För oss med personliga kopplingar till Grekland är mycket av vad finansjournalisten Michael Lewis skriver i en mastodontartikel i Vanity Fair om den grekiska krisen väl känt: korruption och skattefusk är utbrett, den statliga sektorn är överbefolkad av överbetalda personer som inte arbetar och så vidare. Lewis fascinerande artikel gör det klart varför min grekiska kusin och jag aldrig riktigt kunnat förstå varandra när vi pratat om statens roll i samhället. Efter avslutad läsning är man effektivt vaccinerad mot påståenden om att Greklands problem är orsakade av finansmarknadens spekulanter eller — för den delen — av euron. Och liksom Mats Persson och Lars Calmfors blir man onekligen skeptisk till idén att skattebetalare i andra länder ska hjälpa länder som Grekland att betala sina skulder.
Lika intressant (och lika lång) är Lewis artikel om Irland i samma tidskrift. Förutom att den ger skrämmande inblickar i hur vanskötta de irländska bankerna var, så fångar artikeln dramatiken kring det ödesdigra beslutet att garantera dessa bankers lån; ett fåtal personer fattade på oklara grunder ett beslut som upp över öronen skuldsatte hela den irländska befolkningen under mycket lång tid framöver. För alla dem (inklusive undertecknad) som tror att många av problemen i den finansiella sektorn beror på att kreditgivare och företagsledningar är skyddade från personliga förluster är det ögonöppnande att läsa om de irländska bankirernas öden. Många av dem skuldsatte sig personligen tungt för att ända till slutet köpa på sig nu värdelösa aktier i sina banker. Ett inte oväsentligt antal har nu tagit livet av sig.
Båda artiklarna visar med all önskvärd tydlighet faran med att betrakta — och behandla — vad som i grunden är solvenskriser som likviditetskriser.
Senaste kommentarer