Ekonomipriset är traditionsenligt uppe för diskussion igen. Den här gången är det Alfred Nobels brorsbarnbarn Peter Nobel som tagit till orda. Det finns flera goda skäl att ifrågasätta ekonomipriset (t. ex. för att ämnet är för litet för ett så stort pris eller är alltför teoretiskt), men Peter Nobel anför två argument som vi inte bör fästa någon vikt vid.

För det första hävdar Peter Nobel att Alfred Nobel förmodligen inte skulle givit sitt samtycke till ett pris till nationalekonomer eftersom han ”ogillade ekonomer”. Det är relevant att fråga sig i vilken utsträckning ekonomipriset är förenligt med vad Alfred Nobel hade velat. Visserligen ser jag inget starkt moraliskt skäl att respektera döda människors vilja, men vi bör göra det ändå eftersom det finns en slags tidsinkonsistensproblematik. Respekterar vi inte vad Alfred Nobel ville kommer nu levande inte lita på att vi kommer respektera deras vilja när de dött — en tanke många nu levande inte mår bra av och som dessutom kan få dem att tveka att skänka bort pengar till välgörande ändamål. (Trots detta har vi faktiskt en arvslagstiftning som inte respekterar dödas vilja, vilket jag kritiserat tidigare.)

I vilket fall som helst går det inte att veta vad Alfred Nobel hade tyckt om införandet av ett ekonomipris. Han förefaller ha varit en framsynt karl som borde kunna ha förstått att det är viktigt för mänsklighetens väl och ve att inte bara förstå hur naturen fungerar, utan även hur människor och samhällen fungerar. Hade han fått uppleva samhällsvetenskapernas utveckling under 1900-talet hade han kanske förordat pris till både psykologer, ekonomer och sociologer, vem vet?

Peter Nobels andra argument mot ekonomipriset är mer märkligt. Han hävdar att ”något måste ändå vara fel, när alla ekonomipris utom två tilldelats västerländska ekonomer”. Sverker Lenas på DN Kultur stämmer också in i kritiken och köper helt detta argument och kritiserar dessutom priset för att vara politiskt, bland annat genom det nästintill löjeväckande påståendet att priset ”hedrade ekonomerna bakom regeringens arbetslinje”.

Denna skeva fördelning till förmån för västerländska forskare gäller dock alla Nobelprisen, vilken en titt på följande lista visar med all tydlighet. Detta är också ganska naturligt med tanke på att en stor andel av den vetenskapliga forskningen bedrivs i västvärlden. Kanske är andelen västerlänningar som fått ekonomipriset något större än bland de andra prisen, men Peter Nobels argument förefaller gälla alla prisen.  Är det månne så att Alfreds ättlingar vill att vi ska sluta dela ut Nobelpris över huvudtaget?

Slutligen vill jag också påpeka att jag inte kan se att vi har någon som helst moralisk skyldighet att fästa vikt vid vad Alfred Nobels ättlingar tycker om ekonomipriset. Ättlingarnas åsikter skulle kunna vara relevanta utifall de har bättre kunskap om Alfred Nobels vilja än vi andra, men i det här fallet tror jag inte det är på det viset (bland annat för att Peter Nobel är född 35 år efter att Alfred Nobel dog).

Så här en dag efter att budgeten presenterats känns det berättigat att komma med en uppmaning till landets alla journalister. Snälla, beskriv verkligheten i andelar och inte i rena siffror.

Tänk så praktiskt

Ange inte hur många som är sysselsatta utan hur stor andel av befolkningen i arbetsför ålder som arbetar. Ange hur stor del av arbetskraften som är arbetslös och inte hur många de arbetslösa är. Ange inte hur många kronor som avsätts till kulturen — eller någon annan sektor — utan hur stor andel av BNP eller statsbudgeten som går till denna verksamhet.

Det finns ingen anledning att ta efter den amerikanska ovanan att ange de faktiska siffrorna i dessa sammanhang. Sådana siffror döljer ofta mer än de avslöjar.