Gjorde Riksbanken rätt?

Riksbanken höjde idag reporäntan trots att flertalet experter avrått från en sådan höjning. Var det rätt? Någon har sagt att en centralbanks jobb är att vara impopulär. Utifrån det kriteriet verkar de ha skött sig. Och jag tycker att Riksbankens resonemang verkar rimligt och motiverat.

Min kollega Annika Alexius tycker också att beslutet var korrekt, givet Riksbankens inflationsmål. Men hon tycker att inflationsmålet är felaktigt formulerat och att Riksbanken borde få en tydligare uppgift att även stabilisera produktion och sysselsättning. Jag tror att en sådan ändring skulle få små effekter. Riksbanken brukar säga att de redan tolkar sin uppgift så. Men visst – om så är fallet kanske målformuleringen bör ändras.

Tidigare i somras ifrågasatte även Gunnar Örn målformuleringen. Hans förslag var att införa ett mål för tillväxten i nominell BNP. På så sätt kombinerar man inflationsmålet med ett mål för den ekonomiska aktiviteten. Dessutom anger målet explicit hur avvägning mellan de två målen ska viktas. Denna målformulering brukar gillas av akademiska ekonomer, men jag tror inte att den har testats i praktiken. Ett problem är att den penningpolitiska uppgiften blir (ännu) svårare, och att vi oftare kommer att få se en ”misslyckad” penningpolitik. Men om man vill ändra målformuleringen är detta definitivt något som bör övervägas.

Därför är kvinnor mer vänster

Debatten om varför kvinnor är mer vänster än män blossar upp med jämna mellanrum. Eftersom det spekuleras så vilt är det kanske bäst att komma med ett svar på frågan. Kvinnor är mer vänster därför att de i högre grad än män är beroende av den offentliga sektorn för sin försörjning. Dessutom tjänar de mindre vilket brukar vara en bra indikator på vem som röstar vänster.

Kan jag belägga detta påstående? Nja, eftersom vi har rösthemlighet är det naturligtvis omöjligt. Men med hjälp av exit-poll data som ligger på datorn går det att testa om kvinnor är mer vänster (röstar på s, v eller mp) än män.

Till höger ser vi resultatet. Den råa skillnaden är ca 6 procent. När man tar hänsyn till att kvinnor i större utsträckning arbetar i kommunal sektor krymper den till 2 procent. När fler förklaringsvariabler läggs till minskar skillnaden för att slutligen försvinna.

Så enkelt var det. Kvinnor och män röstar inte olika om man tar hänsyn till var i samhället de befinner sig. Den riktigt intressanta frågan är varför så mycket energi läggs på att spekulera kring något som är så lättförklarat? Någon valforskare måste ju gjort denna upptäckt för länge sedan.

Inte bara konsumtion som driver oss

Att vi bryr oss om vår relativa konsumtionsnivå snarare än hur mycket vi konsumerar absolut sett hör till de viktigare bidragen från den beteendeveteskapliga skolan. Det finns dock en utbredd skepsis mot denna förklaringsmodells värde.

I den briljanta lilla boken Falling behind visar Robert Frank med pedagogiska resonemang och empiriska studier att fenomenet är att ta på allvar (budskapet sammanfattas här). I många fall är den subjektiva upplevelsen av viss konsumtion knuten till varans relativa kvalitet, eller dess status. Även om min Peugeot objektivt sett är en bättre bil, slog nog känslan av att 1962 kryssa runt i stans första Volvo P1800 vad jag upplever under en tur till ICA Maxi.

I andra fall är dilemmat än tydligare: alla kan inte bo nära den bästa skolan.

rik_vs_fattig

Jakten på det relativt bästa gör enligt Frank (och andra) att vi hamnar i en konsumtionskapplöpning som alla skulle må bra av att bryta. Vi skulle då kunna konsumera mer av sånt med lågt statusvärde men med stort absolut konsumtionsvärde. Som fritid.

Att vi bryr oss om vår position relativt andra är svårt att förneka och Frank drar intressanta politiska implikationer ur denna insikt. Min invändning är i stället att denna litteratur inte tar de beteendeveteskapliga insikterna på tillräckligt allvar. Den fokuserar alltför mycket på konsumtion som statusbärare och hamnar därför alltför lätt i slutsatsen att progressiv beskattning skulle hantera problemen.

Men är det verkligen den status konsumtion kan skänka som driver oss att arbeta hårt och välja bort fritid?

Är det inte snarare så att de allra flesta av oss vill vara duktiga på det vi arbetar med. För en del är det viktigt att vara allra bäst. En (förhoppningsvis) liten grupp arbetar enkom för brödfödan. Den stora gruppen i mitten tävlar inte men har heller ingen lust att maska. Man vill göra ett bra jobb som känns viktigt, lära sig något nytt ibland och dra sitt strå till stacken. Det ger mening åt tillvaron, en position i gruppen och respekt hos chefen. Som bland andra Tore Ellingsen diskuterat kommer lönescheman som bortser från denna typ av aspekter sannolikt att misslyckas.

Denna strävan efter att vara duktig och utvecklas ger avkastning i plånboken, främst då den kollektivt gör oss mer produktiva. Man köper då lite dyrare fredagsvin och kanske en julresa till Thailand. Men det var inte utsikten om dessa fröjder som fick oss att arbeta hårt, det var omsorgen om positionen i arbetsgemenskapen. Likaså är kanske inte den stora kostnaden av att jobba deltid den lön man försakar utan känslan av att inte längre riktigt räknas.

Men detta är bara spekulationer. Kanske är min lutherska själ ensam i sin längtan efter jobbrelaterad bekräftelse. Eller så är det ingen slump att Financial Times helgbilaga heter How to spend it. Om vi nu jobbade för att konsumera vore det ju inte en fråga som behövde besvaras.

Åter in från kylan: Washington Consensus?

Få begrepp har utstått större spe än vad Washington Consensus gjort i de senaste årens utvecklingsdebatt. Begreppet, som betecknar den (över-?)tro bland 1980- och 90-talens IMF- och Världsbanksanställda i Washington på marknadsliberaliseringars välgörande roll för fattiga länders ekonomier, har dömts ut otaliga gånger av tongivande debattörer och forskare, bl a Dani Rodrik och Tony Atkinson.

Men kanske håller pendeln på att svänga och begreppet återvända in från kylan. I en ny uppsats av de välrenommerade forskarna Antoni Estevadeordal och Alan Taylor visas nämligen att utrikeshandelns liberalisering i världen mellan 1970 och 2000 inte alls var så verkningslös som påståtts. Minskade importtullar och kvoter förefaller ha haft en tydlig, positiv effekt på länders ekonomiska tillväxt. Författarna kritiserar den tidigare forskningen för att ofta baserats på bristfälliga data, vilka inte sällan slutat alltför tidigt efter liberaliseringarnas införande.image

Idag, tio-tjugo år efter liberaliseringsvågen, finns bättre möjligheter att verkligen undersöka handelspolitikens betydelse för tillväxt. Och den förefaller vara betydande. Estevaordeal och Taylor uppskattar att handelsliberaliseringarna i genomsnitt ledde till en procents högre tillväxttakt i de liberaliserade ekonomierna. Detta kontrollerat för bl a institutionell utveckling. I bilden till höger visas hur inkomsterna i liberaliserade ekonomier (blå linje) började överstiga inkomsterna i icke-liberaliserade ekonomier (röd linje) i samband med liberaliseringarnas genomförande.

Men sista ordet är nog inte sagt. Kritiken mot Washington Consensus som framhävdat vikten av institutionella reformer och inhemsk politisk stabilitet har många poänger. Och de finansiella kriserna, särksilt Asienkrisen på slutet av 1990-talet, har svept undan självsäkerheten hos särskilt IMF. Så någon ny translatlantisk konsensus är knappast att förvänta.

Axplock ur den svenska bloggdebatten om Washinton Consensus: Bengtssonz, Bergh, Norberg, Ekonomikommentarer, Biology & Politics.