Positiva effekter av påtvingad migration

2011-03-29 av 8 kommentarer

Miljontals människor blir varje år tvingade att flytta på grund av krig, naturkatastrofer eller för att ge plats åt infrastruktur (bara byggandet av kraftverksdammar har sammanlagt under 1900-talet tvingat mellan 40 och 80 miljoner personer att flytta). Att dessa tvångsförflyttningar är dramatiska händelser med stora direkta effekter på de inblandade är lätt att inse men vad som händer på sikt vet vi väldigt lite om.

I en ny artikel av Matti Sarvimäki, Roope Uusitalo och Markus Jäntti studeras de långsiktiga effekterna på de cirka 430,000 finländare (drygt 10 procent av befolkningen) som i samband med Andra världskriget tvingades fly ifrån de områden som vid krigsslutet blev en del av Sovjetunionen. Före kriget fanns inga systematiska skillnader mellan de grupper som under kriget tvångsförflyttades och de som fick stanna kvar. Några årtionden senare, det vill säga ganska långt efter kriget, är detta inte längre sant. 1971 (vilket är första året för vilket det finns individuella inkomstskattedata) så har de som tvångsförflyttades väsentligt högre inkomster än övriga. De testar detta på en rad olika sätt och resultatet är robust.

Figuren nedan illustrerar resultatet på ett tydligt sätt. Nollnivån på y-axeln är det nationella inkomstsnittet för män i Finland 1971, medan noll på x-axeln är gränsen mellan Finland och Sovjet. Förflyttningar i x-led indikerar alltså personers hemort 1939 i termer av avstånd till denna gräns (d.v.s. före kriget och innan tvångsförflyttningarna). Bilden visar tydligt att de som tvingades flytta har väsentligt högre inkomster nästan tre decennier senare.

Varför frågar man sig förstås? Huvudförklaringen är att tvångsflytten ökade mobiliteten hos denna grupp både i termer av plats och yrke. Det verkar dock inte ha varit av direkt nödtvång som detta skedde. Gruppen som under kriget tvångsförflyttats kompenserades nämligen både med land och pengar för att kunna starta om. Samtidigt så tvingade man inte någon att bo kvar där de placerades utan det stod alla fritt att sälja sin nya jord och flytta. Många valde detta alternativ och flyttade till städerna vilket skulle visa sig bli positivt för deras inkomster.

Det kan vara frestande att tro att resultatet och framförallt policy-insatsen kom till stånd för att Finland vid tidpunkten var ett så homogent land med stor uppslutning kring att hjälpa sina landsmän. Detta är dock inte uppenbart. Finland hade bara årtionden tidigare sargats av ett blodigt inbördeskrig (som i vissa delar handlade om jordägande) och parlamentsdebatten om kompensationen till flyktingarna var mycket hård.

Resultaten är inte bara intressanta för studiet av påtvingad migration utan har också bredare relevans för frågor om mobilitet i allmänhet. Även om ekonomer ofta på teoretiska grunder argumenterar för att vinsterna av att människor skulle vara mer ”flyttbenägna” (både geografiskt och yrkesmässigt) är stora så är det svårt att studera detta empiriskt på grund av selektion. Det är helt enkelt svårt att särskilja om positiva utfall beror på själva flytten eller om det beror på att de som väljer att flytta har (icke observerbara) egenskaper som ligger bakom resultaten. I denna studie finns ingen sådan ”självselektion” och tolkningen blir därför kausal.

Filed Under: Arbetsmarknad, Internationellt, Politik, Välfärd

Politiska cykler i autokratier

2011-03-17 av 4 kommentarer

Härom veckan rapporterades om protester i Nordkorea där demonstranterna ropade ”Vi kan inte leva! Ge oss ljus! Ge oss ris!”. Denna slogan skulle ha kunnat representera att man både vill ha politiska friheter och materiellt välstånd. Tyvärr så var ljuset i det Nordkoreanska fallet inte symboliskt utan syftade på bristfällig elförsörjning.

I många delar av världen har relationen mellan ett autokratiskt styre och befolkningen blivit ett ”implicit kontrakt” av typen ”Vi levererar jobb och förbättringar av materiella villkor i utbyte mot att ni inte ifrågasätter vår politiska auktoritet”. Många har sett utvecklingen i Nordafrika och Mellanöstern som en kollaps för detta kontrakt.

Motsvarande situation finns dock på närmare håll. Bilden nedan visar relationen mellan det politiska stödet för Vitrysslands auktoritäre president Lukasjenka och förändringar i lönenivåer (trendjusterat och i reala termer). 

Om man i diagrammet skulle lägga in tidpunker för presidentval (och folkomröstningar som ändrat konstitutionen så att presidenten kan sitta kvar) så sammanfaller dessa inte helt oväntat med topparna i löner och väljarstöd. Att denna grad av kontroll är möjlig visar hur centralstyrt Vitryssland är, men det visar också att även auktoritära ledare kan vara beroende av folkligt stöd.

Även om det inte fångas i diagrammet ovan så delades det ut ganska generösa löneökningar och andra förbättringar innan presidentvalet i Vitryssland i december förra året. Lukasjenka vann förstås valet. Oppositionen, som på många sätt var starkare och flertaligare än tidigare, slogs mycket brutalt ner när de demonstrerade mot uppenbara oegentligheter i valet. Samtidigt är den vitryska ekonomin i dåligt skick. Bytesbalansunderskott finansieras genom upplåning och försäljning av tillgångar samtidigt som reformer, speciellt politiska reformer, lyser med sin frånvaro.

Vad gäller relationen mellan autokrati, demokrati och ekonomiskt välstånd så finns det gott om autokratier som över ”kortare perioder” (ibland decennier) uppvisar god tillväxt. Samtidigt finns inga gamla autokratier som också är rika. I termer av det ”sociala kontrakt” som går ut på att få materiellt välstånd i utbyte mot att tolerera förtryck så verkar detta alltså inte som en bra idé ens om man bortser ifrån det uppenbara värdet i frihet i sig. Man kan ju bara hoppas att det inte alltid ska behöva gå så långt som att landet misskötts så till den milda grad att politikerna inte längre kan leverera den materiella sidan av ”dealen”.

Ps. Artikeln som bilden är hämtad från hittar du här.

Filed Under: Internationellt, Politik

Strunta i Libyens olja!

2011-03-10 av 3 kommentarer

Jag har inga särskilt bra ideer kring hur omvärlden bör hantera situationen i Libyen. Däremot kan ett tips vara att inte låta Libyens oljetillgångar påverka agerandet. På lite längre sikt är det nämligen osannolikt att utvecklingen i Libyen kommer att påverka oljepriset över huvudtaget. Enda anledningen till att detta skulle ske vore om Libyen slutade sälja sin olja.

Ett sådant beslut skulle emellertid knappast vara permanent varför det minskade utbudet idag skulle innebära ett ökat utbud av olja från Libyen i morgon. Om detta skulle ske skulle dagens oljepris stiga i förhållande till framtidens varför andra producenter skulle öka produktionen idag.

Faktum är att oroligheterna i arabvärlden kan leda till ökat utbud även på kort sikt; om ledarna i olika länder misstänker att deras dagar vid makten är räknade har de inte längre incitament att ta långsiktiga hänsyn. Det rationella är då att pumpa olja för att vad tygen håller. Med samma logik som ovan skulle detta dock få andra producenter att minska sitt utbud idag till förmån för ökad produktion i morgon.

Den enda anledning jag kan se till varför någon skulle vilja låta oljehänsyn spela någon politisk roll är att man har en åsikt om vem som faktiskt pumpar upp oljan ur marken. Det är dock svårt att se att det skulle ligga i samhällets bredare intresse att producent A snarare än B står för denna tjänst.

Återstår då oron för att Libyen permanent skulle lägga ner sin oljeproduktion. Om detta osannolika skulle inträffa så vore det ingen katastrof; tvärtom vore det en av de få genuint verksamma åtgärderna mot koldioxidutsläpp man kan tänka sig.

Filed Under: Internationellt, Miljö

Grattis AER!

2011-03-03 av 17 kommentarer

För precis 100 år sedan gavs det första numret av tidskriften American Economic Review ut. AER har under lång tid varit den ledande akademiska publikationen inom nationalekonomi och därför är det förstås passande att de i sitt jubileumsnummer blickar tillbaka och i en specialartikel listar sina 20 bästa publikationer genom tiderna.

Det är lite ironiskt (men samtidigt lite skönt) att inom ett ämne som är så upptaget med precision och mätbarhet så inleder man med att slå fast att det vore fruktlöst att försöka slå fast precisa kriterier. Istället förlitar man sig på en komitté bestående av idel framstående ekonomer: Kenneth Arrow, Douglas Bernheim, Martin Feldstein, Daniel Macfadden, James Poterba och Robert Solow.

I urvalet finns klassiker som många säkert hört talas om (men som jag misstänker många inte läst i original) som Charles Cobb och Paul Douglas’ artikel ”A theory of production” som gett upphov till Cobb-Douglas funktionen, Friedrich Hayek’s mycket läsvärda ”The use of knowledge in society” där han argumenterar för att en fri marknad via prismekanismen är en oöverträffbar aggregeringsmekanism för information (framförallt är den bättre än det bästa tänkbara expertstyre). Här finns Simon Kuznets’ ”Economic Growth and Income Inequality” där han spekulerar kring möjligheten kring det som blivit känt som Kuznets-kurvan, Franco Modigliani och Merton Miller’s artikel ”The cost of capital, corporation finance and the theory of investment” där de härleder Modigliani-Miller teoremet. Här finns också Peter Diamond’s viktiga OLG-artikel och hans artiklar med James Mirrlees om ”optimal beskattning”, Milton Friedman’s artikel om ”den vertikala Phillips-kurvan”, och Avinash Dixit och Joseph Stiglitz’s klassiker om monopolistisk konkurrens och Paul Krugman’s relaterade artikel om handel i värld med produktdifferentiering och skal-fördelar, och en hel del annat.

Trots att alla dessa artiklar förstås haft enorm betydelse så slås jag av hur mycket jag tycker saknas. Här finns t ex inget fundamentalt bidrag inom spelteori, inte mycket till bidrag inom ekonometri, överhuvudtaget inget efter 1980, men inte heller något av Irving Fisher eller Paul Samuelson. Tur att det finns andra konkurrerande tidskrifter…

Artikeln med länkar till alla 20 topp-publikationerna hittar du här.

Filed Under: Internationellt, Kuriosa, Lästips

Vilken roll spelar management?

2011-02-21 av 9 kommentarer

Ekonomers syn på produktion kan i sin enklaste form uttryckas så här: Människor skapar saker som är av värde för dem (Y) genom att kombinera sitt eget arbete (L) med material i sin omgivning (K). Ekonomisk tillväxt har man när output (Y) växer från en period till nästa. En sådan tillväxt kan förstås tillfälligt uppnås av att man använder sig av mer arbetskraft eller använder mer kapital men som en av grundinsikterna i modern tillväxtteori säger (och som jag också skrivit om tidigare här på Ekonomistas) så kan hållbar tillväxt bara uppnås genom att vi blir bättre på att kombinera K och L.

Sättet på vilket K och L kombineras kallas ofta för ”teknologi” (A). Uttrycket ska dock tolkas i sin bredaste bemärkelse: det är i själva verket allt värdeskapande som inte kan tillskrivas inputs i form av K och L. Mycket träffande har denna residual också kallats just för ”a measure of our ignorance”.

Skillnaderna i detta mått på produktivitet (total faktorproduktivitet, TFP, som det kallas) är enorma både mellan länder och mellan företag. Kort sagt betyder detta att om samma mängd arbetskraft och kapital sätts i produktion i olika länder eller i olika företag så blir resultatet väldigt olika. Detta gäller även om man försöker korrigera för kvalitén på arbetskraften och kapitalet.

Bra management är viktigt

En tänkbar förklaring till åtminstone en del av dessa skillnader handlar om hur arbetet organiseras. ”Management”, helt enkelt. Trots att vikten av ”management-teknologi” diskuterats länge så har ekonomer ofta varit skeptiska till dess möjliga betydelse. Typiska invändningar har varit att om det nu är så viktigt med management så borde det inte vara så svårt för företag att implementera bättre rutiner och dessutom borde dåligt skötta företag konkurreras ut över tid. En ytterligare anledning (kanske den viktigaste) har varit att det helt enkelt är väldigt svårt att mäta vilken betydelse management har och framförallt att få jämförbarhet mellan länder.

De senaste åren har dock Nick Bloom och John van Reenen försökt råda bot på det senare problemet. I ett mycket ambitiöst projekt har de utvecklat en metod för att systematiskt studera skillnader i management-rutiner mellan länder och sektorer. Genom att i intervjuer ställa frågor till managers (på ett sätt där man i möjligaste mån försöker råda bot på klassiska problem med sådan data, se deras artikel här för detaljer) har de poängsatt 18 olika dimensioner av management på en femgradig skala från ”worst practice” till ”best practice” i över 6000 företag i 17 länder.

Genomsnittsutfallet visas i bilden nedan. Inte oväntat är USA i genomsnitt bäst, med Tyskland och Sverige på en delad andra plats, tätt följda av Japan och Kanada. I ljuset av Jonas inlägg häromdagen är det också talande att Grekland är sämst. Mycket av snittet drivs av olika andel riktigt dåligt skötta företag. Det är fördelningens svans av sådana som är markant längre i de sämsta länderna, medan multinationella företag typiskt sett är välskötta överallt. Intressant är också att management profilen länder emellan är i många fall annorlunda. Amerikanska företag är t ex långt bättre än svenska på att använda sig av incitament medan svenska företag är mycket bättre än amerikanska på ”monitoring”.

De finner också en del som bekräftar vad vissa av oss misstänkt. T ex är statligt ägda företag i snitt dåligt skötta medan börsnoterade företag och private-equity företag har bra management. Det visar sig också att ärvda familjeföretag (speciellt om äldste sonen är VD) i snitt är mycket dåligt skötta, vilket ju är intressant i ljuset av vad bl a Jonas skrivit om här på Ekonomistas tidigare.

En sammanfattande artikel av deras forskning finns här.

Filed Under: Arbetsmarknad, Företagande, Internationellt

Sociala nätverks ekonomiska betydelse

2011-01-26 av 6 kommentarer

Att vänner och bekanta kan underlätta ekonomisk aktivitet på en rad sätt skulle nog de flesta skriva under på. Som så ofta är det dock svårt att isolera effekterna av just det sociala nätverket för att på ett övertygande sätt visa hur viktigt detta är. Problemet är helt enkelt att ekonomiska och sociala relationer ofta utvecklas parallellt.

I en väldigt väl genomförd studie (som för övrigt presenterades igår på IIES) lyckas dock Konrad Burchardi och Tarek Hassan isolera den ekonomiska effekten av sociala relationer genom att studera utvecklingen i olika västtyska regioner efter återförenandet med Östtyskland 1990.

Det som möjliggör identifikationen är det faktum att miljontals tyskar efter andra världskrigets slut deporterades eller flydde från områden som idag är delar av Ryssland och Polen. Alla rörde sig samma väg väster ut men vissa av dem stannade i delar som 1949 blev Östtyskland medan andra flyttade vidare till det som blev Västtyskland. Fördelningen över regioner i Västtyskland var mycket ojämn och det som avgjorde vart de flyttade var tillgången på bostäder som i sin tur berodde på vilka områden som bombats under kriget. Bombningarna i krigets slutskede var inte korrelerade med hur ekonomiskt viktiga olika regioner var och därför är det inte sannolikt att besluten om var man bosatte sig påverkades av olika regioners ekonomiska potential.

Sammantaget betyder allt detta att det i slutet av 1980-talet fanns familje- och vänskapsband mellan slumpmässigt valda delar av Västtyskland och Östtyskland, där dessa relationer inte på något sätt formats eller upprätthållits av ekonomiska eller affärsmässiga överväganden. När Öst och Västtyskland plötsligt återförenas öppnas dock även affärsmässiga möjligheter och den exogena variationen i sociala relationer mellan olika regioner gör det möjligt att studera vilken kausal effekt dessa har haft på ekonomiska utfall.

Burchardi och Hassan finner att de områden i västra Tyskland som fått fler flyktingar från öst i slutet av 40-talet både växer fortare, har fler entreprenörer och har dessutom fler företag med dotterbolag i östra Tyskland. Effekterna är ganska stora; en ökning med en standardavvikelse av andelen krigsflyktingar leder till en ökning av inkomster (per capita) med 4,6 procent över perioden 1989-2005 kontrollerat för skillnader i tillväxt i tidigare perioder.

Den precisa identifikationen gör det mycket troligt att dessa skillnader i ekonomiska utfall kan tillskrivas att regioner med fler personliga kontakter i östra Tyskland helt enkelt hade större möjligheter att identifiera goda affärsmöjligheter där efter murens fall. Burchardi och Hassan är försiktiga med vilka generaliseringar som kan göras utifrån det tyska exemplet men jag tycker nog att resultaten på ett övertygande sätt visar hur viktiga flyktingar kan vara för företag och entreprenörskap i landet de flytt till den dag platsen de flytt från börjar växa.

Filed Under: Företagande, Internationellt, Metod

AEA 2: En plog kräver sin man

2011-01-11 av 25 kommentarer

Somliga har förmågan att återkommande leverera forskning som man blir lite avundsjuk på. Studier av typen ”vad smart, vad självklart, varför har inte jag kommit på det själv?”. Nathan Nunn vid Harvard är en sådan forskare och han hade nya alster att presentera på AEA i Denver. I dessa kopplar han det historiska användandet av plogen i jordbruket till dagens könsrolls- och fertilitetsmönster.

Tanken är enkel; i en del regioner plöjdes jorden medan man i andra områden förlitade sig på svedjebruk och hackor. Eftersom plogen kräver muskelstyrka för att manövereras så uppstod i plogsamhällen en tydlig arbetsdelning där kvinnorna fick ansvaret för hemmet medan männen arbetade på åkern. Med hjälp av detaljerad data över historiska jordbruksmetoder så visar Nunn och medförfattare att dessa påverkar både kvinnors arbetskraftsdeltagande och attityderna till att kvinnor ska yrkesarbeta än idag.

Dessutom verkar barnafödandet vara lägre i samhällen där plogen användes. Eftersom plogen gör att kvinnorna stannar hemma snarare än arbetar på fälten så kan detta resultat verka motsägelsefullt. Nunn visar dock på värdet av att ha ett flexibelt teoretiskt sinne och argumenterar att barn liksom kvinnor inte var lika användbara i ett jordbruk som förlitade sig på plogen; inte minst gör plogen att man inte behöver rensa ogräs för hand. Eftersom barnen inte är så användbara så skaffar man färre av dem.

För att verkligen driva hem sin poäng så visar Nunn att dessa mönster även gäller bland andra generationens invandrare i USA. Kvinnor som har sitt ursprung i länder som historiskt använde plogen förvärvsarbetar i lägre utsträckning och föder färre barn än kvinnor med sitt ursprung i länder som nyttjade andra jordbruksmetoder. Dessutom står sig resultaten när författarna tar hänsyn till en mängd andra faktorer som skulle kunna förklara
sambandet.

Hur fascinerande detta än är så blir man lite besvärad av att alla resultat verkar möjliga att rationalisera inom ramen för Nunns väldigt vaga teori. Men kanske denna typ av forskning mer än något annat ska ses som en form av perspektivgivande humaniora än som vetenskap? Givet hur vanliga forskare av Nunns typ börjar bli så kan man fråga sig om de humanistiska ämnena trots allt kanske inte är så svältfödda nuförtiden. Det är bara det att forskarna lärt sig lite statistik och migrerat till de nationalekonomiska institutionerna.

Filed Under: Arbetsmarknad, Internationellt, Metod

Wikileaks och Pirate Bay; same-same but different

2010-12-13 av 22 kommentarer

På sistone har Wikileaks figurerat flitigt i media. Fokus har legat på det spektakulära och vaga paralleller har dragits till Pirate Bay. Är det någon skillnad på vad Wikileaks och Pirate Bay gör? Ur ett nationalekonomiskt perspektiv är svaret både ja och nej (ja, det brukar ju vara det när ekonomer ska uttala sig).

Båda ”tjänsterna” kan sägas vara produkter av teknologiska framsteg som gör det allt svårare att kontrollera och begränsa informationsutbyte. Allt som kan digitaliseras är fantastiskt på så sätt att när innehållet väl har producerats så kan det konsumeras samtidigt av hur många personer som helst och kostnaden för spridning är nära noll (givet den infrastruktur som finns). Därför finns det starka samhällsekonomiska skäl att vare sig begränsa eller ta betalt för sådant material.

I Pirate Bay’s fall så handlar det dock om ”varor” i bemärkelsen att upphovsrättsinnehavaren skapat produkten för att kunna ta betalt av den som senare konsumerar den. Om vetskapen att det i praktiken inte går att ta betalt för sådant man skapar leder till att man väljer att inte skapa så är detta ett samhällsekonomiskt problem. Motsvarande avvägning finns inte riktigt i Wikileaks fallet. Materialet som sprids där är ”information” som inte i huvudsak skapat för att man ska kunna ta betalt för det och således finns inte samma negativa incitamentseffekt.

Dock finns en liknande avvägning att ta hänsyn till. Om politiker, diplomater och andra beslutsfattare ser att det i praktiken inte går att ha förtroliga samtal eller hålla något ”off-the-record” så kommer det naturligtvis att påverka hur de samtalar och försöker komma fram till beslut, och det är inte säkert att det påverkar processen i en ”öppnare” riktning.

Vidare så finns problemet att alla människor aldrig kommer kunna ta del av all information. Detta betyder att frågan inte direkt handlar om i vilken utsträckning alla får (eller inte får) veta mer än tidigare utan om vem som ska bestämma vad som utgör den relevanta informationen. Detta beslut flyttar i och med Wikileaks och liknande från politiker och andra beslutsfattare till ”media” i bred bemärkelse. Om vi tror att konkurrensen inom denna sektor resulterar i att det mest relevanta filtreras fram så är inte detta något stort problem. Tror man däremot att det kan finnas aspekter av denna konkurrens som gör att information publiceras innan man hunnit säkerställa vad som är riktigt, välja den mest relevanta informationen, eller rent av för att man tror att vissa saker säljer mer än andra, så kanske även detta är ett problem som bör diskuteras mer.

Filed Under: Internationellt, Kuriosa, Politik

Att tolka opinionen

2010-12-06 av 11 kommentarer

I genomsnitt vill den amerikanska allmänheten lägga 10 procent av den federala budgeten på bistånd. Detta är betydligt mindre än de 25 procent samma amerikaner tror att staten lägger på denna budgetpost. Samtidigt är det en 10 gånger större andel av budgeten än vad som faktiskt tillfaller biståndet.

Frågan är alltså om en amerikansk populist borde halvera eller mångdubbla biståndsanslagen?

Att använda opinionsundersökningar för att bygga politiska åtgärdsförslag verkar nästan vara lika svårt som att använda bibeln för detta syfte.

(HT: Aidwatch)

 

Filed Under: Internationellt, Kuriosa

Lästips: Easterly om bistånd

2010-11-20 av 2 kommentarer

William Easterly har gjort sig känd som en av de kunnigaste och skarpaste kritikerna av utvecklingsbiståndet. Hans upprörda, eller kanske snarast ilskna, artikel i NYRB om hur biståndet år ut och år in föder totalitära och inkompetenta ledare är mycket läsvärd.

Filed Under: Internationellt, Lästips
«Föregående sida
Nästa sida»