Simulera mera!

2011-05-10 av 13 kommentarer

Under våren har jag haft förmånen att undervisa en doktorandkurs i nationalekonomisk metodologi. Kursen har huvudsakligen byggt på gästföreläsningar och vid en av dessa var filosofen Till Grüne-Yanhoff på besök och pratade bland annat om varför nationalekonomer inte simulerar mera.

Med simulering avses här framförallt så kallad agent-baserad modellering där man i datorn bygger virtuella världar som man befolkar med en stor mängd heterogena agenter med olika slags preferenser, tillgång till olika information och som kanske använder olika tumregler för att fatta beslut. Dessa agenter låter man sedan interagera med varandra. På detta vis försöker man bygga upp alternativa världar som speglar verkligheten så bra som möjligt.

Ett område där sådana modeller har använts är när det gäller tillgångsprissättning, vilket gör det möjligt att studera frågor som är svåra att studera i vanliga ekonomiska modeller, till exempel under vilka villkor agenterna har rationella förväntningar. Ett annat område där det förefaller användbart är evolutionär spelteori. Vanligtvis fokuserar man inom evolutionär spelteori på ”väluppfostrade” inlärningsregler  som är möjliga att karaktärisera teoretiskt, men med hjälp av simulering skulle man förstås kunna studera en betydligt större mängd inlärningsregler och interaktionen mellan dessa (ett exempel är den här artikeln av Jens Josephsson).

I en artikel i Philosophy of Science ställdes för ett par år sedan frågan varför nationalekonomer inte ägnar sig mer åt simulering än de gör. Ett vanligt svar från nationalekonomer är att simuleringar är en ”svart låda” där det är svårt att utreda vad den underliggande mekanismen bakom ett visst resultat är. Till skillnad från verkligheten tillåter dock modellvärldar hejdlöst experimenterande och det borde därför vara möjligt att med ganska god precision utreda de underliggande orsakssambanden i modellen.

Artikelförfattarna argumenterar därför för att nationalekonomers motstånd nog egentligen snarare beror på att simuleringar helt enkelt avviker för mycket från nationalekonomers våta dröm, den ”perfekta modellen”, som är relativt enkel och där slutsatserna logiskt kan härledas från antaganden, gärna ackompanjerad av ett vackert formellt bevis. Motståndet beror alltså inte på att det är något principellt fel med simuleringar, utan snarare att det handlar om ett estetiskt-pedagogiskt motstånd från nationalekonomers sida.

I vanlig ordning är jag förespråkare för en mångfald av metoder snarare än att försöka läggga alla ägg i samma korg (som nationalekonomer ofta tenderar att göra när det gäller teori). I mina ögon framstår simulering som en vettig metod som nationalekonomer förmodligen borde ägna lite mer uppmärksamhet.

Filed Under: Metod

Finansiell analfabetism

2011-05-02 av 22 kommentarer

I en ny uppsats av Johan Almenberg och Olof Widmark presenteras resultaten från en enkät som undersöker svenskarnas räknefärdighet och finansiella förmåga (se även Johans debattartikel i Expressen idag och en krönika i SvD i helgen). Till exempel visar det sig vara 69 procent som korrekt lyckas dela två miljoner på fem, medan 96 procent förstår att de ska få 15 kronor i växel på en hundralapp om de handlat för 85 kronor. 88 procent svarar att aktier brukar gå upp och ner mer i värde än obligationer, medan det bara är 68 procent som förstår att det är säkrare att köpa andelar i en aktiefond än aktier i ett enskilt företag. Det finns stora skillnader mellan olika grupper — det är rika, välutbildade, medelålders män som har bäst färdigheter.

Författarna visar också att det finns ett positivt samband mellan räknefärdighet/finansiell förmåga och sannolikheten att man äger sin bostad respektive att man äger aktier. Förmodligen går orsakssambandet i båda riktningar. De med goda färdigheter och kunskaper vågar satsa på bostadsköp och aktier och kommer därmed tendera att bli (ännu) rikare. Men förmodligen är det också ganska lärorikt att själv äga aktier och bostäder och det gör oss kanske bättre både på att räkna och tänka finansiellt (till exempel höll jag själv aldrig koll på repo-räntan innan jag köpte bostad).

I mina ögon är det här angelägen forskning, bland annat för att kalibrera nationalekonomers ögon för människors kognitiva begränsningar. I en del nationalekonomisk forskning görs hårresande antagande vad gäller rationalitet och framåtblickande, till exempel i modeller för livscykelsparande, och då kan det nog vara nyttigt att få reda på att det bara är drygt två av tre som på rak arm kan dela två miljoner med fem och vet att fondsparande är mindre riskfyllt än sparande i enskilda aktier.

Filed Under: Beteendeekonomi, Metod, Välfärd

Är kaffekonsumtion viktigare än gener?

2011-01-31 av 19 kommentarer

Förra veckan var en av huvudnyheterna på Ekot att ny forskning visar att livslängden beror mer på livstilsfaktorer än på genetiska faktorer. Min första reflektion när jag hörde nyheten var förstås hur tusan man lyckats visa detta. Varken nyhetsinslaget eller pressmeddelandet från Göteborgs universitet avslöjade hur forskarna gått till väga. I pressmeddelandet citeras huvudförfattaren till studien, Lars Wilhelmsen, kort och gott på följande vis: ”Vår studie visar att de ärftliga faktorerna inte spelar roll. I stället är det livstilen som påverkar mest”.

I studien har man följt män födda 1913 i Göteborg under decennier. Forskarna använder två kontrollvariabler för att kontrollera för ärftliga faktorer, nämligen huruvida modern respektive fadern levde 1963, det vill säga när männen i studien var 50 år. Moderns, men inte faderns, överlevnad 1963 visade sig samvariera med sannolikheten att överleva till 90 års ålder. Däremot var andra faktorer, såsom rökning och kaffekonsumtion (!), betydligt starkare relaterade till livslängden. Det är utifrån detta som Lars Wilhelmsen drar slutsatsen att livsstilsfaktorer är viktigare än genetik.

Någon sådan slutsats går naturligtvis inte att dra utifrån den här studien. För det första har forskarna använt ett väldigt grovt mått på föräldrarnas livslängd (huruvida de levde 1963) som blir extra skakigt eftersom det också beror på hur gamla föräldrarna var när barnet föddes. Forskarna skulle i stället kunna ha kikat i kyrkoböckerna och inkluderat såväl föräldrars som mor- och farföräldrars faktiska livslängd.  För det andra har säkerligen många av de livsstilsfaktorer som är med i studien genetiska orsaker, till exempel kondition och blodtryck. Det förmodligen enda sättet att dra den slutsats Wilhelmsen verkar vilja dra är att göra tvillingstudier och undersöka hur korrelationen i livslängd skiljer sig mellan enäggs- och tvåäggstvillingar.

Det finns åtminstone två tvillingstudier gjorda (en dansk och en svensk) och dessa visar att maximalt en tredjedel av variationen i livslängd beror på gener. Livslängden verkar alltså ha jämförelsevis lite att göra med våra gener, men min gissning är ändå att generna är betydligt mer avgörande för livslängden än till exempel hur mycket kaffe man dricker.

Den data som används i Wilhelmsens studie är onekligen fascinerande — man har under decennier regelbundet undersökt och intervjuat nästan tusen män. Även om dessa data inte kan besvara frågan om genernas betydelse, finns det säkert mycket annat intressant att säga. Tyvärr lämnade just den här artikeln mig med fler frågor än svar (till exempel, varför utelämnas tänkbara förklaringsfaktorer uppmätta vid 80 års ålder?). Det förefaller som det korta artikelformat som dominerar inom naturvetenskap är helt opassande för den här sortens epidemologisk forskning. Epidemologer kan oftast inte förlita sig på kliniska studier och därmed ställs de inför samma kluriga empiriska utmaningar som vi samhällsvetare är vana vid, kanske framförallt när det gäller att skilja på kausalitet och korrelation. Sådana frågor är dock svåra att avhandla trovärdigt på ett fåtal sidor både för samhällsvetare och epidemologer.

Filed Under: Metod, Välfärd

Sociala nätverks ekonomiska betydelse

2011-01-26 av 6 kommentarer

Att vänner och bekanta kan underlätta ekonomisk aktivitet på en rad sätt skulle nog de flesta skriva under på. Som så ofta är det dock svårt att isolera effekterna av just det sociala nätverket för att på ett övertygande sätt visa hur viktigt detta är. Problemet är helt enkelt att ekonomiska och sociala relationer ofta utvecklas parallellt.

I en väldigt väl genomförd studie (som för övrigt presenterades igår på IIES) lyckas dock Konrad Burchardi och Tarek Hassan isolera den ekonomiska effekten av sociala relationer genom att studera utvecklingen i olika västtyska regioner efter återförenandet med Östtyskland 1990.

Det som möjliggör identifikationen är det faktum att miljontals tyskar efter andra världskrigets slut deporterades eller flydde från områden som idag är delar av Ryssland och Polen. Alla rörde sig samma väg väster ut men vissa av dem stannade i delar som 1949 blev Östtyskland medan andra flyttade vidare till det som blev Västtyskland. Fördelningen över regioner i Västtyskland var mycket ojämn och det som avgjorde vart de flyttade var tillgången på bostäder som i sin tur berodde på vilka områden som bombats under kriget. Bombningarna i krigets slutskede var inte korrelerade med hur ekonomiskt viktiga olika regioner var och därför är det inte sannolikt att besluten om var man bosatte sig påverkades av olika regioners ekonomiska potential.

Sammantaget betyder allt detta att det i slutet av 1980-talet fanns familje- och vänskapsband mellan slumpmässigt valda delar av Västtyskland och Östtyskland, där dessa relationer inte på något sätt formats eller upprätthållits av ekonomiska eller affärsmässiga överväganden. När Öst och Västtyskland plötsligt återförenas öppnas dock även affärsmässiga möjligheter och den exogena variationen i sociala relationer mellan olika regioner gör det möjligt att studera vilken kausal effekt dessa har haft på ekonomiska utfall.

Burchardi och Hassan finner att de områden i västra Tyskland som fått fler flyktingar från öst i slutet av 40-talet både växer fortare, har fler entreprenörer och har dessutom fler företag med dotterbolag i östra Tyskland. Effekterna är ganska stora; en ökning med en standardavvikelse av andelen krigsflyktingar leder till en ökning av inkomster (per capita) med 4,6 procent över perioden 1989-2005 kontrollerat för skillnader i tillväxt i tidigare perioder.

Den precisa identifikationen gör det mycket troligt att dessa skillnader i ekonomiska utfall kan tillskrivas att regioner med fler personliga kontakter i östra Tyskland helt enkelt hade större möjligheter att identifiera goda affärsmöjligheter där efter murens fall. Burchardi och Hassan är försiktiga med vilka generaliseringar som kan göras utifrån det tyska exemplet men jag tycker nog att resultaten på ett övertygande sätt visar hur viktiga flyktingar kan vara för företag och entreprenörskap i landet de flytt till den dag platsen de flytt från börjar växa.

Filed Under: Företagande, Internationellt, Metod

AEA 2: En plog kräver sin man

2011-01-11 av 25 kommentarer

Somliga har förmågan att återkommande leverera forskning som man blir lite avundsjuk på. Studier av typen ”vad smart, vad självklart, varför har inte jag kommit på det själv?”. Nathan Nunn vid Harvard är en sådan forskare och han hade nya alster att presentera på AEA i Denver. I dessa kopplar han det historiska användandet av plogen i jordbruket till dagens könsrolls- och fertilitetsmönster.

Tanken är enkel; i en del regioner plöjdes jorden medan man i andra områden förlitade sig på svedjebruk och hackor. Eftersom plogen kräver muskelstyrka för att manövereras så uppstod i plogsamhällen en tydlig arbetsdelning där kvinnorna fick ansvaret för hemmet medan männen arbetade på åkern. Med hjälp av detaljerad data över historiska jordbruksmetoder så visar Nunn och medförfattare att dessa påverkar både kvinnors arbetskraftsdeltagande och attityderna till att kvinnor ska yrkesarbeta än idag.

Dessutom verkar barnafödandet vara lägre i samhällen där plogen användes. Eftersom plogen gör att kvinnorna stannar hemma snarare än arbetar på fälten så kan detta resultat verka motsägelsefullt. Nunn visar dock på värdet av att ha ett flexibelt teoretiskt sinne och argumenterar att barn liksom kvinnor inte var lika användbara i ett jordbruk som förlitade sig på plogen; inte minst gör plogen att man inte behöver rensa ogräs för hand. Eftersom barnen inte är så användbara så skaffar man färre av dem.

För att verkligen driva hem sin poäng så visar Nunn att dessa mönster även gäller bland andra generationens invandrare i USA. Kvinnor som har sitt ursprung i länder som historiskt använde plogen förvärvsarbetar i lägre utsträckning och föder färre barn än kvinnor med sitt ursprung i länder som nyttjade andra jordbruksmetoder. Dessutom står sig resultaten när författarna tar hänsyn till en mängd andra faktorer som skulle kunna förklara
sambandet.

Hur fascinerande detta än är så blir man lite besvärad av att alla resultat verkar möjliga att rationalisera inom ramen för Nunns väldigt vaga teori. Men kanske denna typ av forskning mer än något annat ska ses som en form av perspektivgivande humaniora än som vetenskap? Givet hur vanliga forskare av Nunns typ börjar bli så kan man fråga sig om de humanistiska ämnena trots allt kanske inte är så svältfödda nuförtiden. Det är bara det att forskarna lärt sig lite statistik och migrerat till de nationalekonomiska institutionerna.

Filed Under: Arbetsmarknad, Internationellt, Metod

AEA 1: Publiceringsbias, gener och signifikansnivåer

2011-01-10 av 19 kommentarer

Vägen över till nationalekonomins Cannesfestival, American Economic Associations möte i Denver, ägnade jag åt att läsa en artikel i the New Yorker. Den beskriver hur empiriska fynd som verkar helt stabila verkar försvinna när andra forskare försöker replikera dem. Forskningsfusk, kanske någon påstår men i det exempel som lyfts fram i artikeln är det originalfyndens upphovsman som själv råkat ut för problemen; varje gång han upprepat sina experiment har effekterna blivit mindre och mindre.

Hur märkligt detta än kan verka så har samma mönster uppmärksammats inom en mängd olika forskningsfält. Som the New Yorker skriver orsakas detta av en samverkan mellan ett par olika faktorer. I grunden beror problemet på att en del samband av statistisk nödvändighet kommer att se starka ut trots att de egentligen bara är orsakade av slumpen. Ju fler studier som genomförs, desto fler skensamband kommer att upptäckas.

Eftersom sådana skensamband kan vara mycket uppseedeväckande – de är ju trots allt orsakade av slumpen – finns möjligheten att de publiceras i prestigefyllda tidskrifter. Samma tidskrifter skulle däremot aldrig publicerat ett experiment som visade att samma samband inte verkar finnas; Science hade knappast varit en välciterad tidskrift om den vecka ut och vecka in berättade för läsarna hur världen inte fungerar.

Förutom tidskifternas publiceringsbias – tendensen att bara publicera signifikanta samband – så finns även dess lillasyster; forskarnas egna bias att bara rapportera experiment som lett någonstans. Att rapportera alla de misslyckade experiment som ligger bakom varje forskningsgenombrott vore inte bara tröstlöst, det skulle även innebära att man vore tvungen att justera de statistiska signifikanstesten — vilket minskar sannolikheten att ens fynd är signifikanta.

Dessa är inga nya insikter men en intressant presentation av Dan Benjamin om hur den genetiska forskningen kan påverka den nationalekonomiska visade att problemen kan förväntas bli större framöver. Det finns en enorm mängd möjliga samband mellan gener, miljö och olika utfall; antalet testbara hypoteser är troligen större än antalet människor som någonsin levt. När denna typ av forskning blir allt billigare kommer också antalet skensamband att öka dramatiskt.

Generöst nog berättade Benjamin frikostigt om sina egna misslyckanden. Teoretiskt förväntade samband mellan gener och utfall som varit kraftigt signifikanta i ett första urval av tusentals individer hade varit omöjliga att replikera när fler vågor av data blivit tillgängliga. I andra fall hade de initiala resultaten överlevt flera replikeringsförsök bara för att senare gå upp i rök.

Oavsett vad man tycker om just denna typ av forskning – Benjamin tror den har en framtid – så finns det anledning att fundera över hur vi testar statistisk signifikans, hur vi rapporterar empiriska resultat och vilket värde som tillskrivs replikationsstudier. Förändringar i normerna kring detta måste dock ske på institutionell nivå eftersom ingen enskild forskare har incitament att ställa högre krav på sin egen forskning än vad forskarsamhället kräver. I väntan på dessa förändringar kommer vi att fortsätta publicera fynd som övertygande visar hur världen fungerar. Och i morgon kommer vi att ha ändrat oss.

Filed Under: Beteendeekonomi, Metod

Yes we can (mäta välfärd)!

2010-12-21 av 93 kommentarer

I det här gästinlägget lämnar Per Krusell en längre kommentar till Robert Östlings ifrågasättande av makroekonomers sätt att göra välfärdsjämförelser. Per Krusell är professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Robert Östlings ifrågasättande av makroekonomers möjlighet att göra välfärdsjämförelser bygger på en missuppfattning och hans resonemang leder dessutom till en implikation man bör uppmärksamma.

Missuppfattningen: de nyttofunktioner som makroekonomen Heathcote (och andra ”moderna” makroekonomer) använder sig av är INTE valda för att predicera makrodata utan utifrån de MIKROstudier som gjorts av hur individer beter sig, både i forskningen kring valet mellan konsumtion och sparande (i säkra och osäkra tillgångar) och i forskningen kring valet mellan arbetsutbud och fritid. Mikroekonomerna observerar människors faktiska val och utgår sen ifrån att dessa val avspeglar deras välfärd, dvs deras preferenser; man antar att om de väljer något framför något annat är det för att de föredrar det. Genom denna metod kan man alltså estimera nyttofunktioner: mäta välfärd. Styrkan i modern makroanalys är just att basera analysen—grundantagandena i de makroekonomiska modellerna—inte på godtyckliga åsikter om vad som är bra och dåligt utan på slutsatserna ifrån den stora mikroekonomiska litteraturen. Om modellen bara skulle skattas utifrån historiska makrodata skulle den förmodligen heller inte vara robust. Om det skulle uppstå makroekonomiska störningar av nytt slag, om den ekonomiska politiken skulle ändras, el dyl, så skulle den troligtvis ge felaktiga prediktioner och missvisande välfärdsanalys.

Den åsyftade implikationen kommer av den alternativa syn som man kan läsa mellan raderna i Roberts inlägg: att man INTE kan dra några slutsatser av individers nytta utifrån deras beteende. Om denna syn vore riktig skulle implikationen vara att vi, ekonomer eller politiker, väljer ekonomisk politik utifrån vad vi tror folk egentligen vill, eller vad vi anser dem behöva! Marknaderna, t ex, är då förmodligen inte speciellt värdefulla, för de fungerar ju bra just då konsumenter och företag väljer utifrån vad de faktiskt tycker. Väljer människor på annat sätt är det bättre att göra sig av med marknaderna. Vad skulle i så fall fungera bättre? Det vet jag inte. Någon typ av upplyst despot, som vet vad vi egentligen vill, borde kanske fatta våra konsumtions- och arbetsbeslut? Demokrati vore säkert inte bra, för om vi inte kan lita på att folk agerar i eget intresse som konsumenter kan vi nog heller inte lita på att de klarar av att rösta i sitt eget intresse. Ett mindre skrämmande exempel är FN:s Human Development Index (HDI) som sammanfattar välfärden i ett land genom att godtyckligt väga ihop vissa indikatorer (ekonomiska såväl som andra) utan att motivera vikterna. Alternativet är just den metod som makroekonomerna Jones och Klenow använder i den studie Robert nämnde, dvs de baserar sin sammanvägning på nyttofunktioner ifrån den empiriska mikroforskningen.

Det finns numera lite s k ”lyckoforskning” också. Den frågar helt enkelt människor hur lyckliga de är, eller försöker mäta deras välbefinnande
medicinskt. Det är ett nytt område som är rätt intressant, men i bästa fall tycks det mig vara ett högst inkomplett tillägg till ekonomers befintliga analys. Den kan kanske hjälpa oss att justera den gängse synen på nyttofunktioner, t ex genom att inkorporera att människor känner vällust av att andra har det lika bra, eller dåligt, som de själva—detta är ett exempel på en aspekt som enligt Robert saknas i den makroekonomiska utvärderingen av välfärd. Visar det sig att denna lyckoforskning ger robusta uppdateringar av gängse nyttofunktioner är det definitivt ett steg framåt. Men: det finns många problem med att mäta nytta så här, och vi är långt ifrån robusta slutsatser ännu. T ex är det inte alls uppenbart att människors svar på frågor avspeglar hur de verkligen känner—kanske mår de t ex bättre om de är herre på täppan än om alla andra är lika bra som de är, något de förmodligen inte skulle avslöja i en intervju.

Dessutom är det så att även om det ligger något i att det behövs justeringar av våra nyttofunktioner bör den inte alls leda till en omprövning av den MAKROekonomiska ansatsen. Denna kan ju helt enkelt använda sig av de nya, justerade nyttofunktionerna och fortsätta som vanligt. På så sätt kan vi utvärdera ekonomisk politik aningen bättre och göra aningen bättre prognoser. Men tills vidare, innan vi vet mer, verkar det väl ändå bäst att använda de
insikter som ekonomer hittills kommit fram till i sin mikroekonomiska forskning när vi ska utvärdera ekonomisk politik! Nya rön bör inkorporeras i praktisk välfärdsanalys, men först när de är verkliga rön; det är så vår vetenskap bör framskrida, och vad alternativet skulle vara är oklart. Heathcote’s uppsats, vilken föranledde Roberts inlägg, gör såvitt jag kan se det rimligaste möjliga utifrån vad vi vet idag.

Slutligen: synen ”vi ekonomer kan inte utvärdera nytta” skulle innebära en högst cynisk inställning. Jag säger inte att detta är den syn Robert står för,
men ibland hör man den uttryckas även av nationalekonomer. Hur skulle vi i så fall se på vår forskarroll? Är vi en grupp observatörer som, betalda av staten, har samhället som studieobjekt bara för vårt eget höga nöjes skull, utan att någonsin vilja eller kunna dra en slutsats om vad som är bra eller dåligt? I så fall vet jag inte om nationalekonomer över huvud taget behövs; åtminstone bör de nog inte finansieras av staten. Jag blev själv nationalekonom för att jag hade synen att det går—fastän det är svårt, i vårt fundamentalt samhällsvetenskapliga ämne—att vetenskapligt utvärdera vad som är bra eller dåligt. Jag ser inte att det framkommit skäl att ändra den synen.

Filed Under: Makro, Metod, Välfärd

Den goda konkurrensen

2010-12-02 av 3 kommentarer

De mer eller mindre förutsägbara konsekvenserna av att ge folk ekonomiska incitament diskuteras ofta här på Ekonomistas. Jesper tog nyligen upp en studie som visade att försökspersoner som gavs förtroende arbetade hårdare än de som gavs incitamentsriktiga kontrakt vilka angav minimikraven för att få betalt. Experimentgurun Ernst Fehr har tillsammans med några kollegor ställt frågan om detta kan förklara varför det samtidigt — och i samma bransch — kan förekomma både ”bra” och ”dåliga” jobb.

Ett ”bra” jobb är ett med både hög lön och stor frihet. Arbetsgivaren tar risken att den anställde maskar men hoppas att denne i stället svarar på förtroendet genom att arbeta hårt. Ett ”dåligt” jobb innebär däremot att den anställde övervakas hårt, anstränger sig så lite som möjligt och får en låg lön. Upplägget motsvarar det Jesper redogjorde för men Fehr & Co kompletterade experimentet med arbetsgivare som fick välja mellan att erbjuda olika typer av ”anställningskontrakt”. Trots flera kombinationsmöjligheter så tenderade arbetsgivarna att antingen erbjuda jobb med hög lön och stor frihet eller kontrakt med låg lön och liten frihet. De valde med andra ord antingen en förtroendestrategi eller en kontrollstrategi.

I ett första experiment svarade de anställda i viss grad på höga löner genom att jobba hårdare, men de som missbrukade förtroendet var många och efter några spelomgångar var andelen dåliga jobb uppe i 80 procent. I nästa experiment fick arbetsgivarna information om hur hårt den anställde arbetat de senaste försöksomgångarna. Däremot fick arbetsgivaren inte veta vilket kontrakt den anställde ställts inför och därför inte om arbetsintensiteten berodde på kontraktet eller på att den anställde var en opålitlig latmask. De anställda fick därigenom incitament att bygga upp ett rykte och resultatet var slående: en betydligt större andel arbetade hårt och många av dessa erbjöds också bra jobb, till båda parters gagn.

Att erbjuda bra jobb till dem som inte hade bra rykte var däremot både ovanligt och – när det ändå hände – olönsamt. Detta innebar att ”arbetsmarknaden” polariserades; en grupp anställda både fick och förtjänade det förtroende som ett bra jobb innebar medan de med dåligt rykte fick hålla tilllgodo med dåliga jobb. Andelen bra jobb ökade till 55 procent men vissa arbetsgivare erbjöd genomgående bara dåliga kontrakt medan vissa anställda insisterade på att maska.

I ett tredje experiment fick arbetsgivarna även konkurrera om arbetskraften. Några arbetsgivare i taget fick information om några arbetstagares tidigare arbetsinsats. Arbetsgivarna gav sedan erbjudanden som arbetstagarna kunde acceptera eller förkasta. Proceduren upprepades tills alla arbetstagare matchats mot vars en arbetsgivare.

Kampen mellan arbetsgivarna gjorde att i princip samtliga anställda med bra rykte fick ett välavlönat jobb med stor frihet medan nästan alla med dåligt rykte fick dåliga jobb. Som syns i figuren gjorde emellertid konkurrensen att en mycket stor andel av de anställda skaffade sig bra rykte genom att arbeta hårt. Det totala överskottet blev också överlägset störst i detta sista experiment.

I experimentet utan vare sig ryktes- eller konkurrensmekanismer fick ungefär 80 procent av de anställda dåliga jobb medan 20 procent åtnjöt kombinationen hög lön och stor frihet. När arbetsgivarna fick konkurrera om arbetskraften blev siffrorna de omvända. Detta resultat är i linje med andra som visar att den institutionella kontexten har en dramatisk inverkan även på individers till synes djupt liggande preferenser. Ibland undrar jag om inte vi nationalekonomer fakiskt lägger för lite tid på att studera hur — och varför — marknader faktiskt fungerar.

Filed Under: Arbetsmarknad, Metod

Vänsterradikal nationalekonomi

2010-11-08 av 35 kommentarer

En sak som jag tror står att läsa i varje grundbok i nationalekonomi är att nationalekonomer fokuserar på Pareto-effektivitet när de uttalar sig om vad som är politiskt önskvärt. Om två personer delar 50-50 på en hundralapp är det enligt detta kriterium lika bra som om de delar 1-99, däremot är det inte effektivt om de delar till exempel 40-40 på hundralappen (dvs 20 kronor går till spillo). Det gängse motivet till att fokusera på effektivitet är det inte anses finnas något vetenskapligt sätt att jämföra nyttonivåer mellan olika individer. Kanske gör 10 kronor mig mycket gladare än du blir av 90 kronor, men hur skulle vi kunna veta det?

Häromdagen påpekade dock min kollega John Hassler att nationalekonomer — och särskilt makroekonomer —  i praktiken ofta gör något helt annat. I många fall bedömer vi vad som är optimalt utifrån i vilken utsträckning den totala nyttan för alla maximeras. Med de nyttofunktioner ekonomer brukar använda betyder det att det är bra att omfördela från rika till fattiga (eftersom fattiga värderar pengar högre) och att se till att utjämna inkomster över tid. Många nationalekonomer tar alltså en nästintill vänsterradikal normativ utgångspunkt — det bästa vore fullständig jämlikhet och perfekta socialförsäkringssystem. Naturligtvis är dock detta ofta en ouppnåelig utopi i ekonomiska modeller bland annat på grund av att skatter är snedvridande och att det finns incitamentsproblem med alltför generösa socialförsäkringar (dvs den totala kakan blir mindre om vi försöker dela den helt lika).

Det jag tycker är mest slående är att det är sådan skillnad på vad vi lär ut att vi gör och vad många nationalekonomer gör i praktiken. Det förefaller så märkligt att jag är orolig att jag missat något, men det är jag säker på att någon av er läsare i så fall kommer upplysa mig om i kommentarstråden.

Några tidigare inlägg om välfärdsteori hittar du här: Eva om politikmisslyckanden, Jesper om att vi bör återupptäcka välfärdsteorin och jag själv om huruvida nationalekonomin är liberalt vinklad och dess historiska politiska kompromiss (som antagligen brutits om mitt resonemang ovan stämmer).

Filed Under: Metod, Politik, Välfärd

Är laboratorieexperiment mer orealistiska än fältexperiment?

2010-11-01 av 24 kommentarer

Under det senaste decenniet har laboratorieexperiment blivit på modet i nationalekonomi, men på senare år har pendeln svängt något och fältexperiment är betydligt hetare. Men varken laboratorieexperiment eller fältexperiment är nya företeelser  — ekonomer har ägnat sig åt laboratorieexperiment sedan 60-talet och Peter Bohm genomförde fältexperiment redan på 70-talet. Nu för tiden är John List en av de främsta förespråkarna av fältexperiment och hans kritik av laboratorieexperiment har väckt ont blod hos en del experimentella ekonomer. Förra året publicerades en läsvärd artikel i Science av Armin Falk och James Heckman med den övertydliga titeln ”Lab Experiments Are a Major Source of Knowledge in the Social Sciences”. Falk och Heckman argumenterar mot uppfattningen att fältexperiment skulle vara ”bättre” och mer ”realistiska” än laboratorieexperiment genom att poängtera att både laboratorie- och fältexperiment möter samma principiella utmaning när de gäller att extrapolera resultaten till andra situationer. Det är svårt att göra den korta artikeln rättvisa i en blogginlägg, men jag rekommenderar varmt en genomläsning (gratisversion finns här).

Filed Under: Beteendeekonomi, Lästips, Metod
«Föregående sida
Nästa sida»