Slutet för internationell skatteplanering?

2012-09-17 av 8 kommentarer

I augusti trädde ett nytt skatteavtal i kraft mellan Sverige och Schweiz. Enligt detta kommer Skatteverket få möjlighet att begära in information som i princip gör det möjligt att kontrollera att inkomster som ska beskattas i Sverige verkligen tagits upp till deklaration här. Avtalet är ett i raden av många nya eller ändrade avtal som slutits de senaste åren mellan Sverige och olika skatteparadis och avtalen har redan resulterat i en del så kallade självrättelser där personer plötsligt ”insett” att de glömt att deklarera inkomster.

De svenska avtalen är en del av ett större initiativ taget av OECD och G20 där man med början 2009 krävde att skatteparadis skulle underteckna avtal om att lämna ut information. Under hot om diverse ekonomiska sanktioner skrev många skatteparadis på och OECD och G20 har utropat det hela till en stor framgång och som ”slutet på bankskretess”.

Även om initiativet är ett steg i rätt riktning finns det anledning att vara skeptisk till att effekten skulle vara så stor och det är definitivt inte slutet på internationell skatteplanering. Ekonomerna Gabriel Zucman och Niels Johannesen har studerat de sammanlagda effekterna av alla bilatterala skatteavtal som slöts i samband med OECD/G20 aktionen. Deras slutsatser är att utflödet av pengar från skatteparadis efter avtalen var relativt litet och att den till del förklaras av en omallokering från skatteparadis med många avtal till skatteparadis som skrivit på färre avtal. De finner också att inflödet av nya pengar till olika skatteparadis är negativt relaterat till hur många avtal de tecknat. 

Figuren visar relationen mellan antalet undertecknade informationsutbytesavtal (x-axeln) och hur mycket insättningsvolymen förändrats mellan 2007-2011. Sambandet är tydligt; ju mindre transparent man är som skatteparadis desto större inflöde av pengar.

Det finns mycket man skulle kunna göra för att öka effektiviteten i informationsutbyte med skatteparadis. Helst borde man förstås försöka få till automatiska uppgiftsutlämningar precis som vi har i Sverige (och mellan de flesta EU länder). Har man pengar eller andra tillgångar i en bank så rapporterar banken dessa direkt till skattemyndigheten vilket gör möjligheterna att undanhålla pengar minimal. Alternativt borde ett lands skattemyndighet ha rätt att få uppgifter på alla i Sverige boende som har bankkonton i det andra landet. I de flesta av dagens avtal får skatteverket bara begära uppgifter om en namngiven person som man har anledning att tro att denne undanhållit skatt (för mig lite oklart hur stark och välgrundad misstanken måste vara). Det finns inga exakta data för Sverige men för att ge en bild av proportionerna så begärde amerikanska skattemyndigheter mellan åren 2006-2010 ut uppgifter för 900 personer under 80 olika informationsavtal med olika länder. Samtidigt vittnade en schweizisk bankanställd att det bara i den bank där han jobbade finns 19000 amerikanska konton. Sannolikheten att få sina schweiziska och andra förehavanden undersökta verkar alltså inte avskräckande. Avtalen är som sagt ett steg i rätt riktning men det är långt ifrån läge att slå sig till ro och utropa ”slutet för internationell skatteplanering”.

Filed Under: Finans, Internationellt

Likviditet, solvens och förtroendets roll i ekonomin

2012-09-03 av 1 kommentar

Jonas inlägg häromdagen om skillnaderna och kopplingarna mellan likviditet och solvens fick mig att tänka på ett relaterat förhållande, det mellan förväntningar och värde. Enkelt uttryckt handlar ju likviditet om vad man kan casha upp här och nu, solvens om vad man kan betala om man får lite tid på sig. Men beroende på hur man ser på ”får lite tid på sig” så kan det hela utsträckas till en vanlig definition av alla ekonomiska värderingar. Värdet på ett företag definieras vanligen som ”nuvärdet av alla framtida vinster som företaget förväntas göra”. Detta har typiskt sett mycket lite att göra med företagets likviditet och mycket mer med bedömningen om dess förmåga att generera vinster framöver. Innovationen att kunna investera i ett projekt, som här och nu bara har skulder, mot löftet om att få del av framtida vinster är en fantastisk uppfinning som bidragit enormt till ekonomisk utveckling. Samtidigt är det förstås också grunden till spekulation som kan gå helt överstyr (vilket emellanåt leder till bisarra ”avslöjanden” av att marknadsekonomin i själva verket är baserad på ”pengar som inte finns”. Det är bara ”hittepå allting!”…).

I bred bemärkelse står och faller mycket av möjligheterna till en väl fungerande ekonomi med i vilken mån människor tycker sig kunna lita på att systemet funkar. När tillräckligt många är tveksamma till möjligheterna att investera i framtiden eller på att det finansiella systemet av olika skäl inte går att lita på, ja då stannar allt…

I ljuset av detta är data från financial trust index oroande för den som hoppas på en återhämtning  och enligt Paola Sapienza och Luigi Zingales består krisen just av detta förlorade förtroende. (Tack för länktipsen Jonas!)

Filed Under: Finans

Omstart SADEV, eller…? Hur ska biståndsutvärderingen utformas?

2012-07-10 av 3 kommentarer

Följande text är skriven av Jesper Roine och Anders Olofsgård. Anders är docent i nationalekonomi och verksam vid SITE på Handelshögskolan i Stockholm. Han har tidigare varit professor vid Georgetown University i Washington D.C. och har lång erfarenhet av forskning och policy inom internationellt bistånd.

I maj i år publicerade Statskontoret rapporten ”Utvärdering av svenskt bistånd – en översyn av utvärderingsverksamheten”. Den fokuserade framförallt på Enheten för Uppföljning och Utvärdering (UTV) på Sida och på den fristående utvärderingsmyndigheten SADEV. Översynen pekade ut många brister i utvärderingsarbetet, och betonade framförallt att SADEV inte hade levt upp till de förväntningar på myndigheten som existerade vid starten 2006 och att en ”omstart” av SADEV vore önskvärd. Mot bakgrund av rapporten rekommenderade en arbetsgrupp inom UD nu i juni att regeringen fattar beslut om att SADEV avvecklas den 31 december 2012. Arbetsgruppen föreslår också att en samlad analys utarbetas med förslag till hur utvärderingsfunktionen inom biståndet bör organiseras i framtiden.

Den som följt biståndsdebatten i Sverige de senaste åren och som är bekant med turerna kring SADEV är nog inte särskilt förvånad (Daniel har t ex skrivit om SADEV här på ekonomistas). Det finns mycket att säga om det som varit och om hur SADEV ska ”omstartas” men viktigast är i detta läge att noga tänka igenom hur biståndsutvärderingen som helhet ska organiseras. Frågan rör inte bara om ett SADEV i någon form ska finnas utan även UDs och SIDAs roll i den kedja som utgör utvärderingsprocessen.

Till att börja med kan man förstås ställa sig frågan behövs speciella resurser för utvärdering av biståndet. Här är svaret ett klart ”ja”. Det senaste decenniet har politiker kommit att betona vikten av utvärdering allt mer samtidigt som forskningen om biståndutvärdering har varit ett av de fält inom nationalekonomi som utvecklats mest. Paradoxalt nog har kapaciteten att genomföra utvärderingar inom svenskt bistånd parallellt med detta blivit sämre. De stora omstruktureringar som ägt rum på Sida och UD de senaste åren har generellt lett till en utarmning av utvärderingsfunktionen och mycket akademisk erfarenhet inom den svenska biståndsverksamheten har försvunnit. Samtidigt har SADEV som sagt inte levt upp till förväntningarna. Sammantaget måste slutsatsen bli att en förstärkning av utvärderingskapaciteten om möjligt är mer angelägen idag än när SADEV startades.

Nästa fråga är om formen med en oberoende myndighet är den uppenbart bästa. Svaret här är mer av ett ”nja”. Självständighet gentemot regeringen är självklart viktigt för trovärdigheten i den granskande funktionen, så en oberoende myndighet med fast anställda som själva står för utvärderingsarbetet låter som en bra idé. Erfarenheten från SADEV pekar dock på att faktisk självständighet samt relevans inte följer automatiskt av skapandet av en separat myndighet. Det finns exempel på utvärderingsenheter inom organisationer som garanteras oberoende på andra sätt (t.ex. IEG inom Världsbanken). En mer slimmad organisation som huvudsakligen upphandlar extern kompetens skulle kunna vara placerad inom en annan myndighet eller inom UD så länge oberoende garanteras. En relaterad fråga rör i vilken mån utvärderingar ska vara egeninitierade eller kan vara beställda av regeringen. Att möjligheten till egeninitierade utvärderingar finns är ett måste för oberoende och möjligheten att granska regeringens arbete, men ett stort problem som tas upp i Statskontorets rapport är att UDs personal ofta uppfattat SADEVs egeninitierade utvärderingar som irrelevanta. Detta har delvis berott på bristande kvalitet, men också på grund av fel fokus, eller fel timing i beslutsprocessen. Fördelen med beställda rapporter är att det är troligare att de får en faktisk påverkan på beslutsfattandet. Detta kräver dock kompetens hos den beställande parten framförallt vad gäller utvärderingsarbetets villkor som kräver framförhållning (mer om detta nedan). Det finns alltså en balansgång här som måste respekteras, men av största betydelse för trovärdigheten i utvärderingsfunktionen är förstås att de slutsatser som dras är skyddade från politisk påverkan, oberoende av om rapporten är egeninitierad eller beställd och oavsett om den organisatoriskt ligger som en separat myndighet eller inte. Det viktiga är att oberoende inte blir likställt med bortkopplat och irrelevant. Tvärtom bygger all bra utvärdering på en nära kommunikation och en delaktighet i biståndsprocessen. I slutändan beror oberoendet och kapaciteten att göra bra utvärderingar mest på ett tydligt mandat och på kompetens och i andra hand på organisationsform.

Vad bör man då fokusera på? Alldeles oavsett hur man i slutändan väljer att organisera arbetet finns några punkter som är värda att framhålla.

– Närmare koppling till utvecklingsforskningen. För den som följt forskningen inom utvecklingsekonomi det senaste decenniet är en av de mest uppseendeväckande punkterna i Statskontorets rapport problemen med utvärderingens fokus. SADEV har enligt rapporten ännu inte gjort en enda utvärdering av biståndets effekter, dvs. konsekvenserna för de som är de egentliga mottagarna av biståndet. I stället har fokus legat på processer och inre effektivitet. Denna ”process-fokusering”, som för övrigt verkar råda inom biståndsverksamheten i Sverige i allmänhet, och oförmågan att ta till sig de nya rönen inom utvecklingsforskning är mycket beklaglig. Även i Statskontorets rapport finns spår av tanken på att skilja mellan ”forskning” och ”utvärdering” och att betona att dessa ska separeras (t ex på sid 31 i rapporten). Givet missuppfattningarna på området ska vi vara tydliga: Mycket av den bästa forskningen inom utvecklingsekonomi idag handlar om utvärdering! Naturligvis inte gjort hur som helst utan med stora krav på att t ex genom randomisering kunna jämföra utfallen före och efter en specifik intervention (vaccinering, datorer, skolböcker, mjölk till barnen, etc). Rätt gjort kan man undvika problem med selektering in i programmen från de som är mer benägna att förbättra sin situation oberoende av programmet (”selection bias”) samt utesluta förändringar över tiden som också är oberoende av programmet. Denna metod har haft ett enormt genomslag inom utvecklingsforskningen. Rätt gjort kan alltså effektutvärdering (eller s.k. ”impact evaluation”) mycket väl vara forskning. Se även Daniels tidigare inlägg här). Naturligtvis är denna metod inte på något sätt är utom kritik, och framförallt är den inte lämplig för alla typer av interventioner. Infrastrukturprojekt, makroekonomiska reformprogram, stöd till demokratiseringsprocesser är exempel på verksamheter som knappast lämpar sig för randomisering (se t ex följande inlägg av Jesper här på ekonomistas och ref i det inlägget. Se även följande artiklar om boken ”Poor  Economics” i senaste JEL. Boken borde för övrigt vara obligatorisk läsning för alla som funderar på utvärdering av bistånd). Men många interventioner lämpar sig mycket väl för att utvärderas på detta sätt och att det inte gjorts några sådana utvärderingar är högst beklagligt. Att säkerställa förmåga att göra detta framstår som en av de viktigaste förändringar som måste komma till stånd och här är kopplingen till relevanta forskningsmiljöer och ett nära samarbete med forskare nyckeln.

– Bra utvärderingar kräver deltagande och insyn i hela processen. En ytterligare anledning till att det inte gjorts några effektutvärderingar är sannolikt att det inte funnits tillräcklig koordination och kommunikation mellan de som implementerar insatser och de som ska utvärdera dem. God utvärdering i allmänhet kräver förstås möjlighet att studera situationen före och efter en åtgärd och detta är enklare om man är med tidigt i processen. När det gäller randomisering av insatser så är det helt essentiellt att den som ska utvärdera kan delta i designen av hur insatser implementeras. Det går nästan aldrig att komma in i efterhand och förväntas göra bra effektutvärderingar. En nyckel för bättre utvärderingar är alltså att utvärderingensfunktionen involveras tidigt i processen.

Lokalisering. Det går inte att komma ifrån att de två ovanstående punkterna har en direkt koppling till var utvärderingsfunktionen lokaliseras. Precis som poängterades i den utredning som Per Molander skrev när SADEV skulle bildas (”Ett fristående utvärderingsorgan för utvecklingssamarbetet”, 2004, som förövrigt med fördel kan läsas igen) är närheten till en stad med kompetens inom utvecklingsforskning av stor vikt. I första hand pekades Stockholm och Göteborg ut som lämpliga städer, där Stockholm också hade fördelen av närhet till regeringen och Sida. Av detta blev som bekant intet när Försvarsmakten bantades och statliga arbetstillfällen omlokaliserades. Argumenten för att lokalisera utvärderingsfunktionen till Stockholm eller Göteborg framstår idag som minst lika starka just på grund av de två tidigare punkterna.

Filed Under: Internationellt, Offentlig sektor, Politik

Vilket är priset för Belarus gratislunch?

2012-06-18 av 10 kommentarer

I början av 2011 hamnade Belarus (eller Vitryssland som man fortfarande oftast säger i Sverige) i en akut ekonomisk kris, efter att under flera år dragits med strukturella problem (huvuddragen i denna utveckling har beskrivits i ett tidigare inlägg här). Även om situationen fortfarande är mycket problematisk så har makroekonomin stabiliserats något under det senaste halvåret.

En stor anledning till de ökande problemen var Rysslands beslut 2006-2007 att gradvis höja priset på naturgas från de kraftigt subventionerade nivåerna till europeiska nivåer 2011. Jämfört med 2006 års nivå handlade det om ungefär ett femfaldigande av priset på den importvara som stod för nästan hela landets energikonsumtion och som utgjorde en viktig konkurrensfördel för den energiintensiva industrin i landet. Trots att man under perioden 2007-2011 sålde stora mängder statliga tillgångar så ökade landets statsskuld från ca 20 procent till över 60 procent av BNP. Bytesbalansunderskottet finansierades med både försäljningar och lån men detta till trots så blev alltså situationen akut under 2010-2011.

Nu tycks dock situationen på ett något oväntat sätt ha stabiliserats och en stor del ligger återigen i gaspriset. Precis när Ryssland fullföljt den prishöjningsstrategi som annonserades 2007 så bestämde man sig någon gång under hösten 2011 för att återigen drastiskt subventionera gas till Belarus. Jämfört med priset 2011 på 270 dollar per 100 kubikmeter har det plötsligt sänkts till 165 dollar. Diagrammet nedan visar att detta inte är en följd av någon generell marknadstrend utan ett kraftigt subventionerat pris (de blå staplarna är priset Belarus betalar, de gula är ”marknadspriset för EU”).

Nu är det ju så att ekonomer typiskt sett är skeptiska till att denna typ av gåvor ges utan baktanke (det rör sig om mellan tummen och pekfingret 2 miljarder dollar). Man gick förvisso med i tullunionen med Ryssland och Kazakstan och man har också sålt resten av Beltranzgas (gasnätet) till Gazprom men man undrar ändå om det inte finns något ytterligare. Jag blir i alla fall inte förvånad om en del av de aviserade försäljningarna av statliga företagen i Belarus sker till Ryska intressenter under mindre transparenta former.

Filed Under: Internationellt, Makro, Politik Tagged With:

Fungerar ekonomiska sanktioner?

2012-06-04 av 1 kommentar

I veckan börjar fotbolls-EM i Ukraina och Polen. När länderna fick arrangemanget 2007 så fanns nog förhoppningar om att det skulle markera ännu ett steg i den process som då såg ut som att Ukraina skulle bli ett öppnare land med starkare demokratiska institutioner och att landet även skulle närma sig EU allt mer. Sedan presidentvalet 2009 har dock landet gått i en annan riktning och situationen är nu så dålig att många har diskuterat olika former av bojkott mot evenemanget.

Om situationen i Ukraina är dålig så är ändå läget i Vitryssland tveklöst ännu sämre. Från en redan låg nivå har situationen sedan presidentvalet i december 2010 blivit än mer repressiv. 2014 ska Vitryssland stå värd för VM i ishockey. Organisationer som Civil Rights Defenders förordar att evenemanget flyttas eller bojkottas.

Är bojkotter av detta slag effektiva verktyg för att framtvinga förändringar? Fungerar ekonomiska sanktioner mera allmänt? Få frågor är så svåra att svara på på ett tillfredsställande sätt. Det beror framför allt på att ingen situation är den andra lik och att dra slutsatser av hur det gått tidigare är ovanligt svårt. Men det beror också på att man sällan är tydlig kring vad målet är (och det är ju ganska viktigt om man ska kunna säga om något lyckats eller inte). Ska sanktionerna leda till politisk förändring, kanske t o m maktskifte, eller ska de ”bara” markera ogillande mot en viss förd politik eller regim. Om det senare är fallet så är ju sanktionen i sig själv målet och därför, per definition, alltid lyckad. Men om ambitionerna är mera långtgående så blir det svårare. I en ambitiös genomgång av frågan i artikeln ”On the determinants of the success of economic sanctions: An empirical analysis” (i American Journal of Political Science, pages 608–618, 1997) kommer man fram till att sannolikheten för politisk förändring som följd av ekonomiska sanktioner sett över perioden 1914 till 1989 är 38 % om regimen är stabil från början men ända upp till 80 % om regimen redan är instabil. Men, som sagt, vad man ska dra för slutsatser av detta är svårt att säga. Det konstateras också att det finns exempel på när sanktioner leder till motsatt effekt och omvärlden istället uppfattas som fientligt inställd till landet i allmänhet (snarare än regimen). Sannolikheten för detta är förstås särskilt stor i länder där regimen kontrollerar media och kan ge sin ensidiga bild av omvärldens agerande.

Ett mellanting mellan politisk markering och försök till att framtvinga en politisk förändring är sanktioner som är riktade mot den styrande regimen. Exempel på sådana är att frysa regimens internationella tillgångar eller att begränsa deras möjligheter att resa fritt. Fördelarna är uppenbara då de faktiskt har reala effekter för den minoritet vars styre man vill försvaga samtidigt som befolkningen i stort inte drabbas (inte direkt i alla fall).

Eventuella bojkotter i form av att politiker inte reser till fotbolls-EM sorterar helt klart under kategorin ”politisk markering”. Visst kan sådant vara viktigt och ett mål i sig men det är inte troligt att ukrainska politiker som borde känna sig träffade kommer bry sig särskilt mycket. En eventuell flytt av hockey-VM från Minsk kan man nog betrakta mer än en politisk markering. Även om det förstås finns många personer i Vitryssland som gärna skulle se att hockey-VM spelades där så skulle nog få bli lika personligt berörda som den mycket hockey intresserade presidenten.

Den som vill läsa en utmärkt och kort sammanfattning av vad vi vet om ekonomiska sanktioners effekter kan kolla här.

Filed Under: Internationellt, Lästips, Politik

Vilket ansvar ska företag ta?

2012-05-29 av 8 kommentarer

De senaste veckorna har återigen diskussioner förts kring vilket ansvar företag ska ta i frågor som rör miljö, mänskliga rättigheter, jämställdhet, etc. Senast i förra måndagen skrev finansmarknadsminister Peter Norman på DN-debatt, apropå den kritik som framförts i medierna mot TeliaSoneras agerande i odemokratiska länder, att det inte räcker att följa lagen, ”det krävs en egen etisk kompass”.

Frågan är långt ifrån ny inom den ekonomiska forskningen och det är en fråga där det råder mycket delade meningar. En ofta citerad konflikt mellan ämnets två främsta företrädare genom tiderna, Milton Friedman och Paul Samuelson, illustrerar detta väl:

”Few trends could so thoroughly undermine the very foundations of our free society as the acceptance by corporate officials of a social responsibility other than to make as much money for their stockholders as possible” (Milton Friedman)

en uppfattning som kan kontrasteras med:

”A large corporation these days not only may engage in social responsibility, it had damn well better try to do so” (Paul Samuelson)

Citaten är hämtade från en tidig översiktsartikel i The Academy of Management Journal, ”The case for and against Business Assumption of Social Responsibilities” från 1973, en artikel som även idag kan läsas med behållning. Den som idag vill sätta sig in vad nationalekonomer på senare år tänkt om saken kan dock med ännu större behållning läsa ”Economic Perspectives on Corporate Social Responsibility” i senaste Journal of Economic Literature. Artikeln innehåller diskussioner kring många av de olika frågor som behöver redas ut men speciellt användbar, tack vare sin tydlighet, tycker jag att följande enkla bild är:

Den illustrerar det enkla faktum att endast om konsumenter bara bryr sig om pengar och ägare bara bryr sig om pengar (classical preferences) så finns det inget utrymme för CSR. Om det däremot är så att åtminstone vissa konsumenter bryr sig om andra saker, som t ex hur varor produceras, så finns det strategiska skäl för företag att ägna sig åt CSR (den intresserade kan själv läsa sig till villkoren för hur ”pooling” och ”separating equilibria” kan uppstå). Att agera på ett etiskt sätt är helt enkelt något som även helt vinstorienterade företag kan tjäna på (och förstås förlora vinster på att inte inse). Om även ägarna har preferenser som inkluderar annat än bara vinst så finns det förstås skäl att ta detta i beaktande vilket också kan resultera i att företagen ska ägna sig åt CSR. Den som läser t ex Friedmans invändningar mot CSR kan notera att även han tycker att detta är i sin ordning. Hans huvudinvändning mot CSR är att om företagsledare i sitt agerande ska leverera vinst så har de inget eget mandat att ”göra gott med andras pengar”. Men det står förstås ägare fritt att sätta upp målfunktioner som inte bara handlar om vinstmaximering. När både kunder och ägare har sociala preferenser är effekten på (den monetära) vinsten oklar då det beror på vad som dominerar, vinsterna från strategisk CSR eller de lägre vinsterna som associeras med att ägare tar sociala hänsyn.

Naturligtvis finns det informationsproblem i detta. Den som är villig att betala mer för en produkt som tagits fram på ett sätt som man uppfattar som etiskt försvarbart, kan ha svårt att skilja produkten från andra. På motsvarande sätt kan ägare som är villiga att avstå från maximal vinst mot att företagen t ex tar sociala hänsyn ha svårt att försäkra sig om att chefer faktiskt agerar enligt en etisk kompass. Detta betyder dock inte att invändningar av typen ”vi kan inte ta socialt ansvar eftersom vi agerar på en konkurrensutsatt marknad” är hållbara. Tvärtom illustrerar översikten att CSR mycket väl kan vara en del av både vinstmaximerande företagande och att agera i enlighet med aktieägarnas intresse.

Filed Under: Arbetsmarknad, Företagande, Lästips Tagged With:

Varför ska vi studera fördelningsfrågor?

2012-05-21 av 11 kommentarer

Med jämna mellanrum får jag frågan varför jag studerar fördelningsfrågor. Ibland formuleras det inte som en fråga utan som ett mer eller mindre aggressivt påstående: “Ekonomer ska inte hålla på med fördelningsfrågor. Fördelning är ett politiskt beslut. Ekonomer ska hålla på med effektivitet, de ska bekymra sig om att maximera totalen, sedan är det upp till andra att bestämma om fördelning…”, och så vidare.

För mig är detta konstiga för att inte säga helt obegripliga påståenden. Låt oss för tillfället bortse ifrån hela diskussionen om i vilken mån ekonomer alls ska pyssla med normativa frågor (vilket jag tycker att de mycket väl kan göra) och fokusera helt på varför fördelningsfrågor är viktiga även om man är av uppfattningen att ekonomer ”bara” ska agna sig åt att förstå och beskriva hur samhällsekonomin fungerar. Man kan skilja på två kanaler via vilka fördelningsaspekter påverkar hur ekonomin fungerar:

1) Ekonomisk/resurs kanal: En individs ekonomiska beslut vid varje givet tillfälle formas naturligtvis bland annat av individens tillgångar. Dessa individuella beslut (Hur mycket pengar ska jag spara? Ska jag utbilda mig, och i så fall till vad? Ska jag starta ett företag? etc.) bestäms både av signaler och förväntningar om den relativa avkastningen på respektive aktivitet (incitamenten) och av resurserna som man har tillgång till.

2) Politisk/opinionsskapande kanal: Fördelningen (eller uppfattningen om fördelningen och dess orsaker) påverkar politiska attityder i befolkningen och kommer därigenom att påverka ”reglerna i samhället” i framtiden.

Effekterna kan illustreras i en figur (som den mycket uppmärksamme kan identifiera som en mix av en bild ur Torsten Persson och Guido Tabellinis bok ”The economic effects of constitutions” och en annan ur Daron Acemoglu och Jim Robinsons bok ”Economic origins of dictatorship and democracy” med lite tillägg).

Till vänster i bilden finns en schematisk bild av marknaden och dess dynamik med fokus på fördelningsaspekterna. I början av varje period har en person tillgång till vissa resurser (och har förväntningar om framtida konsekvenser av sitt beteende). Baserat på detta fattas beslut som resulterar i vissa ”marknadsutfall”. Via policy ändras dessa utfall genom skatter och transfereringar, vilket slutligen resulterar i en ny fördelning av resurser (för konsumtion och sparande). Policy är förstås relevant i alla delar av detta eftersom den både påverkar direkt genom skatter och transfereringar och mera indirekt genom att tillhandahålla eller subventionera sådant som individer annars skulle behöva tillhandahålla själv (t ex utbildning, sjukvård, pensionssparande).

Resten av bilden illustrerar den politiska delen av det hela. Baserat på hur individer uppfattar att samhället funkar så formar de preferenser som kanaliseras genom en politisk process styrd både av fördelningen av resurser och de politiska spelreglerna. I slutändan resulterar detta i ny policy som påverkar marknadsutfall och interaktion.

Det finns naturligtvis många frågor där man kan göra förenklande antaganden som gör att man inte behöver ta explicit hänsyn till fördelningsaspekter men det finns knappast någon fråga där fördelningsaspekter är irrelevanta. Detta gäller även om man inte har några ambitioner att säga något normativt.

(Ps. Den som är intresserad kan läsa en längre text om detta skriven som underlagsrapport för Finanspolitiska rådet här. Där finns också en rapport som Daniel skrivit om regeringens fördelningspolitiska redogörelser 1992-2011).

Filed Under: Offentlig sektor, Politik, Välfärd

Ledare om ledares löner

2012-03-21 av 9 kommentarer

Ledaren i gårdagens DN handlade om toppchefers löneökningar. Helt riktigt konstaterades att toppchefer fått stora lönelyft under det gångna året. Detta är i sin tur en del i en allmän trend som pågått sen 1980-talet av att de med högst inkomst får en allt större del av de totala inkomsterna i ekonomin. Trenden är inte specifikt svensk men i vilken mån det sett likadant ut i alla länder finns det lite delade meningar om (senast diskuterat i WSJ förra veckan och studerar av mig och Daniel bl a här).

Meningarna går dock isär vad gäller förklaringarna till att detta hänt. Vissa menar att det handlar om marknadskrafter där en kombination av ökad ”globalisering”, teknologisk utveckling som speciellt gynnar välutbildade (så kallad ”skill-biased technological change), och en kraftig ökning av värdet på att vara ”bäst” inom en rad branscher som ligger bakom toppinkomsternas utveckling (jag har skrivit mer detaljerat om några sådana teorier här och här). Andra menar att det är policyförändringar (som sänkta marginalskatter), förändrade sociala normer eller ökad vänskapskorruption som ligger bakom utvecklingen (se även ett tidigare inlägg här).

Oavsett förklaring så finns det all anledning att tänka på reaktionen på denna utveckling. Ledartexten framhäver återhållsamheten i löneanspråk i avtalsrörelserna men det finns förstås en mera allmän politisk kanal. Människors uppfattning om marknadsutfallet påverkar förstås deras politiska uppfattningar vilket i sin tur kommer att speglas i morgondagens förda politik. På samma sätt som uppfattningen att t ex globalisering leder till orättvisor resulterar i motstånd mot globalisering (vilket jag skrivit om här) kan naturligtvis uppfattningen att toppinkomstandelarna är för höga leda till ökat politiskt stöd för politik ämnad att sänka dessa (vare sig detta är bra eller dåligt för helheten).

Vad gäller avfärdandet av förslagen i den franska presidentvalskampanjen om kraftigt höjda marginalskatter som ”populism” så finns det en del att invända. Ny forskning på området (av mycket kompetenta personer ska kanske tilläggas) indikerar att ”optimala topp-marginalskatter” mycket väl kan vara 70-80 procent. (Nej, jag tror inte det, men det kan vara på sin plats att komma ihåg att de högsta marginalskatterna i de flesta västländer under 50 och 60-talen (när tillväxten förresten var väldigt hög på de flesta håll) var runt 70-80 procent (och drygt 90 procent i USA) innan man avfärdar möjligheten att stödet för en sådan politik kan komma tillbaka).

Filed Under: Offentlig sektor, Politik

Amerikansk debatt om svenska toppinkomster

2012-03-13 av 30 kommentarer

I fredags publicerade Allan Meltzer en debattartikel i Wall Street Journal där han jämförde utvecklingen av svenska toppinkomster med de i USA och några andra länder. Baserat på bilden nedan (lånad från Daniels och min artikel om svenska toppinkomster) argumenterar Meltzer för att trenden i toppinkomstandelar är så lik mellan länder med väldigt olika omfördelningsambitioner att enskilda länders politik inte kan ha mycket med denna utveckling att göra. Följaktligen har, enligt Meltzer, ”Occupy Wall Street” rörelsen och andra proteströrelser som menar att ”amerikansk kapitalism är orättvis och borde bytas ut mot en ekonomisk modell som är mera lik europeiska socialdemokratiers” fel. Det är andra krafter i den globala ekonomin som bestämmer utvecklingen av toppinkomstandelar.

Meltzers artikel har kritiserats av bland annat Paul Krugman (här) och Daron Acemoglu och Jim Robinson (här). Krugman fokuserar på bilden över de senaste decennierna (1980-2009) och jämför utvecklingen av topprocentens inkomstandel (utan kapitalvinster) och frågar sig hur i all sin dar man kan tycka att denna utveckling är lik mellan USA och Sverige efter 1980. Acemoglu och Robinson håller med om att det finns globala faktorer som säkert påverkat trenderna (skill-biased technological change och ökad internationell handel) men håller inte med om att dessa skulle förklara merparten av ökningen i amerikanska toppinkomster eller att det inte skulle finnas viktiga skillnader i trenderna mellan länder.

Till viss del handlar kontroversen om perspektiv. Ser man över hela 1900-talet är verkligen likheterna i toppinkomsttrenderna slående. I en separat artikel har Daniel och jag formellt analyserat gemensamma trender och trendbrott i serierna för ett större antal länder. Vi konstaterar att det verkligen finns en gemensam fallande trend (med ett brott vid andra världskriget) som byts i en stigande utveckling runt 1980. Detta betyder dock inte att utvecklingen varit densamma överallt efter 1980. I sin översikt av toppinkomst litteraturen konstaterar Atkinson, Piketty och Saez att ökningarna i engelskspråkiga länder (samt Kina och Indien) varit kraftig men att det inte varit fallet i Kontinentaleuropa eller Japan. Sverige (och övriga Norden) hamnar i ett sorts mellanläge. Procentuellt sett har ökningarna varit kraftiga. Inte som i USA men väl i linje med andra Anglo-Saxiska länder. Sett till nivåer är dock skillnaden mellan Sverige och USA fortfarande väldigt stor. Bilden nedan visar den svenska respektive amerikanska utvecklingen mellan 1980-2010. (Den som vill konstruera egna jämförelser kan lätt göra detta med hjälp av ”The World Top Income Database”).

Till viss del handlar debatten alltså om vad man menar med ”att trenderna varit lika” och vad detta betyder i termer av ”politikens betydelse”. Här har Meltzer (rätt tolkad) några klara poänger. Lite märkligare blir det när han av detta drar slutsatsen att omfördelningspolitik inte spelar någon roll eftersom dessa serier handlar om inkomster före skatt och omfördelning. Vissa aspekter av välfärdssystemet fångas i de svenska serierna eftersom kollektiva försäkringar som a-kassa och sjukpenning betalas ut som inkomster men det är fortfarande långt ifrån fördelningen av disponibel inkomst. Martin har tillsammans med David Domeij analyserat inkomstfördelning på olika nivåer i Sverige sedan 1978 och konstaterar att även om toppinkomstandelarna ökat kraftigt så har inte spridningen i disponibel inkomst ökat alls lika mycket något som tveklöst är en konsekvens av medveten politik.

Meltzer går sedan vidare till att poängtera att proteströrelserna tycks tro att 99% av befolkningen kan omfördela pengar från toppgruppen utan att detta skulle få konsekvenser i termer av negativa incitament. Det är naturligtvis riktigt att högre skatter och omfördelning kan ha negativa incitamentseffekter men det kan också vara på sin plats att poängtera att, rätt använda, så kan skatter och transfereringar också ha positiva effekter genom att de skapar möjligheter speciellt för de med lägst inkomster. Lika fel som det är att diskutera omfördelning utan att ta hänsyn till negativa incitamentseffekter, lika fel är det att bortse ifrån de potentiellt positiva effekterna med omfördelning. Detta är sant även innan vi går in på vad som är ”rättvist”.

Filed Under: Internationellt, Makro, Politik

Läsvärt om det ryska presidentvalet

2012-03-12 av 1 kommentar

I den senaste policy briefen från FREE analyseras valfusk i det ryska presidentvalet av en av Rysslands främsta ekonomer Konstantin Sonin vid NES i Moskva. Han beskriver också vad han tror kommer ske  i rysk politik under den närmaste framtiden. Konstantin har tidigare kommenterat dumavalet i december (som jag också kommenterade här på ekonomistas). En annan av Rysslands främsta ekonomer Sergei Guriev, även han vid NES, intervjuvas också om valet och Rysslands framtid i bne (businessneweurope). Läsvärt och öppenhjärtligt.

Filed Under: Lästips
«Föregående sida
Nästa sida»