I förra veckan presenterade jag tillsammans med tre kollegor SNS Välfärsråds rapport 2008, vilket tidigare rapporterats här på Ekonomistas. I samband med “släppet” hölls en konferens där Maria Larsson, Carola Gunnarsson (SKL), Berndt Molin (Af) och Marika Markovits (Stadsmissionen) fick kommentera rapporten. Hårdast var domen från Stadsmissionen. Jag plockar följande citat från SNS referat av konferensen:
“Jag vill rikta en övergripande kritik när det gäller människosynen i rapporten, ordvalen är inte alltid de bästa”
Vad var det då som Marika hade retat upp sig på? När vi efter konferensen diskuterade med henne visade det sig att det var påståendet att en av de faktorer som påverkade individens ansträngningar att bli självförsörjande var hur mycket individen tyckte om fritid. Detta var kallt och hårt och visade att vi inte hade förstått de hjälpsökandes situation.
Men är då vår människosyn verkligen så hård och kall? Tveksamt tycker jag. Det vi säger är att individen i viss mån har ett val och möjlighet att påverka sin situation själv, och inte framför allt är ett offer. Detta borde väl om något snarare ses som en rätt sympatisk människosyn, eller? Med detta inte sagt att samhället och institutioner inte spelar roll och är fria från skuld när det gäller individers utsatthet, men om jag nu som nationalekonom kan erkänna detta så borde de som förfasas över mitt språkbruk kunna erkänna att individer reagerar på incitament och att vissa faktiskt utnyttjar välfärdssystem.
Tack Anna för inspiration
Ekonomistas 
nej, inte du Eva. du har en schysst människosyn. andra nationalekonomer däremot…:)
(obs! jag tillät mig skoja lite!)
Jag tror att det är “fritid” som låter lite konstigt. Fritid implicerar slappa aktiviteter som att ha picknick, spela golf eller se på tv. Det är väl därför man blir upprörd, när man bygger upp halmgubben att analysen består i att folk vill ha det mysigt istället för att göra rätt för sig. “ledighet” är lite i samma spår.
Men det är svårt att hitta på något annat ord såklart. Men om man ska tala om det kanske det går att först jämföra med vad som händer vid övertidsarbete. Då vill de allra flesta ha lite mer i timlön för att man ska tycka att det är värt att ge upp en till timme fritid mot arbete. Då är det inget kontroversiellt språkbruk, utan ganska neutralt.
Om man godkänner det språkbruket för något som är ungefär samma mekanism, borde man kunna godkänna det för de första arbetade timmarna med.
Är det kontroversiellt att hävda att vissa nationalekonomer antingen har en otrevlig människosyn (särskilt när det gäller andra personer än deras uppdragsgivare) eller att de överhuvud taget inte ser att människor mals sönder av deras fantastiska teorier? – Nej.
Det där måste nog vara det personangrepp som nationalekonomer får höra mest kan jag tänka.
Björn: Vi tenderar nog inte att se det som att det är våra teorier som mal sönder människor. Snarare försöker vi förstå de processer som maler sönder (och lyfter) människor.
Nationalekonomer har ofta en egen människosyn, helt klart! Som Christer Sanne, författare till Keynes barnbarn diskuterar så värderar ekonomer som regel fritid lägre än andra människor. Mitt resonemang går dock utanför att någon skall vara bidragsförsörjd. Men efter att ha läst igenom långtidsutredningen blir jag matt av all jobbhets.
Är vi tvingade att arbeta för att konsumera oss lyckliga och rädda världsekonomin? Det nämns att det är dyrt för individen och samhället att skjuta upp utbildning. Dyrt för individen för att den inte kan köpa exklusiva bostadsrätter, tv-apparater, bilar mm? Vad hemskt för den stackars individen?!
Jag tror på fritid som ett sätt att minska egenintresset hos människor och skapa en mer sympatisk värld. Fritid ägnad åt en social samvaro skild från ekonomiska motiv, en samvaro som bygger på exklusiv frivillighet och som är mindre relaterad till arbetsinkomst än vad arbetsrelationer är. Frågan är också vilka ökade hälsoeffekter fritid ger; mer tid till motion och kultur, möjlighet att vara utomhus i dagsljus för att fylla på d-vitamin och serotonin. Detta kan medge rigorösa nedskärningar inom den annars växande psykiatrin och kring andra vällevnadssjukdomar.
Ja, jag tror att nationalekonomers människosyn är stötande och svår greppbar med dess extrema fokus på ekonomiska incitament. Det är inte underligt men förbannat trist att Christer Sanne inte återfinns i globaliseringsrådet…
Se även Stephen Marglin om hur marknadens logik får oss att tänka som ekonomer i sociala relationer. Med tack gud så tänker vanliga människor fortfarande inte som ekonomer fullt ut. Nationalekonomer har hjälpt oss i tider av knapphet. Men nu upplever vi knapphet hur rika vi än är. Vad behöver göras? Börja lämpa över samhälleligt inflytande från ekonomer till andra samhällsvetare kanske?
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_2039995.svd#tw_link_widget
Martin, jag vet inte om du redan sett detta, men vi hade en diskussion kring huruvida vi jobbar för mycket här på Ekonomistas i våras, se https://ekonomistas.se/2008/03/16/keynes-barnbarn/ och länkarna till några andra inlägg i kommentarsspåret. Du har dock säkerligen rätt att Långtidsutredningen inte har någon vettig diskussion kring detta. Ett inlägg om Stephen Marglin är på gång inom kort.
Tack för tipset Robert! Kan beteendeekonomin utgöra ett räddningspaket för världen kanske…
I viis mån kan människor påverka sitt liv. Men ett område där de inte kan om de är äldre är att få ett arbete. Och detta område är ett som har stor betydelse för levnadsstandard och livsmöjligheter. Den öppna arbetsmarknaden är stängd för många och då talar jag om friska arbetsvilliga med bra meriter och utbildning. Jag vet jag är en av de som inte haft möjlighet att få ett arbete på snart tio år men sökt snart nära 3000 jobb.
Vad jag reagerar på är det kanske lite okritiska anammandet av tanken att arbetslöshet skulle vara individens egna val. Detta är i princip vad de tidiga neoklassiska ekonomerna säger. Det betyder inte att alla nationalekonomer tror det, men det finns definitivt en sådan skolbildning.
Detta var ju givetvis en av Keynes främsta invändningar mot neoklassikerna, att de betraktade arbetslöshet som självvalt, eller resultat av marknadsimperfektioner. Keynes menade att arbetslöshet är en effekt av marknadens fria funktionssätt. Men idag är det ju få nationalekonomer som studerar doktrinhistoria. Adam Smith, Thomas Malthus, David Ricardo, Karl Marx, Thorstein Veblen och John Maynard Keynes hade samtliga intressanta tankar kring arbete. Men deras idéer lärs inte ut. Det kanske är en anledning att ekonomer är mindre bra på att problematisera sina egna antaganden, eller för den delen val av begrepp?
Jag spekulerar bara.
För att förytdliga, därmed inte sagt att begreppsparet “arbete-fritid” är ointressant att utforska, men min poäng är att man inte ska stanna där…
@ Martin (tnr 021301):
Vad du gör är att betona vikten av ett pris på fritid. Det var, vad jag förstår, precis vad Stadsmissionen tyckte var obehagligt när Eva gjorde.
Och gällande de slutsatser du drar håller jag inte alls med dig. Om du visar att personer som jobbar deltid eller inte alls mår bättre än dem som jobbar heltid skulle jag tro dig, men jag ser det inte i dag. Och att människors inkomster huvudsakligen skulle gå till dvd-spelare är inte heller sant – det mesta går i skatt att användas till många behjärtansvärda ändamål, en hel del sparas för att hjälpa upp konsumtionen på ålderns höst, det mesta av resten går till mat, kläder och transport till jobbet. Allt mer går till tjänster, vilket ökar fritiden.
Sanne-skolans bild av arbetsinkomster och konsumtion är helt enkelt inte sann.
Ja, det blir ju ett väldigt subjektivt och hypotetiskt resonemang om vi skall ta den debatten. Det har nog inte kunnat göras några omfattande jämförande studier i frågan. Men visst har du rätt i att vi alla är drabbade av vana/rivalitetsaspekter, aspiration, normer och positionalitetsaspekter som kan göra det svårt att stå emot jobbhetsen och det trygga ekorrhjulet samt tänka annorlunda, men vi lever nog än dock i olika världar.
Att mycket skatt som betalas in går till att bota symptomen på ett sjukt samhälle där människor stressar, inte motionerar sina 2 timmar per dag och inte har tid för sina barn vilket kan få fruktansvärda följder. Mer fritid kan medge kraftiga minskningar i utgifter för barnomsorg och sjukvård. Jag anser att det finns skäl att prioritera primärprevention i vården istället för att ta hand om symptomen mha av svindyr utrustning. Varför inte försöka hålla oss friska så långt det är biologiskt möjligt istället för att sprida defibrilatorer mm i samhället?
Vad jag ser i nordstan i Göteborg är en gigantisk reklamindoktrinerad hord av konsumtionsrobotar överpackade av plastkassar. Hur torftigt är inte livet om allehanda köksrenoveringar och överfyllda garderober (apropå kläder) är något som krävs för att fylla livet med mening?
Men nu är det ju så att vi lever i ett fritt och demokartiskt samhälle, tack för det. Därför vill jag kunna jobba deltid, köpa mindre prylar, motionera mina två timmar per dag, hålla mig frisk, läsa mina böcker utan att nån j-vla långtidsutredning skall ge mig dåligt samvete för det.
Men sedan kan det ju ha varit något oklokt av mig att läsa utredningen från första början.
Det är väl inte rimligt att upprätthålla en ohållbar konsumtion och produktion för att således upprätthålla en ohållbar hög standard för den växande andelen äldre? Visst kan produktivitetsvinster bidra och borga för fortsatt hög materiell standard och utveckling av miljöteknik. Men nu är det lite för bråttom att ställa om för att enbart invänta den tekniken om vi ser i ett internationellt perspektiv.
Jag lägger det på andra att överproducera och överkonsumera sönder jordklotet medan jag umgås, dricker kaffe, joggar i skogen och läser spännande böcker.
@ Martin: jag kan bara hålla med dig om att LU har ett allt för starkt fokus på ökat arbetsutbud och glömmer bort att anledningent till att vi jobbar är just att kunna umgås, dricka kaffe, jogga i skogen och läsa spännande böcker
@ Rolf & Martin: Jag håller verkligen med om att ekonomiska incitament inte är allt. Det jag retar mig på är när folk inte går med på att även ekonomiska incitament spelar roll.
Martin: Om vi lyfter frågan lite så ligger det kanske välfärdsstatens natur att vilja kräva stora arbetsinsatser av sina medborgare? Mycket av inkomsterna går till skatt för att betala sånt man får del av oavsett om man vill eller inte. Även om jag jobbar halvtid och läser spännande böcker så kommer jag att vilja ha bästa möjliga vård för mina barn och föräldrar om de blir sjuka. Jag vill även att dagis och skola ska vara bra och att pensionärerna inte ska svälta. Medan vi kan säga nej till privatkonsumtion förhåller det sig på annat sätt med alla dessa nyttigheter. Är enda sättet att komma åt denna problematik är att göra varje människa till en ekonomisk ö och förespråka extrem nyliberalism?
Jonas: Jag stämmer in i ditt resonemang. Det vore dock fördelaktigt om vården kunde utgå från FAP och fann möjlighet att prioriterade genetiska sjukdomar och olycksfall. Och inte där det läggs flest resurser idag; alkoholskador/övervikt/tobakskador. Enligt min mening symptom på kompensatoriska bruk där man flyr sin vardag i ett sjukt samhälle
Sedan kan jag personligen känna att det finns en gräns. Har jag möjlighet att arbeta 4 timmar per dag och leva ett gott liv kanske jag är beredd att ta risken att inte kunna bli botad av allt eller kunna få ett kosntgjort hjärta. Tänk om de resureserna det kostar att utveckla alla dessa tekniker hade lagts på fysiska aktivitet på recept (FAP).
Men visst, välfärdssystemen är universella och skulle jag kunna stå emot en behandling om jag blev sjuk? Förmodligen inte. Kanske en anledning till att hela samhället behöver ställas om?
Vidare är en anledning till att höginkomsttagare och de som arbetar mycket betalar mer i skatt den att de tar mer resurser i samhället i anspråk samt erhållit subventionerade utbildningar. Om det kostar samhället 6 mille att utbilda en läkare bör väl denna betala tillbaka lite? Men visst som du skriver i välfärdsrådets rapport får man kanske börja avgiftsfinansiera utb efter kandidat.
Vidare ser vi ett orättvist samhälle men inget pensionärspar kan väl för det behöva mer än en tvåa att bo i om detta innebär att världen får fortleva? Vi får väl utjämna inkomster sett utifrån ojämlikhetsaversion och att en generell ökad inkomstnivå inte tycks göra människor lyckliga.
Lite trist att det här med samhällsbygge skall vara så svårt 😉
Jag har läst en del nationalekonomi och tycker inte att man kan säga att nationalekonomer har en viss (sämre) människosyn. Samtidigt ser jag saker som detta:
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/barnunga/artikel_2133219.svd
Finns det på allvar nationalekonomer som menar att syftet med våra liv är att betala skatt till staten? En sån där, förvisso kandidatuppsats, drar ett helt ämne i smutsen. Bara marginellt bättre än Mörners kurser i slagruta.
Jag undrar om inte Stadsmissionen och nationalekonomer pratar förbi varandra här.
Nationalekonomer menar “…att individen i viss mån har ett val och möjlighet att påverka sin situation själv.”. Att välja att vara hemlös är dock ett dåligt val enligt Stadsmissionen och slutsatsen som dras är då att hemlösa är personer som gjorde dåliga val som reflekterar på personen (underförstått: dåliga och misslyckade människor).
Men nationalekonomer har egentligen inte lagt in några värderingar i att vara hemlös eller ej skulle jag tro. Istället är hemlöshet endast konsekvensen av en situation där det bästa valet är hemlöshet. Detta säger inget om den generella människosynen eller individens skuldbeläggande utan frågan är hur man undviker de faktorer som försätter en person i situationen att välja hemlöshet framför allt.
Dock kan ju sägas att nationalekonomer gillar generaliseringar för det analytiska arbetet och antagandet att alla människor har lika förmåga att påverka sin livssituation kan ju ifrågasättas.
Ens livssituationen är inte nödvändigtvis ekvivalent med ens liv och olika förmåga att påverka sin egna situationen kommer ifrån ens förmåga att påverka sin egen person.
Rolf hade rätt om arbetssitutationen för oss äldre. Vi är inte önskvärda, ett avklarat yrkesliv bevisar att vi är odugliga, eller hur?
Att vi skulle arbeta mer för att få högre standard och därmed bättre sjukvård eller åldringsvård låter löjligt. Hur många mindre lasarett har försvunnit runtomkring i landet under de senaste årtiondena exempelvis? Eller privatiserad åldringsvård som verkar vara en uppsminkad version av forna tiders fattigauktioner. Detta samtidigt som standarden bara ökat hela tiden. Det är väl snarare så att den ökande standarden har en tendens att gå parallellt med försämrad eller utplånad samhällsservice – titta på posten och bankerna, på järnvägen. Ju rikare samhälle, desto mindre tycks det finnas råd för, och det är jäkligt märkligt.
Insåg nu min felaktiga förkortning, ett par år sedan jag läste idrottsvetenskap och folkhälsoutredningar. FaR skall det ju vara; Fysisk aktivitet på recept:
http://www.fhi.se/templates/Page____10010.aspx
En relativ exkurs om vi ser till huvudinläggets rubrik. Men än dock. Om ekonomer värderade hälsa och fritid relativt arbete på ett mer nyanserat vis vore det nog bra. Jag kan gå med på att de som suttit och plitat med LU har haft det väldigt roligt på jobbet och är bekymrade över sin ålderdom (eller inte) men det är viktigt att kunna ta andras perspektiv. Alla trivs inte på sina jobb.
Lågutbildade som har ostimulerande jobb svarar ju som bekant mkt mer på en förändring i nettolönens köpkraft. Detta gör att ekonomer tänker; nu skall vi sänka skatterna så att de arbetar ännu mer och köper ännu mer prylar och på så vis blir lyckliga och älskande individer. Men jag tror att det i så fall är mer hållbart att de människor som inte trivs med sina jobb erbjuds mer fritid och tid för motion mm. Då kan man arbeta upp till år 70 istället för 8H/dag, (om vi får bukt med åldersdiskrimineringen).
Hetsiga skattesänkningar för lågutbildade och högutbildade ökar inte skatternas legitimitet utan bidrar till att man ser på skatterna som något ont. Högutbildades arbetsutbud svarar knappt på skattesänkningar då dom ju arbetar med stimulerande jobb vilket gör nettolönens köpkraft mindre relevant. Inte heller lär dom flänga runt i EU på jakt efter den lägsta arbetsskattesatsen och den individuellt sett optimala off. servicen, detta pga transaktionskostnader, agglomerationer o just att stimulerande arbetsuppgifter väger tyngre.. Så ökad progression kanske? Där har du intäkter till din sjukvård Jonas på bekostnad av en o annan lyxbil eller båt.
Förhoppningen är ju att ekonomiska incitament kan bli mindre viktiga i framtiden, vilket gör det till något ni ekonomer borde spela betydligt mindre på, ett spel som ju blir självuppfyllande. Människor blir som de blir behandlade. Ställ er frågan hur alla människor skall kunna trivas med sitt arbete istället för hur alla männiksor skall kunna få ökad köpkraft?
Är ökad köpkraft=ökad lycka?
Insåg nu min felaktiga förkortning, ett par år sedan jag läste idrottsvetenskap och folkhälsoutredningar. FaR skall det ju vara; Fysisk aktivitet på recept:
http://www.fhi.se/templates/Page____10010.aspx
En relativ exkurs om vi ser till huvudinläggets rubrik. Men än dock. Om ekonomer värderade hälsa och fritid relativt arbete på ett mer nyanserat vis vore det nog bra. Jag kan gå med på att de som suttit och plitat med LU har haft det väldigt roligt på jobbet och är bekymrade över sin ålderdom (eller inte) men det är viktigt att kunna ta andras perspektiv. Alla trivs inte på sina jobb.
Lågutbildade som har ostimulerande jobb svarar ju som bekant mkt mer på en förändring i nettolönens köpkraft. Detta gör att ekonomer tänker; nu skall vi sänka skatterna så att de arbetar ännu mer och köper ännu mer prylar och på så vis blir lyckliga och älskande individer. Men jag tror att det i så fall är mer hållbart att de människor som inte trivs med sina jobb erbjuds mer fritid och tid för motion mm. Då kan man arbeta upp till år 70 istället för 8H/dag, (om vi får bukt med åldersdiskrimineringen).
Hetsiga skattesänkningar för lågutbildade och högutbildade ökar inte skatternas legitimitet utan bidrar till att man ser på skatterna som något ont. Högutbildades arbetsutbud svarar knappt på skattesänkningar då dom ju arbetar med stimulerande jobb vilket gör nettolönens köpkraft mindre relevant. Inte heller lär dom flänga runt i EU på jakt efter den lägsta arbetsskattesatsen och den individuellt sett optimala off. servicen, detta pga transaktionskostnader, agglomerationer o just att stimulerande arbetsuppgifter väger tyngre.. Så ökad progression kanske? Där har du intäkter till din sjukvård Jonas på bekostnad av en o annan lyxbil eller båt.
Förhoppningen är ju att ekonomiska incitament kan bli mindre viktiga i framtiden, vilket gör det till något ni ekonomer borde spela betydligt mindre på, ett spel som ju blir självuppfyllande. Människor blir som de blir behandlade. Ställ er frågan hur alla människor skall kunna trivas med sitt arbete istället för hur alla männiksor skall kunna få ökad köpkraft?
Är ökad köpkraft=ökad lycka?
Jag laser Bjorns kommentar och tanker pa nattuggla:
Bjorn – Vi blir rikare, och vi har rad med mer. Men det tillhor nog aldern att tycka att saker och ting bara blir “varre o varre o varre”. Sa har det nog alltid varit.
Martin – Det var det ett javla snack om motion. Tva timmar om dagen later faktiskt lite overdrivet. Det ar en halv-mara om dan, vilket tar ungefar 1.5 vecka for kroppen att aterhamta sig ifran. Jag tror inte sa manga blir lyckliga av det.
Jag tror forovrigt personligen att trivseln med arbete kommer genom tillvaxt. Att manniskor ar generellt mer nojda med sina arbetstimmar OCH arbetsuppgifter nu jamfort med for hundra ar sedan. Du tror sakert att denna forbattring har skett medelst “progression” inom skattesystem, eller genom att LO antligen har “kravt” denna forbattring. Men sa ar det inte. Forbattringen har skett via, den forhatliga, tillvaxten.
pontus: Med 2H inräknar jag raska promenader, stretch, yoga, löpning, allmänstyrka mm. Som de flesta inte tillgodogör sig i arbetet och inte i det viktiga dagsljuset mitt på dagen. Sett till hur människan är konstruerad i ett evolutionsbiologiskt perspektiv kanske 2H är lite i underkant. Intensiv konditionsförhöjande träning kräver naturligtvis återhämtning och rörelseträning.
Ja, jag är inte dogmatisk. Tillväxten har bidragit med mycket. Men nu när “vi” är svinrika kanske det är dags att göra en syntes av förr och nu. Leva närmare naturen med mindre shopping och mer motion men även med intellektuell förkovring.
Förbättringen har förmodligen kommit ur att man insett att arbetarnas produktivitet ökat med utbildning och ökad hälsa. Så låt oss fortsätta den vägen. Och fortsätta att minska arbetstiderna.
Martin: Du ifrågasätter sambandet ökad köpkraft => ökad lycka. Det finns dock forskning som tyder på ett starkt sådant samband. Du tycker även det är jättekul att motionera. Det tycker inte jag, utan jag uppskattar mitt jobb mycket mer. Även om din livstil är en miljömässig katastrof anser jag nog att staten ska vara försiktig med att lägga värderingar på våra val. Det kanske räcker med att mitt njutbara jobb är beskattat men dina skogspromenader obeskattade?
Sedan tror jag det är en felsyn att vi jobbar för att shoppa. Snarare tror jag vi shoppar för att spendera det vi tjänar när vi jobbar. Det har jag skrivit om här. Men det är nog en annan diskussion.
Haha! 🙂
Jag tar med mig de argumenten och erkänner ett stort mått av paternalism. Däremot så tror jag inte att mina 4 dl extra havregryn samt 2 dl extra pasta per dag spelar så stor roll när jag springer fram å tillbaka till jobbet istället för att ta bilen samt håller mig frisk året om. Tror att ni ekonomer underskattar de positiva externaliteterna av motion. Minskar direkt bruk av alkohol, tobak och skräpmat.
Om alla tänkte som dig, paternalist Martin :), skulle ju inte alla kunna leva som dig. Ekonomin är ju som en jätteorganism där rätt många lever på gränsen till ett febrigt vansinne för att utnyttja produktionsmöjligheter, medan andra är mer nöjda. Det harmoniska är att sköta sitt och inte bry sig om andras privatliv. Skål!
Ja, det kan vara sant. Men om systemet bygger mindre på egoism kanske vi blir mindre egoistiska i framtiden.
Sedan kan det nog vara kontraproduktivt att propagera för 2H motion per dag som jag gjort, sant! 3-4H/vecka även inomhus eller på kvällen efter jobbet är ju bättre än inget och skulle kunna innebära stora ekonomiska besparingar för samhället.
Om många människor verkar ha tid efter jobbet verkar dom dock inte alltid ha ork till att motionera. Eller ointresse. Men det ointresset tror jag bygger på okunskap (paternalism kanske, jajaja). Sedan har väl nationalekonomin redan snappat upp detta i form av hälsoekonomins expansion? Samt beteendeekonomin… kul att man ser bortom tillväxt, produktion, konsumtion, utbud och efterfrågan. Även om dessa fundamenta har varit och också fortfarande är viktiga. Skål!
@ Martin:
Kolla upp om det är de som jobbar och tjänar mycket som motionerar minst. Dina samband gäller på sin höjd i ett mycket snävt urval av övre medelklass.
@ Martin & Björn:
Det är inget som hindrar er från att starta ett parti som går till val på att vi ska ha 70-talets sjukvårdsstandard. Livslängden kommer att sjunka, och hälsa att bli en klassfråga i långt högre grad än idag. Men det blir massor av miljarder över att subventionera yogaklasser och havregryn med!
Per: Jag är läst otaliga studier på området och visst har du rätt. Utvecklingen jag vill se är att möjligheter och kunskap kring motion kommer alla till del. Inte bara de som tjänar mycket och jobbar med stimulerande jobb vilket innebär mindre mental och fysisk förslitning. Högutbildade kan lätt tillgodogöra sig info om hälsorisker medan lågutbildade kanske behöver lite mer tid för det. Så varför hetsa dem till att jobba mer?
Jonas teori om att vi shoppar mer för att vi jobbar gäller nog mer för högutbildade som upplever sina jobb som spännande. Lågutbildade som upplever lägre status i samhället tenderar att se mer till pengar och inkomst som medger statushöjande konsumtion och skjutvapen mm som ett sätt att kompensera för frånvaro av institutionell makt. Ökad progression som ett solidariskt val för framtiden?
Jag hatar inte produktivitetsökningar men anser att dom går att tillskansa sig även med mindre arbetstid. Det beror också på vilken nivå man tar itu med problem. I grunden eller genom tablettknaprande och terapi.
Martin: Min “teori” går egentligen ut på att vi jobbar för att vi måste jobba och det krävs en viss insats (gärna heltid) för att inte bli åsidosatt. Detta gäller naturligtvis främst i karrärsyrken men det gäller även på andra arbetsplatser. Eftersom produktiviteten ökar blir vi rikare och då får vi mer pengar att shoppa för. Det är dock inte önskan om fler prylar som driver oss till jobbet och även utan den minsta önskan att shoppa mer så får vi hela tiden (kanske inte just detta och nästa år, dock) mer att pengar att shoppa för.
Ja, sant. Arbetstiden är ju i stort socialt bestämd. En stenfast socialt bestämd arbetstid på 5H/dag med lite högre skatter kanske. Men svårt iom globaliseringen kanske.
Har man varit med rätt länge – jag kan samla ihop över femtio år av observationer – kanska man har ett vidare perspektiv på att saker kan vara väldigt annorlunda, och att stora förändringar är möjliga men att de inte behöver bli bra i längden. Det är alldeles uppenbart att den gamla tillväxtfilosofin inte fungerar särskilt bra längre. Du blev gladare av en liten svartvit TV-skärm och en kanal 1960 än en jättestor blaffa på väggen idag med hur mycket kanaler som helst. Om samhället blivit så mycket bättre under de senaste åren, varför måste varenda yta i Stockholm kladdas ner av klottrare som tydligen ändå är missnöjda med någonting eller har någon slags skaparförmåga som inte tas tillvara?
Till den person som började fantisera om 70-talssjukhus (av vilken anledning?) kan jag hälsa att att det torde vara tekniskt omöjligt att bygga en sådan institution idag och få den att fungera. Detta av samma skäl som att det inte går att bygga telefonväxlar av 70-talstyp längre: det går inte att få tag på komponenterna längre. Däremot är omvårdnad, god omvårdnad, en av de stora frågorna för framtiden, och där gäller det att se till att personer med tvivelaktig människosyn hålls korta.
Jonas: Nej det kanske inte är önskan om fler prylar som driver folk till jobbet men kanske tar de intertemporala felbeslut när de belånar sig för att köpa ting de enligt vaneteorin tröttnar på efter 2 veckor? Värdeminskningen kanske gör det svårt att göra sig av med dem o betala av lånen? Låsande flåsande lån lär väl kunna driva folk till ett stresigt jobb? Men nu är jag väl paternalist igen i försök till någon insikt. Ett till citat till, sen låter jag alla rationella individer där ute sköta sitt.
“När du sitter där med internetbankdosan och kuverthögen och tänker att ditt liv är som ett jävla fängelse, och tänker att det här kan jag omöjligt hamnat i bara som av en händelse, och du går in på banken och nä, jag pallar inte den här jävla bilen eller lägenheten eller vad fan det nu är jag skaffat för att finna lycka alltså, ta det, ta skiten, behåll det, jag vill inte ha det, så ta det! Jag vill inte va den som, som sväljer, som fastnar, liksom bara dör. När jag sitter där nästa gång med internetbankdosan och kuverthögen och tänker att mitt liv är som ett jävla fängelse, nä, då, nä! Ah ja pallar fan inte sånt!”
Beware of the ekorrhjul, signerat Svenska Akademien
Tillägg. Om individer shoppar mkt för att dom KAN och inte för att dom verkligen VILL. Är inte det då något för beteendeekonomin att bita i så här i tider av klimatkris?
Om man vill kan man härleda ekonomernas sjuka människosyn till Adam Smith. Enligt honom är det egoismen och girigheten som styr ekonomin och all mänsklig aktivitet.
Makthavarna lever genom att söndra och härska. De spelar ett team work och vill få oss att spela en och en. Det är i det sammanhanget man ska se individualismen, själviskheten och hatet mot staten som Adam Smith förespråkar i sin form av marknadsekonomi. Han var en agent åt Bank of England (som var privat “myndighet” och styrde England i realiteten). Så länge de privata intressena har kontrollen över statsutövingen och får oss att spela individuellt så kommer dessa krafter alltid segra. Tyvärr är ekonomerna ofta medlöpare i detta.
Adam Smiths liberalism och individualism passar, som sagt, som handen i handsken på herrarna i toppen. Genom att folk ser varandra som konkurrenter och inte som sociala individer vars individuella olikheter kan stärka och bygga ett gott samhälle, slåss vi inbördes om resurser och de på toppen styr. Dessa på toppen ser inte alls varandra som konkurrenter utan högt utvecklade sociala varelser (oss ser de som arbetsdjur).
Ja, intressant och tydligt resonemang. Tack för inlägget.
Intressant är även Olof Johansson-Stenmans debattinlägg om nationalekonomisk imperialsim och idéutveckling.
Click to access gunwpe0243.pdf
Har nog hänvisats till tidigare här på ekonomistas, men diskuterar också Smith m.fl. angående status och relativ inkomst i nationalekonomin. Ett citat ger;
“På senare tid har mycket empirisk forskning inom nationalekonomi visat att den relativa inkomsten förefaller vara minst lika viktig eller viktigare än den absoluta för vår subjektivt upplevda nytta eller välfärd.”
Vi har väl i någon mån genom reklam mm styrts in i pryljämförelser istället för t.ex. fritidsjämförelser. Om det nu vore så väl att jag kunde se igenom och bryta normen och låta andra sköta sitt så hade väl det varit bra. Men sedan har vi den “lilla” detaljen med negativa externaliteter och att jag kanske rent av ibland vill andra männiksor väl. Upplysning!
@Michael: skulle vilja veta din källa till det du skriver. Jag anser inte att det går att dra slutsatsen att “människosynen” skulle vara ett arv från A S. Dessutom är det en anomali: Adam Smith levde på 1700-talet och alltså i en helt annan tid med helt andra förutsättningar (och till stor del institutioner) än idag – man måste sätta in A S i den kontexten.
MJV: Förmodligen inte ett arv uteslutande från en person nej. Det skulle nog krävas en rejäl dos vidskeplighet och Gudstro eller jag menar Smithtro för att antaga detta.
Däremot kan ekonomernas människosyn härröra från en tid där Smith hade ett stort inflytande.
Att slänga sig med det fina ordet anomali tror jag inte heller är en räddning. Någonstans grundas och sammanhang som sedan växer vidare? En lcd-tv under 1700-talet är en anomali. Men att vi idag har den, ibland som en kompensation för kärleksbrist beror ju på en utveckling som tog plats från 1700?
För min del skulle jag ifrågasätta om det över huvud taget är en korrekt tolkning av Adam Smith.
Dennis: Utveckla gärna kort om det går.
MJV: Var onödigt hård insåg jag. Ursäkta! Du kan ha rätt. Kontextualisering är jätteviktigt och borde göras oftare! Men man får också akta sig för att gå till överdrift, de blir outhärdligt att analysera historien bakåt minut för minut kontext efter kontext men det är väl det ekonomhistorikerna är bra till även om dom inte gör finansvalparna rikare!
Inte säker på att jag kan min Smith tillräckligt heller. Var är Sandelin när man behöver honom?
Här är iaf en klassiker ang vikten av doktrinhistoria!
Click to access 26-2-bs.pdf
@Dennis: det var ungefär så jag menade också.
@ Martin: I’m “the good cop” 🙂
MJV: Ok!
För er som inte lever efter devisen “drogerna först och framtiden sen” anordnar “klimataktion” demontrationer i några städer imorgon.
Själv kan jag inte komma pga jobb (tro det eller ej). Men det är ju så att jobba mån till fre, vara ledig lör till sön är en fysiologiskt irrelevant social konstruktion, medan att jobba nattetid är något av det mest förödande man kan företa sig. En eloge till alla nattarbetare!
Martin: Det var några år sedan jag läste Wealth of Nations och Theory of Moral Sentiment, jag läste dem dessutom inte särskilt ingående, så vill du ha en djupare diskussion så får jag nog ta mig an dem igen. I vilket fall som helst så var inte min uppfattning att “Enligt honom är det egoismen och girigheten som styr ekonomin och all mänsklig aktivitet.” Men det beror förstås på vad man menar med egoism och girighet.
Snarare är det ju så att det pågår en diskussion sedan en sisådär 100 år just om Adam Smith och egen-intresset under benämningen Adam Smith-problemet. Problemet består i man kan tolka det som så att de båda böckerna jag nämnde inte passar särskilt bra ihop med varandra, där WoN poängterar egen-intresse och ToMS är mer inriktad på altruism. Nu finns det förstås de som hävdar att det inte alls råder någon motsättning mellan de olika böckerna, så man skulle förstås kunna påstå just det du påstår. Men då måste man förklara hur någon kan hitta altruism i ToMS från första början. Personligen skulle jag nog säga att du överdriver, och när Smith talar om egen-intresse så handlar det ändå om en hyfsat normal människa som inte borde skrämma någon.
Min andra invändning handlar om en liknande sak. Låt vara att det mestadels är någon sort av marknadsliberaler (i brist på bättre beteckning) som har gjort Adam Smith till sin, det saknas ändå inte människor med andra politiska inriktningar som tycker att hans åsikter passar bra ihop med deras. Inte socialister förstås, och kanske inte socialdemokrater heller. Men åtminstone vänsterliberaler (även där i brist på bättre beteckning). Var han egentligen hör hemma är en diskussion i sig, att det ens går att diskutera säger att det kanske inte är så uppenbart som du framställer det. Att han skulle ha hatat staten ser jag som uteslutet, i så fall handlade väl hans arbete som tulltjänsteman om ett självhat.
Den tredje invändningen handlar om det här med sociala individer. Det förbryllar mig lika mycket i anslutning till Adam Smith som när det påstås att nationalekonomer generellt ser individer utifrån atomism (eller till och med solipsism). Man kan tycka att den osynliga handen är en kass liknelse, men vad det egentligen handlar om är ju individer som agerar tillsammans, även om var och en inte har samma mål med sina handlingar. Det skulle inte bli mycket till osynliga händer om det vore så att människorna var asociala.
Ja, just det, ett citat från ToMS:
Dennis: Tack för den utförliga nyanseringen. Skall läsa vidare vid tillfälle.
Kanske ett ämne för en ekonomisk historia uppsats “Adam Smiths människosyn”. Haha! Om någon vill erhålla universitetspoäng genom att göra något som bara är spännande.
Den här analysen av penningreformisten Stephen Zarlenga belyser bl.a Adams Smiths syn på vad en människa är för en ekonomisk varelse. Dessutom tar den upp mycket om Smiths primitiva syn på pengar såsom en vara, något som återigen passade privata Bank of England då de ville ha rätten att skapa pengarna och radera tally systemet. För den som inte vet (vilket ni ekonomer troligen gör?): i England användes kluvna träpinnar (tally sticks) under mer än 500 år. Papperspenga-ockrarna i Bank of England lyckades inte bli av med dom förrän 1834 då de sista träpinnarna brändes upp i engelska överhuset. Ironiskt nog tappade de kontrollen över elden varvid både Palace of Westminister och Houses of Parlament brann ner.
Tally systemet gav inte upphov till inflation och stavarna var mycket svåra att förfalska.
Hur som helst här är länken (han säger dock inget om Tally systemet – det är lite tråkigt – jag tycker det är en bra berättelse)
http://www.monetary.org/bromsgrovetalk04.htm
Det skulle vara intressant om ekonomerna ville ge ett rakt svar på EN fråga.
Jonas, du gillar ju t.ex. att lyfta frågor? Om jag nu lyfter frågan angående konsumtionssamhället så lyfter väl du den säkert till att vi ändå snart koloniserar Mars men jag gör ändå ett försök.
Om det nu ligger något i ”rekyleffekten” eller i ”effektivitetsfällan” att ju mer miljöeffektiva vi blir desto mer kvantiteter kommer att produceras så att netto kommer vi ändå att överanvända förnybara naturresurser (kanske i onödan om relativ inkomst är så viktig som professor Olof-Johansson Stenman hävdar och att människor ofta shoppar för att dom kan och inte för att dom verkligen vill). Finns det då inte en anledning att begränsa människors frihet att begränsa andra människors frihet? Kommer koldioxid- och klimatfrågan följa miljö-kuznetskurvan? Kommer råvaruuttagen att minska? Jonas: Du vill ju ha bästa möjliga vård för dina barn och föräldrar om de blir sjuka. Men hur är det med dina barnbarn?
Nu är det ju så att ekonomin är en enda stor organism och vi är alla barn av vår tid. Men den frågan jag ställer snart kan besvaras med ett enkelt ja eller ett enkelt nej. Det kan naturligtvis vara så att en vetenskaplig objektivitet lätt blir en lyx en ekonom inte har råd med. Ni måste ju ha betalt och handelns utredningsinstitut kanske blir upprörda om ni svarar ja på min fråga. Lena Larsson är ju väldigt optimistisk…
FRÅGAN: Vore det önskvärt att producera mindre och konsumera mindre?
Martin, Eva, Jesper, Daniel, Jonas, Robert. Ni har en bra blogg I allmänhetens tjänst! Mycket intressanta inlägg. Vore lika kul om ni i allmänhetens tjänst ville svara ett ja eller ett nej på min fråga. Respekterar givetvis om det är en lyx ni inte har råd med eller vill nyansera mera.
Martin, hittills har ju tillväxt varit starkt förknippat med större koldioxidutsläpp och mer användning av ändliga resurser. Tillväxt som inte leder till ökad resursförbrukning är inget problem i teorin, men jag tror inte vi sett exempel på det i verkligheten ännu. Det är en öppen fråga om det är möjligt, men å andra sidan är ju “tillväxt” inget policyinstrument som vi fritt kan bestämma över. Däremot kan vi bestämma över sådant som utsläppshandel och höga skatter på miljöförstöring. Mitt svar är helt enkelt att vi måste göra det väldigt mycket dyrare att förstöra miljön, framförallt att släppa ut koldioxid, sen får vi se om det visar sig om det är förenligt med hög tillväxt eller inte. Det största och mest omedelbara problemet är dock att åstadkomma en global överenskommelse om bland annat utsläppshandel.
Martin: Har gått hela helgen och funderat på något vettigt att säga. Men, status quo är ohållbart ur ekologisk synvikel. Alltså är produktivitetsökningar önskvärda då dessa innebär att vi använder oss av resurerna mer effektivt. Jag är inte oroad över råvarutillgången/användandet; sånt har marknaderna visat sig bra på att fixa och det värsta som kan hända är att en del råvaror blir dyra. Däremot är vissa miljöproblem nästan oöverstigliga och det är inte uppenbart att CO2-utsläpp följer kuznetskurvan (åtminstone inte i tid).
Jag tycker inte att min åsikt om hurvida det är eller dåligta tt konsumera är särskilt intressant. För det första kan man knappast dra all konsumtion över en kam. I min värld är både skogpromenader och platttv-köp “konsumtion”. För det andra sysslar vi mest med att försöka förstå hur saker och ting fungerar, den normativa delen är trots alt underordnad. Så du får nöja dig med mitt svar att ökad produktivitet är önskvärd.
Robert, Jonas: Tillväxt är inget policyinstrument vi fritt kan bestämma över och ökad produktivitet i sig är önskvärd. Ja, jag får väl nöja mig med det.
Tack för svar iaf trots mitt kanske onödigt burdusa och utpressande sätt att spela på er vetenskapliga objektivitet. Ni är säkert vetenskapligt objektiva!
Av någon anledning får kommentarer som att “marknaden har visat sig dirigera användandet av resurser på bästa sätt”, mig att tänka på ekonomen, som tappat sin plånbok i mörkret. När en förbipasserande ser ekonomen stå och leta under en lykta efter in plånbok frågar han: Exakt vart tappade du plånboken?
Varpå ekonomen pekar ut i mörkret och säger “där borta någonstans”.
Den förbipasserande mannen frågar varför han inte letar där borta istället då..?
“Men det är ju här det finns ljust”, svarar ekonomen.
När freonet höll på att döda oss alla var förbud vad som hjälpte. Även om freonet nästan var gratis att byta ut var det många inom näringslivet som blundade eller kämade emot in i det sista. Energikällor som sätter stora kretslopp i gungning är inte lika billiga att byta bort, och det ligger stora summor på spel bakom galleriet.
Saku: Angående freonet är detta just det beteende man skulle förvänta sig när man har att göra med oklara äganderätter och där tillhörande externa effekter. Det har ingenting med den nationalekonomiska analysapparaten eller eventuella värdegrund att göra.
Vlachos: Du sa: “Jag är inte oroad över råvarutillgången/användandet; sånt har marknaderna visat sig bra på att fixa och det värsta som kan hända är att en del råvaror blir dyra”
Klimathotet är ett av flera symtom på att vårt levnadssätt/ekonomiska system är, åtminstone i nuvarande form, destruktivt. Vi går i själva flera ekologiska barriärer samtidigt, en referens är WWFs ecological footprint:
http://www.panda.org/news_facts/publications/living_planet_report/footprint/index.cfm
Detta är inte inte något vi förut gått igenom, långtifrån. Detta handlar om ekologisk överlevnad. Vid business as usual behöver vi 2 planeter runt 2030.
Tror du seriöst att marknaden kommer att lösa det här gigantiska problemet? På många sätt kan ju istället det nuvarande ekonomiska ramverket vara orsaken till problemet. Men ditt svar är som en axelryckning: marknaden kommer att fixa problemet, och om det ändå är problem eller om problemet växer så tillkallar du äganderättsproblematiken och externaliteter. Det är mycket möjligt att de är del av problemet, men om det är det enda svaret nationalekonomin kan ge då är inte nationalekonomin ett bra redskap att hjälpa oss ur problemet eller att ens förklara problemet. Man behöver nya redskap. För annars har man inte insett problemets natur. Det är om och om igen väldigt frustrerande att läsa om NEKs inställning till det de kallar “externaliteter”, dvs alla mjuka värden såsom miljö och sociala aspekter.
Blir ni själva inte nervösa att era redskap är otillräckliga?
Men Herr Ström.
Du vet väl att det bara är till att internalisera alla externaliteter. Det är ju lätt gjort mha av skatter mm ;-). Angående utsläppsrätter så anordnar man klimatmöten där man gång på gång kommer fram till att man skall komma fram till något på nästa möte.
Men eftersom experter här och experter där fortsatt förordar en hög konsumtionsnivå och hög tillväxt skall jag försöka dra mitt strå till stacken. Något slit och slängbehov borde jag kunna skapa mig…
Undrar f.ö om Eva hade en aning om vad hennes inlägg skulle “urarta” i.
Ja, Martin, intressant reflektion angående om Eva visste vad hon öppnade med den frågeställningen hon satte i rubriken. I mina ögon är det uppenbart att det finns ett stort uppvaknande bland allmän opinion att mycket kan ifrågasättas inom de nuvarande ekonomiska ramverken. Att ett inlägg som heter “Är nationalekonomers människosyn verkligen så stötande?” får 55 kommentarer (det är väl nära rekord) borde väl vara talande.
Ja, insåg dock att jag inte bidrog med någon konstruktiv lösning.
Förmodligen kommer det att få sluta i en revolutionär men oblodig massdeportering av världens maktelit till öarna inom ramen för AOSIS (association of small island states). Då skulle deras förhandlingsstyrka i FN att öka och command-and-control instrument få mer genomslag. Sedan skulle åberopad nervositet att eskalera. Detta skulle nog bidra till att fördelning istället för tillväxt skulle få högsta politiska prioritet. Att 1 % av USA:s befolkning står för 70 % av rikedomen borde ju bara det innebära revolutionära stämningar. Men tv:n är ett fantastiskt opium.
Jaja… men Jonas Vlachos är skarp. Skall bli spännande att läsa hans kommentar ang ekonomiska styrmedels otillräcklighet eller inte.
Nej ni, Martin och Jonas och alla andra, föga anade jag att såväl doktrinhistoria, klimathotet, tillväxten och inställningen till arbete som medel eller mål skulle följa av min observation om nationalekonomers språkbruk. Men det har onekligen varit spännande att följa! Tack för alla inlägg!
Jonas Ström: “Blir ni själva inte nervösa att era redskap är otillräckliga?”
Jag förstår inte varför de klagar på den nationalekonomiska vetenskapen för att den inte löser samhälleliga problem (som förmodligen kräver en kombination av marknads- och politiska lösningar). Det är ungefär som att klaga på att ett äpple inte smakar banan.
Marcus: Vissa kallar det nationalekonomi, andra politisk ekonomi. Utsläppsrätter och miljöskatter är väl i allra högsta grad en kombination av marknads- och politiska lösningar? Men är de inte tillräckliga krävs rejäl lagstiftning och regleringar. Politikområden som nekare inte är långsamma med att blanda sig i(naturligtvis med all rätt). Nationalekonomer har ett oerhört stort inflytande på förd politik.
Marcus: Det är skillnad på att lösa problem och att förklara dem. Men nationalekonomin borde väl iallfall vara en förklaringsbas? I mina ögon borde det DESSUTOM försöka se till lösningar. Och NEKens ambition har definitivt varit att vilja styra (det sitter en hel del nationalekonomer som rådgivare åt politiker bla).
“Och NEKens ambition har definitivt varit att vilja styra (det sitter en hel del nationalekonomer som rådgivare åt politiker bla”
Problemet tycker jag är att du ovan inte gör skillnad på NEK som vetenskap och nationalekonomer som människor, (som då kan agera rådgivare el dyl. som du nämner). Dessutom så är det skillnad på om en nationalekonom uttalar sig normativt i största allmänhet, eller om nationalekonomen gör det *givet* ett visst normativt mål (som kan ha beslutats om demokratiskt exempelvis). Niclas Berggren skrev ett inlägg om denna distinktion här och den synen tycker jag verkar vettig.
Marcus:
Så klart ligger det en del i det du säger. Men en nationalekonoms val av forskningsområde (i den utsträckning det är ett fritt val) tycker jag personligen väldigt ofta ligger nära politisk uppfattning. En ekonom som gillar skatter ser en annan nivå för vilken de marginella fördelarna är lika med de marginella kostnaderna för offentlig service än vad än ekonom som inte gillar skatter gör. Bo Rothstein har uttryckt;
”Konflikten mellan viljan att använda kollektivets kapacitet för att hjälpa den enskilde medborgaren och önskan att värna samma medborgare från övermakt från kollektivets sida är förmodligen en av de mest omdebatterade frågorna i mänsklighetens historia.”
Men visst. Nationalekonomiska teorier är till för att ge politisk vägledning då. Tror dock att det ofta förhåller sig så att “vetenskaplig objektivitet kan bli en lyx en ekonom inte har råd med.” Tror det var sociologen Walter Korpi som uttryckte det i någon debatt.
En nydanad ekonom som fattar tycke för följande skrift: http://www.eki.mdh.se/ekologiskekonomi/programstud/Rekyleffekten.%20SNV2006.pdf
och starkt börjar ifrågasätta långtidsutredningens tillväxt/arbetsutbudsfokus kanske gör sig obekväm inom sin institution?
Är dock inte så insatt i forskarvärlden och dess angränsningar till dagsaktuell politik, så kan ha fel.
Marcus: Du har såklart en poäng att man skall göra åtskillnad på vetenskapen NEK och nationalekonomer som människor. Men att visa på den skillnaden förklarar ändå inte varför nationalekonomin kämpar på många punkter som förklaringsbas. Är det tillräckligt att förklara exempelvis miljöförstöring som en externalitet? För om det är det enda svaret förklaringsmodellen ger dig, då anser jag att redskapslådan inte är tillräcklig.
Martin: “Men en nationalekonoms val av forskningsområde (i den utsträckning det är ett fritt val) tycker jag personligen väldigt ofta ligger nära politisk uppfattning.”
Jag har ingen studier som bekräftar detta, men det verkar ligga något i det ja. 🙂
Osökt kommer jag att tänka på inlägget hos Andreas Bergh om Demkers och Bjerelds bok.. 😉
Däremot tror jag inte att nationalekonomer är varken mer eller mindre objektiva än andra samhällsvetenskapare.
Jonas Ström: “Är det tillräckligt att förklara exempelvis miljöförstöring som en externalitet?”
Vad behövs mer tycker du?
Marcus: “Däremot tror jag inte att nationalekonomer är varken mer eller mindre objektiva än andra samhällsvetare”. Mycket talande. Så varför belöna ekonomisk vetenskap med ett Nobelpris (dock inte ett riktigt sådant, vilket också är talande men bidrar än dock till auktoritet i allmänhetens ögon) och inte sociologi?
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2175173.svd
Fråga inte mig, jag har ingen aning. Fråga förslagsvis Kungliga Vetenskapsakademin. Personligen skulle inte jag ha något problem med om det priset kunde delas ut inom vilken samhällsvetenskaplig diciplin som helst, givet att forskningen når upp till de övriga kvalitetskriterier som man nu har bestämt sig för ska gälla för att få priset.
Är det alltså det som är problemet, är du lite besviken för att du (eller ditt område) inte kan få ett prestigefullt pris?
Nej, fel att fråga dig! Sorry! Intressant dock om priset allt mer började delas ut i ideologi… Ett ifrågasättande kaos. Men om vi går tillbaka till huvudfrågan kanske nationalekonomer mer bör lyssna till naturvetenskapare i frågor som rör klimatkris och kanske medge att deras teorier inte räcker till. Görs säkert redan iofs.
Inget problem, närmast nationalekonom själv, inte alltid stolt men beteendeekonomin inger hopp.
Förtydligande så menar jag alltså att priset i ekonomi inte borde existera överhuvudtaget då det förleder mänskligheten. Inte att priset även skulle ges till annan samhällsvetenskap.
Ang klimatkris och tvärvetenskap så måste ju medges att Christian Azar är väldigt entusiastisk till utsläppsrätter. Men frågorna är ju så oerhört komplexa medelst spelteori och förhandlingspositioner och det blir intressant att se vad FN-mötena resulterar i. Jag är pessimist ang det extrema konsumtionssamhällets framtid och föredrar i 99 fall av 100 Svenska Akademiens låttexter som vägledning till det goda livet framför textböcker i nationalekonomi. Dessa textböcker förklarar varför världen är sjuk och varför den måste vara det.
http://www.svenskaakademien.just.nu/
“Vi måste vakna
allians för dom svaga
ignorerar deras expertis
rädda planeten från människans kris”
Ett politiskt mod och förbud av produktion och konsumtion av väldefinierad lyxkonsumtion eller lyxskatter. Men då skulle väl alla incitament att producera något överhuvudtaget försvinna eftersom människan bara drivs av själviska och ekonomiska drivkrafter? Nä, en kombination av ungdomlig naivitet, orealism 😉 och teknisk utveckling.
Den blomstrande “hemlösaindustri” vi har i Sverige idag, är ett praktexempel på kapitalismens och dess underhuggares girighet. Där människor förtjänar sina pengar i sin meningslösa karriär, där det är viktigare att hålla människor i ”utanförskap” än att hjälpa dessa in. För skulle människor få komma in skulle karriären inte bara vara meningslös, utan även värdelös.
Den totalt viljelösa debatt som pågår om våra hemlösa medborgare idag, handlar bara om “vård” istället för om det primära problemet för hemlösa (ett tryggt hem att gå till). Där det som idag kallas ”vård” och ”hjälp” kanske skulle göra någon skillnad. Det som alla dessa hjälpare verkar glömt bort i sin egen trygga lilla värld är bostadsbristen som råder på billiga hyresrätter. Bostäder som gör att människor inte dagligen vräks av de ständigt ökande boendekostnaderna.
Men våra politiker, tjänstemän och frivilligorganisationer sitter hellre i knä med nappen i mun på kapitalet och håller de monetära systemen uppbyggda runt våra hem/bostadslösa igång för sin egen överlevnads och karriärs skull.
Ett urholkat argument för att hemlösheten inte kan lösas, är att den är så komplex. Det komplexa i denna fråga är att regeringen, kommunen, olika myndigheter och frivilligorganisationerna har olika definitioner på vad en hemlös är, utifrån hur bidragen för att ”hjälpa” hemlösa fördelas.
Om vi istället använder oss av Socialstyrelsens definition, de som får i uppdrag av regeringen att sammanställa hur många hemlösa människor vi har i landet och borde då vara gällande över lag. Men ändå räknas bara de hemlösa som haft kontakt med en myndighet eller någon organisation relaterad till hemlöshetsfrågan under en mätvecka, där den senaste siffran visade 17 800 hemlösa i vårt land.
Använder vi istället forskning under samma definition som socialstyrelsen använder sig utav, då visar det sig att bland annat drygt 400 000 unga i Sverige saknar en egen bostad. Bland dem är småbarnsföräldrarna en växande andel, där totalt 46 000 unga föräldrar saknar ett eget boende enligt bostadsforskare Sven Bergenstråle.
Vidare säger Bergenstråle: Att det är en anmärkningsvärd utveckling och ett allvarligt samhällsproblem. Åtta av tio unga vill ha en egen bostad, men allt färre lyckas få det. Det är brist på hyresrätter i storstäderna och många har inte råd att köpa ett eget boende.
Hur kan vi som har ett tryggt hem att gå till, vara medlöpare till att hyrorna ideligen kan höjas och att våra nybyggen inte är att tänka på för allt fler människor i vårt samhälle på grund av allt för höga inkomstkrav för att vara aktuell. Allt detta på grund av att våra politiker och tjänstemän inte följer vår grundlag, där det står inskrivet att bostadsbeståndet ska tillgodose varje medborgares “rätt till bostad”.
För det kan väl ändå inte vara meningen att våra mindre bemedlade människor eller de som har svårt med tilliten till samhället och/eller inte själva förmår att klara av samhällets allt hårdare krav på oss som individer ska slängas ännu längre ut ur det?
Och där ska sedan alla självgoda människor förtjäna sina smutsiga pengar på att vi dagligen kastar ut ny föda åt dem.
Rolf Nilsson
Ordf. Föreningen Stockholms hemlösa