Häromdagen hade jag ett ärende till Stockholms universitet. Jag var tvungen att ta med mig min son som är 8 månader och han lyckades förstås tappa sin napp i tunnelbanan. Då jag inte ville riskera ett senare haveri tänkte jag att det var lika bra att gå in på Pressbyrån för att köpa en ny. De brukar ju ha lite sånt där som man behöver lite akut, tänkte jag. Till min stora förvåning såldes inte nappar. Det fanns däremot en del annat man kan behöva lite akut, till exempel ungefär 34 olika sorters kondomer (jag ska inte svära på att det var just 34, men det var ganska många).

Hur är detta möjligt? En första tanke är förstås att efterfrågan på nappar helt enkelt är för liten. Universitetet befolkas trots allt av studenter som betydligt oftare behöver kondomer än nappar. Detta kan dock inte vara förklaringen. Universitetets tunnelbanestation är hållplats för alla som ska till Cosmonova, Naturhistoriska riksmuseet, Bergianska trädgården, 4H-gården i Stora Skuggan, och andra ställen dit människor med barn kan tänkas komma. Dessutom betvivlar jag att marginalnyttan av den 34de sortens kondom ens i sexuella sammanhang är större än en napps.

Alternativt kan man tänka sig att marginalerna skulle vara för små men det verkar inte heller troligt. Kombinationen av brist på konkurrens (det finns inga andra försäljningsställen i närheten) och desperationsnivån hos potentiella kunder ger snarast vid hand att de borde vara mycket goda (jag skulle ledigt ha betalat 100 kronor för en napp vid detta tillfälle). Vidare är inte nappar särskilt skrymmande så lagerhållning borde inte vara ett problem.

De troligaste jag kommer på är att det förekommer någon sorts ”bundling” av varor. Butiken tar helt enkelt inte in enskilda varor utan hela paket med färdiga hyllkoncept där en leverantör kan sköta allt. Eller kanske detta i kombination med en driven säljare (”Jo, men det är klart du ska ha hela hyllan! Det blir skitsnyggt! Så bjuder jag på den blinkande neonskylten…”). Jag vet inte, men så är detta också en sida där det inte bara levereras genomtänkta svar utan också en plats för att ställa de intressantaste frågorna. Är du resande i nappar har du dessutom fått ett tips på vart du ska vända dig härnäst…

Ekonomisk tillväxt är något som ofta missförstås. Många verkar tro – lite som tycks vara fallet med synen på vad ekonomer pysslar med i största allmänhet – att det uteslutande handlar om pengar och konsumtion av materiella grejer. I själva verket handlar ekonomisk tillväxt helt enkelt om att bli bättre på att skapa värden. I abstrakt mening kan man tänka på det mesta som görs som att människor kombinerar sin egen arbetsinsats med resurser i sin omgivning för att skapa något av värde. Sättet på vilket vi kombinerar arbete och resurser är vår teknologi och att bli bättre på detta, alltså kunna skapa större värden givet arbetsinsats och resursåtgång är ekonomisk tillväxt.

Den viktigaste insikten ifrån den mest grundläggande av ekonomiska tillväxtmodeller, den så kallade Solow-modellen, är att det enda sätt på vilket vi kan uppnå långsiktig tillväxt är genom att bli bättre på att kombinera arbetskraft och resurser. Denna insikt har fått modern tillväxtteori – så kallad endogen tillväxtteori – att nästan uteslutande handla om drivkrafterna bakom teknologiska framsteg, det vill säga frågan: “Vad driver den process som gör att vi kan skapa allt större värden med en given mängd resurser?”

På konsthall Magasin 3 i Stockholm pågår för närvarande en utställning som driver denna fråga ett steg längre. En av utgångspunkterna i Tino Sehgals konstnärskap är frågan om värdeskapande utan att använda materiella resurser (lyssna på intervju med Tino Sehgal i Snittet). I hans utställning finns inga objekt. Som besökare möter man istället människor som blivit instruerade av Sehgal, som tolkar det han sagt till dem. Konsten är de konstruerade situationer som uppstår mellan besökare och tolkare. Åsikterna kan tänkas gå isär om i vilken utsträckning Tino Sehgal lyckas fullt ut, men värde skapar han och dessutom ställer han en bra fråga. Det är inte lite.

I morgon är det dags för “Andra Chansen”. I SVTs morgonsoffa funderade i morse en brydd nöjespanel på frågan om detta inte bara var en tävling för losers som ändå inte kunde vinna. De har ju redan förlorat en gång mot bidrag som de kommer möta igen i finalen. Ett sådant resonemang kan ju verka rimligt men då har man glömt följande:

Antag t ex att Charlotte Perrelli och Linda Bengtzig slog Sibel i första omgången bara därför att många där la sina röster på Niklas Strömstedt och Fronda. Antag vidare att alla de som röstade på Strömstedt och Fronda i andra hand föredrar Sibel framför Perrelli och Bengtzig. Då är det fullt möjligt att Sibel, trots att hon förlorat i en första omgång mot Perrelli och Bengtzig, ändå vinner när bara dessa tre ställer upp.

Men, ba hur stor e chanchen för de rå? Nej det förstås…men det händer titt som tätt i politiska val. Senast för en knapp månad sedan vann republikanen Mitt Romney första omgången i primärvalet i West Virginia med 41 procent av rösterna före Mike Huckabee som fick 33, följd av McCain med 15 och Ron Paul med 10. Då ingen fick majoritet i första omgången blev det en andra omgång där Huckabee nu fick 51 procent mot Romneys 48.

Något att tänka på innan ni ringer och röstar…