Bo Rothstein: Reflektioner angående ekonomipriset till Elinor Ostrom

I det här gästinlägget skriver Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, om ekonomipristagaren Elinor Ostroms forskning och betydelsen av att hon fått priset för samhällsvetenskaplig forskning och utbildning. Avslutningsvis diskuterar han vilka slutsatser vi inte kan dra av Ostroms forskning.

Vissa vetenskapliga pris har en slags transformativ kapacitet eftersom de förmår ändra stora vetenskapliga agendor. Ett sådant var när Douglass C. North fick ekonomipriset 1993 vilket innebar ett stort uppsving för forskning om institutionernas betydelse. Det skulle inte förvåna mig om årets pris till Elinor Ostrom kommer att få en liknande effekt. Mycket har redan skrivits om hennes remarkabla forskningsresultat från fältstudierna om människors förmåga att hantera ”allmänningar”. Låt mig bara tillägga att hon enligt min mening inte bara visat att Garrett Hardins berömda tes om ”allmänningens tragedi”, dvs att människorna drivna av sitt egenintresse tenderar att föröda de gemensamma resurser de är beroende av, inte har den deterministiska logik som han (och många med honom) ansett. Man kan också se hennes forskning som att hon har vederlagt Thomas Hobbes teori – vilket faktiskt är något ännu större. Hobbes hävdade som bekant att lämnade åt sig själva skulle människornas intressekamp leda till för alla förödande konflikter i form av inbördeskrig och annat socialt kaos. Enbart genom att överlåta makten åt en envåldshärskare (Leviathan) kunde den sociala freden säkras och människor undgå ett liv som var ”ensamt, kort, brutalt och vidrigt”. Vad Ostrom visat är ingenting annat än att demokrati inte bara är möjligt för att undvika det Hobbesianska ”allas-krig-mot-alla”, den ger i de fall hon studerat dessutom en mera ekonomiskt effektivt och långsiktigt uthålligt resursutnyttjande än vad både Hobbes hierarki och Adam Smiths ”den osynliga handens” marknad förmår skapa. Detta innebär en skarp vidräkning med de rationalistiskt (”public choice”) orienterade teoretiker som hävdat att demokrati tenderar att leda till ett förödande fördelssökande (”rent-seeking”) av egenintresserade politiker, väljare, offentliga tjänstemän och allehanda intressegrupper.

Ostroms forskning visar att det i många olika typer av lokalsamhällen på många platser på jorden finns av brukarna lokalt skapade institutioner för skötsel och nyttjande av gemensamma resurser som fungerar. I något fall kunde hon dokumentera att man lyckats vidmakthålla resursen ifråga över flera århundraden genom en och samma typ av lokal reglering. Hennes forskning har försökt besvara hur det kunnat komma sig att något som teoretiskt ansågs omöjligt i själva verket i många sammanhang visade sig vara praktiskt genomförbart? Bland annat har hon funnit att det är betydelsefullt att de som påverkas av reglerna för resursuttag och skötsel av resursen ifråga givits möjlighet att delta i besluten om både reglernas utformning och om hur regeländringar skulle ske. Till detta kom att brukarna också hade inflytande över hur regeltillämpningen sköttes och hur överträdelser skulle hanteras. Detta var en central upptäckt därför att Hardins teori hävdade att bara om resursen ifråga reglerades av en central myndighet över vilken brukarna saknade inflytande skulle den kollektiva resursen ifråga kunna bevaras. Kort sammanfattat kan man säga att Ostrom visade på att lokal demokrati var bättre för att skapa långsiktigt hållbara lösningar på detta problem än central icke-demokratisk reglering och övervakning. Eller med andra ord, Ostrom visade att inte bara Hardin utan också Thomas Hobbes hade fel.

Läsare som inte är helt unga kanske minns filmen China Town med en ung Jack Nicholson i huvudrollen och som handlar om stridigheterna om vattentillgångar i södra Kalifornien på 1920-talet. Alla jordbrukare hade intresse av att pumpa upp så mycket vatten som möjligt till sina odlingar, men om alla gjorde så skulle vattnet sina och alla drabbas synnerligen negativt. Hur var det då möjligt för aktörerna i detta av Ostrom undersökta fall att gå från ”alla-mot-alla” resursförstörande situation vad gällde vattenanvändningen till att etablera en självstyrande institution som effektivt reglerade bruket av de (stundtals mycket) begränsade vattentillgångarna. Så här skriver hon:

I varje flodområde upprättades en frivillig organisation för att åstadkomma ett forum för diskussioner ansikte mot ansikte om gemensamma problem och möjliga handlingsvägar […] Upprättandet av ett forum för diskussioner omformade strukturen på situationen från en i vilken beslut togs oberoende och utan vetskap om vad andra gjorde, till en i vilken individerna diskuterade sina valmöjligheter med varandra (ur Governing the Commons, s 138, min översättning.)

Det är således själva den demokratiska och öppna beslutssituationen som visade sig ha en avgörande roll för att förändra individernas syn på vad som låg i deras egenintresse. De hade utifrån sitt kortsiktiga egenintresse motiv att handla opportunistiskt, dvs att själv använda maximalt med vatten till sina odlingar. Men de visste också att om ”alla” agerade på detta vis skulle de alla komma att drabbas av svår vattenbrist. Försatta i en situation där de måste argumentera offentligt och därmed stå till svars för sitt handlande förändrades enligt Ostrom deras syn på problemet från att främst se till sin egen ekonomi till att i stället inse betydelsen av att hitta en lösning på hur man kollektivt skulle hantera problemet med den allmänt tillgängliga men ändliga resursen. Det centrala i detta är att processen inte skall förstås som att aktörerna kom att handla altruistsikt, utan att de istället omdefinierade sitt egenintresse så att det kom att ligga i samklang med det kollektiva intresset att inte dränera de gemensamma vattenresurserna. (Ett sätt att tolka detta i spelteoretiska termer är att spelarna kommer till insikt om att de spelar en upprepat spel och att det därmed kan löna sig att samarbeta.) Vissa filosofer har kallat detta att kravet på offentlig argumentering gör att aktörerna ”tvättar” sina preferenser. Det blir inte möjligt att bara kräva att få igenom vad som gynnar en själv utan aktörerna tvingas anföra argument som åtminstone har en potential att vara bra för kollektivet. Vad som föga uppmärksammats i diskussionen om Ostroms resultat är betydelsen av själva den öppna och demokratiska beslutsformen och att detta har starka kopplingar till vad som inte den politiska filosofin har kommit att benämnas ”deliberativ demokrati” med vilket förstår beslutsprocesser där deltagarna öppet måste diskutera alternativen med varandra. Det skall tilläggas att Ostrom från början betonat betydelsen av socialt kapital (dvs. förtroende och reciproka nätverk) för att det skall vara möjligt för aktörerna att undvika att hamna i Garrett Hardins tragiska utfall. Termen socialt kapital återfinns i Ostroms mest betydelsefulla arbete (Governing the Commons) och det förtjänar att påpekas att hennes bok kom ut tre år före Robert D. Putnams synnerligen uppmärksammade Making Democracy Work vilken satte termen på den intellektuella världskartan.

Priset till Ostrom pekar därmed på, om man skall döma av allmänt använda läroböcker, en i utbildning av ekonomer alltför lite uppmärksammad problematik. Nämligen att aktörer som handlar rationellt utifrån sitt egenintresse riskerar att, som det så vackert uttryckts av sociologen Michael Hechter, ”överlista varandra till sub-optimala jämviktslägen”. I en sådan process kommer vidare det opportunistiska agerandet att förstöra förtroendet mellan aktörerna (vem litar på någon som man en blivit överlistad av) och därmed förstörs förutsättningarna för att kunna återskapa den typ av samarbete som krävs för att hantera ”allmäningarnas tragedi”. Ostrom har hävdat att medan den rationalistiska aktörsansatsen fungerar väl för att analysera agerande på öppna marknader så är den missvisande när det gäller hur människor i allmänhet agerar när det gäller social koordinering. Ostrom har beskrivits som en ”institutionalist” men det är lika korrekt att beskriva henne som en beteendeinriktad forskare. Hon har argumenterat starkt för en beteendeinriktad ansats när det gäller att förstå det kollektiva agerandets problem och hon har ägnat mycket energi åt att med hjälp av experimentell forskning detektera hur människor beter sig när det gäller olika former av social koordinering.

Ostrom är inte nådig mot den traditionella neoklassiska rationalistiska forskningsansatsens effekter (inom såväl ekonomi som statsvetenskap) när det gäller utbildningen av studenter. Detta är vad hon anförde i sin ”Presidential address” då hon var ordförande för det amerikanska statsvetarförbundet 1997:

Vi skapar generationer av cyniska medborgare med liten tillit till varandra och än mindre till deras politiskt valda ombud. Givet den centrala roll som tillit och förtroende spelar för lösningen av allmänningens problem, riskerar vi att skapa just de förhållanden som underminerar vårt eget demokratiska styrelseskick. (s. 18, min översättning)

En första slutsats från Ostroms forskning är således att samhällsvetare bör upphöra med att enbart utgå från det neoklassiska paradigmets förenklade rationalitetsantaganden när de analyserar sociala koordineringsproblem. (I en artikel i Ekonomisk Debatt 1996 försökte jag, med hjälp av hennes analyser och några resultat från den experimentella forskningen, påvisa just denna paradox, nämligen att insikter i ekonomi inte nödvändigtvis är effektiva.)

Om Ostrom har rätt måste således något göras med vår förståelse av rationalitetsbegreppet, åtminstone när det gäller ”off the market” agerande. Mitt förslag är att gå vidare med en idé som lanserats av en annan ekonomipristagare, nämligen spelteoretikern Robert Aumann. I en rapport med titeln ”When all is said and done, how should you play and what should you you expect” har han lanserat idén om ”interaktiv rationalitet”. Det vill säga, att inte när det gäller social koordinering se rationalitet som en effekt av egenintresse som individuell nyttomaximering, utan som en effekt av aktörernas bedömning av de andra aktörernas framtida agerande. Med andra ord, aktörernas beslut om de skall agera solidariskt i en situation där en ”allmänning” skall hanteras beror i stor utsträckning på deras bedömning av ”alla de andra” aktörernas strategi. Om de litar på att de flesta andra aktörer är beredda att agera solidariskt är det rationellt att också agera solidariskt eftersom kostnaden för att i ett spel som detta uppträda opportunistiskt som ”fripassagerare” (eller med en mera adekvat term, agera förrädiskt) kan vara mycket höga. Den interaktiva rationaliteten är naturligtvis mycket mera psykologiskt komplicerad än den neoklassiska varianten och talar starkt för att vi måste hämta information om aktörernas strategier inte bara från vad som kan ligga i deras materiella intressen, utan från hur de kommer fram till sina bedömningar av ”de andra” aktörerna. Här blir sådant som de andra aktörernas tidigare agerande (”history of play”), existensen av ”kollektiva minnen” och olika slags ”heuristisk” information viktig.

En andra slutsats av Ostroms forskning är följande: För att komma åt förutsättningarna att hantera olika ”allmänningar”, vare sig de nu är gemensamma lokala vattentillgångar, ett hållbart socialförsäkringssystem, ett löneförhandlingssystem som inte låter inflationen explodera eller vår förmåga att avvärja en global klimatkatastrof, måste de ekonomiska analyserna använda sig av insikter från historia, psykologi, sociologi och kanske också statsvetenskap.

En tredje typ av slutsatser man kan dra av Ostroms forskningsresultat handlar om hur vi faktiskt bedriver samhällsvetenskaplig forskning. Till skillnad från många andra är Ostrom inte en teori-, och inte heller en metoddriven forskare. Teoridrivna forskare har, till skillnad från Ostrom, en tendens att, i de fall de alls bryr sig om empiri, enbart leta upp den empiri som de i förväg vet bekräftar teorin. De bortser, medvetet eller omedvetet, från allt som tenderar att störa det teoretiska modellbygger. Metoddrivna forskare är de som investerat så stor energi och möda i att behärska en särskild metod att de enbart anser att just deras metod är ”vetenskaplig” och därmed bortser från all information som kan uppnås med andra metoder. Istället för dessa avarter kan man karakterisera Ostrom som en i grunden problemdriven forskare. För att lösa det problem hon föresatt sig har hon använt sig av insikter från ett flertal olika teoretiska ansatser. Hon arbetar både deduktivt och induktivt. Metodologiskt är det på samma sätt – hon använder sig av ett flertal mycket olika metoder för att kasta ljus över den fråga hon vill lösa. Detta har naturligtvis implikationer för metodutbildningen inom samhällsvetenskapen som i många ämnen, enligt vad jag kunnat
erfara, nog är lite för ensidig.

Finns det då några slutsatser som man inte kan dra av Ostroms resultat? Jag skulle vilja peka på tre. Det måste framhållas att huvuddelen av hennes resultat av hur grupper lyckas hantera problem av typen ”allmänningens tragedi” avser grupper som är rätt små, starkt homogena och som under väldigt lång har kunnat ackumulera socialt kapital genom omfattande personliga nätverk. Förhoppningarna att hennes resultat är applicerbara på stora och heterogena grupper där aktörerna är anonyma för och saknar sociala kopplingar med varandra är möjligtvis ogrundade. Att gå från hur lokalsamhällen lyckas hantera sina fiskevatten till finansmarknadernas problem eller problemen med den globala uppvärmningen är inte helt enkla.

En annan missvisande slutsats gäller statens roll i detta drama. Det finns i Ostroms retorik ofta ett starkt anti-statligt och anti-hierarkiskt inslag. En del av detta är välgrundat i så motto att statliga organ och inspektörer som försökt lösa problem av typen ”allmänningens tragedi” utan att involvera brukarna oftast har misslyckats, t ex för att de saknat brukarnas kunskaper om de lokala förhållandena och för att deras åtgärder saknat legitimitet hos brukarna. Men studerar man Ostroms fallstudier mera noggrant så är detta anti-statliga budskap nog mera ett utslag av en ideologisk position. Det visar sig att för att brukarna alls skall kunna koordinera sig är de ofta beroende av att staten skapar strukturella förutsättningar för detta, t ex genom att skapa fungerande beslutsforum för brukarna och bidra till administrationen av regelsystemen. Enligt vad hon själv skriver har det i de ”lyckade fallen” varken var ensidigt politiska/centrala eller ensidigt privata/individuella arrangemang som används utan ”omfattande blandningar av offentliga och privata regleringsinstrument” .

En tredje slutsats som jag menar inte bör dras är att hennes forskningsresultat enbart har implikationer för frågor vad gäller miljö och hushållning med naturresurser. Tvärtom menar jag att hennes resultat kan kopplas till en stor mängd andra samhällsproblem som har inslag av problem av typ ”allmänning”. Gary Miller har i boken Managerial Dilemmas (på svenska, Hierarkins ekonomi), påvisat att denna slags analyser lämpar sig särskilt väl för att förstå problem med att styra företag och organisationer och den borde nu enligt min mening bli synnerligen användbar inom all företagsekonomisk utbildning. De koordineringsproblem Ostrom analyserar är legio inom all produktiv verksamhet. Själv har jag haft stor nytta av hennes analyser när det gällt att förstå hur Sverige kunde gå från svårartade konflikter till produktivt samarbete mellan arbetsmarknadens parter på 1930-talet. Jag har också försökt analysera olika socialförsäkringssystems uthållighet med hjälp av hennes ansats. Jag vill också hävda att problemen med korruption och illa fungerande offentliga förvaltningar i många u-länder bör kunna dra nytta av hennes slags analyser då system av typ rättsstat och opartiska förvaltningar kan ses som en slags ”allmänningar”. Enbart vår fantasi sätter gränser för på vilka problem man kan applicera Ostroms typ av forskningsansats.

Mer aktuell läsning om Ostrom: Ekonomistas (1 2 3), DN Opinion, DN Kultur, DN Ekonomi, SvD, Axess, Andreas Bergh (1 2), Niclas Berggren, Fredrik Segerfeldt.