Socialstyrelsens öppna jämförelser välkomnas

I vissa situationer är vi mer utsatta än i andra. Detta gäller till exempel när vi är barn, när vi är sjuka eller när vi har hamnat i ekonomiska svårigheter. Det som verkligen avgör om vi har ett välfärdssamhälle eller inte är i vilken utsträckning samhället bistår oss i liknande situationer och om alla får tillgång till lika bra hjälp. Ett problem har här länge varit att det är svårt att utifrån tillgänglig statistik säga något om detta och framförallt så är det svårt för en medborgare att veta vad hon/han kan kräva av samhället.

Sedan några år tillbaka har Socialstyrelsen i uppdrag att redovisa så kallade öppna jämförelser för socialtjänst och hälso- och sjukvård. Även om sådana jämförelser aldrig kan ge en heltäckande bild så underlättar de onekligen insynen och granskningen av dessa verksamheter. Samtidigt är det viktigt att det som jämförs faktiskt är relevanta saker. Annars är risken stor att verksamheten inriktas på att prestera vad avser de saker som mäts på andra faktorers bekostnad. Därför är ett välkommet inslag i de öppna jämförelserna de brukarenkäter som genomförs.

Hittills har framför allt äldreomsorgen, missbruksvården, social barn- och ungdomsvård samt stödet till personer med funktionsnedsättningar jämförts, men under året kommer den första jämförelsen av det ekonomiska biståndet och under 2012 väntas såväl hemlöshet som arbetet med brottsoffer granskas.

Snabba bilar och långsamma hästar

… är vägen till ekonomiska svårigheter enligt ett danskt ordspråk, får vi lära oss i Michael Møller och Niels Christian Nielsens SNS-rapport om det svenska tjänstepensionssystemet. Rapporten presenterar förtjänstfullt de principer och avvägningar som bör ligga bakom ett pensionssytem och landar i flera intressanta slutsatser och betraktelser av det svenska systemet. Många aspekter diskuteras, inklusive beskattning och implikationer för bolagsstyrning. Men särskilt intressanta är resonemangen kring vad som ska vara tvingande respektive frivillgt, kanske med hjälp av ”knuffar” i viss riktning.

Författarna påpekar att det är ologiskt att de som har premiebestämd tjänstepension kan få denna utbetald under de första åren som pensionär. Varför ska vi tvinga någon att pensionsspara under arbetslivet för att sedan ge så stor frihet som pensionär? Och varför ges individen så lite makt över hur mycket som sparas, men så stor makt över hur pengarna placeras?

Författarna konstaterar även att staten och inte arbetsmarknadens parter borde slå fast vad som ska vara obligatoriskt för den enskilde individen, och att systemet borde förenklas och göras mer transparent. Detta är slutsatser som jag helt delar (se mitt tidigare inlägg kring detta).

—————
Rapporten presenteras även på SvD Brännpunkt.

IMF bidrar inte till en bättre ekonomisk-politisk diskussion

IMF presenterade nyligen sitt årliga utlåtande över den svenska ekonomin. I likhet med tidigare år blir jag irriterad av denna läsning. IMF listar sina slutsatser inom ett stort antal frågor på ett fåtal sidor. Trots att dessa slutsatser ibland är kontroversiella eller åtminstone inte självklara ges ingen närmare motivering. (Analysen och motiveringarna presenteras, får vi förmoda, i IMFs utförligare rapport om några månader.) Låt mig ge några exempel.

Riksbankens omfattande utredning kunde inte visa att de svenska huspriserna är övervärderade. Utan att nämna ev brister i denna utredning konstaterar IMF ändå just att huspriserna är övervärderade och på väg ner.

IMF verkar även avfärda finansdepartementets bedömning att jämviktsarbetslöheten kommer att sjunka till 5 procent inom några år som en följd av de reformer regeringen redan har genomfört. Enligt IMF krävs ytterligare reformer för att denna nivå ska uppnås. 

IMF säger vidare att Sveriges väg genom krisen har varit unikt framgångsrik jämfört med andra EU-länder. Visst har vi klarat oss bra och fört en huvudsakligen bra politik. Men vi är knappast unikt framgångsrika, åtminstone inte enligt de utvärderingskriterier jag spontant ser framför mig. Enligt IMFs egna data och prognoser kommer BNP per capita att ha vuxit med 0,8 procent mellan 2007 och 2011 i Sverige jämfört med 2,8 respektive 1,5 procent i Tyskland och Österrike. Under samma tidsperiod väntas den svenska arbetslösheten ha ökat med 1,3 procentenheter medan den väntas ha fallit med 1,8 respektive 0,1 procentenheter i Tyskland och Österrike. Och då har jag ändå bortsett från Polen och Slovakien där tillväxten har utvecklats mycket starkt de senaste åren.

Det är möjligt att IMF har rätt i sina bedömningar, men utan tydligare och djupare motiveringar av skälen för dessa skapar IMF mer oreda än klarhet i den svenska debatten.

Allt går igen

Den senaste tiden har jag noterat några fenomen som jag känner igen från forna tider. De ger mig en känsla av att allting i samhället återkommer, bara i ny skepnad. Jag inser att denna känsla är problematisk; det finns en massa saker som är genuint nya. Dessutom är det vanskligt att dra slutsatser från ett fåtal anekdotiska observationer, fast vi människor gör det gärna (beteendeekonomer kallar det ”de små talens lag”).

tidningspojke_förr2 tidningspojke_idag

Tidningspojke då…

… och nu.

Ta till exempel tidningspojkar. Jag minns för många år sedan när jag såg en gammal film från mellankrigstiden, då jag slogs av hur gammalmodigt det kändes med pojkar som stod i gathörn och sålde tidningar. Vi hade ju löst allt det där genom att få tidningen hem i brevlådan eller att snappa åt oss ett ex i snabbköpskassan. Sedan kom gratistidningarna och med dem — tidningspojkar! Visserligen idag något äldre (och mer mörkhyade), men ändå samma fenomen.

bettleri tiggeri_Sala

Tiggarförbud då…

… och nu.

Ett annat exempel: tiggarna. När min kusinhustru från Schweiz besökte Sverige på mitten av 1990-talet utropade hon: – Men ni har ju inga tiggare! I Schweiz fanns de enligt henne sedan länge i storstäderna, medan vi i Stockholm inte sett dem på över ett halvt sekel. Men nu är de tillbaka. De finns överallt i storstädernas tunnelbanor och shoppinggator. I Sala ville man nyligen förbjuda tiggeriet, precis som skyltarna i trapphusen för hundra år sedan.

piga_da rut_nu

Piga då…

… och nu.

Till sist: pigorna. Jag vet, RUT-debatten är över och hemtjänstsektorn är här för att stanna. Men ändå: pigorna är tillbaka. Sedan kan man diskutera om deras återkomst är tecken på en effektivisering och ett nytt utvecklingsstadium (industrisamhällets övergång i tjänstesamhället) eller om det bara är en ”remake” av ett gammalt klassamhälle.

Anekdotisk evidens är, som jag redan sagt, lurig. Man bör undvika att dra långtgående slutsatser utifrån endast tre observationer, och än mer så om dessa inte är problemfria. Exempelvis är det till skillnad från förr numera nästan uteslutande invandrare som figurerar. Fast å andra sidan kanske det ger ledtrådar till varför vi ser en återkomst av en rad fenomen vi inte sett på nära ett sekel. Fenomen som ger oss känslan att allt går igen.

Vilken roll spelar kapitalvinster för inkomstfördelningen?

Studier av inkomstskillnader fokuserar oftast på löneinkomster. Ibland får även andra inkomstslag som kapitalinkomster och inkomster från näringsverksamhet vara med. Realiserade kapitalvinster, det vill säga vinster som uppkommer när man säljer något till ett högre pris än man köpt det för, betraktas dock oftast som problematiska och exkluderas. Anledningen är enkel; en person som t ex säljer en villa som man haft i säg 20 års tid med stor vinst kan se väldigt rik ut just det året. Detta kan vara missvisande då inkomsten så att säga uppkommit under en lång period men bara syns vid försäljningen. Samtidigt vet vi att stora inkomster uppstår varje år genom realisationer vilket förstås betyder att det är problematiskt att helt strunta i dem.

I en ny artikel av Daniel Waldenström och mig själv försöker vi svara på frågan ”Vilken effekt har inkluderandet av realiserade kapitalvinster på olika gruppers inkomstandelar om vi, problemen till trots, försöker studera detta?” Vårt huvudresultat är att toppinkomstandelen ökar väsentligt om vi lägger till realiserade kapitalvinster. När vi, genom att använda individdata, först sorterar personer baserat på deras inkomster exklusive kapitalvinster och sedan lägger till realiserade kapitalvinster till topp 1 % gruppen ökar t ex deras inkomstandel kraftigt. Vissa år är skillnaden större, andra år mindre, men trendmässigt har betydelsen av kapitalvinster vuxit över tid. Skillnaden kvarstår även när vi sorterar individer på deras genomsnittliga inkomst över flera år (för att ytterligare minska transitoriska effekter). Skillnaden tycks dock vara ett toppinkomstfenomen. Under den översta percentilen syns i princip ingen effekt på inkomstandelarna. Bilden nedan exemplifierar huvudresultatet; till vänster visas ett treårs genomsnitt av topprocentens inkomst andel inklusive realiserade kapitalvinster (blå linje), samma sak men nu först sorterat så att gruppen består av individer som utgör toppen utan kapital vinster (grön linje), och slutligen topprocentens andel utan kapitalvinster.

Sett över tid finner vi som sagt att detta är ett mönster som ökat i betydelse sedan början av 1980-talet. Huvudanledningen är helt enkelt att realiserade kapitalvinster har blivit en (mycket) viktigare komponent av de totala inkomsterna under denna period. En stor del av dessa tillfaller personer som tjänar mest pengar exklusive realiserade kapital vinster.

I artikeln spekulerar vi kring anledningarna till detta och konstaterar att skapandet av nya värden de senaste decennierna varit stora. Framförallt är den mycket stora börsuppgången sedan 1980-talet mycket korrelerad med de realiserade kapitalvinsterna över denna period (helt i linje med Robert Weils uppmärksammade DN-debatt artikel om avkastningen på börsen i relation till löneutvecklingen sedan 1980). Bilden nedan visar relationen mellan toppinkomstgruppens realiserade kapitalvinster och real värdetillväxt på Stockholmsbörsen (och även dessa i relation till realvärdetillväxt på New York börsen och Sveriges BNP tillväxt) 1960.

Vad ska man dra för slutsats av detta? Jo, att realiserade kapitalvinster (som sällan inkluderas i studier av inkomstfördelning) med all säkerhet ökar toppgruppens andel av totala inkomster, men samtidigt, att de inte spelar så stor roll i fördelningen i övrigt. Dock återstår en viktig fråga som förblir obesvarad i brist på bättre data. Är dessa inkomster relaterade till arbete eller till framgångsrikt placerande av befintliga pengar. I mitt tycke är det intressantaste med fördelningsfrågor vilka incitamentsstrukturer de speglar och vilka signaler detta ger om vad som lönar sig. I ljuset av detta hoppas jag att det är viktigare att skapa nya värden och jobba hårt än att så att säga ha tur på sidan av.

Något att lyssna på

Jag har börjat springa. Officiellt är anledningen alla de positiva effekter som motion sägs ha på det fysiska och psykiska välbefinnandet. För oss kortsiktiga som inte uppskattar den fysiska plågan behövs dock snabbare belöning. Utbudsexplosionen av intressanta podradio-sändningar var det som fick mig att ta steget. Här kommer några tips.

London School of Economics erbjuder offentliga föreläsningar om i princip allt: Ena dagen diskuterar Barry Eichengreen dollarns framtid, nästa samtalar Jonathan Safran Foer om att äta kött, vilket kan följas upp med en diskussion om djurs medvetande. Den finansiella sektorns framtid avhandlas i en mängd föreläsningar och paneldebatter, liksom exempelvis Turkiets relation till Europa, social mobilitet och ojämlikhet, hur det minskade behovet av att minnas påverkar oss, och mycket mer.

Mer renodlad nationalekonomi bjuds varje vecka av Russ Roberts på Econtalk, som trots (på grund av?) sin egen tydliga ideologiska profil lyckas få till stånd intressanta samtal med olika forskare. Åt det lättsammare hållet finns Freakonomics Radio och Tim Harfords More or Less. Allt finns att tanka ner gratis från iTunes och kom gärna med egna tips på andra intressanta program att följa.

Enda nackdelen med detta enorma utbud är den stress 480 olyssnade timmar podradio på MP3-spelaren orsakar. Stress som kanske är ett lämpligt tema för en tvärvetenskaplig paneldiskussion?

Ekonomistas når allt fler

Maj månad var den mest välbesökta månaden i Ekonomistas historia. Enligt vårt bloggverktyg hade vi över 45000 besök på hemsidan i maj. Det är 34 procent fler besök än i maj 2010 och hela 191 procent fler besök än vår första majmånad 2008. Vi är väldigt glada att så många följer vad vi skriver och det motiverar oss att fortsätta skriva om nationalekonomi, politik och samhälle.

Vad får Riksbanken göra?

För några veckor sedan höll riksbankschefen Stefan Ingves ett anförande om flexibel inflationsmålspolitik inför Nationalekonomiska Föreningen, ett anförande som jag fick möjlighet att kommentera. Med flexibel inflationsmålspolitik menas att Riksbanken inte endast försöker uppfylla inflationsmålet utan även tar hänsyn till den realekonomiska stabiliteten.

Låt mig återkomma till diskussionen om hur en flexibel inflationsmålspolitik ska bedrivas i ett senare inlägg. Innan dess vill jag ge min syn på om hänsynen till den reala stabiliteten är förenlig med Riksbankslagen och de uppgifter som riksdagen har delegerat till Riksbanken. Bengt Assarsson har ju nyligen (i Ekonomisk Debatt och på DN Debatt) hävdat att Riksbankens flexibla inflationsmålspolitik strider både mot lagen och dess förarbeten.

Jag har mycket svårt att ge Assarsson rätt på den punkten. Enligt Riksbankslagen ska visserligen Riksbanken endast upprätthålla ett fast penningvärde och främja ett säkert och effektivt betalningsväsende. Men förarbetena* anger tydligt att Riksbanken även ska ta andra hänsyn. Ofta citeras formuleringen att banken ”utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet, [ska] stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning”.

Assarsson verkar mena att brasklappen ”utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet” omöjliggör en kortsiktig avvägning mellan prisstabilitet och t ex sysselsättningens stabilitet. Detta bygger dock på en alltför strikt tolkning av brasklappen. I avsnitt 7.3 i förarbetena hittar man följande förtydliganden (mina kursiveringar):

[Det finns] utrymme för Riksbanken att i den mån det är förenligt med det överordnade långsiktiga målet för penningpolitiken stödja den av riksdagen beslutade ekonomiska politiken.

Riksbanken […] bör ha skyldighet att stödja de allmänna ekonomisk-politiska målen i den mån dessa inte strider mot prisstabilitetsmålet. Denna skyldighet behöver enligt arbetsgruppens mening inte lagfästas.

Det kan givetvis uppstå extrema situationer, t.ex. […] mycket kraftiga utbudsstörningar, där andra anpassningsmekanismer inte fungerar. I dessa situationer måste prisstabilitetsmålet rimligen vika för ett omedelbart behov att med en aktiv penningpolitik dämpa störningen och motverka att den får permanenta effekter.

Min tolkning av texten är att Riksbanken inte bara får utan till och med är skyldig att försöka stabilisera tillväxten och sysselsättningen så länge detta inte äventyrar den långsiktiga prisstabiliten. Dessutom finns det alltså en undantagsklausul som tillåter att Riksbanken i vissa situationer tar andra hänsyn även om prisstabiliteten äventyras. Enligt mig är detta en bra målformulering.

—————
*) Riksbankens ställning, Ds 1997:50, författades inom Finansdepartementet av en parlamentariskt sammansatt arbetsgrupp ledd av Finansminister Erik Åsbrink. Tyvärr finns denna välskrivna text inte på nätet, men Regeringens proposition 1997/98:40 är nästan identisk. Se avsnitt 7.3 angående penningpolitikens mål.