Åter in från kylan: Washington Consensus?

Få begrepp har utstått större spe än vad Washington Consensus gjort i de senaste årens utvecklingsdebatt. Begreppet, som betecknar den (över-?)tro bland 1980- och 90-talens IMF- och Världsbanksanställda i Washington på marknadsliberaliseringars välgörande roll för fattiga länders ekonomier, har dömts ut otaliga gånger av tongivande debattörer och forskare, bl a Dani Rodrik och Tony Atkinson.

Men kanske håller pendeln på att svänga och begreppet återvända in från kylan. I en ny uppsats av de välrenommerade forskarna Antoni Estevadeordal och Alan Taylor visas nämligen att utrikeshandelns liberalisering i världen mellan 1970 och 2000 inte alls var så verkningslös som påståtts. Minskade importtullar och kvoter förefaller ha haft en tydlig, positiv effekt på länders ekonomiska tillväxt. Författarna kritiserar den tidigare forskningen för att ofta baserats på bristfälliga data, vilka inte sällan slutat alltför tidigt efter liberaliseringarnas införande.image

Idag, tio-tjugo år efter liberaliseringsvågen, finns bättre möjligheter att verkligen undersöka handelspolitikens betydelse för tillväxt. Och den förefaller vara betydande. Estevaordeal och Taylor uppskattar att handelsliberaliseringarna i genomsnitt ledde till en procents högre tillväxttakt i de liberaliserade ekonomierna. Detta kontrollerat för bl a institutionell utveckling. I bilden till höger visas hur inkomsterna i liberaliserade ekonomier (blå linje) började överstiga inkomsterna i icke-liberaliserade ekonomier (röd linje) i samband med liberaliseringarnas genomförande.

Men sista ordet är nog inte sagt. Kritiken mot Washington Consensus som framhävdat vikten av institutionella reformer och inhemsk politisk stabilitet har många poänger. Och de finansiella kriserna, särksilt Asienkrisen på slutet av 1990-talet, har svept undan självsäkerheten hos särskilt IMF. Så någon ny translatlantisk konsensus är knappast att förvänta.

Axplock ur den svenska bloggdebatten om Washinton Consensus: Bengtssonz, Bergh, Norberg, Ekonomikommentarer, Biology & Politics.

Comments

  1. Intressant, även om jag personligen tvivlar på att ”Washington Consensus” skamfilade rykte kan räddas av en enda uppsats. Det är nog mycket att göra om man ska tvätta bort det skamfilade rykte som WC fått efter ett antal marknadsliberala misslyckanden, i bl. a. Latinamerika.

    Jag har några frågor:

    1. hur klassificeras ”liberalizers” respektive ”nonliberalizers” i diagrammet ovan? Idealt sett borde detta göras ”blint” och innan tittar på den ekonomiska tillväxten så att det inte blir ”observer bias”.

    2. Som så många andra gånger i samhällsvetenskapliga sammanhang är detta ett korrelativt samband, och det är svårt att begära någonting annat för det går ju inte att göra kontrollerade experiment av ekonomier (jag är naturvetare och är bortskämd med sådant). Därför undrar jag om det ”liberalizers” och ”nonliberalizers” verkligen inte skiljer sig åt m. a. p. några andra faktorer mellan länderna? Kan man t. ex. tänka sig att ”liberalizers” av slumpen råkade ha lägre initial BNP (kraschade ekonomier?) och att man därför med automatik får en högre procentuell tillväxt eftersom man startar på ett lägre utgångsläge?

    (Det ideala experimentet, som tyvärr inte går att genomföra) hade varit att styka ett antal länder på mitten, genomföra marknadsliberal politik i den ena halvan och ”keynesianism” i den andra och sedan följa dessa länder ett antal år).

    3. Vad finns det för förklaring till att tillväxtsskillnaden började kring 1990, och inte senare eller tidigare? Washington Consensus lanserades 1985 (om jag inte minss fel), och att effekterna skulle slå igenom på bara fem år verkar lite osannolikt. Det hände rätt mycket annat runt 1990 också (första gulfkriget, Berlinmurens fall etc.) så jag är nog rätt skeptisk till den här effekten måste jag säga.

    Mvh/Erik Svensson

  2. Erik, denna uppsats är, som sagt, sannerligen inte sista ordet i diskussionen om WC. När det gäller dina specifika frågor hittar du nog de bästa svaren i uppsatsen direkt. Du har generellet sett rätt i att analysen inte uppvisar strikt kausala samband utan att den främst ska ses som en kvalificierad korrelationsövning.

    Genom att jämföra liberaliserare med icke-liberaliserare försöker författarna kontrollera för oobserverade faktorer baserat på antagandet att länderna skiljer sig åt främst genom deras handelspolitik (parallella trender antas). Även det kan, och kommer, givetvis diskuteras.

  3. Daniel!

    Tack för trevligt och koncist svar! Får jag även passa på att ge beröm till eran blogg – ”Economistas” – som du uppenbarligen delvis är ansvarig för. Jag upplever den som tämligen odogmatisk och nyanserad, och att den ger utrymme för fler ekonomiska synsätt än de neoklassiska perspektiven.

    Mvh/Erik

Trackbacks

  1. […] Se även Daniel Waldenströms presentation av ny forskning om effekterna av liberaliseringar av utrikeshandel. « Krav på […]

  2. […] i mindre grad än andra gynnar sitt eget land, eftersom frihandel tenderar att öka ett lands tillväxt. För att travestera Hayek skulle man kunna tala om nationalism: true and false. Frågan är om […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s