Jobbskatteavdraget

Den främsta avsikten med jobbskatteavdraget är att fler ska vilja träda in på arbetsmarknaden och lämna ett bidragsberoende. Men ett problem med denna tanke är att få individer verkar känna till att jobbskatteavdraget överhuvudtaget existerar. Detta visas tydligt i en rapport som Riksrevisionen publicerade för några veckor sedan. De lät SCB lägga till frågor om jobbskatteavdraget i samband med arbetskraftsundersökningarna i oktober och november i år. Tabellen nedan visar att endast 40 procent av de ca 15 000 tillfrågade känner till avdraget.    

image

Tabell från Riksrevisionens rapport RiR 2009:20

Hur viktigt är då kännedom om avdraget för att det ska bli effektivt? Studier av den amerikanska motsvarigheten till jobbskatteavdraget visar att arbetsutbudet påverkas mer om tydlig information ges om avdraget (Chetty & Saez, 2009). Men slutsatserna från USA gäller inte nödvändigtvis för Sverige. Till skillnad från i USA krävs i Sverige ingen ansökan för att få avdraget. De som omfattas av avdraget får alltså lägre skatt även om de inte känner till avdraget. Därmed kan de trots allt inse att skatten är låg och att det lönar sig att arbeta.

Problemet är förstås att de som inte arbetar kanske aldrig märker av den låga skatt de skulle få om de arbetade. Just grupperna utanför arbetsmarknaden är ju de huvudsakliga målgrupperna för avdraget. Det är alltså oroande att undersökningen visar att grupper med låg sysselsättning har betydligt sämre kunskaper om avdraget än andra. Riksrevisionen avslutar sin rapport med en den kortfattade rekommendationen att Skatteverket bör ges i uppdrag att informera allmänheten om jobbskatteavdraget. Riktade informationskampanjer via skola, arbetsförmedling och försäkringskassa verkar onekligen vara påkallat.

(På siten jobbskatteavdrag.se kan man räkna ut storleken på avdraget beroende på inkomst och bostadsort. Efter kritik om att jobbskatteavdraget är svårbegripligt har även informationen förbättrats på regeringskansliets webbsidor. Liknande informationsproblem finns förstås för andra åtgärder som är avsedda att ändra våra beteenden. Ett exempel som nyligen uppmärksammats är jämställdhetsbonusen i föräldraförsäkringen. Enligt studier från Försäkringskassan är kännedomen om bonusen låg och effekterna på pappornas föräldraledighet obefintlig.)  

 

Subventionerad arbetsdelning?

imageMed anledning av Assar Lindbecks utspel om tillfälliga statliga subventioner till arbetstidsförkortningar kanske tabellen till höger är av intresse (klicka på tabellen för att förstora). Tabellen visar att Sverige är ett av få OECD-länder som inte har infört någon form av stöd till arbetstidsförkortningar under lågkonjunkturen.

I Economic Outlook (där jag hämtat tabellen) skriver OECD att:

The new or expanded short-time working schemes introduced by four fifths of OECD countries during the crisis have been successful in limiting increases in unemployment, but care will be needed to ensure that they do not adversely hamper the economic recovery by delaying reallocation of resources towards new and more productive activities. In this regard, it is important that participation in these schemes represents a cost to firms and wage earners, so that incentives exist to wind down participation as the economy recovers.

Vid samtal med en OECD-representant förra veckan förstod jag att OECD i likhet med Lindbeck trots dessa varningar är positivt till subventionerad arbetstidsförkortning (OECD verkar för övrigt vara positivt till i princip alla finans- och penningpolitiska stimulanser som har vidtagits det senaste året). Men jag är skeptisk och misstänker att länder som infört sådana subventioner kommer att få en mer problematisk väg ut ur lågkonjunkturen. Dessutom verkar det sent att nu införa sådana subventioner.

Det råder nog mer enighet bland ekonomer om att Lindbecks tre andra förslag — lägre ingångslöner för ungdomar, uppluckrade turordningsregler och uppluckrad hyresreglering — skulle bidra till ökad ekonomisk effektivitet. Dessa åtgärders koppling till krishanteringen tycker jag dock är mindre uppenbar.

Marknadsföring för bobubblor?

image Många menar att aggressiv marknadsföring från bolåneinstitut och liknande företag bidrog till den amerikanska bobubblan och den efterföljande krisen. Marknadsföringen försökte ofta förmedla bostaden som en säker investering vars värde endast kunde öka — se intressant artikel med många exempel i New York Times för ett drygt år sedan.

I Sverige har vi under senare tid sett mindre av oseriös marknadsföring riktad till bostadsköpare och låntagare. Kanske beror detta på avskräckande erfarenheter från nittiotalskrisen. Lyssna t ex på denna gamla reklam för Götabanken.

Med tanke på de senaste årens amerikanska utveckling trodde jag nog inte att reklam som förmedlar budskapet om evigt snabbstigande bostadspriser skulle börja spridas här hemma. Södermäklarna låter sig dock inte avskräckas. I helsidesannonser i Dagens Nyheter utlovar de djärvt att priserna kommer att fortsätta uppåt:

Stockholm växer med 30 000 personer om året och många vill bo söder om Slussen. Därför kommer du som vill ha ”lite is i magen” eller ”vänta till priserna sjunker” klandra dig själv, för att du inte köpte den där villan i Tallkrogen eller lägenheten i Sofo i oktober 2009. Titta fem eller tio år bakåt och se vad som skett sedan dess.

Relaterade ekonomistasinlägg:
Åtgärder mot bobubblor
Vart är huspriserna på väg?

Åtgärder mot bobubblor

På senare tid har varningarna för att Riksbankens lågräntepolitik bidrar till en bostadsbubbla duggat allt tätare. Många som framför denna oro menar att Riksbanken för att motverka bubblor måste börja höja reporäntan redan nu, eller åtminstone tidigare än de nu planerar.1

Andra, bl a Riksbanken, menar att reporäntan är ett trubbigt instrument för att påverka bopriserna, och att olika regleringar eller finanspolitiska åtgärder är mer lämpliga. Bland förslagen nämns då ändrade kapitaltäckningskrav för bankerna, höjd fastighetsskatt, höjd stämpelskatt, och minskade möjligheter till ränteavdrag, kanske i kombination med ändrad skatt på kapitalinkomster.2

Jag är skeptisk till samtliga dessa förslag. Den låga räntenivån är önskvärd för att bidra till en konjunkturåterhämtning, och det skulle vara olyckligt om utvecklingen på bostadsmarknaden förhindrar denna konjunkturpolitik. Alltså är det rimligt att liksom Riksbanken försöka se alternativa åtgärder för att motverka bobubblor. Men de förslag som nämnts är knappast lämpliga.

Bankerna verkar redan ha blivit försiktiga vid sin kreditgivning. De verkar t ex kräva att hushållen klarar av betydligt högre räntenivåer än dagens korta räntor. Nyutlåningen ger därför knappast upphov till något orimligt risktagande från bankernas sida, och högre kapitaltäckningskrav verkar därför omotiverat.

Höjd fastighets- och stämpelskatt skulle främst påverka småhuspriser, men missa bostadsrätterna. Dessutom är stämpelskatten i sig en mycket ineffektiv skatt som definitivt inte bör höjas ens tillfälligt. Även kapitalinkomstskatten verkar vara ett trubbigt instrument för att komma åt bostadspriserna. De husköpare som förvirras av de nuvarande låga räntenivåerna kanske inte heller inser effekterna av ändrad kapitalinkomstskatt. Skatten kan dessutom nog bara ändras under ett helt kalenderår, och det är förmodligen redan för sent att ändra den under 2010.

Så, finns det inga bra lösningar? Låt oss till att börja med fundera på vilket grundläggande problem vi vill lösa. Det eventuella problemet verkar vara att vissa hushåll (och kankse även bostadsrättsföreningar) inte inser att de framtida räntorna kommer att vara betydligt högre än dagens korta räntor. Förmodligen kommer de flesta hushållen att kunna betala högre räntor, men det finns en risk för att de som inte planerat för räntehöjningar kommer att tvingas strama åt sin konsumtion kraftigt och kanske även för att fallande bostadspriser ytterligare ska bromsa upp den ekonomiska återhämtningen.

Om detta är källan till vår oro för bopriserna bör vi försöka angripa problemen just där. Och då tror jag att ett tillfälligt förbud mot nyutlåning med korta räntebindningstider kan vara en lämplig lösning.3 Ett sådant förbud skulle tvinga hushållen att fokusera mer långsiktigt. Dessutom är åtgärden robust för felbedömningar av tillgångsprisernas ”korrekta” nivå. Om hushållen gör riktiga bedömningar av den framtida räntebanan (dvs om vi nu inte har en bobubbla) bör denna åtgärd inte ha någon större effekt, förutom att den innebär en inskränkning av hushållens valfrihet och dessutom kanske tvingar fram något högre genomsnittliga lånekostnader.4 I princip borde även en sådan lagstiftning kunna införas snabbt, även om jag misstänker att det i praktiken kan vara svårt att lagstifta om en fråga som denna.

Länkar: DN
—————
1) Se t ex tidigare diskussioner på Ekonomistas här, här och här. Frågan om centralbanker bör reagera på tillgångspriser diskuterades även före den nuvarande krisen, men i krisens spår har denna diskussion blivit allt livligare (Kapitel 3 i IMFs senaste World Economic Outlook ger en bra överblick).
2) Se t ex fördjupningsruta i Riksbankens Penningpolitiska rapport (oktober 2009), anförande av vice riksbankschef Lars E.O. Svensson (september 2009), samt utfrågning av Stefan Ingves i finansutskottet. Robert Boije och Hovick Shahnazarian beskrev i Penning och Valutapolitik för några år sedan hur variationer i kapitalinkomstskattesatsen kan användas i stabiliseringspolitiskt syfte, i linje med det Dagens Industris ledare 24 oktober argumenterade för.
3) Ett sådant förbud behöver nog kompletteras med en ändring av konsumentkreditlagen så att räntekompensationen vid förtida inlösen av lån blir symmetrisk (se här).
4) Det kan vara värt att påpeka att jag själv enbart har rörliga (tremånaders-) räntor och att jag i tidigare inlägg har argumenterat för att det är dyrt att binda räntan. Men förhoppningsvis skulle marknaden för långa bindningstider börja fungera lite bättre om den blev mer omfattande.

Dessa rubriker

Finanspolitiska rådet (där jag är ledamot) presenterade i går en kort kommentar till regeringens budgetproposition. Vanligen presenterar vi en årlig rapport i maj, men pga lågkonjunkturen fann vi anledning att ge vissa synpunkter redan nu. Eftersom det finns ett stort tryck på att höra vad vi (särskilt rådets ordförande, Lars Calmfors) anser om den ekonomiska politiken verkar det värdefullt att klargöra vad som är rådets gemensamma uppfattning. Våra synpunkter sammanfattas bra i två artiklar i Dagens Nyheter, men jag kan inte låta bli att förundras över hur vår rapport kan ge upphov till rubrikerna Godkänd krispolitik (ledarsidan) och Budgeten sågas av Borgs expertråd (förstasidan i DN ekonomi) i en och samma tidning.

Märkligt om penningpolitiken

DN Debatt kritiserar idag Anders Olshov Riksbankens penningpolitik. Jag utläser tre viktiga påståenden i hans artikel: (i) Riksbankens nuvarande lågräntepolitik riskerar att skapa nya bubblor och lägga grunden för framtida kriser, (ii) Riksbanken för en mycket mer expansiv penningpolitik än den Europeiska Centralbanken (ECB), och (iii) Riksbanken har genom tidigare lågräntepolitik (orsakad av brist på ”vanligt bondförnuft”) bidragit till den nuvarande krisen. Baserat på dessa påståenden menar han att Sverige skulle gynnas av en euroanslutning.

Låt mig lämna frågan om euroanslutning utanför denna diskussion, och i stället fokusera på de tre påståendena. Att Riksbankens nuvarande lågräntepolitik är riskabel kan jag instämma i. Men att föra en mer restriktiv politik skulle också vara riskabelt (risk för fördjupad och utdragen lågkonjunktur). Vi befinner oss onekligen i en situation där det är svårt att bedriva penningpolitik, och där det är viktigt att diskutera vilka strategier som är de rätta.

På de andra två punkterna har jag däremot mycket svårt att se någon som helst substans i Olshovs påståenden. Visst har Riksbanken satt en lägre styrränta (0,25%) än ECB (1%), men mitt intryck är att båda centralbankerna för en så extrem lågräntepolitik som de anser är praktiskt möjlig. I euroområdet verkar ju de korta marknadsräntorna för närvarande bli betydligt lägre än styrräntan (av anledningar som jag inte fullt ut har förstått eller försökt sätta mig in i).1 ECBs styrränta på en procent verkar alltså i praktiken ge ungefär samma marknadseffekt som den lägre svenska reporäntan, vilket också syns i grafen nedan. Grafen nedan visar också att den penningpolitik som Riksbanken har implementerat det senaste decenniet i hög utsträckning har följt den europeiska penningpolitiken, till skillnad från vad Olshov verkar påstå.

image

Korta interbankräntor i Sverige och euroområdet

Olshovs påstående att Riksbanken med vanligt bondförnuft borde ha insett att räntan tidvis var för låg har jag ännu svårare att förstå. Det är inte helt uppenbart vilken tidsperiod Olshov avser, men jag misstänker att han menar ca 2004-2005 då reporäntan var på (vid den tidpunkten) historiskt låga nivåer. Den amerikanska centralbanken kritiseras för att ha fört en allt för expansiv penningpolitik under samma period och på så sätt bidragit till den amerikanska fastighetsbubblan. Kritiken av den amerikanska penningpolitiken är kanske berättigad, men menar Olshov att Riksbanken bidrog till den amerikanska finanskrisen eller att de skapade en svensk finanskris? Och menar han att det var uppenbart att en högre ränta var motiverad? Om Olshov har rätt (vilket jag tvivlar på) måste bristen på vanligt bondförnuft ha varit vida spritt i det svenska samhället. Riksbanken har ju under större delen av 2000-talet kritiserats för att föra en allt för stram penningpolitik.2

—————
1) Några utdrag från ett anförande av ECB-chefen Trichet i april i år belyser kanske detta tydligare: ”Clearly, there are differences in central banks’ approaches to managing the crisis. In my view, these reflect profound differences in the economic structures within which central banks operate. But they do not reflect conflicting views on fundamental principles. Central banks around the world are united in purpose. […] Comparing only the levels of policy rates without consideration of the resulting market rates and other economic variables is looking at just one part of a far broader canvas. Let me give you a concrete example. At 1.25% at the moment, our rate on refinancing operations is higher than the federal funds rate target range of 0-0.25%. But owing in particular to the very low rate on our deposit facility of 0.25%, this difference in policy rates does not translate into equivalent differences in money market rates.”^
2) Se t ex LO-ekonomer på DN Debatt 8/12 2004, Ingemar Hansson, dåvarande chef för Konjunkturinstitutet, på DN Debatt 27/12 2004, och viss kritik i Giavazzi och Mishkins utvärdering av Riksbanken.^

Hur ska ungdomsarbetslösheten mätas?

På dagens DN Debatt föreslår Arbetsförmedlingens Angeles Bermudez-Svankvist och Clas Olsson att definitionen av ungdomsarbetslöshet ska ändras så att studenter som söker arbete inte räknas som arbetslösa och så att arbetslösheten relateras till befolkningsgruppens storlek i stället för arbetskraften. Som Bermudez-Svankvist och Olsson påpekar feltolkas ofta ungdomsarbetslöshetssiffrorna, vilket jag skrev om i ett inlägg i våras. Min huvudpoäng då var att det är viktigt att förstå hur arbetslösheten är definierad och att t ex 29 procents ungdomsarbetslöshet inte betyder att 29 procent av ungdomarna är arbetslösa. Jag ser ändå ingen anledning att ändra definitionen av ungdomsarbetslösheten. Menar artikelförfattarna att ungdomarnas arbetslöshet ska mätas på ett annat sätt än resten av befolkningens?

Det är däremot viktigt att med olika mått försöka beskriva ungdomarnas situation på och utanför arbetsmarknaden. I mitt inlägg i våras skrev jag att svenska ungdomar i högre utsträckning är arbetslösa än ungdomar i andra länder, men att de studerar mer och arbetar lika mycket. Detta tyder på att det kan vara särskilt intressant att i ett internationellt perspektiv belysa ungdomar som varken studerar, arbetar eller söker arbete.

För den som vill fördjupa sig i arbetslöshetsmåttens definitioner rekommenderar jag Bertil Holmlunds artikel i Ekonomisk Debatt.

Har Borg höjt jämviktsarbetslösheten?

I flera anföranden och debattartiklar har socialdemokraternas ekonomisk-politiska talesperson Thomas Östros anklagat regeringens politik för att ha försämrat arbetsmarknadens funktionssätt. Till exempel skriver Östros med Mona Sahlin på DN Debatt idag att

Ekonomins funktionssätt blir allt sämre. Jämviktsarbetslösheten har ökat varje år under mandatperioden – till och med under högkonjunkturåret 2007.

Östros har framfört liknande formuleringar på SvD Brännpunkt och i riksdagsdebatter. Påståendet verkar baseras på följande graf från Konjunkturinstitutets Konjunkturläget Augusti 2009:

Diagram 139 i Konjunkturinstitutets Konjunkturläget Augusti 2009

Diagram 139 i Konjunkturinstitutets Konjunkturläget Augusti 2009

Enligt grafen ökade jämviktsarbetslösheten från 5,8 procent under 2007 till 5,9 procent första kvartalet 2008 och sedan successivt till 6,6 procent i nuläget. Till att börja med ska konstateras att skattningar och bedömningar av jämviktsarbetslösheten ska tas med en stor nypa salt. Jämviktsarbetslösheten är en konstruerad variabel som inte direkt kan observeras. Det är oklart både hur variabeln bör definieras och hur man bör uppskatta dess nivå givet en viss definition. Själva skattningarna och bedömningarna är sedan förknippade med ytterligare felkällor och osäkerhetsmoment.

Dessutom — och i sammanhanget viktigare — försöker inte Konjunkturinstitutet göra noggranna bedömningar av hur hög jämviktsarbetslösheten har varit i ett enskilt historiskt kvartal. Anta att jämviktsarbetslösheten var låg under högkonjunkturen 2007 och även under de tre första kvartalen 2008 men att den sedan steg snabbt i samband med krisen förra hösten. Då skulle Konjunkturinstitutets skattningsmetoder förmodligen medföra att ökningen i jämviktsarbetslösheten jämnas ut och redovisas som en gradvis ökning mellan 2007 och krisen hösten 2008. Och detta är rimligen precis vad som har hänt: den ökade jämviktsarbetslösheten under inledningen av 2008 beror knappast på att Konjunkturinstitutet anser att regeringens skatte- och arbetsmarknadspolitik har försämrat arbetsmarknadens funktionssätt utan på att finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen väntas medföra ökad utslagning från arbetsmarknaden.

Leamer om metod och modeller

Edward Leamer

Edward Leamer

UCLA-professorn Ed Leamer besökte nyligen Handelshögskolan för att ge de årliga Ohlinföreläsningarna. Leamers forskning har främst rört globalisering och ekonometri. Bland hans många bidrag inom dessa områden märks den utförliga och kritiska recensionen av Thomas Friedmans The World is Flat samt uppsatsen Let’s Take the Con Out of Econometrics (American Economic Review, 1983, nyligen diskuterad i The Economist) där han kritiserade den då rådande ekonometriska metodiken.

Ett genomgående tema under Leamers Ohlinföreläsningar var just metodik, ofta med referenser till Ohlins arbete, men också med en direkt koppling till den nu pågående diskussionen om hur och i vilken utsträckning ekonomisk teori och ekonomiska modeller ska användas.

Leamer sammanfattade sina huvudsakliga åsikter i några kärnfulla punkter. Först ett citat från den franske 1800-talsekonomen Frederic Bastiat:

There is only one difference between a bad economist and a good one: The bad economist confines himself to the visible effect; the good economist takes into account both the effect that can be seen and those effects that must be foreseen.

Sedan hans egna förslag på fortsättning:

  • A good economist knows the difference between the mathematical properties of a model and its messages; a mathematician doesn’t know that a model has messages.
  • A great economist knows the circumstances in which an economic model is useful and the circumstances in which it is not; a mediocre economist thinks a model applies in all circumstances.
  • The best economists are multilingual. They can speak graphs, words, algebra and numbers, and they use the language best suited to the task.

Makroekonomi — en disciplin i kris?

Ett drygt år efter finanskrisens mest akuta skede har många börjar blicka bakåt och reflektera över de mer långsiktiga utvecklingar som bidragit till krisen. En sådan aspekt är de akademiska ekonomernas roll. Intressanta översikter har skrivits bl a av Luigi Spaventa (Economists, economics and the crisis), Barry Eichengreen (The last temptation of risk), The Economist (The other-worldly philosophers), och Lars Calmfors (Är det fel på nationalekonomerna?).

Makroekonomernas roll har fått särskild uppmärksamhet.  Paul Krugman (och andra) har sedan i vintras i ett antal blogginlägg gått till hårt angrepp mot de senaste decenniernas makroekonomiska forskning och speciellt mot vissa inriktningar och personer.1 Tonläget i debatten har blivit mycket uppskruvat och diskussionen har varit föga konstruktiv. Nyligen presenterade Krugman en mer balanserad kritik av hela disciplinen i en uppmärksammad essä i New York Times Magazine (How did economists get it so wrong?). Krugman menar att den makroekonomiska forskningen de senaste 30 åren har varit bortkastad, en kritik som naturligtvis har gett upphov till ett antal kritiska svar.2 Trots – eller kanske just därför – att debatten kring detta tenderar att bli känsloladdad kan jag inte låta bli att ha egna reflektioner kring det som sägs.

Läs resten av inlägget…