Fortsatt skolvalscirkus

2010-08-18 av 13 kommentarer

De negativa konsekvenserna av det nya skolvalssystem som infördes i Stockholm under året verkar ha varit ganska milda; bara ett tiotal familjer har överklagat sina placeringar. Nu kommer förklaringen till detta: Utbildningsförvaltningen har helt enkelt fått skolorna att ta in alldeles för många barn under detta valår. I princip verkar instruktionen ha varit att ta in alla inom de nyligen avskaffade upptagningsområdena.

Detta är emellertid ingen hållbar situation utan det är uppenbart att Stadshuset velat skjuta upp konsekvenserna av skolvalssystemet till efter valet. Alltså blir det först om ett år — när skolorna återgår till normalstora elevintag, utan syskonförtur — som vi får se hur det nya systemet fungerar. Lösningen väcker en del frågor om byråkratins självständighet på kommunal nivå.

Intressant är även att upptagningsområdena inte är helt avskaffade utan de gäller under ettan till nian. Till skillnad från tidigare innebär dock inte en flytt till ett upptagningsområde att barnen automatiskt får plats på skolan. Nej, i stället är det rektorn för denna skola som ansvarar för att du får en plats på någon skola i närområdet. Förutom att detta ger rektorerna på populära skolor makt att välja vilka elever de önskar (finns det hjärterum…) så skapar det uppenbara problem för familjer som vill flytta inom staden.

Svaret på hur ett sådant system kunde drivas igenom anas i SvDs intervju med skolchefen: Det är gott om plats på vissa skolor men ont om plats på andra. I stället för att skolbyråkraterna får arbeta med att anpassa skolornas kapacitet till ett föränderligt elevunderlag så flyttar det nya systemet över anpassningskostnaden på enskilda familjer. Skillnaden är att dessa familjer inte kan påverka situationen ens genom att flytta.

Men skolbyråkraterna, vad ska de göra om de slipper planeringsproblemen? Vem vet, men just nu är de upptagna med att rita om upptagningsområdena. De nya gränserna blir klara i höst. Efter valet.

Filed Under: Offentlig sektor, Utbildning och forskning

Har pensionärerna drabbats hårt av krisen?

2010-08-17 av 18 kommentarer

Skattesänkningar för pensionärerna är ju en av de stora valfrågorna. Den viktiga principfrågan är förstås om pensioner ska beskattas på samma sätt som arbetsinkomst. Men i regeringens förslag till skattesänkning från 2011 har även följande tveksamma motivering smugits in: ”Till detta kommer att en av de grupper som har påverkats mest av finanskrisen och den efterföljande lågkonjunkturen är pensionärerna”.

I ett remissvar till regeringens förslag påpekar Konjunkturinstitutet att pensionärerna inte alls har drabbats hårdare än andra grupper. Enligt figuren nedan (från regeringens vårproposition) har den disponibla inkomsten stigit snabbare för pensionärerna än för andra grupper mellan 2006 och 2010. Detta alltså trots de omfattande jobbskatteavdragen och trots att bromsen slagit till i pensionssystemet.

Utvecklingen av genomsnittlig disponibel inkomst för olika grupper. Inkomst exklusive kapitalvinster. Diagram 1.8 i Bilaga 4 till Vårpropositionen 2010.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Underjordisk subvention eller avdrag på marknivå?

2010-08-16 av 39 kommentarer

När jag för några månader sedan jämförde subventionerat dagis med avdraget för hushållsnära tjänster uppstod en intensiv diskussion. Det spekulerades bland annat i om Socialdemokraterna skulle komma med sin egen version av RUT, fast då i form av direkt subventionerade offentligproducerade hushålltjänster. Dagens DN-utspel av Batljan och Jämtin om fler hushållsnära tjänster i Stockholms tunnelbana är helt i linje med denna spådom.

Det är emellertid oklart om de tänker sig att dessa tjänster ska subventioneras eller inte men en tolkning är att de tänker sig lägre lokalhyror för de företag som passar in i deras mall. Om denna tolkning är korrekt är det svårt att se varför fördelningsprofilen på denna indirekta subvention skulle vara annorlunda än för RUT-avdraget — det kommer fortfarande att vara de relativt välbeställda som främst tar del av dessa tjänster.

En annan tolkning är att man inte alls tänker sig någon subvention men i så fall är dagens utspel ett av de mest innehållslösa hittills i årets valrörelse. Det finns ju i dagsläget gott om mataffärer, kemtvättar, skräddare och skomakare i tunnelbanan. Att Batljan och Jämtin tycker att det gärna kunde vara ännu fler lär knappast få några större konsekvenser för tunnelbanans tjänsteutbud.

Filed Under: Offentlig sektor, Välfärd

Ekonomistas via fler kanaler

2010-08-16 av 2 kommentarer

Även om aktiviteten på bloggen varit rätt låg den senaste tiden har vi inte varit helt sysslolösa. Från och med igår så finns Ekonomistas även på Facebook. Gå gärna in och gilla vår sida (sök på Ekonomistas). Dessutom går det att skicka tweets om våra inlägg via Twitter men tyvärr måste man klicka på inläggets rubrik för att se Tweet-knappen. Slutligen har vi även skaffat ett Twitter-konto men vi är ännu inte helt säkra på att allt funkar. Förhoppningsvis kommer det att gå bra att följa oss på Twitter för den som så önskar.

Filed Under: Kuriosa

Lyxigare konsumtion förklarar inte högre priser

2010-08-13 av 35 kommentarer

”Resor till avlägsna destinationer med flotta hotell drev upp priserna på charterresor med drygt 5 procent det senaste året.” Så inleddes igår ett TT-telegram om SCBs nya inflationssiffror. Alla som har läst en grundkurs i makroekonomi bör hoppa till efter detta påstående. Inflationen ska mäta prisförändringarna på identiska varor över tiden. Visserligen är det svårt att i praktiken beräkna inflationen eftersom varor och konsumtionsmönster förändras över tiden, men SCB försöker förstås hantera sådana förändringar.

Den som vill förvissa sig om att det inledande påståendet är felaktigt kan läsa SCBs KPI-handbok (s 59-60). Där framgår tydligt att SCB kontrollerar för både destination och hotellkvalitet. Prisuppgången på charterresor förklaras alltså just av prishöjningar, inte av att konsumenterna har gjort lyxigare val.

Filed Under: Makro

Arbetslösheten under mandatperioden

2010-08-11 av 33 kommentarer

Mona Sahlin och Thomas Östros skriver idag på DN Debatt att ”arbetslösheten sedan hösten 2006 har ökat mer i Sverige än genomsnittet i EU”. Det stämmer att arbetslösheten under finanskrisens inledning ökade snabbare i Sverige än i många andra länder. Men under de senaste kvartalen har utvecklingen börjat vända. Arbetslösheten har stabiliserats eller kanske till och med börjat sjunka i Sverige, medan den fortsätter att stiga i många europeiska länder.

En tänkbar förklaring till denna utveckling är att vissa europeiska länder inledningsvis försökte motverka lågkonjunkturen med finanspolitiska stimulanser som inte var förenliga med deras svaga offentliga finanser. Dessa länder har nu tvingats ta tillbaka stimulanserna och i flera fall även genomföra ytterligare åtstramande besparingar, vilket kan väntas medföra en svag utveckling på arbetsmarknaden i dessa länder. 

Som figuren nedan visar har dock skillnaderna mellan utvecklingen i Sverige och EU-genomsnittet hittills varit små. Enligt Eurostats säsongsrensade kvartalsdata har arbetslösheten ökat med 0,1 procentenheter mer i Sverige än genomsnittet i EU mellan tredje kvartalet 2006 och andra kvartalet 2010, men enligt deras mer osäkra månadsdata har arbetslösheten ökat med 0,2 procentenheter mindre i Sverige mellan september 2006 och juni 2010. Det går alltså knappast att säga annat än att den svenska utvecklingen har följt genomsnittet i EU mycket nära under mandatperioden.

Säsongsrensad harmoniserad arbetslöshet 2006kv3-2010kv2, procentenheters förändring sedan 2006kv3. Källa: Eurostat.

Filed Under: Arbetsmarknad, Makro

Lästips om empirisk metod

2010-08-03 av 4 kommentarer

En nyanserad och lättillgänglig diskussion kring huruvida randomiserade experiment kan påverka våra kunskaper om samhället står att finna i senaste numret av City Journal. Artikeln avspeglar väl den ökade skepsis som kommit att prägla samhällsvetarnas syn på experimentella metoder. För några år sedan var tongångarna annorlunda, exempelvis som i en triumfatorisk artikel i Policy Review. Äntligen skulle vi kunna få svar baserade på sann kunskap, ofärgad av ovidkommande faktorer som forskarens ideologiska övertygelser!

För den som vill fördjupa sig i den akademiska diskussionen kring dessa frågor kan med fördel ge sig i kast med senaste numret av Journal of Economic Perspectives där företrädare för olika ståndpunkter utvecklar sina argument (tyvärr krävs prenumeration). Även på Ekonomistas har vi skrivit en hel del på detta tema, se exempelvis Jespers inlägg om Angus Deatons kritik av randonomisterna.

Uppdatering: Som Dennis påpekat pågår diskussionen även i senaste numret av Journal of Economic Literature.

Filed Under: Lästips, Metod

Förenklat om fattigdomen

2010-07-24 av 143 kommentarer

På dagens DN Debatt (24/7-10) anklagar socialdemokraten Lena Sommestad den svenska regeringen för att på EU-nivå driva igenom en förändrad syn på hur fattigdom ska definieras. Det traditionella fokuset på relativ fattigdom, där alla med inkomst under en vis andel av medianinkomsten är fattiga, ska tonas ned till förmån för ett absolut fattigdomsmått, vilket klassar alla med inkomst under en konstant fattigdomsnivå som fattiga. Enligt Sommestad är det senare måttet sämre, och dessutom är initiativet är ett led i regeringens medvetna strategi att öka inkomstklyftorna.

Sommestads kritik är inte helt ogrundad. Frågan om hur fattigdom ska definieras är välkänd och omtvistad bland forskare. Det är nästan bara USA bland världens rika länder som använder det absoluta måttet som officiellt fattigdomsmått. EUs länder, däribland Sverige, använder det relativa. Att vilja skifta fokus från relativt till absolut mått kan därför med fog tolkas som en ambition att göra fattigdomsbekämpningen mer “amerikansk”.

Samtidigt är Sommestads kritik kraftigt förenklad. Det finns en omfattande akademisk forskning om hur fattigdom ska definieras och än har inga definitiva svar getts. Trots detta hävdar Sommestad att det absoluta måttet ett uttryck för “politiskt godtycke” medan det relativa måttet är “vetenskapligt” och baserat på “oberoende forskning”.

I en ny studie analyserar den världsledande fattigdomsforskaren Bruce Meyer vid Chicagouniversitet hur fattigdomen i USA utvecklats när olika mått på fattigdom används. Men Meyer skiljer inte enbart mellan relativt och absolut mått, utan frågar även om man bör använda inkomst eller konsumtion som underliggande välfärdsmått. Figuren nedan visar resultatet för fyra olika varianter över perioden 1962-2008.

image

Bilden visar att vi får olika svar på hur fattigdomen i USA utvecklats när vi använder olika mått. I absoluta termer har fattigdomen minskat sedan 1960-talet oavsett om man mäter välförd i termer av inkomst eller konsumtion. I relativa termer är bilden dock mer sammansatt. När man använder inkomster har fattigdomen ökat medan i konsumtionstermer har den varit närmast konstant.

Forskningen ger inga entydiga besked om hur fattigdom ska mätas. Val av mått måste bero på vilken aspekt av fattigdom och fördelning som ska studeras. Att politiker framställer fattigdomsanalyser som enklare än de i själva verket är, och än värre snedvrider deras budskap finns stor risk att det övergripande målet, minskad fattigdom, helt missas.

Filed Under: Välfärd Tagged With:

Sommarstiltje

2010-07-16 av 4 kommentarer

Som våra trogna läsare märker är det lite låg aktivitet på bloggen just nu. Vi återkommer dock med förnyad energi senare i sommar!

Filed Under: Kuriosa

John Hassler och Per Krusell: Bättre att bränna sedlar än gitarrer!

2010-07-07 av 116 kommentarer

Det här är ett gästinlägg av John Hassler och Per Krusell, båda professorer i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet

Är det stötande att Gudrun Schyman, genom att bränna 100 000 kr i sedlar på scen, på ett kuppartat sätt stal showen i Almedalen igår från andra politiker (däribland Jan Björklund) och andra talare? Kanske var Gudruns kupp rentav omoralisk? Många har i alla fall uttryckt bestörthet. ”Det är mycket pengar som hade räckt till många måltider”, säger till exempel Stadsmissionens vice ordförande Elisabeth Fredell. Det stämmer ju i princip: Gudrun Schyman eller FI hade kunnat använda pengarna till att beställa måltider till behövande. Dock vill vi utifrån ett penningteoretiskt perspektiv hävda att det här är ett feltänk, och att Gudruns kupp inte borde vara upprörande.

Vad är det egentligen man gör när man bränner sedlar? Sedlar har inget egenvärde: man kan inte äta dem eller använda dem på annat direkt sätt. Man kan visserligen värma ett hus genom att bränna sedlar eller klippa i dem för att tillverka pappersdockor, men värdet per hundralapp är nog ganska nära noll ändå i sådana användningar. Så ur SAMHÄLLSEKONOMISK synvinkel förstör man faktiskt inga resurser om man bränner pengar.

Att bränna pengar är alltså INTE samma sak som att förstöra ett föremål som har ett egenvärde på samma belopp. Ett sånt exempel skulle kunna vara den gitarr som Jimi Hendrix brände upp på scen på Montereyfestivalen. I det fallet var det ju en fullt fungerande gitarr som betingade kanske 10 000 kr i nyvärde (och eftersom den nu hade tillhört Jimi Hendrix skulle samlarvärdet nog varit 100 000 kr minst redan då, och mycket mer idag). Vår slutsats är alltså att Jimi Hendrix förstörde värdefulla resurser medan Gudrun Schyman inte gjorde det.

Men något händer väl när man bränner sedlar (bortsett ifrån att det blir lite rökutveckling)? Ur ett samhällsekonomiskt perspektiv innebär det en förmögenhetsomfördelning. Penningmängden minskar och på lite sikt säger ekonomisk teori att det kommer leda till lägre priser, det vill säga befintliga pengar kommer bli värda lite mer. Detta beror på den roll som betalningsmedel som pengar fyller—dess huvudsakliga nytta i ekonomin—nu måste fyllas av de pengar som finns kvar, och varje resterande krona blir då värd lite mer. Följden är att penningförstörelsen utgör en förmögenhetsomfördelning från Gudrun Schyman (eller FI som kanske var ägare till pengarna) till alla befintliga ägare av pengar (sedlar och mynt) och alla andra nominella tillgångar (som till exempel statsobligationer).  Omfördelningen sker också i proportion till hur mycket pengar man har, det vill säga den som redan var jämförelsevis penningstinn blev ännu rikare tack vare Schymanns kupp. Ett alternativt sätt för Gudrun att åstadkomma detta hade varit att direkt skänka de 100 000 kronorna till alla andra i proportion till deras kroninnehav. Detta vore dock betydligt mer komplicerat och sedelbränneri är därför egentligen ett ganska finurligt sätt att åstadkomma denna sorts omfördelning.

Gudruns kupp ändrade alltså inte vårt samhälles förmåga att beställa måltider till behövande. Det kan vi göra ändå, eftersom resurserna ju bara omfördelats: de som fått Gudruns resurser kan ju spendera dem på måltider till behövande. Så vad Gudrun gjorde är inte på något sätt stötande ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Samma resonemang gäller också vår kompis Lalle som nyligen tappade sin penningfyllda plånbok i en kloak. Ett förskräckligt slöseri med resurser kan man tycka… men nähä! Det är bara en omfördelning ifrån honom till alla oss som har pengar. Ett liknande, men inte identiskt fall, gäller de tankar man själv kan påtvinga sig när man—någon enstaka gång och alls inte med mening—får en p-bot. Ens första reaktion är att ”pengarna försvinner”—man kunde lika gärna bränt upp dem! Men nähä: det är alls inget samhällsekonomiskt resursslöseri vi talar om (förutom lapplisans jobb) utan bara en förmögenhetsomfördelning från en själv till kommunen. Och, som Mona Sahlin uttryckt det, att betala skatt är ju häftigt!

Om Gudrun inte avsåg att omfördela till de penningstinna så skulle hon kanske kunna övertala Riksbanken att ”sterilisera” hennes kupp. Detta skulle Riksbanken kunna göra genom att öka penningmängden med 100 000 kr, vilket innebär att pengarna skulle gå till staten istället. Det skulle inte bli någon effekt på priserna och ingen omfördelning annat än till staten. Alltså skulle Gudrun i så fall genom att bränna sina pengar helt enkelt göra en ytterligare skatteinbetalning om 100 000 kr. Därmed skulle kuppen bli en kommentar till Mona Sahlin: ”Det är häftigt att betala skatt, men ännu häftigare att bränna pengar!”.

Slutsatserna är alltså att Gudruns kupp (i) är fullt mindre upprörande än när Jimi Hendrix satte sin gura i brand; och (ii) är något av motsatsen till det Karl-Bertil Jonsson ville åstadkomma eftersom Gudrun ju omfördelar till de redan penningrika, och faktiskt på ett finurligt och effektivt sätt!

(Se även DN:s referat av inlägget.)

Filed Under: Makro, Välfärd
«Föregående sida
Nästa sida»