet, vars forskning berör energipolitik, klimatskatter och andra miljöekonomiska frågor.

Två av paneldeltagarna är inte akademiska nationalekonomer. Miljöpariets Åsa Romson är inte bara riksdagsledamot och språkrör utan även nydisputerad jurist på en avhandling om miljöpolitik. Centerpartiets Roger Tiefensee är partiets miljöpolitiska talesman (och tidigare ekonomisk talesman) samt i grunden ekologisk ekonom.

Panelen leds dessutom av en av Sveriges kommande stjärnor inom miljöekonomiforskningen: Anne-Sophie Crépin från Bejerinstitutet.

Den som är intresserad är välkommen att komma och lyssna på diskussionen i Aula Magna Höger den 28/9 kl 11:00-12:30.

Filed Under: Miljö Tagged With: , , ,

Stjärnkavalkad i Stockholm och på webben

2012-09-01 av 7 kommentarer

Nästa vecka gästas Stockholm av en lång rad högt ansedda nationalekonomer. Måndag till onsdag pågår ett Nobelsymposium där bland andra Paul Romer, Robert Barro, Robert Lucas Jr, Nancy Stokey och Daron Acemoglu medverkar. Nobelsymposierna brukar vanligtvis vara slutna sammankomster för ett fåtal exklusivt inbjudna, men den här gången kommer det finnas möjlighet att följa symposiet direkt på nätet och även att ställa frågor via en chat. Nobelsymposierna anordnas av ekonomipriskommittén för att orientera sig om forskningsområden som kan vara aktuella för framtida ekonomipris. För den som är intresserad av tänkbara framtida ekonomipristagare kan det därför vara klokt att följa symposiet på webben.

Symposiet avslutas på onsdag med en offentlig paneldiskussion i Aula Magna på Stockholms universitet där bland andra Esther Duflo, William Easterly, Dani Rodrik och Jeffrey Sachs diskuterar biståndspolitik. Därefter följer ytterligare en paneldiskussion där Nicholas Stern och Hans-Werner Sinn m.fl. diskuterar klimatfrågans lösning. Den senare paneldiskussionen är inledningen på en klimat och ekonomi-konferens där ytterligare en lång rad framstående nationalekonomer medverkar.

Anledningen till att denna stjärnspäckade vecka äger rum i Stockholm just nu är att Institutet för internationell ekonomi (där jag f.ö. jobbar) fyller 50 år. Läs mer om programmet för samtliga evenemang här.

Filed Under: Internationellt, Kuriosa, Miljö

Vad ska vi med vargar till?

2012-05-22 av 52 kommentarer

Som tidigare rapporterats här på Ekonomistas skiljer sig storstadsbors och glesbygdsbors uppfattning om vargar markant åt. Vad som inte är helt glasklart är varför storstadsbor som jag vill ha en relativt stor och livaktig vargstam i Sverige.

De allra flesta tror jag efter en stunds eftertanke skulle hålla med om att anledningen till att vi ska visa miljöhänsyn är för att säkerställa människans överlevnad och välfärd. Vi är ju i alla högsta grad beroende av naturen när det gäller allt från rent vatten och mat på bordet till skog att tillverka papper av. Att försöka bevara naturen för dess egen skull förefaller lönlöst. Naturen är stadd i ständig förändring och växter och djur (i någon form) kommer att leva vidare vad människan än hittar på.

Det faktum att vargarna för närvarande är så få tycks dock innebära att de inte kan ha någon nämnvärd effekt på de ekosystem vi är beroende av. Detsamma tycks för övrigt gälla alla utrotningshotade djur — på sätt och vis är ju det faktum att de är utrotningshotade snarast är ett argument för att vi lika gärna kan utrota dem!

Det här resonemanget bortser dock från värdet av biologisk mångfald. Det tar lång tid för arter att utvecklas, medan de relativt snabbt kan utraderas för alltid. Att bevara arter är en slags försäkring mot framtida utmaningar, till exempel för att ta fram mediciner. Därför talas det ofta om den så kallade försiktighetsprincipen när det gäller biologisk mångfald: Eftersom det är så svårt att bedöma det eventuella framtida värdet av en viss art, är det bättre att ta det säkra före det osäkra och försöka bevara så  många arter som möjligt.

När det gäller just vargar kommer dessa dock förmodligen att leva kvar i djurparker under lång tid. Jag kanske har dålig fantasti, men jag har väldigt svårt att se vilken nytta vi skulle kunna ha av vargar i framtiden. Måhända är det starkaste skälet för att öka vargstammen snarare av estetisk natur — en del av oss gillar helt enkelt tanken på att det finns vargar i Sverige. Vargen är ju en viktig del i många myter och sagor som vi är uppväxta med och det skulle onekligen kännas lite konstigt om vargarna försvann.

Varken mångfaldsargumentet eller det estetiska argumentet är helt tydligt och det är inte klart vilket argument som främst åberopas, så det förefaller åligga vargvännerna att tydliggöra argumenten för sin ståndpunkt. Om det till exempel framförallt är estetiska skäl som ligger bakom storstadsbornas vilja att bevara vargarna förefaller de ytterst rimligt att som Daniel tidigare argumenterat låta de som konsumerar tanken på vargens existens kompensera de som drabbas av deras fysiska existens.

Filed Under: Miljö, Politik

Varför säljs ekologiska varor i små förpackningar?

2012-05-10 av 27 kommentarer

Jag stödjer gärna ekologiskt producerad mat (trots Jonas invändningar) och är beredd att betala en extra slant för detta. Tyvärr säljs dock ofta ekologisk mat i små förpackningar vilket gör det väsentligt mycket dyrare att köpa ekologiskt.

När det gäller till exempel smör säljer många butiker bara 250-gramsförpackningar av ekologiskt smör, medan den vanligaste förpackningsstorleken för icke-ekologiskt smör är 500 gram. Att konsumenterna föredrar 500 grams-förpackningar kan man också utläsa från till exempel Mathems hemsida (som sorterar varor efter hur ofta de köps). Kilopriset hos Mathem på konventionellt smör i 500-gramsförpackning är 58 kronor, medan kilopriset för 250-gramsförpackningen är 80 kronor. Ekologiskt  smör i 250-gramsförpackning kostar 92 kronor per kilo.

Ekologiskt smör kostar alltså 15 procent mer än icke-ekologiskt, vilket jag definitivt är beredd att betala. De flesta affärer låter mig dock bara köpa 250 gramsförpackningar, vilket innebär att jag måste betala ett 60 procent högre kilopris. Samma sak gäller bland annat mjöl, strösocker och glass. Även i dessa fall måste jag ibland köpa fler av mindre förpackningar, vilket gör att ekologiskt producerad mat får ett kilopris som ligger 50-100 procent över konventionell mat för dessa varor.

Jag kan tänka mig två förklaringar till att det är på detta vis. Den enklaste och tristaste förklaringen är att de som handlar ekologiskt föredrar mindre förpackningar, kanske på grund av att de oftare är singelhushåll, och att det är detta som speglas i butikernas utbud (hyllutrymmet är ju begränsat, så affärerna har inte plats för alla tänkbara förpackningsstorlekar).

Det finns dock en annan tänkbar förklaring. De som handlar ekologiskt är förmodligen mindre priskänsliga än andra konsumenter och butikerna har därför anledning att ha högre marginaler på ekologiska varor. (Enligt hörsägen har dock Coop lägre marginaler på ekologiska livsmedel för att stimulera ekologisk konsumtion, men jag vet inte om det stämmer.) Att sälja en 500-gramsförpackning ekologiskt smör till ett 60 procent högre pris skulle dock förmodligen avskräcka många som vill köpa ekologiskt. Ett något mer subtilt sätt att prisdiskriminera är därför att göra det genom förpackningsstorleken — kilopriset för de mindre förpackningarna skiljer sig ju inte så mycket mellan ekologiska och icke-ekologiska varor. Om detta är den riktiga förklaringen är det också ett tecken på att konkurrensen inte fungerar särskilt bra.

(Ett annat mysterium när det gäller priset på just smör som jag tagit upp tidigare är varför priset inte justeras efter utbudet — i Sverige drabbas vi av återkommande ”smörbrist”.)

Filed Under: Miljö

Christian Azar: Teknikspecifika visavi teknikneutrala styrmedel

2012-04-17 av 8 kommentarer

I det här gästinlägget bemöter Christian Azar, professor i energi och miljö på Chalmers, John Hassler och Per Krusells tidigare gästinlägg om statliga subventioner av bland annat sol- och vindkraft. 

John Hassler och Per Krusell (H&K) diskuterar i ett inlägg här på Ekonomistas min DN Debatt-artikelom framväxten av sol och vind på global nivå. Jag betonar i denna artikel vikten av två typer av styrmedel för att komma till rätta med klimatfrågan: ett rejält pris på koldioxidutsläpp samt stöd till teknikutveckling.

Christian Azar

Jag utgår från att H&K är överens med mig om behovet av ett pris på koldioxid. Ett sådant pris utgör för mig ryggraden i den stora omställning som står för dörren. Men vi behöver också stöd till teknikutveckling. Det handlar dels om offentliga medel för forskning och utveckling men också stöd för att möjliggöra eller snabba upp utvecklingsprocessen från grundläggande forskning till väletablerad kommersiell och mogen teknik, alltså för att ta sig över vad som ibland kallas för dödsskuggans dal. Jag noterar att även H&K bejakar detta. De skriver till exempel att det finns ”logiskt korrekta argument för tekniksubventioner”.

Vi är alltså överens om att det behövs ett pris på koldioxid samt stöd till teknikutveckling för framväxande avancerade tekniker som ännu ej nått fullskalig kommersialisering eller ”mogenhet”.

Den stora och svåra frågan är naturligtvis hur sådana stöd bör utformas. Det handlar om hur stora stöden bör vara, hur de bör fasas in och fasas ut, samt till vilka tekniker (eller vilka grupper av tekniker) de bör ges. Låt mig fokusera på den sistnämnda frågan, dels för att ingen av oss har diskuterat varken in- och utfasning, eller nivån på stöden, och dels för att det är när det gäller frågan om hur teknikspecifikt stödet bör vara som vi inte tycks vara överens.

H&K skriver ”Vi ställer oss däremot skeptiska till Azars rekommendationer om stora subventioner till särskilt utvalda tekniker”, samt ”Vi tror därför att utgångspunkten för en bra politik för omställning av fossilbränsleberoendet är generella snarare än specifika subventioner för ’grön energi’” .

Min hållning är att det ur ett ekonomiskt perspektiv är att föredra att vara mer teknikspecifik än att ge generella stöd till förnybar energi. Vilka argument har jag för det?

För att förstå argumentet måste vi backa tillbaka till själva utgångspunkten för varför sådant stöd bör ges. Det handlar om att möjliggöra och snabba på den teknikutveckling som är nödvändig för att på säg 50-100 år få ned koldioxidsläppen på global nivå till nära noll.

Låt oss nu göra följande hypotetiska antaganden: ny vattenkraft kostar 5 öre per kWh över marknadspriset på el, vind kostar 10 öre mer och sol kostar 50 öre extra. Om man gör som H&K menar, subventionerar grön energi generellt, kan man förvänta sig att i stort sett alla subventioner går till byggandet av stora vattenkraftdammar. Man kommer då få betydligt mer grön el för varje subventionskrona, och koldioxidutsläppen kommer minska mer än om man hade subventionerat säg solceller. Det är H&K’s poäng.

Men om stödet utvärderas på detta sätt har man glömt bort syftet med subventionen. Man utvärderar stödet på fel grund, helt enkelt. Målet var inte att minska utsläppen på kort sikt så mycket som möjligt – det syftar ju koldioxidavgiften till – utan målet var att försöka utveckla tekniker som kan hjälpa oss att nå riktigt låga koldioxidutsläpp på sikt. Eftersom vattenkraft inte har den potentialen – kan på sin höjd ge oss säg tio procent av världens framtida energibehov – kommer vi om alla pengar satsas på den hästen garanterat förlora decennier i den nödvändiga utveckling av ny teknik som verkligen kan ge oss de djupa koldioxidminskningar som behövs. Ett minst lika stort problem är att läreffekten i vattenkraft kan förväntas vara låg, så genom att utforma stödet för teknikutveckling på ett så här generellt sätt får vi faktiskt minimal teknikutveckling på köpet. Teknikneutrala styrmedel när syftet är att fostra fram ny mer avancerad teknik blir således närmast ett garanterat recept för att misslyckas med själva syftet med politiken.

Intressant nog anar jag i H&K’s inlägg en viss ambivalens inför sitt eget förslag. De gör nämligen en stor poäng av att man behöver räkna på lärande inom olika tekniker. De noterar att lärandet för vattenkraft varit betydligt lägre än lärandet för vind som i sin tur varit lägre än lärandet i solcellsindustrin. Om man tar deras förslag på fullt allvar, och menar att resultatet av räknandet ska ha betydelse för hur politiken utformas, då är det ju orimligt att man i nästa steg rekommenderar staten att skänka stöd till grön energi generellt. Om man väljer att göra så hade man ju nämligen inte behövt räkna från början.

Jag menar som H&K att man ska räkna. Och jag menar också att man ska ta sina beräkningar på allvar!

H&K medger dock – möjligen något överraskande – att ”det finns argument för större subvention av solkraft”. Här hemfaller de alltså till att vilja ge teknikspecifika subventioner, och då är vi alltså överens även på denna punkt. Men H&Ks förslag blir inkonsekvent. Genom att argumentera för stöd till grön energi generellt (teknikneutralitet eftersträvas) och stöd till solceller (teknikspecificitet eftersträvas) tycks de försöka stå på två ben samtidigt.

Avslutningsvis: att gå från teori till praktik är inte enkelt. Exakt hur mycket stöd som bör ges är oklart, och man bör verkligen vara försiktig så att man inte fastnar i ett slags subventionsträsk, det vill säga vräker ut subventioner för att klara av omställningen kors och tvärs när man primärt bör förlita sig på koldioxidpriser för att minska utsläppen.

De offentliga stöden ska handla om att driva fram teknisk utveckling och lägre kostnader genom att möjliggöra lärande och skaleffekter. Stödet bör vidare stå i relation till vilken roll de subventionerade teknikerna kan komma att få för att man ska klara av klimatutmaningen (eller för att tala ekonomspråk, vilken förväntad nytta man kan få av det). För tekniker där man inte har någon läreffekt att förvänta bör man i princip inte ge något alls. Men för tekniker där en betydande läreffekt och omfattande spillover-effekter kan förväntas, och där tekniken kan förväntas stå på egna ben när subventioneras tas bort – för bort ska de på sikt – bör noga övervägas. Eftersom framtida läreffekter är osäkra, spillover-effekter och framtida koldioxidpriser likaså, är det omöjligt att räkna fram en exakt siffra. Kloka människor kan därför komma fram till olika bedömningar kring hur stora stöden bör vara. Jag föreslår inte heller någon exakt nivå på stödet i min ursprungliga artikel mer än att det är rimligt att satsningarna på global förstärks.

—
Källor: Azar och Sandén (2012) diskuterar i EON’s nyutkomna antologi  ”Upplyst eller utfryst” om den svenska elmarknaden frågan om teknikneutralitet eller inte.  Boken, inklusive vår text finns tillgänglig på http://katalog.eon.se/Antologi/. I Sandén, B & Azar, C, 2005. Near-term technology policies for long-term climate targets. Energy Policy 33, 1557-1576 finns en mer utförlig diskussion kring styrmedel för att minska utsläppen av koldioxid på kort och lång sikt.
Filed Under: Miljö, Välfärd

John Hassler och Per Krusell: Köp inte Azars gris i säcken!

2012-04-12 av 35 kommentarer

Det här är ett gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Christian Azar ger i en DN-debattartikel i tisdags en väldig positiv syn på klimatfrågan men anser att stora subventioner behövs. Hans prognos är att nya tekniker—framför allt solceller men även annan teknologi—är på stark framfart och inom kort kommer att kunna mätta våra  energibehov. Faktum är att Azar till och med drar parallellen till den industriella revolutionen: så stor är förändringen vi har att vänta!

Vi är själva inte tekniker och har svårt att bedöma precisionen i Azars prognoser. Men visst vore det oerhört glädjande om de är nära sanningen. Vi ställer oss däremot skeptiska till Azars rekommendationer om stora subventioner till särskilt utvalda tekniker. Den industriella revolutionen kom till stånd helt utan subventioner, så varför skulle subventioner krävas nu, speciellt om de nya teknikerna, enligt Azar, finns alldeles runt hörnet och är konkurrenskraftiga även utan subventioner bara inom några år?

Det finns förstås logiskt korrekta argument för tekniksubventioner. Till exempel kan det finns starka så kallade spillovers i utvecklingsprocessen: när företag 1 utvecklar sina nya solceller så kan andra företag (2, 3, osv) med liknande produkter ”gratis” dra nytta av denna utveckling. Även om patentskydd används är (och bör) de vara ofullständiga. Därför kan det behövas offentligt stöd för att tillräckligt mycket ska satsas på teknikutveckling. Detta argument i sig ger dock minimal vägledning för politikrekommendationer. Vad som fattas är en beräkning av hur stora eventuella spillovers är och hur stora subventioner som därmed behövs. Det går nästan alltid att hitta argument för att en bransch borde subventioneras. En politik som bygger på sådana argument utan att försöka beräkna styrkan i dem kommer tveklöst att leda fel.

Hur stora är då de spillovers som finns inom den nya industrin? Det skulle vara intressant att höra vad Azar baserar sina estimat på—hur har man mätt de spillovers som finns och som uppenbarligen leder till slutsatsen att stora subventioner krävs? Det finns estimat av s.k. learning rates för olika sätt att producera förnyelsebar energi. Enligt International Energy Agencys årliga rapport World Energy Outlook 2010 är denna learning rate för fotocellsteknik 17%. Varje dubbling av totalt installerad kapacitet minskar produktionskostnaden med 17%. För vindkraft är siffran 7-9% men bara 1% för vattenkraft som är en mycket mer mogen teknik. Från dessa siffror kan vi dra slutsatsen att det finns argument för större subvention av solkraft, men hur mycket? I den senaste EEAG-rapporten (där John är medförfattare) görs en enkel överslagsberäkning. Ett antagande är att inlärningen är helt extern, det vill säga att bara andra företag gynnas. Det skulle vara en rimligt antagande om kunskapsutvecklingen sker i ett stort antal små företag. Så är förstås inte fallet vilket innebär att de beräknade subventionsgraderna ska ses som tak för vad som kan vara en rimlig grad av subventionering motiverad av spillovers. Beräkningen visar att spillovers högst kan motivera en subventionsgrad på 50% tidigt i utvecklingen av den nya solcellstekniken. Över tiden ska sedan subventionerna trappas av. För vindkraft kan ungefär hälften så stora subventioner motiveras.  Självklart är kalkylen inte menad som det sista ordet i frågan utan bara ett exempel på att det är möjligt, och i själva verkat relativt enkelt, att prissätta dessa spillovers. Så köp inte Azars resonemang utan att räkna igenom dem!

Azar lyfter fram det enormt höga tyska stödet för taksolceller som ett exempel på en eftersträvansvärd policy. Stödet har varit upp till 10 gånger så högt som stödet till produktion av el via vindkraft. Vår syn är, utifrån den kunskap som vi vet finns, att den tyska politiken är ett exempel på en sällsynt ineffektiv politik. Man använder skattemedel för att betala 5 kronor per producerad kilowattimme för el producerad med solceller när man kunde fått tio gånger så mycket vindkraft för pengarna.

Azar trycker speciellt på att det finns stordriftsfördelar inom de nya teknologierna—kostnaderna för produktion av de tyska solcellerna har till exempel fallit drastiskt (även om de fortfarande är långt ifrån konkurrenskraftiga osubventionerade). Leder då stordriftsfördelar till marknadsmisslyckanden? Nej, inte nödvändigtvis. De innebär att större företag krävs, vilket kan innebära viss monopolmakt, men just monopolmakten blir då också en drivkraft till etablering. Marknadens aktörer, som till exempel riskkapitalbolag, är heller inte så kortsiktiga som ofta hävdas. Inom många industrier, ta läkemedelsindustrin som exempel, är det regel att tiden mellan en investering i kunskapsutveckling och kommersialisering är lång, ett decennium eller mer. Är problemet i stället att de nya teknikerna inte säkert kommer att lyckas så borde kanske inte staten satsa på dem heller—eller åtminstone måste det klarläggas varför staten har bättre insikter om de specifika produkternas framtid än vad riskkapitalisterna har.

Som vi visat går det att motivera vissa skillnader i subventionsgrad för olika tekniker. Så vitt vi kan förstå är dock dessa skillnader små och inte alls i linje med existerande subventionsprogram inom EU. Vi tror därför att utgångspunkten för en bra politik för omställning av fossilbränsleberoendet är generella snarare än specifika subventioner för ”grön energi”. Specifika subventioner, i den mån de används, måste grundas i ordentliga beräkningar av storleken på eventuella specifika spillovers. Det låter tråkigt och osexigt, men vi behöver räknenissarna för annars riskerar vi att köpa grisen i säcken!

Filed Under: Miljö, Politik, Välfärd
«Föregående sida
Nästa sida»