I diskussionen om euro-krisen och ECBs roll för att hantera denna påpekas ibland att en centralbank inte kan hantera fundamentala solvensproblem (se t ex Andreas Cervenkas krönika). Detta är både rätt och fel. Rätt så tillvida att grundläggande solvensproblem måste betalas av någon och det enda en centralbank kan göra i sammanhanget är att skyffla runt denna börda. Fel är det så tillvida att något som i grunden är ett likviditetsproblem kan förvandlas till ett solvensproblem om centralbanken inte agerar på rätt sätt.

Dynamiken är likartad den vid bankpaniker: om jag förväntar mig att många andra kommer att ta ut sina pengar från banken så är det bäst att jag gör samma sak. Om många gör detta samtidigt får banken brist på likvida medel och måste snabbt sälja sina tillgångar. Eftersom bankerna använt insatta medel för att investera långsiktigt betyder sådana panikförsäljningar att banken inte får ut investeringarnas fulla värde. Likviditetskrisen förvandlas därmed till en solvenskris och banken riskerar att gå i konkurs. Det är för att undvika denna typ av självuppfyllande profetior som det finns insättningsgarantier för småspararnas medel.

Som de senaste årens finanskris visat finns det en betydande allmängiltighet i dynamiken bakom bankpaniker. Till exempel kan den uppkomma när stater behöver förnya sina lån: om lånebehoven inte kan täckas kommer betalningarna att ställas in. Blotta misstanken om att andra kommer att vara ovilliga att förnya lånen kan därför göra mig ovillig att låna ut vilket kan tvinga upp räntorna till ohållbara nivåer. Likviditetskrisen förvandlas därmed till en solvenskris och liksom vid en bankpanik har centralbanken en roll att spela. Eftersom centralbanken alltid kan trycka nya pengar för att tillfredsställa statens lånebehov finns ingen egentlig risk för en statlig likviditetskris så länge som centralbanken är villig att spela rollen som lender of last resort. Ett problem inom eurozonen är att ECB inte får lov att spela denna roll (läs gärna Martins inlägg om detta här och här).

Ungefär samma sak kan inträffa vid spekulation mot fasta växelkurser: förväntningar om att en fast växelkurs kommer att överges kan leda till självuppfyllande spekulationsvågor och den finansiella instabilitet detta orsakade var en viktig orsak till att euron en gång infördes. Något som jag och många andra ekonomer då missade var att avsaknaden av en centralbank som kunde garantera staternas likviditet skulle innebära att spekulationsrisken flyttades från att gälla ländernas valutor till att gälla deras statsfinanser. Det är dock där vi är idag.

Lösningen är på en gång uppenbar och svår: genom att ge ECB möjligheten att trycka pengar för att täcka staternas lånebehov försvinner spekulationsmotivet. Samtidigt skulle det i praktiken innebära att ECB garanterar alla länders skulder och att så skulle ske utan gemensamt ansvar även för staternas utgifter förefaller minst sagt tveksamt.