Bakgrunden till att företag överhuvudtaget betalar ut bonusar är att företagsledningen i regel vet mer om verksamheten än ägarna. Därför är ledningen i en position att gynna sig själv på ägarnas bekostnad. Detta kan vara monetärt men även genom att fatta beslut som gynnar den egna karriären eller ens sociala status. Inte minst kan ledningen undvika att fatta obekväma beslut som att säga upp anställda eller hålla nere deras löner. Rörliga löner är ett sätt för ägarna att hantera dessa problem.
Som inte minst Daniel poängterat har det visat sig svårt att koppla rörliga lönerna till rätt kriterier. Risken är därför att bonusar ger ledningen rent destruktiva incitament. Dessutom har komplicerade lönekonstruktioner ibland varit just det sätt som företagsledningen kunnat föra ägarna bakom ljuset och gynna sig själv. Detta är emellertid inget skäl att slänga ut barnet med badvattnet.
En vettig lönestruktur beror på en mängd faktorer; ägarnas förmåga och vilja att direkt förstå och övervaka företaget, marknadsförhållanden som företaget står inför, verksamhetens natur, den omgivande arbetsmarknadens villkor osv. Föga förvånande är det därför svårt — jag skulle säga omöjligt — att ha en generell hållning för eller emot rörliga löner (se mer här). Lika svårt som att ha en generell åsikt om exempelvis företagens organisationsform.
Att regeringen nu börjat styra pensionsfonderna politiskt genom att dra alla bonusar över en kam är upprörande. Eftersom den optimala lönesättningen ser olika ut i olika företag är beslutet dessutom sakligt fel. Till viss del skulle kanske rörliga löner kunna ersättas av ett ansvarsfullt ägarskap baserat på djupgående och detaljerad kunskap om enskilda företag och deras verksamhet. Regeringens beslut bevisar bara att tvivel på politikers kompetens i detta avseende är välgrundade.
Ekonomistas 
Sant sant sant.
Ett enkelt grepp for att forbattra kopplingen mellan lon och prestation borde val vara att infora ett fordrojningsmoment. Det ar rimligt att anta att en persons prestation inte far genomslag ogonblickligen utan att det finns ett fordrojningsmoment, speciellt for hoga psoitioner sa som VD. Att koppla bonus till aktiekursen men att infora en karenstid innan bonusen betalas ut samt att istallet for att bara se till aktiekursens utvecklig jamfora mot en korg av liknande foretag borde vara tva bra satt att skarpa bonusvapnet.
Det är möjligt att regeringen vill att AP fonderna ska agera politiskt men de glömmer då bort att AP fondernas tjänstemän är fullständigt allergiska mot allt som luktar politisk påverkan.
De markerar nu sitt oberoende.
“AP-fonderna röstar inte”
http://www.dn.se/ekonomi/ap-fonderna-lagger-ned-sin-rost-1.850109
Bonusbråk. AP-fonderna lägger ned sin röst om ersättningsfrågan på Ericssonstämman, trots regeringskrav på att fonderna ska verka för slopade bonusar.
Jag har en fråga som jag tycker är intressant som jag gärna skulle höra din åsikt om. Säg att politikerna ska representera folkviljan. Säg att folket i allmänhet är emot bonusar men säg även att rörliga löner som du säger i vissa fall faktiskt är det optimala vilket jag kan hålla med dig om. Ska då politiker gå rakt emot folkviljan och göra det teknokratiskt riktiga, eller ska de gå i linje med vad majoriteten faktiskt vill?
Eric: Jag skulle tro att folkviljan även önskar att AP-fonderna används för att maximera avkastningen på pensionskapitalet. Dessutom tror jag folkviljan har ett generellt motstånd mot politisk detaljstyrning av företagens verksamhet. Folket kanske även ogillar uppsägningar av personal (av sig själv i synnerhet) men jag tror knappast man skulle vilja att AP-fonderna skulle använda sin ägarmakt för att motverka alla uppsägningar.
Det hela påminner om en vår självständiga riksbank. Folket kan mycket väl vilja ha en självständig riksbank av skälet att man vill binda sig själv och sina politiker vid masten. Man inser att incitamenten att agera mot sina egna långsiktiga intressen i vissa lägen kan bli väldigt starka och frånhänder sig därför möjligheten att göra det. Samma princip har hittills gällt våra pensionsfonder men nu gäller uppenbarligen andra regler.
För övrigt anser jag “folkviljan” vara en odefinerbar och mytisk skapelse som man med fördel inte gör sig till uttolkare av.
Vad vi ser nu är är en proaktivism av sällan skådat slag. Kritiken mot rörliga ersättningar i näringslivet må ha fog för sig, och kanske är det motiverat att göra en bred översyn om vilka instrument som fungerar och vilka som inte gör det. Men det borde inte vara regeringen som visar störst aktivitet i frågan utan näringslivets representanter själva! Visst, staten är en stor bolagsägare, men det finns de som är ännu större. Ett fåtal storägare har uttalat sig (Jacob Wallenberg har hyst förståelse för bonustanken medan Christer Gardell varit enormt kritisk), men den de utgör undantag.
Risken är att politikernas reaktion skjuter över målet och att en situation dominerad av en stark (över-)tro på rörliga ersättningar ersätts av en situation där dessa incitamentsprogram skys som pesten. Det blir nästan dialektiskt — först tes och sedan antites. Ingen blir då riktigt nöjd, för vad vi alla i slutändan ville se är ju syntesen…
För att jag ska bli upprörd över denna detaljsstyrning skulle jag vilja se någon slags kvantitativ uppskattning av vad de negativa effekterna av ett bonusförbud är. Min gissning är att det inte spelar så väldigt stor roll för företagens lönsamhet (jag inser dock att jag kan ha helt fel!), och i så fall är det väl helt i sin ordning att folk ger staten vad folk vill ha, mindre bonusar (under förutsättning att detta är vad folk vill ha och kostnaden inte är för stor).
Den principiella frågan hur AP-fonderna skall använda sitt ägarinflytande är en intressant fråga, men den kräver en särskild diskussion. Man kan ju tänka sig att AP-fonderna ska använda sitt inflytande till andra långsiktiga mål än bara försöka skapa höga vinster, t.ex. mål om långsiktigt hållbar utveckling m.m.
(Jonas: Hur kan du säga att folkviljan har ett motstånd mot politisk detaljstyrning samtidigt som du tycker att folkviljan är en odefinierbar och mytisk skapelse som man inte skall göra sig till uttolkare av?)
PerS – kunde inte hålla med mer. Ytterligare ett kriterie för bonus kunde vara att man måste vara bäst i klassen, dvs ingen bonus i SEB och Swedbank så länge Handelsbanken är lönsammare hur man än mäter. Så länge Handelsbanken är lönsammare “underperformar” ju både Swedbank och SEB, Handelsbankens exempel visar att det finns förbättringspotential.
En positiv följd av finanskrisen är att bonussystemen har kommit i fokus. I många fall visar det sig att dessa inte är särskilt villkorade. Det har blivit en slapp praxis på de högre höjderna att “så skall det vara”. Ofta så har “bonusen” i praktiken varit en del av den fasta lönen med annat namn.
Att felaktiga bonussystem kan ge negativa effekter utanför den egna sfären är uppenbart. Den sjuka kvartalskapitalismen där vilka metoder som helst är tillåtna för att verka duktig är en negativ effekt.
Att det skulle vara svårt att konstruera ett fungerande bonussystem håller jag inte med om. Det är bara sunt förnuft som behövs. En fördröjning i utbetalningen tycker jag är riktig, dessutom så kanske hälften skall sättas in på ett konto som inte kan röras i närtid.
Robert: På ett allmänt plan tror jag kompensationssystem är relativt viktiga för företagens verksamhet. Åtminstone om man ska använda mängden forskning på ett område som en indikation på hur viktigt något är. Att de dessutom påverkar beteende verkar också stå klart, men det är ju på gott och ont (you get what you pay for). Ibland tvingas man svara på frågor på ett sätt som man egentligen inte vill. Jag känner mig ytterst obekväm i rollen som uttolkare av folkviljan (förstår inte vad begreppet betyder) och anser dessutom att alla andra borde känna samma obehag.
Lg och reflektioner: Jag anser att ni gör det alldeles för lätt för er. Ni utgår från ett väldigt primitivt scenario där man ska belöna vinstmaximerande beteende utifrån hur vinsten (eller menas den relativa vinsten?) utvecklas. Så länge som ingen enskild får annat än en liten del av vinsten kommer detta inte att ge perfekta incimatement. Enda sättet att uppnå det är att alla anställda äger hela företaget vilket svårligen låter sig göras (har dock för mig Steve Landsburg hade något förslag om detta i Armchair economist). Alltså kan man vilja belöna beteende på andra sätt men alla brottas med problemet att det är svårt att skilja den ena personens insats från den andras. Dessutom är tidshorisonten i princip oändlig vilket gör det än svårare. Och att sätta in pengar på ett spärrat konto är helt meningslöst om man inte tror att folk har extrema kreditrestriktioner.
Som jag skrev om på Newsmill kan det även finnas andra skäl till rörliga ersättningar. Exempelvis kan de fungera som muta för att hindra de anställda att roffa åt sig av överskottet i ett företag (givet att de har möjlighet att göra detta). I så fall kanske man inte alls bör betala baserat på relativ vinst utan på absolut.
I en turneringsmodell där priset till den som vinner är att befodras till en högre lön behöver det dessutom inte vara fel att belöna folk för tur. Faktum är att ju mindre påverkbart utfallet är, desto större måste “priset” vara för att det ska fungera som motivation.
Så det är nog inte så himla enkelt.
Men tycker inte ni att en ägare har rätt att se efter sina egna intressen? Idag upplevs staten som en passiv ägare. Det är en ägare som helt utan krav på företagsledningen accepterar allt ledningen föreslår.
Staten har självklart ett egen intresse. Den vill kunna finansiera vägar, skolor, poliser, sjukvård och försvar.
När företag flyttar verksamhet till länder med ett par kronor lägre timersättning genereras självklart en vinst.
Men ska staten verkligen belöna ledningen för en vinst som orsakar miljard förluster för staten?
Och det är inte bara i Amerika folk missbrukar bonussystem. Jag har en vän som är mellanchef på ett stort svenskt företag med statliga delägare. Jag får höra hur verksamhetens viktiga inköp försenas, hur lanseringar fördröjs, allt för att kvartalsrapporten ser snygga ut, just för att maximera bonusutdelningen.
Finns det ingen nationalekonom som kan hålla med om att:
1) Alla ägare borde ha rätt att se efter sina intressen?
2) Att bonus kan vara kontraproduktivt för verksamheten?
Kan vara så att nationalekonomer har dålig koll på hur organisationer fungerar. Saknas t.ex hur maktförhållanden hanteras. En annan punkt är det kan vara motiverat med svaga incitament.
John Roberts höll en föreläsning på LSE på temat:
In Praise of Weak Incentives
Roberts tar finanskrisen som ett exempel där för starka incitament fick katastrofala följder. Han menar att det kan vara motiverat med “weak incentives”.
Fahad: Saken är väl den att det är omöjligt att likställa någon sorts allmänintresse, eller ens statsintresse med regeringens intresse. Staten kommer att leva långt efter att denna regering är utbytt. Det finns därför motstridiga intressen på olika nivåer vilket gör att det kan behövas restriktioner på hur olika aktörer får agera. I pensionsfondsfrågan så sparar staten åt oss medborgare. Det är då tveksamt om dessa pengar ska ses som statens och än mindre som regeringens egendom att göra vad den vill med. Jag tvivlar inte på att det kan ligga i regeringens intresse att använda våra sparpengar och det ägarinflytande detta ger skapar till allt möjligt. Detta innebär dock inte att inflytandet ska användas på detta sätt. Viktigast här är att regeringen inte har den blekaste aning om vad rätt styrning i dessa frågor är. Regeringen är helt enkelt inte kapabel att göra en företagsmässig bedömning av detaljer i företagens verksamhet. Därför ska regeringen inte heller lägga sig i beslut på detaljnivå och framförallt inte med för alla gällande dekret.
e.lind och Fahad: Jag säger ingenstans att bonussystem med nödvändighet är bra överallt och i alla tider. Jag säger att det beror på väldigt många företagsspecifika faktorer. Det går därför inte att uttala sig generellt för det ena eller andra. Det finns en stor litteratur om faran med skarpa incitament och det stämmer inte att forskningen bortser från maktförhållanden inom organisationer. Jag tror säkert att Fahads exempel stämmer och är vanligt förekommande men det faktum att man i organisationen har möjlighet att gynna sig själv snarare än företaget beror inte på bonussystemen. Det beror på att man har makt. Det kan mycket väl vara så att ägarna anser att det är bättre att mellancheferna ägnar sig åt lite budgettrixande än att de gör andra saker med sin maktställning.
Slutligen vad gäller finansmarknaden så detta en marknad där det finns stora externa effekter varför det som gynnar ägarna inte nödvändigtvis gynnar samhället i stort. Därför kan det vara så att det myckna användandet av bonusar i denna bransch ligger i ägarnas intresse men inte i samhällets. Det är dock väsensskillt från att beskriva en konflikt mellan ägare och ledning vilket man brukar göra i dessa frågor. Jag har skrivit om detta här och vill framhålla att regleringen av de finansiella marknaderna i grunden beror på att ägarnas och samhällets intressen i mångt och mycket inte är förenade.
Jonas V – varför inte delegera rösträtten på bolagsstämmorna till pensionärerna och löntagarna i de bolag AP-fonderna är ägare i?
Eftersom de skulle vara småägare skulle deras röster inte direkt märkas. Detta skulle kunna avhjälpas genom att de i sin tur kunde ge fullmakt att rösta till organisationer de enskilda individerna har förtroende för, tex Aktiespararna, Greenpeace, ett fackförbund eller liknande.
Jag köper det du säger. Regeringen är inte kapabel att detaljstyra företagsverksamhet.
Men en aktiv ägare kontrollerar och granskar verksamheten vid årsstämman. Det staten gör idag är att man okritiskt accepterar allt ledningen föreslår på årsstämman.
Med ditt argumentet borde man överlåta ägarstyret till de övriga ägarna. Dvs. att staten lägger ner sina röster på årsstämman. Det vore förmodligen det bästa.
Men det gör man inte idag.
Jag är hellre för ett aktivt statligt ägande,
än den passiva okritiska positionen staten tar idag.
Det Roberts säger under frågestunden är följande:
Makt som en auktoritetsrelation har setts som en illusion.
Coase och Williamson behandlar förvisso företaget som en hierarki, men formaliserar det aldrig och det har därför inte accepterats.
De modeller som funnits property rights litteraturen – Alchian, Demsetz, Hart mfl.- behandlar makt som en förhandling, som en marknadsrelation.
Makt som tvång – att göra något man egentligen inte vill – är “frontline stuff” “not in print”. Det är först nu som detta har formaliserats av Eric Van den Steen och kan få en allmän acceptans. Allt enligt John Roberts.
http://web.mit.edu/evds/www/
lg: Det finns väldigt stora koordinationsproblem mellan olika småägare varför risken är stor att det inte funkar. Nu har dock marknaden sätt att (imperfekt) hantera dessa problem, exempelvis A- och B-aktier. I praktiken delegerar därigenom småägarna rösträtt till en röststark ägare vilket dock i sin tur skapar utrymmer för en annan typ av agentproblem; hur garantera att inte A-aktieägarna på olika sätt gynnar sig själva.
Fahad: Jag är inte alls ovillig till att AP-fonderna använder sitt inflytande till att styra företagen i vad de anser vara en bättre riktning. Jag anser dock att regeringen ska överlåta detta ansvar på AP-fonderna och att den inte ska lägga sig i vad detta innebär i detalj. För att undvika att regeringen ska kunna använda pensionspengarna för att bedriva politik så bör AP-fondernas mål vara att maximera avkastningen för pensionärerna. Därmed tvingas regeringen att använda lagstiftning om den vill styra företagen (vilket jag inte har några problem med) men processen blir därmed utsatt för normal demokratisk kontroll.
e.lind: Jag tror inte på något sätt att forskningen kring dessa komplicerade frågor är avslutad. Däremot är (vissa av) problemen med skarpa incitament välkända. Problemet är bara att (vissa av) problemen med svaga incitament också är välkända sedan länge.
När exempelvis Per Schlingman säger att entreprenörsstyrda företag ofta inte använder sig av incitamentslöner och att de därför är fel så bortser han från att många företag inte är entreprenörsdrivna. Att hela tiden jämföra med en “idealsituation” där ägare och ledning är en och samma person är att ignorera problematiken.
Jonas V – ja, jag är medveten om koordinationsproblemen. Det var därför jag föreslog att man skulle kunna ge bort sin rösträtt till organisationer. Fö är väl AP-fonderna begränsade till att äga kanske 5% av ett bolag så de är ju i sig själva småägare, åtminstone i bolag som har en stark huvudägare.