Bilden nedan visar BMI-fördelningen bland svenska mönstrande män mellan 1983 och 2000. Som synes blev svenskarna rejält mycket tjockare under den här perioden. Den här utveckligen och huruvida något bör göras åt den diskuteras i en ESO-rapport som presenterades förra veckan.

Ett glädjande tecken bland de många dystra sifforna i rapporten är att viktökningen bland 10-åringar verkar ha planat ut sedan millenieskiftet. Men vikten har planat ut på en högre nivå än ett par decennier tidigare. Eftersom vi tenderar att gå upp i vikt under livstiden innebär det att genomsnittsvikten i befolkningen förmodligen kommer fortsätta att öka under årtionden framöver. Enligt rapportförfattarna kommer detta leda till ökade kostnader för samhället i form av sjukfrånvaro, förtida död och vårdkostnader. (I en artikel i senaste numret av Journal of Economic Perspectives diskuteras de principiella frågorna om överviktens eventuella externa effekter i mer detalj.)

I rapporten poängteras att det inte framförallt är de med extrem övervikt som är det stora problemet eftersom de numerärt sett är ganska få. De stora kostnaderna uppstår av den stora andel av befolkningen med måttlig övervikt eftersom de är så väldigt många fler (detta brukar kallas preventionsparadoxen).  Det är alltså var och varannan person som behöver minska något kilo för att samhällets kostnader inte ska öka. En av många åtgärder som diskuteras i rapporten för att minska problemet är en särskild skatt på onyttiga livsmedel.

Svenskarna blir alltså tjockare och det medför merkostnader för samhället. Rapportförtfattarna argumenterar däremot för att vi även är för tjocka för vårt eget bästa. En sak som talar för det är att en knapp tredjedel av svenskarna uppger att de försöker gå ner i vikt. Vi lever stillasittande liv och utsätts för kaloririka frestelser som naturen helt enkelt inte rustat oss för att hantera. Ett sådant resonemang är förstås svårt att helt leda i ”bevis”, men jag tror personligen det ligger mycket i det.

Mer generellt kan man fundera över vad politikens uppgift är i det här sammanhanget. Liberalt sinnade skulle förmodligen hävda att människor bör lämnas att fatta helt egna beslut när det gäller vad de ska äta (åtminstone så länge det inte skadar andra). Enligt ett annat synsätt har samhället också en uppgift att hjälpa oss att fatta bättre beslut. Det råder förmodligen stor enighet i befolkningen om att det är bra att inte vara för tjock, att spara mycket, att inte dricka för mycket etc. Det finns mängder av ideal som de flesta av oss strävar efter att leva efter, men som vi inte riktigt kan leva upp till själva och som samhället skulle kunna försöka hjälpa oss att uppnå.

Tyvärr är det förmodligen mycket svårt att med god vetenskaplig precision fastställa om vi sparar och äter för mycket eller för litet för vårt eget bästa. Däremot kan man konstatera att den politiska tidsandan förändras när det gäller synen på detta.  På 1980-talet fanns till exempel en enhet inom Finansdepartementet som kallades Spardelegationen och som hade som en av sina främsta uppgifter att bedriva opinionsbildning för att vi skulle spara mer och inte köpa på kredit. Sedan dess förefaller denna slags humanistiskt fostrande — eller paternalistiskt mästrande — politik ha varit på återtåg.