Nationalstatens makt och möjlighet att beskatta: Vad säger forskningen?

Bland statens centrala funktioner återfinns makten att beskatta medborgarna. Skatteintäkterna finansierar den offentliga sektorns verksamhet och utgör även en central del omfördelningspolitiken. Men trots att staten äger juridisk makt att beskatta sätter en mängd ekonomiska och samhälleliga fenomen gränser för statens möjlighet att beskatta. En ny rapport, Makten över skatten – optimal beskattning med ett globalt perspektiv, skriven av nationalekonomen vid Uppsala universitet, Spencer Bastani, beskriver den senaste skatteforskningen och dess utsagor gällande nationalstatens makt och möjlighet att beskatta.

Dagens ekonomiska skatteforskning utgår i hög grad från tankar skapade under 1970- och 80-talen av bl a ekonomipristagarna James Mirlees och Peter Diamond. Forskningsfältet kallas “optimal beskattning” och har länge dominerats av teoretiskt inriktade undersökningar av hur en given mängd skatteintäkter (givet en viss teoretisk fördelningsprofil) kan samlas in på ett så smidigt och friktionsfritt sätt som möjligt.

En av de centrala (och förvisso välkända alltsedan Ramseys forskning på 1920-talet) lärdomarna är att rörliga skattebaser ska beskattas mindre, medan orörliga skattebaser ska beskattas mer. Detta resultat har i hög grad präglat vår syn på beskattningen av såväl aktiehandel (rörlig, obeskattad) som de klassiska tre f:en “fastigheter, föda och fattigt folk” (orörliga, beskattade). Vidare ska marginalskatten vara relativt hög vid låga inkomster så att skattenivån inte blir alltför låg för den stora gruppen medelinkomsttagare medan marginalskatten vara låg för inkomster som tjänas av många eftersom detta håller nere skatternas störningseffekter. Enligt den traditionella modellen är den optimala kapitalskattesatsen noll procent eftersom dagens kapital är frukten av insparat kapital vilket kommer att användas produktivt i framtiden, och sådant vill man ju befrämja snarare än beskatta. Dessa teoretiskt “perfekta”, eller optimala, skatter kanske inte alltid kan införas i verkligheten men antyder icke desto mindre vad forskningen anser om skattesystemets utformning.

Bastanis rapport beskriver hur nyare skatteforskning emellertid nyanserar flera av dessa traditionella resultat, delvis till följd av ambitiösa empiriska undersökningar baserade på mikrodata och policyreformer, delvis i form av nya teorier. Exempelvis finns studier som visar att ökad internationell skattekonkurrens kan ge upphov till effektiviseringar inom offentlig sektor, vilket uppstår när politiker prioriterar investeringar i produktiva kollektiva nyttigheter för attrahera välutbildade att stanna i landet eller rentav att locka dessa grupper från andra länder. Fransmännen Thomas Piketty och Emmanuel Saez har även visat hur det klassiska nollskatteresultatet gällande kapitalinkomster inte är giltigt ifall dessa inkomster inte härrör från sparande utan från exempelvis arv och gåvor.

Fortfarande återstår dock en hel del arbete för skatteforskare. Exempelvis saknar vi en djupare förståelse för exakt hur känsliga höginkomsttagarna och företagen är för höga skatter: hur viktiga är fungerande samhällsinstitutioner och välutbildad arbetskraft som motvikt till hög beskattning? Vidare är fördelningsperspektivet gravt eftersatt inom skatteforskningen. Skatteprofilen relateras till en teoretisk välfärdsfördelning, t ex utilitaristisk (där summan av allas välfärd ska maximeras) eller rawlsiansk (där den fattigaste individens välfärd ska maximeras), men utöver det faktum att den utilitaristiska profilen egentligen inte alls handlar om välfärdens fördelning (utan enbart dess totalsumma) finns föga av fördelningsforskningens resultat inlemmade. Vi vet dessutom väldigt lite om kapitalbeskattningen i bred bemärkelse påverkar fördelningen, där inte enbart utdelningar och husförsäljningsvinster beaktas utan även ägande i olika former av bolag, stora som små.

Rapporten avslutas intressant nog med en rad ganska specifika policyrekommendationer. Politikens makt och möjligheter beskrivs generellt sett som ganska stora. Bolagsvinster, kapitalinkomster och höga löner kommer att kunna beskattas och beskattas relativt högt även i en alltmer globaliserad värld.

Comments

  1. Väl så viktig som den teoretiskt optimala beskattningen är väl frågan om hur skattesystemet ska utformas för att medborgarnas acceptans ska bli så stor som möjligt och vilka möjligheter politikerna har att påverka medborgarnas preferenser till att acceptera en hög skattenivå.

    Min uppfattning är, att en jämnare inkomstfördelning är positiv, även för dem med höga inkomster. Detta eftersom det sociala spänningarna blir mindre i ett mer jämlikt samhälle. Vidare anser jag att i ett industrialiserat samhälle med hög ekonomisk standard är marginalnyttan av kollektiva nyttigheter (bra vägar, bra utbildning, bra sjukvård) större än marginalnyttan av individuella nyttigheter (flottare bilar, större teveapparater, längre solsemestrar). Jag tror också, att en ganska stor andel av befolkningen delar denna uppfattning.

    • Kalle says:

      Vad händer när alla har det ungefär lika bra? Var är de individuella drivkrafterna då? Tittar man på psykologin så var det ett av områdena som Sovjet inte riktigt lyckades med. I grunden var de två, att skapa en ekonomi som fungerade, de ifrågasatte mycket men löste inga verkliga problem och så att deras egna psykologiska forskning visade sig inte stämma med deras förutfattade meningar om hur människan borde fungera.

      Det troligaste är att upp till vissa absoluta nivåer är jämlikhet bra, men efter det så blir det som Reuters undersökning om engagemang som kom här om dagen. Europa är inte speciellt engagerade i sina arbete. Sverige låg lite över medel och skulle tro att även Norge gör så. Möjlighet till utveckling och självförverkligande skapas sällan av kollektiv, det skapas av individerna själva.

      • Per S says:

        Sovjet var långt mer ojämlikt än de flesta västeuropeiska länder.

      • Som denna lilla snutt med Reagan som berättar sovjetiska skämt visar så producerade Sovjet å ena sidan ekonomiskt elände. Å den andra fanns det en humor som vi nu förlorat. Hur skulle en utilitarist beräkna de resulterande respektive nyttofunktionerna?

  2. Fem saker som jag tycker är värda att påpeka:

    1) Vad vi vet, och vad Bentham också insåg, är att man inte kan skapa den nyttofunktion som utilitarismen förutsätter, och som rawlsianer också fantiserar kring. Så annat än i vaga, handviftande termer är ”samhällsnytta” eller ”maximal lycka” något som vi inte kan sträva efter. Det är därför liberaler såg ”the pursuit of happiess” av individer som det som skulle ge störst samhällsnytta. Hur denna samhällsnytta ser ut blir det upp till individerna att bestämma.

    2) Ingen har någonsing motsagt mig på detta forum, men det är värt att påpeka igen: omfördelningen mellan fattiga och rika i det svenska systemet var runt 1990 kring 2,5% av BNP. De 40% fattigaste fick då sin andel av BNP ökad från 19,9 till 22,4 procent (Tanzi & Schuknekt, Public Spending in the 20th Century, finns nu som pdf på nätet). Det har säkert inte ändrats nu. Så man kan sänka skattetrycket med 30-35 procentenheter utan att minska graden av omfördelning.

    3) Rika och fattiga är i stort sett statistiska kategorier, inte människor av kött och blod. Människor vandrar mellan dessa kategorier under sina liv.

    4) Vad ska staten göra bättre än individer kan med dessa pengar som den så effektivt som möjligt ska plocka av medborgarna? Bortsett från de regala funktionerna klarar staten i stort sett av ingenting bättre än medborgarna själva. I Sverige har vi bostadspolitik och därför bostadsbrist. I Venezuela har de toapapperspolitik och därför brist på dasspapper.

    5) Det svenska skattetrycket ökade exponentiellt med ca 4% per år mellan 1900 och 1977 tills det nådde kring 50% av BNP. Sedan tog det stopp. Inte för att staten slutade hitta på saker att göra, men därför att Sveriges ekonomi gick i väggen. Hade Sverige varit det enda landet i världen hade skattetrycket säkert nått 80-90 procent av BNP. Med medborgarnas goda vilja. För det finns alltid ”svaga grupper” att stötta och mytiska ”rika” som man kan ta av.

    • hannesmalmberg says:

      3) Det är en viktig fråga om välfärdsstaten hjälper fattiga. Däremot vet jag inte om din siffra är den mest accepterade. I Sverige faller ginikoefficienten mer än 20%-enheter på grund av skatter och transfereringar (http://dcpis.upf.edu/~gosta-esping-andersen/materials/welfare_state.pdf). Nu är det såklart problematiskt att mäta så, eftersom progressiv beskattning och variabla inkomster skapar ett sådant utfall mekaniskt. Det är bättre att räkna över livscykeln. Men Andreas Bergh har skrivit en artikeln där han visar att detta gör att den svenska omfördelningen blir än starkare. http://www.nek.lu.se/NEKABE/papers/SSQ_final.pdf

      4) Se 3), omfördelning är statens starka sida. När man väl vill omfördela kan man i och för sig göra det med pengar, men det finns också argument för varför natura kan vara bättre, samt så verkar de flesta föredra ett system baserat på ritualiserat gåvoutbyte.

      Pensionssystem skulle nog fungera privat om folk var duktiga på att spara. Dock verkar obligatoriskt pensionssparande minska äldrefattigdom rejält och inte tränga undan annat sparande ett för ett. Det är svårt att träna och det är svårt att spara — här vet jag dock att du som liberal skulle argumentera för det farliga i att hjälpa individer med dessa beslut.

      Folkhälsoinsatser från det offentliga har från tid till annan varit löjligt produktiva.

      • ”4) se 3)” -> ”Subsidies and transfers” utgjorde 1995 35,7 procent av BNP enligt Tanzi och Schuknecht. Några år tidigare utgjorde nettoutjämningen till de 40 procent fattigaste endast 2,5 procent av BNP. Så omfördelning är då rakt inte en stark sida hos staten.

        Detta beror till stor del på ideologiska skäl (att det är så tror jag inte är kontroversiellt att säga). Alla ska få bidrag så att ingen blir utpekad. Det finns ett massivt politiskt motstånd mot behovsprövade bidrag.

        Angående pensionssystemet så kan man inte från en situation när staten tvingar människor att tvångsspara i pensioner och dessutom garanterar deras ålderdom och sjukvård dra slutsatsen att i ett system där staten inte har med pensioner, vård, omsorg att göra, folk inte skulle spara.

        Under laissez-faire i Storbritannien, fram till kring 1911 så var det privata sparandet massivt. Människor var med i ”Friendly Societies” som ordnade pensioner och sjukvård. I Sverige fanns det folkrörelser. I Storbritannien var det läkarkåren som drev på för att sjukvården skulle förstatligas. Den ”överdrivna konkurrensen”, och Friendly Societies som pressade priserna för sina medlemmar drev ner lönerna för läkare och annan sjukvårdspersonal.

      • Hannes says:

        Du diskuterade inte huruvida din data var den rätta.

        Självklart vet jag att det offentliga pensionssystem kan tränga ut annat sparande, och det är väntat att det var mer folkrörelser och dylikt innan. Frågar är om det räckte för att undvika fattigdom bland äldre. Du kvantifierar inte hur stort sparandet var. http://urbanpolicy.berkeley.edu/pdf/EG%20Paper.pdf är en bra källa för effekten av offentliga pensioner. Den tyder på att social security dramatiskt minskade äldres fattigdom.

      • Per S says:

        Skulle gissa att det privata försäkringsväsendet i ganska låg utsträckning omfördelar mellan rika och fattiga. Det innebär verkligen inte att det är poänglöst, lika lite som de offentliga försäkringssystemen är det.

    • Jeremy says:

      1) Du har dubbelt fel om nyttofunktionerna. För det första är välfärdsfunktioner högst möjliga, med viss grovhet. Har du missat hela den lyckoforskning som vuxit sig mycket stor vid det här laget? Lägg till det välfärdsekonomisk forskning. Du kan börja läsa här http://www.uclouvain.be/cps/ucl/doc/etes/documents/AdlerwellbeingequityUCLARCworkshop1.pdf För det andra är du är okunnig om Rawls. Rawls differensprincip har inte lycka som måttenhet utan resurser (pengar).

      3) Just därför skriver Rawls om the ”least advantaged position” och argumenterar för institutionella program som maximerar tillståndet i den positionen, oavsett vem som för tillfället populerar den.

      4) I USA har de privata vinstdrivande fängelser och världens högsta ”incarceration rate”.

  3. Fred Torssander says:

    Hur mycket skatt som går att ta ut (från de stora förmögenheterna) beror framför allt på hur stort hotet mot den rådande ordningen anses vara. Ett mycket lärorikt exempel är USA vid tiden för första världskriget. I USA:s fall fortsatte uttaget av krigskatt längre än i de flesta andra länder. Det inre hotet hade inte decimerats i skyttegravarna i samma omfattning som i Europa.
    Undertrallens konstaterande att ”Hade Sverige varit det enda landet i världen hade skattetrycket säkert nått 80-90 procent av BNP. Med medborgarnas goda vilja.” påvisar betydelsen av EU:s krav på ”Kapitalets fria rörlighet”. Funnes inte möjligheten att bli ”absentee landlord” skulle medborgarnas goda vilja kunna bli det avgörande.

  4. bjornabelsson says:

    Det finns mycket som staten (eller mer generellt den offentliga sektorn) kan göra bättre än individen. Eller åtminstone saker som måste regleras rätt hårt, om inte marknaden ska löpa amok.

    De senaste händelserna inom skolsektorn i Sverige är ett exempel. Sjukvården ett annat. USA har världens dyraste sjukvård per invånare, men den kommer bara en begränsad del av medborgarna till del. Att bygga vägar och sedan finansiera dem med avgifter från trafikanterna är ett annat exempel på dålig resursanvändning i ett privatiserat system.

    Det är mycket svårt att som individ ”konsumera” gemensamma nyttigheter med sina egna inkomster. The tragedy of the commons uppträder inom många områden.

    Att sedan omfördelningen är bara 2,5 procent är väl snarast ett bevis på att omfördelningen inte är tillräcklig. Men kanske är det inte så många som de 40 procent fattigaste som behöver stödjas. Hur stor del av de 4 procent fattigastes inkomster kommer via omfördelningar?

    • Att endast 2,5 procent av BNP gick till omfördelning betyder att skattetrycket då, kring 1990, skulle ha kunnat sänkas till 12-15 procent av BNP, ner till Hong Kongs nivå, utan omfördelningen drabbades.

      Du kanske har rätt i att denna omfördelningsdel skulle kunnat vara säg 5 procent av BNP. Då skulle vi ha fått ett skattetryck om 15-19 procent av BNP.

      Men om man dessutom räknar in det faktum att ”de 20/40 procent fattigaste” inte är människor, utan endast statistiska kategorier, så kan man få samma effekt (hjälpa människor som verkligen behöver hjälp) med en långt lägre summa. Om jag tänker på hur fattig jag var som student och hur mycket bättre jag har det nu, så gissar jag att andelen som verkligen behöver hjälp är 1/3 eller hälften. Säg 2,5 procent av BNP för att få dubbelt så stor effekt om man koncentrerar hjälpen till faktiskt behövande.

      Så om man hjälper dem som verkligen behöver hjälp och dessutom myndigförklarar resten av medborgarna, och räknar med att försvarsutgifterna har gått ner med ca 2 procentenheter, så borde det svenska skattetrycket idag kunna vara 10-13 procent av BNP.

      Och både du och jag skulle vara nöjda.

  5. Lars Werin says:

    Jag vill bara påminna om några äldre, mera (och kanske alltför) djuplodande diskussioner. Erik Lindahl fångade upp den gamla principen att skatt skall betalas efter intresse, dvs var och en ska betala det han eller hon får ut av den offentliga verksamheten. Hans studie av innebörden av detta är ju en verklig klassiker inom området. Men djupt orealistisk. Hans mentor Knut Wicksell hade insett detta och hävdade (i en annan minst lika klassisk studie) att beskattningen (och besluten om den offentliga verksamheten) är ofrånkomligt en resultat av den politiska processen. Eftersom majoriteter kan exploatera minoriteter borde besluten i den politiska församlingen helst vara enhälliga, men eftersom det är praktiskt ogörligt i varje fall fattade med kvalificerad majoritet, t.ex. 60 procent. Vi finner inte detta i praktiken, men väl att ”utsugande” majoriteter någorlunda lätt kan förlora val. (Vi talar givetvis om demokratiska stater.) Vi finner också att civil- och straffrätt spontant utformats så att grundläggande rättigheter anpassas paretoeffektivt och skyddas (Coase, Calabresi, Posner). Buchanan och Tullock fyllde på och konstaterade att det till sist inte kan vara fråga om annat än att skapa en vettig konstitution som kan förväntas resultera i rimliga beslut, dem får man sedan acceptera. Principer à la Mirrleeses och Diamonds kan vara vettiga, men småpotatis i sammanhanget.

    • Vore mycket tacksam om du kunde ge mer exakta referenser till Wicksells och Lindahls arbeten på detta område. Är det ”Just taxation” av Lindahl? Mogård eller någon annan gick in och tog bort tyska som tredje språk när jag skulle börja gymnasiet…

  6. Hur kan man som nationalekonom över huvud taget reflektera över något så galet som bolagsbeskattning? http://exitbolagsskatt.blogspot.com

  7. Lars Werin says:

    undertallen, det är ju som du säger att Wicksells och Lindahls saker skrevs på tyska, men trots att jag gick i skolan långt före Mogård lyckades jag inte lära mig språket. Som väl är finns översättningar till engelska, se Richard Musgrave – Alan Peacock: Classics in the Theory of Public Finance, Macmillan 1967 och många senare tryckningar. Lindahls viktigaste bidrag är som du säger ”Just Taxation – A Positive Solution”, en del av hans avhandling. Buchanans centrala skrift är ”The Pure Theory of Public Finance: a Suggested Approach”, JPE 1949. Sedan naturligtvis Buchanan-Tullocks ”The Calculus of Public Consent”. Att jag drog fram Wicksell och Lindahl berodde inte bara på att de är grundläggande utan också på att det är roligt att erinra om två av de ganska få svenska prestationer som gjort avgörande avtryck i nationalekonomisk teoribildning. (Två andra: Wicksells makroteorier, Ohlins handelsteori. Finns det fler?)

    Niklas, det du säger om bolagsskatt har intima beröringspunkter med detta. Både staten och aktiebolag är juridiska personer definierade inom rättssystemet. Men det är vanligt bland skattepolitiker och andra, kanske även nationalekonomer, att se dem som fysiska personer, dvs individer som kan resonera och agera och göra uppoffringar och åtnjuta saker precis som om de vore mänskliga individer. Det är helt OK i många mer ytliga, tillämpade sammanhang. Men djupare analys måste bedrivas med utgångspunkt i att vad de gör och får och förlorar hänför sig till fysiska individer via givna kontrakts- och andra institutionella strukturer. Beskattar man ett bolag är det ju en samling fysiska individer som beskattas.

    • Lars
      Felet är just att – även nationalekonomer – ser bolagen som fysiska personer. Bolagen är associationer för att geomföra fysiska personers ekonomiska verksamhet. De har inget behov för egen del och ingen skatteförmåga, dvs inkomst utöver vad som behövs för de mest basala levnadsbehoven. Att låta vinsten, dvs. skapandet av nya värden, vara skattebas är rent destruktivt. Straffar du den som gör något bra? Varför ska i så fall inte förlustföretag betala skatt? De förstör ju dessutom värden som redan finns.
      Bolagsbeskattningsreglerna är extremt krångliga (och måste så vara) och därmed en rättssäkerhetsrisk. För att slippa bli långrandig hänvisar jag till http://exitbolagsskatt.blogspot.com.

      Om man betraktar bolagsbeskattningen som ett sätt att beskatta en samlig fysiska individer, så sker det genom utdelningsbeskattning. Jag känner mig inte beskattad när jag handlar. Mitt beteende påverkas inte av bolagets skattesituation. Bolaget kanske inte ens betalar skatt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s