Helgläsning om Grekland och Irland

För oss med personliga kopplingar till Grekland är mycket av vad finansjournalisten Michael Lewis skriver i en mastodontartikel i Vanity Fair om den grekiska krisen väl känt: korruption och skattefusk är utbrett, den statliga sektorn är överbefolkad av överbetalda personer som inte arbetar och så vidare. Lewis fascinerande artikel gör det klart varför min grekiska kusin och jag aldrig riktigt kunnat förstå varandra när vi pratat om statens roll i samhället. Efter avslutad läsning är man effektivt vaccinerad mot påståenden om att Greklands problem är orsakade av finansmarknadens spekulanter eller — för den delen — av euron. Och liksom Mats Persson och Lars Calmfors blir man onekligen skeptisk till idén att skattebetalare i andra länder ska hjälpa länder som Grekland att betala sina skulder.

Lika intressant (och lika lång) är Lewis artikel om Irland i samma tidskrift. Förutom att den ger skrämmande inblickar i hur vanskötta de irländska bankerna var, så fångar artikeln dramatiken kring det ödesdigra beslutet att garantera dessa bankers lån; ett fåtal personer fattade på oklara grunder ett beslut som upp över öronen skuldsatte hela den irländska befolkningen under mycket lång tid framöver. För alla dem (inklusive undertecknad) som tror att många av problemen i den finansiella sektorn beror på att kreditgivare och företagsledningar är skyddade från personliga förluster är det ögonöppnande att läsa om de irländska bankirernas öden. Många av dem skuldsatte sig personligen tungt för att ända till slutet köpa på sig nu värdelösa aktier i sina banker. Ett inte oväsentligt antal har nu tagit livet av sig.

Båda artiklarna visar med all önskvärd tydlighet faran med att betrakta — och behandla — vad som i grunden är solvenskriser som likviditetskriser.

Jobba mer eller jobba sent

Att sänkta marginalskatter på arbete borde leda till ett ökat arbetsutbud är en teoretisk självklarhet för oss nationalekonomer, åtminstone så länge som det totala skattetrycket inte sänks. Det finns även en uppsjö empirisk evidens för att vi verkligen jobbar mer när marginalskatterna sjunker (Lennart Floods mikrosimuleringar bygger exempelvis på vedertagna skattningar av dessa effekter). Det finns bara ett problem: man använder ofta arbetsinkomster för att mäta förändringar i arbetsutbud, bland annat då det finns dåligt med statistik över faktisk arbetstid.

Som jag diskuterat är detta inte oproblematiskt eftersom sänkta marginalskatter inte bara ökar incitamenten att arbeta mer utan även att se till att man får (bra) betalt för sin arbetsinsats. En utvärdering av ett franskt försök med avskaffade inkomstskatter för övertidsarbete visar att det kan finnas visst fog för dessa spekulationer. Medan den inrapporterade övertiden ökade som svar på skattesänkningen så verkar det totala antalet arbetade timmar inte ha ökat. Särskilt stor verkar övertidseffekten ha varit bland högkvalificerade anställda som troligen har stor frihet att rapportera sin inkomster som de vill.

Det franska experimentet är speciellt eftersom det skiljer mellan olika typer av arbetsinkomster på ett sätt som maximerar incitamenten för denna typ av manipulation men liknande effekter finns i alla system; exempelvis minskar incitamenten att på olika sätt undanhålla inkomster från beskattning när skatterna sjunker. Samtidigt finns svårmätbara konsekvenser som verkar i motsatt riktning, som att folk slutar maska på jobbet. Att empiriskt uppskatta dessa olika effekter är ytterst angeläget för vår förståelse av hur skatterna påverkar samhällsekonomin. Att göra det bra kräver emellertid en hel del kreativitet från forskarnas sida.

Rapport om betygsinflation

En rapport om hur konkurrensen påverkat betygssättningen i de svenska skolorna som jag skrivit åt Konkurrensverket släpptes igår. I korthet finner jag att den ökade konkurrensen haft en måttlig påverkan på betygsinflationen i grundskolan. Huvudförklaringen måste dock sökas på annat håll och då är betygens bristande förankring i objektiva kunskapsmätningar en trolig kandidat. Vidare konsterar jag – precis som Skolverket gjort tidigare – att det inte finns några systematiska skillnader i hur fristående och kommunala skolor sätter betyg.

Det måste betonas att jag på grund av bristande datatillgång på gymnasienivå främst undersöker betygssättingen i grundskolan. Troligen är dock problemen betydligt allvarligare på gymnasiet då i) gymnasiebetyg är viktigare än grundskolebetyg för eleven, ii) den faktiska graden av konkurrens är betydligt högre på gymnasiet och iii) på grund av kursbetygssystemet så är gymnasiebetygen sämre förankrade i objektiva kunskapsmätningar än grundskolebetygen.

Kortsiktigt av Borg om konkursregler

Det är alltid svårt att försöka sammanfatta en allmän stämning bland nationalekonomer men ibland kan det behövas. Vid AEA-mötet i Denver såg många med oro på att de systemproblem som ledde fram till finanskrisen om något förvärrats: de finansinstitut som var för stora för att gå omkull är idag ännu större, de tidigare implicita garantier som gjorde det billigt för bankerna att skuldsätta sig är nu snarast explicita och inget tyder på att finanssektorns inflytande på politiker och reglerande myndigheter har minskat.

Flertalet forskare betonade behovet av en mekanism för tidigt statligt övertagande av stora finansiella institutioner på obestånd (exempelvis var Luigi  Zingales mycket aktiv på konferensen). Ett sådant övertagande kan se till att bankernas förluster bärs av aktieägare och kreditgivare, inte av skattebetalarna. Det är vidare önskvärt med en betydande grad av automatik i ett sådant förfarande då det under tider av snabb kreditexpansion är svårt för myndigheterna att dra i bromsen.

Genom att införa en viss grad av automatik i processen — helst baserat på signaler som de reglerande myndigheterna inte själva kan påverka — kan myndigheterna tvingas till handling. Detta var också huvuddragen i de förslag som Helena Svaleryd och jag diskuterade i ett bokkapitel för något år sedan (tyvärr ingen gratisversion).

Aktieägare och företagsledning i banker som håller på att hamna på obestånd har incitament att ta allt större risker och riskerar därmed att spela bort de tillgångar som finns kvar. En sådan värdeförstörende process kan gå snabbt varför möjligheten för ett tidigt ingripande är värdefull. Förutom att minska risken för riktigt stora förluster så kommer ett sådant förfarande att skydda skattebetalarna från bankernas förluster.

Ännu viktigare är emellertid att konkursförfarandet gör att bankernas kreditgivare kan drabbas av förluster vilket i sin tur gör att bankernas risktagande kommer att prissättas på ett rimligare sätt. Detta kommer att förbättra kapitalallokeringen i ekonomin, inte minst genom att minska den konkurrensfördel som systemviktiga finansiella institutioner har på grund av explicita och implicita statliga garantier.

I ljuset av denna diskussion är det svårbegripligt att finansminster Borg inte vill ha ett dylikt konkursförfarande och att han motiverar sitt motstånd med sin omsorg om skattebetalarna. Borg verkar anse att dagens system ger Finansdepartementet och dess myndigheter möjligheten att ingripa på ett ännu tidigare skede än vad ett konkursförfarande skulle medge.

Argumentet har viss bäring men det saknar både ödmjukhet och långsiktighet. Borg må vara övertygad om sin egen kapacitet att ta över banker i rättan tid men om fem år kanske finansministern är en svag kompromisskandidat i en skakig regering. Dessutom befinner vi oss just nu i en tid när misstron mot finanssektorn är stor men historien lär oss att detta kan ändras snabbt. Genom att förlita sig på diskretion är risken stor att marknaderna inte tar hotet om övertagande på allvar vilket i sin tur gör att risktagandet inte kommer att prissättas korrekt.

Ett konkursförfarande är ingen universallösning för alla problem i den finansiella sektorn (Martin diskuterade betydligt radikalare förslag häromveckan) men det skulle hantera några av de marknadsmisslyckanden som ledde fram till krisen. Genom att göra förfarandet delvis automatiskt kan det dessutom hantera några av politikmisslyckandena. Det är därför svårt att förstå Borgs motstånd mot denna idé och det är inte utan att man anar ett visst övermod på Finansdepartementet.

Lästips: Om svensk utbildningsforskning

I det senaste numret av Skolvärlden finns en intressant granskning av svensk utbildningsforskning. Den visar bland annat att ytterst få svenska avhandlingar i området behandlar effekterna av pedagogiska arbetssätt; något som rimligen borde vara helt centralt. Vidare skrivs det mesta på svenska och väldigt få forskare publicerar sig internationellt.

Det är därför kanske inte underligt att pedagogiska metoder som i bred skala införts i svensk skola enligt forskningen kan vara rent destruktiva (ex individualiserad undervising och mentorskap) medan dokumenterat verksamma åtgärder ignorerats (ex systematiska utvärderinger av enskilda lärares arbetssätt).

Så kan vi naturligtvis inte ha det, varför det är utmärkt att regeringen planerar en utvärderingsfunktion inom utbildningsområdet. Frågan är bara vem som ska sköta denna utvärdering?

Jantelag, kinesiska mammor och anti-pluggkultur

Under helgen kunde man med skräckblandad fascination läsa om den järnhårda drilling i matte, språk, kaligrafi och fiolspel som många kinesiska mammor utsätter sina barn för. Någon tid för lek, spel och tv-tittande finns det inte. Inte heller gör artikelförfattarens skamlöst självgoda attityd saken bättre; det är alltså det här våra barn ska konkurrera med framöver.

Även om invändningarna mot dessa uppfostringsmetoder är uppenbara så är problemet att barn som drillas på detta sätt tenderar att prestera bra i skolan. De som lyckas i skolan brukar ges tillträde till de mest attraktiva utbildningarna och vilken förälder vill förneka sina barn möjligheten att komma in på dessa? Plötsligt blir man lite mer förstående inför den anti-pluggnorm som lär finnas bland pojkar, även om den dömdes ut av Delegationen för jämställdhet i skolan häromdagen.

Den som bryter mot anti-pluggnormen straffas, exempelvis genom mobbning och utfrysning, vilket begränsar konkurrensen till snävt avgränsade områden. Alla får därmed mer tid över för skoj och lek utan att den inbördes rangordningen behöver rubbas. Svagheten i strategin är att den inte kan hantera konkurrens utifrån — oavsett om denna kommer från flickor eller hårt drillade kineser.

Anti-pluggnormen har klara likheter med den bespottade Jantelagen. Genom hårda sociala restriktioner på prestation och ansträngning kan denna lag hantera det koordinationsproblem som gör att alla annars tenderar att jobba för hårt. För så är det; i sammanhang där man konkurrerar om givna positioner utgör den enes ansträngning en negativ externalitet för alla andra. Som alla vet är det rätta sättet att hantera en externalitet att beskatta den.

Resonemanget kan även förklara varför amerikaner har så kort semester jämfört med européer. Ett argument som förts fram är att det är roligare att vara ledig om nära och kära också är lediga. Gemensam ledighet kräver dock koordination vilket de europeiska fackföreningarna kunnat tillhandahålla via kollektivavtal och lobbying. Inte orimligt, men en i mina ögon troligare förklaring är att man genom att begränsa arbetstiden försöker hantera samma konkurrensproblematik som pojkarnas anti-pluggkultur. Och på motsvarande sätt kan modellen ha svårt att hantera konkurrens utifrån.

Är utveckingen att begråta? Nja, även om Jantelag och anti-pluggnorm kan hantera vissa externalitetsproblem så kan de kan vara nog så förtyckande. Dessutom är antalet attraktiva positioner i samhället inte givna. Sedan får man hoppas att det ekonomiska framåtskridandet får de kinesiska mammorna att lugna ner sig lite. Men den förhoppningen kanske är from.

Tack till Kristina S för inspiration

The only way is up!

Under nyspråkrubriken Riktiga betyg är bättre än höga betyg presenterar regeringen sin nya betygsutredning. Förslaget innebär att alla betyg ska kunna omprövas om eleven är missnöjd. Vid överklagan kan dock betygen bara höjas så vi kan nog räkna med att betygsinflationen får sig en rejäl skjuts framöver. För att göra överklagan möjlig så förtydligas i utredningen kraven på dokumentation av elevernas betygsunderlag, vilket gör att än mer tid än idag kommer att läggas på tröstlös administration.

Nog är det bra med en rättvis bedömning men förslaget riskerar att leda till höjda betyg för den som ropar högst och inte för den som kan mest. Förslaget demonstrerar dessutom tydligt att regeringen inte litar på att den tillika ogenomtänkta lärarlegitimationen kommer att stärka lärarkårens professionalism.

Bedömning i all ära men skolans huvuduppgift är att förmedla kunskap och denna underlättas inte av att undervisningen får en än mer underordnad roll än idag. I papperskorgen med denna utredning och låt istället skolorna lägga sin energi på att lära eleverna något.

Uppdatering: Läser att Jan Björklund avvisar utredningens förslag.

AEA 3: Finanskrisen och ojämlikhet

Det bästa med AEAs årliga möten är de paneldiskussioner som står som spön i backen. Liksom de senaste åren dominerades programmet i år av diskussioner om finanskrisen. Ett intressant samtal om kopplingen mellan ekonomisk ojämlikhet och krisen ägde rum mellan Raghuram Rajan och Daron Acemoglu.

I sin bok Fault lines driver Rajan tesen att finanskrisen i grunden orsakades av den politiska responsen på ökad ojämlikhet, framförallt i USA. Den ökade ekonomiska polariseringen — enligt Rajan främst orsakad av teknologisk förändring och brister i utbildningssystemet — fick det politiska systemet att tillåta och även elda på en snabb kreditexpansion till låg- och medelinkomsttagare.

Även om detta låter plausibelt och i stora drag stämmer med händelsekedjan så är Acemoglu inte övertygad (hans presentation finns här). I stället hävdar han att avregleringen av de finansiella marknaderna var den grundläggande orsaken till att just de riktigt höga toppinkomsterna drog iväg. Avregleringarna i sin tur var orsakade av finanssektorns lobbyarbete vilket sedan tilltagit i takt med att den finansiella sektorn blivit allt rikare (jag har tidigare skrivit om inkomstutecklingen i finanssektorn).

Förklaringarna är i viss grad överlappande men det finns intressanta skillnader. Medan Rajan hävdar att den finansiella avregleringen var det politiska systemets måhända missriktade sätt att ta hänsyn till de lägre inkomstskiktens behov så säger Acemoglu att den politiska omsorgen redan från början gällde höginkomsttagarna. Som belägg för detta lyfter han fram studier som visar att höginkomsttagarnas önskemål får betydligt större politiskt genomslag än låginkomstagarnas.

Att finansektorns expansion gynnat de översta inkomstskikten verkar troligt och är även något som syns när man gör länderjämförelser. Det förefaller också troligt att en allt rikare finansindustri fått ett allt större politiskt inflytande. Svagheten med Acemoglus förklaring ligger därför främst i varför finansmarknaderna avreglerades till att börja med. Finanssektorn var trots allt inte särskilt rik innan avregleringen och forskningen tyder på att de tidiga bankavregleringarna i USA hade positiva effekter för breda grupper.

Den allmänna stämningen på AEA var en av stor oro och frustration inför framtiden, inte minst då den politiska processen förefaller kapad av finansindustrin (se Simon Johnsons artikel kring detta). Att de finansiella intressena är enormt inflytelserika idag innebär dock inte att de alltid varit det. Så även om Rajan inte har rätt i allt sätter jag en liten slant på att den finansiella utvecklingen de senaste 30 åren inte enbart varit det politiska systemets sätt att vårda toppinkomsttagarnas intressen.

AEA 2: En plog kräver sin man

Somliga har förmågan att återkommande leverera forskning som man blir lite avundsjuk på. Studier av typen ”vad smart, vad självklart, varför har inte jag kommit på det själv?”. Nathan Nunn vid Harvard är en sådan forskare och han hade nya alster att presentera på AEA i Denver. I dessa kopplar han det historiska användandet av plogen i jordbruket till dagens könsrolls- och fertilitetsmönster.

Tanken är enkel; i en del regioner plöjdes jorden medan man i andra områden förlitade sig på svedjebruk och hackor. Eftersom plogen kräver muskelstyrka för att manövereras så uppstod i plogsamhällen en tydlig arbetsdelning där kvinnorna fick ansvaret för hemmet medan männen arbetade på åkern. Med hjälp av detaljerad data över historiska jordbruksmetoder så visar Nunn och medförfattare att dessa påverkar både kvinnors arbetskraftsdeltagande och attityderna till att kvinnor ska yrkesarbeta än idag.

Dessutom verkar barnafödandet vara lägre i samhällen där plogen användes. Eftersom plogen gör att kvinnorna stannar hemma snarare än arbetar på fälten så kan detta resultat verka motsägelsefullt. Nunn visar dock på värdet av att ha ett flexibelt teoretiskt sinne och argumenterar att barn liksom kvinnor inte var lika användbara i ett jordbruk som förlitade sig på plogen; inte minst gör plogen att man inte behöver rensa ogräs för hand. Eftersom barnen inte är så användbara så skaffar man färre av dem.

För att verkligen driva hem sin poäng så visar Nunn att dessa mönster även gäller bland andra generationens invandrare i USA. Kvinnor som har sitt ursprung i länder som historiskt använde plogen förvärvsarbetar i lägre utsträckning och föder färre barn än kvinnor med sitt ursprung i länder som nyttjade andra jordbruksmetoder. Dessutom står sig resultaten när författarna tar hänsyn till en mängd andra faktorer som skulle kunna förklara
sambandet.

Hur fascinerande detta än är så blir man lite besvärad av att alla resultat verkar möjliga att rationalisera inom ramen för Nunns väldigt vaga teori. Men kanske denna typ av forskning mer än något annat ska ses som en form av perspektivgivande humaniora än som vetenskap? Givet hur vanliga forskare av Nunns typ börjar bli så kan man fråga sig om de humanistiska ämnena trots allt kanske inte är så svältfödda nuförtiden. Det är bara det att forskarna lärt sig lite statistik och migrerat till de nationalekonomiska institutionerna.

AEA 1: Publiceringsbias, gener och signifikansnivåer

Vägen över till nationalekonomins Cannesfestival, American Economic Associations möte i Denver, ägnade jag åt att läsa en artikel i the New Yorker. Den beskriver hur empiriska fynd som verkar helt stabila verkar försvinna när andra forskare försöker replikera dem. Forskningsfusk, kanske någon påstår men i det exempel som lyfts fram i artikeln är det originalfyndens upphovsman som själv råkat ut för problemen; varje gång han upprepat sina experiment har effekterna blivit mindre och mindre.

Hur märkligt detta än kan verka så har samma mönster uppmärksammats inom en mängd olika forskningsfält. Som the New Yorker skriver orsakas detta av en samverkan mellan ett par olika faktorer. I grunden beror problemet på att en del samband av statistisk nödvändighet kommer att se starka ut trots att de egentligen bara är orsakade av slumpen. Ju fler studier som genomförs, desto fler skensamband kommer att upptäckas.

Eftersom sådana skensamband kan vara mycket uppseedeväckande – de är ju trots allt orsakade av slumpen – finns möjligheten att de publiceras i prestigefyllda tidskrifter. Samma tidskrifter skulle däremot aldrig publicerat ett experiment som visade att samma samband inte verkar finnas; Science hade knappast varit en välciterad tidskrift om den vecka ut och vecka in berättade för läsarna hur världen inte fungerar.

Förutom tidskifternas publiceringsbias – tendensen att bara publicera signifikanta samband – så finns även dess lillasyster; forskarnas egna bias att bara rapportera experiment som lett någonstans. Att rapportera alla de misslyckade experiment som ligger bakom varje forskningsgenombrott vore inte bara tröstlöst, det skulle även innebära att man vore tvungen att justera de statistiska signifikanstesten — vilket minskar sannolikheten att ens fynd är signifikanta.

Dessa är inga nya insikter men en intressant presentation av Dan Benjamin om hur den genetiska forskningen kan påverka den nationalekonomiska visade att problemen kan förväntas bli större framöver. Det finns en enorm mängd möjliga samband mellan gener, miljö och olika utfall; antalet testbara hypoteser är troligen större än antalet människor som någonsin levt. När denna typ av forskning blir allt billigare kommer också antalet skensamband att öka dramatiskt.

Generöst nog berättade Benjamin frikostigt om sina egna misslyckanden. Teoretiskt förväntade samband mellan gener och utfall som varit kraftigt signifikanta i ett första urval av tusentals individer hade varit omöjliga att replikera när fler vågor av data blivit tillgängliga. I andra fall hade de initiala resultaten överlevt flera replikeringsförsök bara för att senare gå upp i rök.

Oavsett vad man tycker om just denna typ av forskning – Benjamin tror den har en framtid – så finns det anledning att fundera över hur vi testar statistisk signifikans, hur vi rapporterar empiriska resultat och vilket värde som tillskrivs replikationsstudier. Förändringar i normerna kring detta måste dock ske på institutionell nivå eftersom ingen enskild forskare har incitament att ställa högre krav på sin egen forskning än vad forskarsamhället kräver. I väntan på dessa förändringar kommer vi att fortsätta publicera fynd som övertygande visar hur världen fungerar. Och i morgon kommer vi att ha ändrat oss.