Klasstorlek, lärartäthet och lärarnas arbetsbörda

Det har blivit vanligt att avfärda klasstorlek som viktig för elevernas studieresultat. Andra faktorer — som lärarnas undervisningsmetoder och allmänna lärarförmågor — är viktigare än att på politisk väg minska klasstorleken, lyder argumentet. Även om detta är sant är det inte särskilt relevant då den genomsnittliga produktivitetseffekten av politiska åtgärder alltid kommer att vara liten jämfört med de produktivitetsskillnader som finns mellan olika arbetsplatser och anställda. Detta gäller i skolan precis som i all annan verksamhet, men det betyder inte att infrastrukturinvesteringar, regelverk, konkurrensutsättning eller skatte- och bidragssystemens utformning skulle vara irrelevanta. Inte heller finner forskningen att klasstorleken är irrelevant.

Studier kring klasstorlekens betydelse lider av ett centralt metodologiskt problem som grundar sig i att de flesta skolsystem försöker kompensera för elevernas förutsättningar att lyckas väl i skolan. Eftersom elevernas förutsättningar är den viktigaste faktorn bakom deras studieresultat läggs därför mer resurser på elever och skolor som i genomsnitt uppvisar svaga resultat. De studier om klasstorlek som inte förmår hantera denna elevselektion är därför inte trovärdiga.

De studier som faktiskt hanterar att elevselektionen skiljer sig mellan skolor och klasser finner nästan undantagslöst att mindre klasser förbättrar elevernas resultat (STAR, Israel, Californien). Effekterna på studieresultat är varken triviala eller enorma, men en svensk studie (gratisversion) finner att effekterna på elevernas framtida löner gör den samhällsekonomiska avkastningen av minskad klasstorlek hög. Även andra studier finner långsiktigt positiva effekter av minskad klasstorlek.

Detta betyder dock inte att en allmän minskad klasstorlek nödvändigtvis är bra politik. Mindre klasser kan betyda att man måste rekrytera fler lärare och dessa kan vara oerfarna eller av andra skäl vara mindre lämpade som lärare. Konsekvenserna av stora klasstorleksreformer är också mer blandade (se här och här).

Ytterligare en komplikation i diskussionen om minskad klasstorlek är att denna ofta likställs med ökad lärartäthet. Även om små klasser allt annat lika kräver fler lärare än stora så är begreppen inte ekvivalenta, bland annat då lärare kan samundervisa och organisationen för särskilt stöd skilja sig åt. Detta kan förklara varför exempelvis Canada har en lägre lärartäthet än Sverige, samtidigt som klasserna förefaller vara mindre (här och här).

Att lärartäthet och klasstorlek inte är likvärdiga är uppenbart för var och en som besökt ett klassrum. En aspekt som lyfts fram av Ed Lazear är att ju fler elever som finns i ett klassrum, desto större är sannolikheten att bli störd. En annan aspekt som jag inte sett formaliserad är att varje elev-lärarkontakt innebär en fast kostnad. Eleven och läraren måste lära känna varandra, föräldrar måste pratas med och det finns administration och dokumentation kopplad till varje elev. Ju fler elever en lärare har, desto större del av arbetstiden läggs på annat än undervisning.

Detta innebär bland annat att ämnesspecialiserning inte är gratis: Eftersom varje elev inte har särskilt många timmar i varje ämne så måste ämnesspecialiserade lärare ha många elever. Även om det kan det vara bra att ha en ämnesspecialiserad lärare så måste värdet av detta ställas mot att mer tid läggs på administration. I den mån svenska lärare har många elevkontakter skulle detta kunna vara en förklaring till varför de förefaller digna under sin arbetsbörda, samtidigt som lärartätheten är internationellt sett hög.

Ett sätt att minska antalet elevkontakter är att bara kräva ämnesspecialisering där ämnet faktiskt så kräver. Till viss del styrs detta av politiska beslut men även den enskilda skolan kan fundera på hur arbetet organiseras. Ett annat sätt är att bygga fler klassrum. I exempelvis Stockholm förefaller oviljan att göra så stor, vilket gör att klasserna på många håll är stora trots att lärarna är många. Denna ovilja kan visa sig vara dyr i längden.

Comments

  1. Mycket intressant. Själv tror jag helt klart att givet en viss grad av lärartäthet, så ska man försöka ha så låg klasstorlek som möjligt. Det baserar jag delvis på mina egna erfarenheter från skolan (visst, ankedotisk evidens – ta det för vad det är). Jag arbetade som elevassistent i en sexårsgrupp på 35 elever där vi ofta var sex eller sju vuxna (varav flera assistenter). (Gruppen delades förvisso ibland upp i två, men ofta var alla barnen tillsammans.) Det säger sig självt att detta inte var en särskilt bra lösning. För det första är det slöseri med vuxentid, eftersom när barnen är i klass så kan bara en vuxen tala samtidigt, vilket gjorde att vi andra bara satt där. För det andra och viktigare var det svårt att ha överblick över alla barnen, vilket jag tror bidrog till vissa problem i gruppen. Det är mycket lättare för tre personer att hålla koll på sjutton barn än för sex att hålla koll på 35

    Överhuvudtaget tror jag man överanvänder elevassistenter. Många barn med särskilda behov behöver inte en egen assistent utan bara lite mer uppmärksamhet från läraren. Därför är det i många fall bättre att slopa assistenterna och istället låta klasser med särskilt krävande elever vara lite mindre.

    Håller även med vad gäller ämnesspecialisering. Mitt intryck är att låg- och mellanstadium fungerar bättre än högstadiet i Sverige delvis av just det skälet, men jag har inga data på det och det vore intressant att höra om det stämmer.

    Ett annat problem med specialiserade lärare är att kvalitetskontrollen torde bli lägre. En riktigt dålig mellanstadielärare kommer få veta att han/hon är det – föräldrarna accepterar inte att deras barn har en dålig lärare 25 h i veckan. En riktigt dålig säg samhällskunskapslärare på högstadiet kan dock klara sig eftersom elever och föräldrar inte blir lite ilskna över att någon av deras lärare är dålig.

    I båda fallen (att man bör ha färre assistenter och annan kringpersonal, och fler lärare, och att eleverna bör ha färre antal lärare på högstadiet) handlar det om att specialisering eller arbetsdelning inte fungerar så bra som folk tror. Jag tror detsamma gäller på en mängd områden. Arbetsdelning är förvisso en otroligt viktig del av den moderna ekonomin, men många intellektuella och ”mjuka” arbeten är inte lika lätta att dela upp som de i fabriken Adam Smith besökte.

    Ett annat skäl till att undvika långt gången arbetsdelning i Sverige är att löneskillnaderna är så små. Det kanske kan vara vettigt att ha många elevassistenter i ett system där de är extremt billiga relativt lärarna men så är inte fallet i Sverige.

    Hursomhelst; mycket bra artikel. I vilken grad tar politikerna till sig forskning av det här slaget?

  2. markus says:

    Vad ska jag säga. Som högstadielärare håller jag med om att det finns en betydande fast kostnad i varje extra elev jag behöver ha en relation till. Men den är inte så stor att den trumfar alla andra överväganden. Jag jobbar deltid och min tjänst förändrades nu till våren från att innebära undervisning i no/teknik i två parallella klasser om 26 elever vardera samt matte i en sådan klass till att nu vara no/teknik i tre parallella klasser. Jag upplever att det minskade min arbetsbörda, men nyckeln till det är att jag gick från två planeringar till en, mina tre parallella klasser gör nu i stort sett samma saker. Samma förändring där jag byter bort en matteklass mot en no-klass skulle innebära högre arbetsbelastning om inte alla no-klasserna var parallella (i samma årskurs och rimligt lika varann i övrigt).

  3. Anders says:

    Det vore intressant att veta hur behovet av stödlärare (vet ej korrekt term) beror av klasstorlek. Det är inte ovanligt med klasser på 25-30 elever där en eller ett par elever följs av en assistent hela tiden. Om stödläraren gjordes om till vanlig lärare och fick halva klassen istället, alltså halverad klassstorlek, skulle eleverna behöva stödlärare då? Behovet skulle säkert inte försvinna, men kanske minskas?

  4. Staffan Lekenstam says:

    Jag är osäker på om följande påstående verkligen håller för en närmare granskning, men i alla fall: Det tycks som om Sverige har relativt sett många ämnen i vår timplan som en elev läser hela vägen upp i åk 9. I en del länder verkar eleverna kunna välja och välja bort ämnen under resans gång och inrikta sig inom ramen för timplanen. Om detta stämmer skulle det kunna vara en liten delförklaring till varför svenska lärare, trots vår höga lärartäthet, upplever att den samlade arbetsbördan är tung. Den totala fasta kostnaden skulle kunna vara högre än i många jämförbara länder. Måhända ett ämne för en avhandling!

  5. Enligt Hattie är minskad klasstorlek inom visst intervall (20 -30 elever) utan effekt.
    Läraren arbetar på samma sätt oavsett om han/hon har 22 eller 28 elever i klassen.
    För att lösgöra resurser till högre lärarlöner måste vi acceptera större klasser än f n.

    • Om nu Hattie påstår detta (vilket inte exakt är fallet) så har Hatttie fel. Hattie, men framförallt hans onyanserade uttolkare, har fel om rätt mycket.

      • Kerstin says:

        Som språklärare (högstadtet) undervisar jag helt olika beroende på om jag har 20 eller 30 elever i gruppen. Och om jag i nybörjargrupper har ner mot 15 kan man verkligen snacka om att man i allmänhet når utmärkta resultat och elever som hjälpligt kan klara sig på sitt (fortfarande ganska) nya språk.
        För övrigt har jag ända sen jag började jobba för bortåt 25 år sen haft en känsla av att när man har upp till sådär 24 elever framför sig så ser man alla, noterar direkt vilka som är borta osv. När gruppen blir större blir det mer ett myller av elever. Jag tror på mycket av vad Hattie säger, men i fråga om klasstorlekar tvivlar jag.

      • Bengt (måste vara anonym) says:

        (Folie) Hattie tycks vara skolpolitikernas nye idol. Det kan man förstå när svamlandet från politikerna valrörelsen aldrig visar sig relevant för verkligheten. En ”forskare” som säger att klasstorlekar på 70 barn är toppen, blir väl nominerad till ett pris. Detta måste vi lärare ta tag i då detta samtidigt blir en hållhake för skolledningar att använda om man vill sätta åt en lärare. Jag vet klasser på upp till trettio elever där 7-8 stycken har diagnoser som gör att de ständigt lever om i klassrummet. Skolledningen hackar direkt på den lärare som opponerar sig och det resulterar i en mobbingsituation, där lärare tom uppmanas att söka tjänst på annan skola, för att de inte klarar av sitt omöjliga uppdrag. Skolorna har dessutom ständiga uppläxningar (som man kallar för ”fortbildning”) där man betonar kravet på lojalitet gentemot arbetsgivaren. Allt för att kväsa läraråren. Man står som lärare alltså helt ensam och rättslös och det är inte att undra på att allt färre väljer att utbilda sig i yrket.

Trackbacks

  1. […] ämnen. Eftersom antalet relationer mellan lärare och elever därmed ökar innebär detta, som jag tidigare skrivit om, att varje lärare sannolikt får lägga mer tid på elevadministration. Relaterade […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s