Under helgen kunde man med skräckblandad fascination läsa om den järnhårda drilling i matte, språk, kaligrafi och fiolspel som många kinesiska mammor utsätter sina barn för. Någon tid för lek, spel och tv-tittande finns det inte. Inte heller gör artikelförfattarens skamlöst självgoda attityd saken bättre; det är alltså det här våra barn ska konkurrera med framöver.

Även om invändningarna mot dessa uppfostringsmetoder är uppenbara så är problemet att barn som drillas på detta sätt tenderar att prestera bra i skolan. De som lyckas i skolan brukar ges tillträde till de mest attraktiva utbildningarna och vilken förälder vill förneka sina barn möjligheten att komma in på dessa? Plötsligt blir man lite mer förstående inför den anti-pluggnorm som lär finnas bland pojkar, även om den dömdes ut av Delegationen för jämställdhet i skolan häromdagen.

Den som bryter mot anti-pluggnormen straffas, exempelvis genom mobbning och utfrysning, vilket begränsar konkurrensen till snävt avgränsade områden. Alla får därmed mer tid över för skoj och lek utan att den inbördes rangordningen behöver rubbas. Svagheten i strategin är att den inte kan hantera konkurrens utifrån — oavsett om denna kommer från flickor eller hårt drillade kineser.

Anti-pluggnormen har klara likheter med den bespottade Jantelagen. Genom hårda sociala restriktioner på prestation och ansträngning kan denna lag hantera det koordinationsproblem som gör att alla annars tenderar att jobba för hårt. För så är det; i sammanhang där man konkurrerar om givna positioner utgör den enes ansträngning en negativ externalitet för alla andra. Som alla vet är det rätta sättet att hantera en externalitet att beskatta den.

Resonemanget kan även förklara varför amerikaner har så kort semester jämfört med européer. Ett argument som förts fram är att det är roligare att vara ledig om nära och kära också är lediga. Gemensam ledighet kräver dock koordination vilket de europeiska fackföreningarna kunnat tillhandahålla via kollektivavtal och lobbying. Inte orimligt, men en i mina ögon troligare förklaring är att man genom att begränsa arbetstiden försöker hantera samma konkurrensproblematik som pojkarnas anti-pluggkultur. Och på motsvarande sätt kan modellen ha svårt att hantera konkurrens utifrån.

Är utveckingen att begråta? Nja, även om Jantelag och anti-pluggnorm kan hantera vissa externalitetsproblem så kan de kan vara nog så förtyckande. Dessutom är antalet attraktiva positioner i samhället inte givna. Sedan får man hoppas att det ekonomiska framåtskridandet får de kinesiska mammorna att lugna ner sig lite. Men den förhoppningen kanske är from.

Tack till Kristina S för inspiration

När kommunerna 1991 tog över arbetsgivaransvaret för landets lärare gick lärarna från att ha en arbetsgivare med monopolmakt till att ha 300 lokala monopsonister som arbetsgivare. En möjlighet var att kommunerna därmed skulle börja konkurrera med varandra om lärarna vilket skulle driva upp lönerna. Lärarkårens miserabla löneutveckling tyder dock på att detta inte hänt. Frågan är varför?

En möjlig, eller kanske till och med trolig, förklaring är att medan kommunerna faktiskt agerar som vinstmaximerande monopsonister så agerade staten på annat sätt när den var arbetsgivare. Den huvudsakliga orsaken till denna skillnad står att finna i att avkastningen på utbildning är något som ligger långt fram i tiden och som inte enbart kommer den enskilda kommunen till del. Kommunen själv bär alltså bara en liten del av kostnaden för en försämrad utbildning.

Mer specifikt har kommunen ingen anledning att ta hänsyn till landets framtida lärarförsörjning eftersom detta är något som påverkar landets alla kommuner. Bättre då att maximera nettoavkastningen på det nuvarande lärarbeståndet och låta någon annan ta ansvar för helheten. Ur kommunens synvinkel är det alltså helt rationellt att hålla nere lärarlönerna så mycket som möjligt, precis som att det är rationellt av enskilda fiskare att på gemensamma fiskevatten strunta i fiskebeståndets fortlevnad.

Konkurrensen från friskolorna verkar kunna leda till något högre lärarlöner. Eftersom friskolorna är marginalaktörer i de flesta kommuner och har en budget som bestäms av den kommunala skolpengen är det emellertid knappast troligt att denna konkurrens kommer att leda till en lönenivå som optimerar landets framtida lärarförsörjning. Problematiken belyser den gamla insikten att decentralisering av offentlig verksamhet inte är någon bra idé om det finns stora externaliteter mellan kommunerna.

Att höja lönerna för landets ca 100 000 lärare med 10 000 kronor per månad skulle kosta 18 miljarder kronor om året. En del av detta skulle komma tillbaka i form av skatt så totalt kanske vi pratar om 10-12 miljarder. Huruvida en sådan löneökning är önskvärd eller inte vet jag inte, men det är ett problem att staten i dagsläget saknar verktyg för att driva igenom en sådan löneökning; höjda statsbidrag tenderar ju att hamna lite varstans i den kommunala budgeten.

Kanske är det i detta ljus man ska se regeringens ogenomtänkta förslag om en lärarlegitimation — som ett utslag av frustration. Förståeligt måhända, men i stället för att göra saker och ting värre så borde regeringen angripa problemets kärna.