Gör Riksbanksdirektionen ett bra jobb?

2012-05-07 av 16 kommentarer

Ansvaret för den svenska penningpolitiken har delegerats från riksdagen till Riksbanken, och mer precist till de sex ledamöterna i bankens direktion. Delegering har naturligtvis även förknippats med ett ansvarsutkrävande. Riksbanken ska lämna en skriftlig redogörelse för penningpolitiken till riksdagens finansutskott två gånger om året.1 I samband med dessa redogörelser kallas även riksbankschefen till finansutskottet för en utfrågning.

Denna ordning ger kanske finansutskottet en tillräcklig utvärdering av penningpolitiken i normalfallet. Men ansvaret för den förda penningpolitiken bör egentligen utkrävas av de enskilda ledamöterna i Riksbankens direktion. Under de senaste tre åren har meningsskiljaktigheterna varit stora inom direktionen. Det verkar då otillfredsställande att endast be om riksbankschefens redogörelse för penningpolitiken.2 Finansutskottet borde därför även kalla de andra direktionsledamöterna till utfrågningar, ett förfarande som används i Storbritannien.

Nu har vi inte ett sådant förfarande i Sverige. Det är därför sällan vi ser de svenska direktionsledamöternas argument nagelfaras. Men förhoppningsvis kommer detta att ske på fredag, då Nationalekonomiska Föreningen inbjuder till en diskussion med hela direktionen under rubriken ”Hur ser direktionen på penningpolitiken?”. Kanske kan vi då få höra en utvecklad diskussion kring följande påståenden, hämtade från det senaste penningpolitiska protokollet:

Svensson:

  • ”Om reporäntebanan blev helt trovärdig … skulle (det) ha en betydande negativ effekt på den svenska ekonomin.”
  • ”Det är ett svårsålt budskap att huvudscenariots oförändrade ränta skulle vara en välavvägd penningpolitik.”
  • ”kan inte se att det finns något stöd i Riksbankslagen … för att i stället för arbetslösheten fokusera på en kvalitativ bedömning av resursutnyttjandet”
  • ”(Penningpolitiken tycks) ha gett upphov till 0,8 procentenheters högre genomsnittlig arbetslöshet under de senaste 16 åren.”3
  • ”Man ska definitivt inte använda penningpolitiken … för att försöka styra bostadspriser och bolånetillväxt.”

Ingves:

  • ”Svenssons argumentation och diskussion om utländska styrräntor 2015 och längre fram i tiden … (har)  inte tillfört mycket till den penningpolitiska diskussionen”.
  • ”Svenssons argumentation förs på en för hög abstraktionsnivå.”

Tid och plats: fredag 11 maj kl 12.00-13.30, Aulan, Handelshögskolan i Stockholm. Inbjudan har gått ut till Nationalekonomiska Föreningens medlemmar, men tillställningen är i mån av plats öppen för alla intresserade.4

—————
1) Vart femte år låter finansutskottet dessutom externa experter utvärdera Riksbankens arbete. Till detta kommer att allmänheten ges möjlighet att utvärdera Riksbanken genom de motiveringar som ges till den förda penningpolitiken i material publicerat av banken. De viktigaste publikationerna är de penningpolitiska rapporterna, protokoll från de penningpolitiska mötena, samt direktionsledamöternas offentliga anföranden.
2) Lars Svensson har ända sedan våren 2009 velat föra en mer expansiv penningpolitik än direktionens majoritet. Sedan sommaren 2010 har även Karolina Ekholm varit inne på en liknande linje. Och tidvis har andra direktionsledamöter förespråkat en mer restriktiv penningpolitik än majoriteten.
3) Se Svenssons nya papper om detta för en utvecklad analys. Hans argument är väl genomtänkta och resultaten verkar robusta. En tänkbar invändning är att analysen bygger på att inflationsförväntningarna har varit stabila kring 2 procent trots att inflationen i genomsnitt har blivit betydligt lägre. Denna förutsättning stämmer med inflationsförväntningarna i Prosperas undersökningar. Inflationsförväntningarna i Konjunkturinstitutets företagsundersökningar verkar däremot ha varit betydligt lägre, och också mer träffsäkra.
4) Särskilt studenter är mycket välkomna att delta på föreningens möten utan att vara medlem. Den som regelbundet deltar på möten förväntas dock även bli medlem.

Filed Under: Makro

Ska jag binda räntan?

2012-04-23 av 36 kommentarer

Som makroekonom får jag ofta frågor om bolåneräntor. Det finns nog anledning att betvivla att nationalekonomer vet mer om dessa frågor än andra, eller åtminstone än den marknad där räntorna bestäms. Men kanske just för att jag fått frågan så ofta har jag funderat över några principer som kan vara användbara för den med bolån.

För det första: Många brukar påpeka att det lönar sig i längden att ha rörlig ränta. Att det har sett ut så historiskt är ingen garanti för att det förblir så i framtiden. En indikation på att långa bolåneräntor fortfarande är ”dyrare” än korta är att marginalen mellan bolåneräntor och statsobligationer (eller statsskuldväxlar) med motsvarande löptid är högre på långa bindningstider. Till detta kommer risken att man måste lösa in lånet i förtid, vilket sker på mycket oförmånliga villkor för låntagaren (vilket jag har skrivit om tidigare här på Ekonomistas). Slutsatsen är alltså att långa bindningstider (fem år och längre) bör undvikas om man inte är säker på att behålla lånet hela tidsperioden.

För det andra: Ofta påstås det att man bör kombinera lån med olika bindningstider. Till exempel sa SBABs nya chefsekonom Tor Borg till Dagens Industri (20/4) att ”rådet är som alltid att dela upp lånet och sprida det i olika bindningstider”. Det rådet bör man absolut inte följa. När lånet med kortast bindningstid löper ut hamnar man i en oförmånlig förhandlingssituation, eftersom man är bunden till en specifik bank pga det eller de återstående lånen. Samma problem kan uppstå om man kombinerar lån med rörlig och bunden ränta; villkoren för den rörliga räntan kan behöva omförhandlas, och då vill man inte gärna sitta med bundna lån. Slutsatsen är alltså att om man trots allt vill binda räntan, se till att binda hela lånet på samma löptid.

Filed Under: Kuriosa, Makro

Behövs det ett sysselsättningsmål?

2012-03-30 av 8 kommentarer

Socialdemokraterna har under den senaste månaden anordnat en seminarieserie på temat nya mål för den ekonomiska politiken. I onsdags avslutades seminarieserien med en diskussion om sysselsättningsmål, med mig i panelen.

Många verkar förespråka någon form av sysselsättningsmål. Under seminariet menade såväl Lars Calmfors som Erik Åsbrink att det vore lämpligt med två mål, ett för sysselsättningsgraden (för en lämpligt vald åldersgrupp) och ett för arbetade timmar per capita. Jag är dock skeptisk. Dels eftersom det inte finns något uppenbart behov av sysselsättningsmål, dels eftersom det saknas tydliga instrument för att uppfylla sådana mål.

Låt oss jämföra med de mest framträdande målen i den ekonomiska politiken: inflationsmålet och överskottsmålet. Inflationsmålet fyller två viktiga funktioner. I en värld där pengar inte har något inneboende värde förankrar målet förväntningarna om det framtida penningvärdet och ger därmed bättre förutsättningar för en välfungerande prisbildning på marknaden. Inflationsmålet bidrar också — på flera olika sätt — till att mildra penningpolitikens tidsinkonsistensproblematik. Även överskottsmålet fyller flera funktioner. Den viktigaste är dock att undvika ”common pool”-problem som annars riskerar att medföra ständiga budgetunderskott på kort sikt, tänkta att finansieras i en alltid avlägsen framtid.

Kopplat till bägge dessa mål finns tydliga instrument. Centralbanken sätter en styrränta (reporäntan) i avsikt att uppfylla inflationsmålet. En regering måste lägga en budget med ett planerat budgetsaldo.

Sysselsättningsområdet är väsensskilt. Det finns inget uppenbart problem som medför att sysselsättningspolitiken riskerar att prioriteras bort på samma sätt som den kortsiktiga inflations- och skuldbekämpningen. Det finns inte heller ett behov av att en central beslutsfattare väljer en nivå på en utfallsvariabel på samma sätt som i penningpolitiken eller budgetprocessen. Och det finns inget tydligt instrument att använda för att uppnå hög sysselsättning eller låg arbetslöshet.

Att vi har hög arbetslöshet beror därför knappast på att vi inte har formulerat ett mål för sysselsättningen utan på att vi inte vill förändra skattesystemet, a-kassan, sjukförsäkringen, utbildningar, pensionssystemet etc på sådana sätt som medför lägre arbetslöshet. Man kan inte gärna ange mål för sysselsättningen utan att samtidigt precisera vilka åtgärder som kommer att användas för att uppfylla målet.

Mina power point-bilder från seminariet finns här för den som är intresserad. Presslänkar: DI, Dagbladet.

Filed Under: Arbetsmarknad, Makro, Politik

Nationella konferensen i nationalekonomi

2012-02-28 av Kommentera

Den tredje nationella konferensen i nationalekonomi kommer att hållas på Stockholms universitet 27-28 september 2012. Liksom tidigare år löper konferensen över en och en halv dag med en blandning av parallella sessioner, plenarföreläsning — denna gång kopplad till utdelningen av Assar Lindbeck-medaljen — samt paneldebatter. Nytt för i år är att konferensdagarna är torsdag och fredag.

De som vill presentera vetenskapliga uppsatser vid mötet ska skicka in förslag på uppsats senast den 15 maj. För övriga är anmälan till konferensen öppen till den 30 juni.

Se konferenshemsidan för ytterligare information samt instruktioner om anmälan och insändning av uppsatser.

Filed Under: Kuriosa

Överskottsmålets långsiktiga konsekvenser

2012-02-27 av 37 kommentarer

Figuren nedan visar den offentliga sektorns ”budgetsaldo” i Italien och Sverige. Saldot i figuren avser det primära finansiella sparandet, dvs skillnaden mellan skatteinkomster och konsumtions- och investeringsutgifter.1 Av figuren framgår att Italien länge har haft ett större överskott än Sverige. Överskottet uppgick i genomsnitt till 2,4 procent av BNP mellan 1996 och 2011 i Italien jämfört med 0,9 procent i Sverige. Som bekant har de italienska överskotten ändå inte varit tillräckligt höga. Nettoskulden krympte visserligen från 108 till 100 procent av BNP mellan 1995 och 2011, men landets skuldproblem framstår ändå som mycket påtagliga. Trots lägre primära överskott har skuldsättningen minskat mer påtagligt i Sverige. En nettoskuld motsvarande 26 procent av BNP 1995 har nu svängt till en nettoförmögenhet på 21 procent.

Offentliga sektorns primära finansiella sparande (% av BNP). Källa: IMF.

Hur skuldkvoten förändras beror inte endast på de primära överskotten utan även på storleken på den initiala skulden, räntebetalningarnas storlek och ekonomins tillväxttakt. En högre nominell BNP-tillväxt i Sverige (4,3%) än i Italien (3,3%) under tidsperioden har bidragit till den snabbare skuldsaneringen. Men den lägre initiala skulden och de lägre räntebetalningarna på denna har varit betydligt viktigare.

Jämförelsen mellan Sverige och Italien är intressant för att förstå konsekvenserna av det svenska överskottsmålet, vilket är ett kontroversiellt inslag i det svenska finanspolitiska ramverket. [Read more…]

Filed Under: Makro, Offentlig sektor

Hushållens nettoförmögenhet

2012-01-26 av 7 kommentarer

Hushållens skulder i förhållande till BNP. Källa: SCB

Hushållens skulder har ökat snabbt i förhållande till inkomsterna under det senaste dryga decenniet. I SNS Konjunkturrådsrapport konstaterar vi att det privata sparandet ändå har varit högt och att hushållens finansiella nettoförmögenhet har ökat under denna period trots den högre skuldsättningen. När vi har presenterat rapporten har det ofta frågats om inte den ökade förmögenheten beror på den snabba prisuppgången på hus och bostadsrätter.

Hushållens finansiella nettoförmögenhet i förhållande till BNP. Källa: SCB

I den finansiella förmögenheten ingår hushållens innehav av bostadsrätter, men inte villor och andra fastigheter. Det stämmer därför att prisuppgången på bostadsrätter har bidragit till den ökade finansiella nettoförmögenheten. Men den mellersta kurvan i grafen till höger visar att hushållens finansiella nettoförmögenhet har ökat, eller åtminstone inte minskat, även om vi exkluderar bostadsrätterna från förmögenheten. En stor del av hushållens ökade sparande förklaras av ökat pensionssparande. Om vi även exkluderar pensionssparandet har nettoförmögenheten fallit i förhållande till inkomsterna.

Hushållens portföljer har alltså ökat både på skuld- och tillgångssidorna. Och de tillgångsposter som har blivit större har osäkert värde och låg likviditet. Därför är det förmodligen befogat att oroas av, och noga bevaka, denna utveckling. Det är däremot knappast befogat att tala om ett alltför lågt hushållssparande.

Se även mitt tidigare inlägg kring detta.

Uppdatering 2012-02-15: Jag upptäckte att jag använt fel dataserie för nämnaren i skuldgrafen, vilket resulterade i en felaktig utveckling för skuldkvoten. Detta är nu rättat i grafen.

Filed Under: Makro

Riksbankens ansvar bör utökas

2012-01-20 av 7 kommentarer

Ett av förslagen i årets SNS Konjunkturrådsrapport är att Riksbanken bör ges ansvaret för den finansiella stabiliteten på makronivå. Vi utvecklar argumenten kring detta i rapporten men även i en artikel på SvD Brännpunkt.

Förslaget är inte nytt. Liknande lösningar håller redan på att implementeras i Storbritannien och Finland. Och i höstas presenterades argumenten bl a i Charles Goodharts och Jean-Charles Rochets utvärdering av Riksbanken. I den rapporten höll författarna dock dörren öppen även för andra lösningar, förmodligen efter att ha insett att det i vissa kretsar finns ett stort motstånd mot att ge Riksbanken detta ansvar. Detta motstånd manifesterades tydligt då finansminister Anders Borg kommenterade vår SNS-rapport igår.

På annat håll har Charles Goodhart tagit tydligare ställning. I denna rapport konstaterar han att:

Because the provision of liquidity is simultaneously a key Central Bank function and an integral component of crisis prevention, the macro-prudential authority has to come under the aegis of the central bank.

Den som är intresserad av dessa frågor bör läsa Goodharts rapport. Den utvecklar analysen bättre och mer utförligt än vad vi gjorde i SNS-rapporten.

Filed Under: Finans, Lästips, Makro

Lindbeck-medaljen till Per Strömberg

2012-01-19 av 1 kommentar

Assar Lindbeck-medaljen för 2011 går till Per Strömberg, verksam vid SIFR och Handelshögskolan i Stockholm (pressmeddelande).

Strömbergs forskning är empiriskt inriktad med fokus på finansiell ekonomi. Han har särskilt studerat kontraktsförhållanden mellan entreprenörer och deras finansiärer. I flera studier har han undersökt riskkapitalister. Bland annat har han funnit att företag som tas över av riskkapitalister inte blir mer kortsiktiga i sitt agerande, och att det i internationella data tycks finnas ett positivt samband mellan riskkapital och produktivitetsutveckling i många branscher.

Lindbeck-priset har tillkommit för att hedra Assar Lindbeck och utdelas vartannat år till en forskare under 45 år som gett ett signifikant bidrag till ekonomiskt tänkande och ekonomisk kunskap. Det förra priset delades av David Strömberg och Jakob Svensson.

Filed Under: Finans, Kuriosa

Inför ett investeringsgolv!

2012-01-18 av 14 kommentarer

Investeringar i fastigheter och infrastruktur (% av BNP). Källa: OECD.

Imorgon presenteras SNS Konjunkturrådsrapport med mig som en av författarna. Ett av våra förslag, som vi skriver om på DI Debatt idag, är att det bör införas ett golv för statens investeringsutgifter ungefär på samma sätt som det nu finns ett tak för de samlade utgifterna.

Förslaget har två utgångspunkter. För det första är de svenska investeringarna i fastigheter och infrastruktur låga i en internationell jämförelse (se figur). De låga fastighetsinvesteringarna verkar enligt andra bedömare kunna förklaras av regleringar på fastighetsmarknaden, kanske främst hyresregleringen samt en lång och osäker kommunal planeringsprocess.

Varför investeringarna i infrastruktur är låga i en internationell jämförelse är mer oklart. Det kan bero på att investeringarna i andra länder har varit omotiverat höga. Det kan bero på att data är bristfälliga så att internationella jämförelser är missvisande. Eller så kan det bero på att investeringarna faktiskt har varit omotiverat låga i Sverige, kanske framtvingat av det finanspolitiska ramverket.

Cost-benefitanalyser av stora investeringsprojekt indikerar sällan att dessa skulle vara samhällsekonomiskt lönsamma i Sverige (se t ex denna rapport från VTI). Detta talar för att investeringarna inte uppenbart är alltför låga. Men samtidigt finns det en hel del anekdotisk evidens som indikerar att infrastrukturen är eftersatt.

Vår andra utgångspunkt är det finanspolitiska ramverket. Ett viktigt syfte med ramverket är att främja långsiktighet i den ekonomiska politiken. Erfarenheterna har visat att den politiska processen annars riskerar att drivas av alltför kortsiktiga avvägningar, vilket resulterar i systematiska budgetunderskott och växande skuldsättning. Det svenska ­finanspolitiska ramverket med överskottsmål och utgiftstak motverkar dessa mekanismer. En brist i ramverket är dock att det saknas inslag för att säkerställa en långsiktig planering för de offentliga utgifternas sammansättning.

Samma mekanismer som riskerar att ge upphov till oönskat höga utgifter och låga skatteintäkter på kort sikt, riskerar även att ge upphov till alltför hög offentlig konsumtion på bekostnad av de offentliga investeringarna. Detta eftersom nyttan av offentlig konsumtion uppstår på kortare sikt – och förmodligen tydligare förknippas med de politiker som har beslutat om konsumtionen – än nyttan av långsiktiga offentliga investeringar. I den ­politiska processen är det därför risk att genomförandet av investeringsprojekt ständigt skjuts på framtiden.

För att stärka dessa drivkrafter föreslår vi att de treåriga utgiftstaken kompletteras med investeringsgolv som anger den lägsta nivån för de offentliga investeringarna under de kommande tre åren. Dessa golv skulle läggas år-för-år av regering och riksdag och alltså inte begränsa finanspolitikens långsiktiga handlingsutrymme. Om de nuvarande offentliga investeringarna anses vara tillräckliga kan regeringen välja att lägga låga investeringsgolv.

Filed Under: Makro, Offentlig sektor

Reglerna för att lösa bundna bolån måste ändras!

2012-01-03 av 39 kommentarer

För några år sedan påpekade jag i ett inlägg att reglerna för beräkning av s k ränteskillnadsersättning vid förtidsinlösen av ett bundet lån gör att det är mycket riskabelt att binda räntan om man inte är säker på att bo kvar i bostaden under hela bindningstiden. Och nyligen visade Karl Avedal på Sloped Curve att denna problematik har förvärrats påtagligt under de senaste åren. Anta att du binder ett lån på 1 miljon kronor på 10 år. Nästa dag ändras din livssituation (dödsfall, skilsmässa, …) så att du måste flytta och alltså lösa lånet. Även om räntenivån har varit helt oförändrad kommer du då att få betala runt en kvarts miljon kronor i kompensation till banken.

Att denna orimliga kompensation uppstår beror på att konsumentkreditlagen anger att kompensationen ska (eller åtminstone får) baseras på en jämförelse mellan din bundna räntan och statslåneräntan plus en procentenhet. Tidigare har räntan ofta bundits på nivåer nära statslåneräntan plus en procentenhet. Under de senaste åren har dock skillnaden mellan bolåneräntor och statslåneräntor stigit dramatiskt. En bättre beräkningsmetod skulle t ex kunna ersätta den enprocentiga marginalen med skillnaden mellan bolåneräntan och statsskuldsräntan den dag då lånet bands.

Det lät därför lovande när Dagens Nyheter (29/12) inför det nya året rapporterade att ”Nya låneregler ska göra förtidsinlösen rättvisare”. En närmare granskning avslöjar dock att Finansinspektionen endast har förtydligat vilka statsobligationer som ska användas för att få fram stasskuldsräntan. Påslaget med en procentenhet verkar ligga kvar.

En liten ljusglimt är dock att de nuvarande reglerna kan tänkas strida mot ett kommande EU-direktiv. I Finansinspektionens besluts-PM (s 15) står nämligen att medlemsstaterna enligt EU-kommissionens förslag får föreskriva att kreditgivaren ska ha rätt till skälig och objektivt motiverad ersättning för eventuella direkta kostnader för förtidsbetalningen av krediten. Ett fast påslag på en procentenhet i beräkningsformeln kan knappast ses som förenligt varken med kravet på skälig ersättning eller med kravet att ersättningen ska utgå för bankens direkta kostnader. Jag efterlyser därför betydligt mer omfattande reformer av detta regelverk.

Filed Under: Finans, Makro
«Föregående sida
Nästa sida»