Tack vare den bristfälliga tågförbindelelsen mellan den svenska och norska huvudstaden har jag haft tid att läsa klart en intressant och underhållande nyutgiven bok av Richard Thaler och Cass Sunstein. Boken utgår från forskning inom beteendeekonomi — ett fält som Richard Thaler är en av de ledande forskarna inom — och visar hur beteendeekonomi kan hjälpa oss att utforma bättre politik. Trots att boken är skriven utifrån ett amerikanskt perspektiv är det en läsvärd bok för alla som är involverade i politiskt beslutsfattande (till och med beteendeekonomiskeptikern Stephen Levitt älskar boken). Det är en viktig bok och därför är det här inlägget lite längre än vanligt.
Köp dig smal!
2008-04-20 av 1 kommentar
I ett tidigare inlägg här på Ekonomistas visades att ökat välstånd verkar leda till större problem med fetma. Vad kan vi göra för att vända trenden? Fettskatt på onyttig mat diskuterades för ett par år sedan, men den debatten verkar ha tystnat. Ett annat sätt är att använda våra ökade rikedomar för att köpa oss smala. I en intressant artikel i senaste numret av Fokus diskuteras bl.a. om samhället borde betala människor för att gå ner i vikt. För dig som inte orkar vänta på att samhället ska betala dig för att bli smal så finns numera nättjänsten www.stickk.com. Där kan du sluta ett kontrakt med dig själv som gör det rejält dyrt att inte gå ned i vikt.
Skräckpropaganda om marknadshyror
2008-04-17 av 27 kommentarer
Jag är i grunden ganska positivt inställd till hyresregleringen. I en värld där det är svårt att via skattsedeln omfördela från rik till fattig kan det vara motiverat att på andra sätt försöka utjämna konsumtionsskillnader. Jag bor också hellre i ett bostadsområde som är socialt och etniskt blandat än ett där det bara bor välbärgade etniska svenskar. När det gäller hyresregleringen kan det dock ifrågasättas i vilken utsträckning den lyckas uppnå dessa mål och vilket priset vi betalar för detta är.
På dagens DN Debatt gör Hyresgästföreningens Barbro Engman ett utspel om att hyrorna kommer att höjas rejält om marknadshyror införs. Till stöd för detta använder hon Hyresgästföreningens egna undersökning som bygger på att jämföra nuvarande hyror med motsvarande boendekostnad i bostadsrätt.
Marknadshyror kommer förstås inte att leda till höjda hyror för alla — och definitivt inte till dubbelt så höga hyror vilket rubriken för debattinlägget låter påskina. Det kommer att bli betydligt dyrare att bo centralt i storstäder, men förmodligen också billigare i en del mindre städer och mindre attraktiva förorter. Hyresgästföreningen väljer dock att bara att jämföra hyror med bostadsrätter i de 30 största städerna. Men inte nog med detta — i dessa städer har de knappast valt representativa stadsdelar för jämförelsen. I exempelvis Göteborg har de bara undersökt två av de mest attraktriva stadsdelarna, Örgryte och Domkyrkoförsamligen!
Det intressantaste med Hyresgästföreningens undersökning är att den ger ett mått på hur mycket de som haft turen att få tag på en hyresrätt i attraktivt läge subventioneras i dagsläget. Exempelvis visar deras undersökning att de som bor i hyresrätt på 2 rum och kök på Södermalm i Stockholm betalar drygt 6000 kronor mindre per månad än de som äger en likadan lägenhet i grannhuset.
(Den nationalekonomiskt skolade invänder förstås också mot metodologin i undersökningen, det vill säga att räkna ut vad marknadshyrorna skulle vara med fri hyressättning genom att jämföra med dagens priser på bostadsrätter. Skulle marknadshyror införas kommer förstås både priser på hyresrätter och bostadsrätter att påverkas. I attraktiva områden kommer hyresrätterna att bli dyrare, men bostadsrätterna kommer förmodligen att sjunka en del i pris då det blir möjligt att välja att bo i hyresrätt.)
Ekonomipriset till Elinor Ostrom?
2008-04-12 av 8 kommentarer
I dag föreläser statsvetaren Elinor Ostrom i gamla Börshuset i Stockholm. Det är Nobelmuseet som har bjudit in henne. Hon ska tala om sin brännande aktuella forskning om hur vi ska hushålla med gemensamma resurser såsom begränsning av fisket i havet och koldioxidutsläppen i atmosfären. Detta är inte bara högaktuella ämnen, det är också ämnen som ligger inom nationalekonomins huvudfåra.
Elinor Ostrom är en synnerligen produktiv forskare inom ett för nationalekonomin central ämne (se hennes CV för att förvissa dig om detta). Trots det tror jag inte att hon kommer få ekonomipriset inom överskådlig framtid. Dels beror det på att hennes intressantaste forskning ännu inte har tillräckligt många decennier på nacken. Men huvudskälet tror jag är att hon inte har formaliserade teorier och kvantitativ empiri som huvudsaklig metod.
De flesta ekonomipris har delats ut till forskare som använder deduktiv snarare än induktiva metoder samt till forskare som utvecklat empiriska kvantitativa metoder (läs mer om detta i Assar Lindbecks utmärka genomgång av ekonomipristagarna). Förvånansvärt få ekonomipris har delats ut för empiriska upptäcker, vilket är i skarp kontrast till de naturvetenskapliga prisen. Det finns dock undantag mot dessa generaliseringar, vilket under de två senaste decennierna framförallt gäller prisen till ekonomhistorikerna Robert Fogel och Douglass North samt experimentalisterna Daniel Kahneman och Vernon Smith.
Vem som kan få ekonomipriset handlar förstås om vad det är som betraktas som nationalekonomi. I många läroböcker definieras nationalekonomi utifrån de företeelser i verkligheten som vi studerar, t.ex. ”hushållning med begränsade resurser”. I praktiken definieras dock nationalekonomi av en blandning av både angreppssätt och ämnesområde, även om jag tror att det är angreppssättet som oftast är avgörande.
Ariel Rubinstein har en lite speciell syn på vad nationalekonomi är (läs hans ”Presidential Adress” till Econometric Society om du vill förivissa dig om den saken). I en kommande artikel i tidskriften Economics and Philosophy skriver han:
[E]conomics is a culture and not a science. By ”culture” I mean a collection of accepted ideas and conventions that are used in our thinking.
Jag tror på gott och ont att Ariel Rubinstein har ganska rätt i vad nationalekonomi är. Däremot tycker jag det är ganska märkligt att det förhåller sig på detta sätt. Visst finns det fördelar med att alla nationalekonomer talar samma språk. Men samtidigt är det lite märkligt att nationalekonomer inte nödvändigtvis har den bästa och mest allomfattande kunskapen om ämnen som tillhör ämnets kärna, till exempel hur man bäst löser sociala dilemman, utan bara har kunskap som bygger på ett speciellt sätt att tänka.
Uppdatering: Efter att ha lyssnat till Elinor Ostroms föreläsning tror jag det är något mer sannolikt att hon kan få ekonomipriset. Dels har hon en stor metodologisk bredd och kombinerar fältstudier med bland annat spelteori och experiment, dels fanns delar av ekonomipriskommitten i publiken…
Vi har det fett bra
2008-04-10 av 5 kommentarer
Siffror säger inte alltid så mycket, men det finns undantag. Ta till exempel nedanstående diagram. Den blå linjen visar reell BNP per capita i USA från 1978 fram till idag. De gröna prickarna visar andelen feta, det vill säga andelen som har ett BMI över 30, för de år som det finns BMI-data.
Diagrammet visar att BNP per capita har ökat 1,65 gånger sedan 1978, medan andelen feta har fördubblats — från att 15 procent till att drygt 30 procent av befolkningen har ett BMI över 30. Hur ser det då ut i Sverige?
I Sverige är vi varken lika feta eller rika som amerikanerna. År 1989 var 6 procent av svenskarna feta vilket har ökat till knappt det dubbla år 2005. Under samma tid steg BNP per capita 1,3 gånger. Ju rikare vi är, desto tjockare blir vi. På individnivå är det dock snarast tvärtom. Nedanstående bild visar andelen feta i USA uppdelat i elva olika inkomstgrupper.
Fluortanten gör dig rik!
2008-04-02 av 2 kommentarer
De flesta som växt upp i Sverige under 70- och 80-talen har antagligen någon gång utsatts för fluortanten. Jag minns den kollektiva fluorsköljningen som en plågsam utmaning eftersom det var så svårt att inte skratta när en hel klass fluorsköljde samtidigt. Ett ny NBER-uppsats med titeln ”The Economic Value of Teeth” visar dock att de fluorsprutande skrattattackerna kanske inte var förgäves. Kvinnor som har fått i sig mycket fluor under uppväxten tjänar i genomsnitt 4 procent mer som vuxna!
Den uppenbara svårigheten med att studera hälsoeffekterna av fluor är förstås att det inte är slumpmässigt vilka som är duktiga med fluorsköljningen. Den amerikanska studien har därför utnyttjat att fluor tillsätts till dricksvattnet på sina håll och att därmed alla — fattig som rik — i det området får i sig mer fluor. (Ett problem med studien är dock att det inte är helt slumpmässigt vilka områden som valt att tillsätta fluor i dricksvattnet, men uppsatsförfattarna försöker kontrollera för detta så gott det går.)
Studien visar att det framförallt är fattiga kvinnor som får högre lön på grund av mer fluor under barndomen. Författarna till studien drar slutsatsen att anledningen att fluor hjälper upp lönen är diskriminering av personer med dålig tandhälsa på arbetsmarknaden. I Sverige är det dock tänkbart att fluor har en mindre positiv effekt eftersom jämlikheten när det gäller tandhälsa förmodligen är större än i USA.
Varför bryr vi oss om grannens lön?
2008-03-28 av 23 kommentarer
Européer jobbar mycket mindre än amerikaner. Detta brukar en del debattörer använda som argument för att vi för tillväxtens och välfärdens skull borde jobba mer. Andra debattörer hävdar med bestämdhet att vi redan jobbar för mycket och borde jobba mindre. Ett argument som diskuterades här på Ekonomistas igår (och i kommentarer till mitt tidigare inlägg), är att människor har en tendens att bry sig om status eller relativa positioner och att detta gör att vi skulle må bättre av att alla jobbade lite mindre.
Jespers inlägg visade tydligt varför relativa jämförelser leder till att vi jobbar för mycket (åtminstone i frånvaro av skatter). Men varför bryr vi oss om vad grannen tjänar? Man kan tänka sig två principiellt skiljda skäl:
1. Jämförelser med andra ingår direkt i vår nyttofunktion, vilket skulle kunna ges en evolutionär förklaring (se t.ex. Rayo och Beckers artikel i Journal of Political Economy), men kan också bero på kulturella faktorer. För att detta ska leda till att vi jobbar för mycket krävs dock att vi jämför oss med andra i hur mycket vi konsumerar i större utsträckning än hur mycket fritid vi tar ut, vilket det finns visst empiriskt stöd för.
2. Vi bryr oss om relativa positioner eftersom vi vill åtnjuta vissa fördelar som finns i begränsad tillgång. Det kan handla om ledande positioner i samhället, bostäder i attraktiva lägen och tjänstekonsumtion (någon klok person lär ha påpekat att ”vi aldrig kommer att bli så rika att alla kan ha en betjänt”).
Oavsett orsaken till att relativpositioner spelar roll har bland andra Robert H Frank och Richard Layard argumenterat för att det borde innebära höga marginalskatter och progressiv beskattning. Liknande idéer förs fram i en artikel av Thomas Aronsson och Olof Johansson-Stenman i ett kommande nummer Journal of Public Economics som teoretiskt studerar optimal beskattning när folk bryr sig om relativa positioner.
Såsom Ed Hopkins påpekat i en ny uppsats hänger dock ganska mycket på mer exakt hur vi jämför oss med andra. Något som tycks vara kritiskt är hur vi jämför oss med de som är fattigare än oss själva. Är vi generösa nog att bli glada över att de som har mindre än oss själva får mer (utan att springa om oss) eller blir vi olyckliga för att vår egen relativposition försämras? Detta har naturligtvis betydelse för hur progressiv beskattningen ska vara, men än så länge finns alldeles för lite empirisk forskning om relativa jämförelser för att dra några definitiva slutsatser.
(Det är för övrigt en intressant fråga i sig varför nationalekonomers kunskap om detta så bristfällig trots att arbetsutbud och arbetsbeskattning är väldigt centrala frågor inom nationalekonomin…)
Evolutionen gav oss Michael Douglas, eller?
2008-03-20 av 1 kommentar
Evolutionen har givit oss biologiska förutsättningar som förmodligen spelar en stor roll för hur våra samhällen fungerar. Att förklara fenomen i dagens samhälle med evolutionära förklaringar är dock ofta problematiskt — de är svåra eller omöjliga att testa empiriskt. Människor är inte bananflugor och vi kan därför inte testa dem direkt. Mer indirekta empiriska test försvåras av att mänskligt beteende i dag sker under förutsättningar som är väldigt olika de då vi formades av evolutionen.
Låt oss ta ett exempel som rapporterades i gårdagens New Scientist och ABC News och dagens Expressen. Michael Douglas fru är 25 år yngre än han. I genomsnitt gifter sig män med kvinnor som är yngre än dem själva. Det är lätt att koka ihop en evolutionär förklaring till varför det är på detta vis. Om denna evolutionära förklaring är riktig ska kvinnor ha incitament att gifta sig med äldre män (och vice versa). Incitament i evolutionära termer handlar om att få fler överlevande barn.
I en artikel publicerad i Biology Letters visade några forskare att det stämmer att par med större åldersskillnad har fler barn. Min kollega Erik Lindqvist har i ett svar på deras artikel i samma tidskrift påpekat att forskarna glömt kontrollera för kvinnans ålder. Det är självklart så att där ålderskillnaden är stor är också kvinnan i genomsnitt yngre och ett sådant par har därför mer tid på sig att skaffa fler barn. Erik visar att det inte är själva ålderskillnaden som spelar roll.
Detta bevisar dock inte att den evolutionära förklaringen är felaktig. Vårt moderna samhälle är väldigt olikt det samhälle då evolutionen formade oss, så det är fullt möjligt att det fanns bonusbarn förknippade med stor ålderskillnad för 10000 år sedan eller så.
Men lika lite skulle en korrelation mellan åldersskillnad och antal barn när man kontrollerar för kvinnans ålder kunna tas som stöd för teorin. Korrelation och kausalitet är förstås inte samma sak, vilket både Expressen, New Scientist och den ursprungliga artikeln i Biology Letters missar helt. Det kan förstås finnas selektionsproblem på grund av att människor som föredrar en betydligt yngre respektive äldre partner inte är representativa.
Om vi verkligen vill leda just den här evolutionära teorin i bevis krävs att den empiriska analysen på något sätt hanterar selektionsproblem samt använder data från människor som lever under omständigheter som liknar de då vi formades evolutionärt. Inte helt lätt, med andra ord.
Om vi ändå hade en fri vilja
2008-03-17 av 16 kommentarer
Hans Mathlein vid den filosofiska institutionen på Stockholms Universitet lyckades för några år sedan övertyga mig om att det inte finns några goda skäl att tro att människan har en fri vilja. Jag brukar dock sällan argumentera för min sak eftersom en hel del blir upprörda och till och med känner sig ifrågasatta eftersom känslan av att ha en fri vilja är så stark. Ett viktigare skäl att jag håller tyst är dock att både världen och vi själva mår bra av (den falska) föreställningen om en fri vilja.
En viktig samhällsfunktion med illusionen om den fria viljan är att den legitimerar sanktioner av icke önskvärda handlingar. Det är bara mördare med fri vilja som vi med gott samvete kan straffa och därmed förhoppningsvis avskräcka fler människor från att begå mord.
Beslutsteoretikern och nationalekonomen Itzhak Gilboa har skrivit en tankeväckande liten uppsats med titeln ”Free Will: A Rational Illusion” om att det också är bra för oss själva att tro på den fria viljan.
Känslan av en fri vilja är intimt förknippad med förmågan att föreställa oss alternativa världar — jag kan till exempel föreställa mig hur det skulle vara om jag hoppade ut från mitt kontorsfönster just nu. Det paradoxala är dock att vi ofta uppvisar ganska stabila handlingsmönster och att många av de alternativa världarna är omöjliga — jag har aldrig och kommer antagligen aldrig att hoppa ut från mitt kontorsfönster. För att kunna uppleva känslan av att jag har en fri vilja när jag står vid mitt öppna fönstret måste jag helt enkelt förtränga kunskapen om mitt eget beteende. För att fatta rationella beslut är det dock precis detta jag ibland måste göra, det vill säga förtränga och ifrågasätta kunskapen om mitt eget beteende och föreställa mig vad som händer om jag gör något jag vet att jag inte att kommer göra.
Gilboa argumenterar för att vi antagligen skulle vara sämre beslutsfattare om vi inte kunde erfara känslan av en fri vilja och evolutionen därmed försett oss med förmågan att uppleva omöjliga alternativa världar. (Något jag länge undrat är dock hur gammal känslan av en fri vilja är — är den evolutionärt kodad eller är det en modern idé?) Den enda nackdelen med den starka känslan av fri vilja är förmodligen filosofiska funderingar kring den fria viljans paradox…
Keynes barnbarn
2008-03-16 av 14 kommentarer
För dryga 75 år sedan försökte John Maynard Keynes förutspå vad den ekonomiska utvecklingen skulle leda till om 100 år. Han förutspådde att ekonomiska begränsningar inte längre skulle vara något problem, att levnadsstandarden skulle öka fyra till åtta gånger och att vi bara skulle arbeta tre timmar om dagen:
”All this means in the long run that mankind is solving its economic problem. I would predict that the standard of life in progressive countries in one hundred years hence will be between four and eight times as high as it is today. […] [T]hree hours a day is quite enough to satisfy the old Adam in most of us!”
Såsom den tidigare Stockholmsbaserade nationalekonomen Fabrizio Zilibotti har undersökt i ett nyligen publicerat bokkapitel så hade Keynes inte helt rätt. Om tillväxten i världen fortsätter som den gjort de senaste femtio åren till 2030 så kommer levnadsstandarden att öka 17 gånger på 100 år. Keynes var väldigt optimistisk — speciellt för att vara skrivet mitt under depressionen — men uppenbarligen var han inte tillräckligt optimistisk.
Keynes hade inte heller helt rätt i att vi skulle jobba mindre, framförallt inte om man tar hänsyn till kvinnors intåg på arbetsmarknaden (som Keynes inte förutsåg). Om vi bortser från detta så har veckoarbetstiden visserligen minskat en del, men framförallt lever vi längre vilket innebär att vi spenderar en allt mindre del av våra liv med att arbeta. Sammantaget förutsåg dock Keynes en betydligt mer drastisk minskning av arbetstiden än vad som hittills skett.
Varför använder vi inte en större del av våra ökade rikedomar till att arbeta mindre?
Traditionell nationalekonomisk teori är inte särskilt intressant när det gäller att förstå allokeringen mellan arbete och fritid. När inkomsten ökar får vi visserligen råd att jobba mindre, men det blir å andra sidan mer lönsamt att arbeta. Standardteorin säger dock inget om vilken effekt som kommer att vara den dominerande kraften.
Samhällsforskaren Christer Sanne tillhör de mest ihärdiga förespråkarna för att vi borde arbeta mindre. I boken Keynes barnbarn knyter han samman en mängd idéer som han alla tycker pekar i samma riktning. Hans främsta argument är att vi borde arbeta mindre för att minska tillväxten och därmed påfrestningarna på miljön, men han argumenterar också för att vi arbetar mer än vad som är bra för vårt eget bästa.
Det finns ny empirisk och teoretisk nationalekonomisk forskning som tyder på att en del av oss kanske jobbar mer än vi egentligen vill. Jag räknar med att återkomma till denna forskning i ett inlägg här på Ekonomistas inom kort.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer