Samtidigt som debatten om könskvotering till bolagsstyrelser blomstrar funderas det i de akademiska kretsarna på varför kvinnor inte, i samma utsträckning som män, kommer ifråga för prestigefyllda poster. Hypoteserna är naturligtvis många. Under min tid som förtroendevald kommunpolitiker slogs jag dock ofta av en sak: att kvinnorna i mötesrummet visserligen inte var lika tysta som Paulus i första korinthierbrevet kanske hade önskat men att de väntade betydligt längre än män med att yttra sig. Jag fick intrycket att kvinnor behövde känna sig mer säkra på sin sak innan de öpnnade munnen.
Den här observationen fick jag nyligen bekräftad av en studie av Katie Baldiga Coffman på Ohio State University. I studien ”Gender Differences in Willingess to Guess” beskriver hon ett laboratorieexperiment där deltagarna fick svara på multiple-choice frågor. Totalt fanns20 frågor och i första delen av experimentet svarade deltagarna på frågorna men hade tillåtelse att låta bli att svara om de ville. I andra delen av experimentet återkom samma frågor men nu var deltagarna tvugna att svara på varje fråga. På så sätt kan Baldiga Coffman undersöka om kvinnor gissar mindre ofta än män (dvs låter bli att svara alls oftare än män) samtidigt som hon kontrollerar för hur många av frågorna deltagarna faktiskt kunde.
Det visar sig i studien att kvinnor mycket riktigt gissar mindre ofta än män, trots att de har samma kunskaper. Baldiga Coffman visar desutom att resultatet inte kan förklaras av att kvinnorna är mer risk-aversa eller mer osäkra på sina svar. Givet en viss kunskaps- och osäkerhetsnivå har kvinnor helt enkelt mindre lust att gissa när de befinner sig i en testsituation.
Är detta då bra eller dåligt? För att återgå till mina erfarenheter som politiker: jag tyckte personligen att det var skönt att (de redan mycket långa) mötena blev lite kortare än vad de hade varit om kvinnorna hade pladdrat lika mycket som männen. Men samtidigt uppfattade jag att det var till kvinnornas nackdel att de väntade så länge och ville känna sig så säkra innan de uttalade sig. De tog därigenom mindre plats, syntes mindre och kom därför inte lika ofta på tal för ledande positioner.
Baldiga Coffman visar ett liknande resultat. Trots att felaktiga svar ledde till ett litet poängavdrag i hennes experiment så tjänade de som gissade oftare mer pengar (deltagarna fick betalt per korrekt svar). Således: gissa oftare kvinnor!
Ekonomistas 
Personligen kan jag känna att det kanske är män som borde gissa mindre istället. Jag har betydligt större respekt för personer som oftast säger korrekta och genomtänkta saker än personer som bara tänker högt och bufflar sig igenom diskussioner. Rätt > Högt.
Ja i vårt samhälle så handlar det mesta om att låtsas som att man vet vad man snackar om. Det kommer man ganska långt på tyvärr..
Sen kan det än en gång vara värt att påpeka att alla kvinnor inte är likadana och att alla män inte är likadana. Du har inte nämnt något om hur stora skillnaderna är mellan könen men jag förmodar att det i vanlig ordning är så att det skiljer mer inom grupperna än mellan grupperna.
Jag är också nyfiken på om standardavvikelsen skiljer sig åt mellan könen. Liten skillnad i medelvärde men stor skillnad i standardavvikelse ger ju stora skillnader i svansen, och “styrelseposter i företag” är förstås klart mer relaterat till hur det ser ut i svansen, inte i medel.
Hur gick de tillväga för att eliminera risk-aversion som faktor? Den är inte direkt odokumenterad inom t.ex. finansiellt risktagande.
Har samma erfarenhet från lokalpoltiskt engagemang; (de äldre) männen hade mycket mindre respekt för de övriga mötesdeltagarnas tid
Vad roligt att du skriver äldre. det antyder att utvecklingen går framåt, något som också är min erfarenhet.
I högre positioner handlar det ofta om att våga ta beslut med otillräckliga data. Med erfarenhet svarar man förvånansvärt ofta rätt, kallas ibland magkänsla. Alternativet i ledande ställning att inte svara alls är normalt inte lyckat i längden, även om det i det korta perspektivet kan vara det.
Det kan ju också skapa olika förväntningar på hur det man säger skall tas emot. Kanske kvinnor då respekterar det män säger mer än männen själva förväntat sig vilket förlänger spekulativa diskussioner, och kanske män respekterar kvinnors inpass mindre, inte för att de är kvinnor utan för att de dömer efter sig själva “det där var väl mest en gissning”.
I både texten och i kommentarerna tycks man ta för givet att gissandet är något dåligt som tar upp andras tid och är till gagn för de som skriker högst osv.
Men i praktiken är det ju ofta så i arbetslivet och andra situationer att man tvingas ta beslut på ofullständiga beslutsunderlag och då kan givetvis gissandet kopplat till diskussioner om rimligheten i hypoteserna mycket väl vara såväl meningsfulla som nödvändiga för att kunna ta ett beslut på de grunder man har?
Att inte svara över huvud taget eller säga att man vill invänta bättre beslutsunderlag är måhända acceptabelt i kommunpolitiken – men ofta inte i näringslivet.