Perspektiv på finanskrisen

Det är sant. Utan finansmarknader, inga finansiella kriser. Men de kan vara bra att ha när man ska köpa hus. När den finansiella desillusionen nu är stor är det läge för lite perspektiv på vad som hänt.

Någon finansiell guru fick en idé. Om bara de lån kreditinstitut och banker förmedlar kunde säljas vidare till andra investerare skulle spridningen av kreditriskerna öka. Lån med olika risknivåer kan då sättas samman till en tillgång som det handlas med som vilken obligation eller aktie som helst.

Genialt. Den som tidigare ville investera på bolånemarknaden var tvungen att köpa aktier i en bank. Hopplöst ineffektivt, eftersom man då tvingades investera i hela bankens verksamhet. Med de nya finansiella instrumenten gick det att istället få precis den tillgång – och den riskprofil – som önskades.

Och riskerna spreds över världen.

Som alltid när riskspridningen förbättras sjunker priset på risk. Bolåneräntorna sjunker och detta framförallt för låntagare som uppfattas som osäkra kort. Stora grupper med låga eller osäkra inkomster – som tidigare hade fått bocka och buga för den lokale bankdirektören, bara för att se sin låneansökan avslås – blev plötsligt attraktiva kunder och kunde köpa sitt efterlängtade boende. För de allra flesta ett boende de har råd med, men tidigare inte kunnat få lån till.

Men, räntor stiger och huspriser sjunker. Vissa låntagare kan inte betala räkningarna utan tvingas i konkurs. Långivaren får inte tillbaka sina pengar och vill det sig illa har denne själv lån som inte kan betalas när ränteinbetalningar och amorteringar inte längre strömmar in. Så står vi där med en finanskris. Igen.

Ett sätt att se på vad som nu händer är att det är som det alltid har varit. Ett annat är att det, åtminstone hittills, varit ont om kreditinstitut som faktiskt gått i konkurs. Detta kan tyda på att riskspridningen funkat: Hela världen må vara drabbad, men var och en bara lite grann.

Tyvärr verkar det dock som om kreditinstituten inte varit helt ärliga utan utnyttjat sitt informationsövertag gentemot investerarna som köpt på sig lånen. Flera studier visar nämligen att kreditförlusterna i låneportföljer som snabbt sålts vidare varit betydligt större än för de lån som instituten behållit själva – trots att den angivna kreditrisken inte varit högre.

Det är lätt att kräva hårdade reglering, men det är osäkert hur reglerna borde utformas. Regleringarna riskerar då att bara bli en godkänd-stämpel som okunniga investerare sätter osunt stor tilltro till. En sak är däremot säker: om staten går in och räddar kreditinstitut som tagit för stora risker, då kommer de gladeligen att göra om sina misstag.

Antagligen är det kombinationen av dessa just faktorer vi nu ser konsekvenserna av. Men inget hade kunnat hindra att kreditförluster uppstår när husmarknaden vänder.

Uppdaterat: Det är ingen brist på artiklar om krisen, men följade inlägg av Carmen Reinhart sätter kortfattat krisen i sitt historiska sammanhang. Via Pontus i kommentarstråden (tack!) lyfter jag upp denna betrakelse av krisen. Och här är DNs beskrivning av krisen (2008-09-18).

Lärdomar från den svenska bankkrisen

Den svenska bankkrisen får fortsatt amerikansk uppmärksamhet, se USA Todays beskrivning av den svenska krisen med kommentarer från svenska ekonomer.

(Vi har tidigare uppmärksammat att Paul Krugman diskuterar detta på sin blog.)

Bankkrismyndighet feltänkt och dyrt

Regeringen, med finansmarknadsminister Mats Odell i spetsen, har nyligen flaggat för att de vill inrätta en ny myndighet med befogenhet att bestämma att staten ska kunna ta över en bank i kris. DN:s ledarredaktion applåderar initiativet i dagens ledare.

Men är det verkligen befogat att spendera skattemedel på en permanent bankkrismyndighet? Knappast. För det första kan man förvänta sig ett förhöjt risktagande i banksektorn (moral hazard) eftersom staten skulle stå för huvuddelen av de kostnader detta medför, något som i slutändan ökar risken för att bankkriser uppstår. För det andra skulle en ny bankkrismyndighet förminska vikten av det förebyggande arbete för finansiell stabilitet och bankernas solvens som två andra myndigheter – Riksbanken och Finansinspektionen – redan bedriver, vilket också skulle kunna öka risken för nya kriser. För det tredje visar ekonomisk forskning att statliga likviditetsinterventioner under bankkriser inte alltid varit positiva. Visserligen har ibland s k rusningar mot i grunden sunda banker stoppats, men ofta till mycket höga kostnader för skattebetalarna.

Sverige vill idag exportera modellen som löste den svenska bankkrisen. Ironiskt nog är den ytterligare ett exempel på varför en permanent bankkrismyndighet inte behövs. Då, mitt under brinnande bankkris, inrättades en tillfällig statlig organisation, Bankstödsnämnden, för att hantera de allra värsta krediterna och aktörerna. Resultatet blev lyckat (även om inte alla håller med), och om Mats Odell håller med kanske vi slipper se den nya myndigheten trots allt.

Glädjebesked på gång?

Amerikanska centralbanken (Fed) väntas meddela en räntesänkning ikväll, och marknaden verkar tro på en sänkning på minst 75 punkter men hoppas på en ännu större sänkning.

Men jag skulle nog bli mer oroad än lättad av en stor sänkning. De senaste dagarnas utveckling antyder att Fed för närvarande har betydligt mer information än övriga marknaden om tillståndet för de amerikanska finansinstituten. En oväntat kraftig räntesänkning indikerar då att problemen är större än vi trott.

Uppdatering: Nu blev det alltså en ganska blygsam sänkning, så jag känner mig lugn. Men jag noterar att Paul Krugman inte tycker om den tolkningen. På hans sidor ser jag för övrigt att det uppstått en intressant diskussion om likheterna med den svenska 90-talskrisen.

Skatter vi saknar I: Arvsskatten

Ett av förra mandatperiodens mest överraskande beslut var att avskaffa arvsskatten. Enligt ryktet fattades beslutet i strid rekommendationerna från finansens tjänstemän. Antagligen föll s-regeringen till föga för småföretagarintressen som ville underlätta överlämnandet av företagen till nästa generation.

Helt fel skäl, med andra ord.

Att låta nära släktingar ta över familjeföretaget har nämligen visat sig vara ett effektivt sätt att förstöra kapital. En studie av amerikanska företag dokumenterar hur aktiekursen sjunker när den tillträdande VDn är släkt med den avgående eller med någon av de större aktieägarna. Och marknaden reagerar rätt: efter att släkten tagit över presterar företagen betydligt sämre än då en utomstående VD rekryterats.

Nu är det inte slumpen som avgör vem som tar över ett företag. Kanske det är svårt att hitta en extern VD till företag på väg utför? Kanske familjen ställer upp när ingen annan är villig? Visst, det är möjligt. En smart analys av danska företag visar emellertid att det är betydligt vanligare att företag stannar inom familjen då grundarens förstfödda barn är en pojke snarare än en flicka. Då könet bestäms i naturens stora lotteri är beslutet att låta företaget gå i arv delvis slumpmässigt. Precis som i USA visar resultaten från Danmark att företagen går betydligt sämre när äldste sonen tagit över än då en VD utan familjeband anlitats.

Vad är det då som går snett? Jo, det verkar som om arvtagarna inte vet så mycket om moderna produktionsmetoder eller hur man systematiskt arbetar för att effektivisera verksamheten. Dessutom har de dålig koll på målstyrning och vet varken hur man ska rekrytera bra personal eller motivera sina anställda. Kort sagt, många av dem verkar inte vara några bra företagsledare.

Arvsskatten ledde till skatteplanering och skumma transaktioner, men dess avskaffande kommer att föra kostnader med sig. För medan företag må gå i arv, gäller detsamma inte nödvändigtvis förmågan att driva dem.

Att försöka slå marknaden är inte gratis

Kostnaden för amerikanska investerare att försöka prestera bättre än aktieindex har nu uppskattats till ca 100 miljarder dollar årligen (länk via Marginal Revolution). En stor del av denna kostnad är de avgifter som folk betalar för sina aktivt förvaltade aktiefonder i stället för att välja billiga indexfonder. Det vore intressant om någon räknade ut motsvarande siffra för Sverige.

Om det lönar sig? Inte en chans. Med så många människor som analyserar all tänkbar informationen är det svårt för någon att systematiskt slå marknaden under en längre period.