Arvsrätten ifrågasatt

När författaren Marianne Fredriksson dog för två år sedan visade det sig att hon testamenterat mindre än en promille, 100.000 kronor, av sin förmögenhet på minst 100 miljoner till organisationen Läkare utan gränser. Resten ville hon att hennes trädgårdsmästare och assistent skulle få. Liksom många andra rika svenskar valde Marianne att ge försvinnande lite till välgörande ändamål. Min predikan för de riktigt rika verkar ännu inte hörsammats av rika svenskar. Mariannes testamente belyser också ett problem med svensk arvsrätt, nämligen att människor inte tillåts testamentera hela sin förmögenhet till välgörenhet.

En av de vanligast förekommande frågorna i familjejuridiska frågespalter är hur man kan göra sina barn arvlösa. Det gängse svaret är att det är mycket svårt eftersom bröstarvingar har rätt till sin laglott. Laglotten uppgår till hälften av kvarlåtenskapen oavsett vad som står i testamentet. Denna lagstiftning är dock i min mening både moraliskt och ekonomiskt förkastlig. 

Den är moraliskt förkastlig för att den bryter mot två liberala principer som de flesta i det här landet säkerligen skulle skriva under på. För det första begränsas (visserligen döda) individers handlingsfrihet helt i onödan. I de flesta andra sammanhang tillåts vi göra vad vi vill med våra surt ihopskrapade slantar så länge vi inte skadar oss själva eller andra, men denna princip gäller alltså inte för arvet vi lämnar efter oss. För det andra är det eftersträvansvärt att utjämna godtyckliga olikheter när det gäller människors förutsättningar. Detta var motivet till den numera avskaffade arvsskatten. Att ge barn en lagstadgad rätt till en viss del av sina föräldrars egendom är ett klart brott mot denna princip. 

Det finns också ett ekonomiskt skäl att avskaffa bröstarvingars rätt till sin laglott. Med nuvarande lagstiftning har barn väldigt små incitament att ta hand om sina åldrande föräldrar. Med en helt ”avreglerad” arvsrätt skulle det dock stå föräldrarna fritt att ge hela arvet till de barn eller andra närstående som bäst tar hand om dem. Dessutom skulle de ges rätten att skänka bort hela sin förmögenhet till välgörande ändamål — vilket i dagsläget alltså är förbjudet. 

Mariannes Fredrikssons två döttrar har sedan hennes död försökt få testamentet ogiltigförklarat. Förmodligen kommer processen sluta med att de får sin laglott. De stackars barnen får alltså antagligen nöja sig med bara 25 miljoner var.

Comments

  1. David says:

    men vänta. jag har hört talas om något som kallas ‘trickle down’-effekten. och enligt den spelar det ingen roll alls om man ger en massa pengar till välgörenhet eller till någon som redan är rik. för i slutändan hamnar pengarna alltid hos en fattig!

  2. Jesper Roine says:

    Robert: Jag fastnade speciellt för din andra poäng om vikten av att utjämna människors förutsättningar. I USA finns en mycket aktiv debatt om detta just i relation till arv och framförallt beskattningen av dessa. Många, själva mycket rika personer, har tydligt målat upp bilden av ett val mellan två samhällen. Ett där förmögenheter i huvudsak ärvs (i deras värld ofta exemplifierat av det aristokratiska England) och ett där varje människa är sin egen lyckas smed (USA och den amerikanska drömmen). De menar att det är av största vikt för en marknadsekonomis långsiktiga överlevnad att förmögenheter inte ärvs i alltför stor utsträckning.

    Se t ex boken ”Wealth and Our Commonwealth” av William H Gates Sr. och Chuck Collins

    http://www.responsiblewealth.org/commonwealth/index.html

    Kolla också ”ResponsibleWealth”s hemsida

    http://www.faireconomy.org/issues/responsible_wealth

    Jämför detta med diskussionen i Sverige som onekligen har en lite annan vinkel på vad som är viktigt i relation till arv för tillväxt…

  3. Christoffer Rydland says:

    ”Med nuvarande lagstiftning har barn väldigt små incitament att ta hand om sina åldrande föräldrar.” Läs den meningen en gång till. Hur otroligt det än verkar, den står verkligen där.

    Samhället bör nog framförallt införa skyddslagstiftning för åldringar vars barn är nationalekonomer.

  4. David: Pinsamt värre, jag missade helt det fundamentala hästskitsteoremet… Men samtidigt ska man inte glömma att det verkar försigå en hel del ”trickle-up” också: https://ekonomistas.se/2008/03/10/inkomsttoppen-fortstter-ka-mest/.

    Jesper: Tack för litteraturtips! Det är konstigt att vi inte sett spår av denna debatt i Sverige, men jag antar att det krävs att en väldigt rik person uttalar sig om detta för att det ska bli intressant. Det lär inte bli Ingvar Kamprad, men kanske Robert Weil?

    Christoffer: Jag antar att du tycker att påståendet speglar en rå och cynisk människosyn, eller? Självfallet är det så att många har starka psykologiska och känslomässiga ”incitament” för att ta hand om sina föräldrar. Likväl måste man vara realistisk. Många barn skiter rent ut sagt helt i sina föräldrar på ålderns höst. När en granne till mig avled för ett tag sedan dök det plötsligt upp en för alla okänd dotter som tog hand om arvet. INGEN i huset kände till dottern eller hade någonsin sett henne i huset, trots att många känt den avlidne väldigt väl under flera decennier! Barnen till ett annat grannpar har jag aldrig sett till, trots att föräldrarna är gamla, sjuka och inte klarar sig själva. Barnen kanske har goda ursäkter (bor i någon annan stad?), men det är väl inte otroligt att de skulle synas lite oftare om de visste att arvet på åtminstone 6 miljoner (=min uppskattning av värdet på deras lägenhet) skulle kunna tillfalla någon annan? Kanske ska man gå så långt som att låta allt gå till statskassan om man inte i testamentet sagt annorlunda? Då skulle det bli lite fart på barnen. F.ö. har mina föräldrar lyckligtvis en ganska realistisk människosyn och de har koll på handikappanpassning av bostaden, ålderdomshem, gravplatser m.m. redan nu trots att de är fullt friska och inte särskilt gamla, så någon skyddslagstiftning behövs inte för dem. 😉

  5. Jesper, det är som du skriver att den liberala principen som gundlades i amerikansk arvsrätt var att individen full betämmande rätt över sina tillgångar. För att sedan hindra den situation som finns i Sverige och i England, dvs att förmögenhets rörlighet minskas och deras priviligier bibehålls så införde amerikanerna en arvskatt på runt 50 %. Den arvskatten försvinner dock om du ger bort dina pengar innan du dör, välgörenhet mm.

    Det är ju därför som de flesta mega rika amerikaner genom tiderna från Nelson D. Rockefeller och Andrew Carnegie till idag Warren Buffet och Bill Gates ger bort mellan 95-98 % av sin förmögenhet. Principen är att de tjänar sina pengar i det kapitalistiska marknadsekonomisk systemet, ”the only business of business is business” (Milton Freidman), och sedan ger de tillbaka till samhället som stött och fött deras framgång.

    Varför är Sverige som England? Sverige har bland de lägsta inkomst GINI index ,de mest utjämande arbetsinkomsterna men när det gäller förmögenhets GINI index är det tvärtom det högsta, högre än USA 0.89 mot USA:s 0.81. Sverige har konserverat de med förmögenhet och deras priviligier. Du kunde inte bli rik på eget arbete eller eget företagande.

    Vad kan dras för slutsatser av detta? Det har ju påståtts att Sverige har högre socila rörlighet än USA, men det gäller inte när det gäller att gå från den lägsta percentilen till den högsta percentilen. Skillnaden är krasst uttryck att i USA ska alla kunna uppnå den amerikansk drömmen att bli rik, tillhöra den översta precentilen, alla kan inte lyckas. I Sverige är den amerikansk drömmen kombinerad med Jante. Du ska ha rätt att kunna bli medelklass, men vi ska se till att du inte kan bli rik, tillhöra den översta percentilen.

    Skälet till detta har varit en ohelig allians mellan LO, SAP och storföretagen. Skattesystemet har systematiskt gynnat storföretag och storföretagsledare, de har setts som anställda. Entreprenörer och småföretagare har systematiskt missgynnats, straff beskattas och givits arbetsrättsregler som inte kan förhandlas bort, storföretagen kan förhandla bort i pricnip alla arbetsrättsregler. Arbetslöshetsförsäkringen och socialförsärkingarn missgynar systematiskt egenföretagere.

    LO har hittils inte behövt vara rädda för att deras medlemmar ska starta enmansföretag, SAP har gynnats av att medeklassen har blivit proletariserad (anställda) dvs inte ensinninga företagare och storföretagen slapp konkurrens från entreprenörer och kunde behålla sinbästa förmågor samt betala den mycket, mycket låga ersättningar. Sverige har lägst eller bland de lägsta andelen små och mellanstora företag inom OECD.

    ”Svenskar utan buffert” artikel i tidningen Fokus”

    Om man tittar på SCB:s siffror kan man också utläsa att det är en liten andel som sitter på relativt stor förmögenhet. Nettoförmögenheten i genomsnitt för alla med någon form av tillgång 2006 var 653 000 kronor, medan medianförmögenheten, alltså där de rikaste och fattigaste har plockats bort, bara var 125 000 kronor.

    Enligt Luxemburg-rapporten har Sverige det allra högsta värdet på det så kallade Gini-indexet, alltså den siffra som mäter hur jämnt fördelade befolkningens förmögenheter är. Sverige har alltså större förmögenhetsklyftor än USA, Storbritannien, Finland och Tyskland. I USA är förvisso den allra rikaste procenten av befolkningen rikare än den rikaste procenten i Sverige, men annars klår de rikaste svenskarna övriga länder med ett innehav av 18 procent av landets förmögenhet. När Dick Kling såg dessa siffror för första gången blev han förbluffad över den dåliga fördelningen.

  6. Alex, jag tror du kan ha fog för din beskrivning av den sociala rörligheten i Sverige (se även min diskussion med Unionens Daniel Lind på detta tema här).

    När det gäller den svenska förmögenhetsfördelningen enligt SCB bör man dock vara försiktig. Den höga Ginikoefficienten orsakas främst av att de tre lägsta decilerna har negativ nettoförmögenhet, något som inget annat land i världen (förutom delvis Danmark) visar upp. Tyvärr är det sannolikt i hög grad en statistisk artefakt, eftersom det rör sig om bostadslång som systematiskt överstiger värdet av bostaden. Visst kan detta inträffa (kanske särskilt i dessa dagar), men i statistiken beror det främst på att taxeringsvärdena inte räknats upp tillräckligt till marknadsvärden.

    En annan faktor som gör den svenska medelklassen ”fattigare” än många andra länders medelklass, är att vi har valt att överlåta en massa tillgångar till den offentliga sfären. Via våra sociala avgifter och andra skatter betalar vi för vård, skola och omsorg till skillnad från i andra länder där man ofta måste spara pengar på banken för dessa ting. Det bör understrykas att våra t ex pensiontillgångar i ATP inte tillhör vår personliga förmögenhet eftersom vi inte kan ta ut dem när vi vill. Samtidigt finns de där och de påverkar vår benägenhet att bygga upp personliga finansiella buffertar. Av denna anledning är Timbros syn på den buffertlösa medelklassen bara till hälften träffande.

    Till sist: ditt resonemang andas ett stöd för en återinförd arvs- och gåvoskatt. Detta skulle sannolikt öka den sociala rörligheten, vilket ju inte vore så dumt.

  7. Jag säger som Ellen Key om välgörenhet:
    – Ytlig välgörenhet är som att tända rökelse
    vid samhällets smutsiga kloakutlopp

  8. goran says:

    Du kan ge bort egendomen innan du dör med villkor att förfoga över den

  9. Nej, goran, du har fel, det där har lagstiftaren nämligen tänkt på. I Ärvdabalkens 7 kap 4 § regleras detta. De barn som fått gåvor under livstiden får sin del av laglotten nedsatt med detta belopp. I Malmström & Agells lärobok ”Civilrätt” står för övrigt att läsa att den här typen av inskränkningar av testamentesfriheten går tillbaka åtminstone till 1700-talet. Det var ett sätt att väga mellan två saker: det ena kyrkans behov av pengar som folk testamenterat vs ”nedärvda ättesynpunkter”. Men eftersom vi i dessa dagar har lite modernare värderingar faller ju det motivet ”ättesynpunkter” bort. Det är dags att återinföra testamentesfriheten!

  10. Den amerikanska drömmen handlar om att alla ska ha en chans att lyckas, även om man börjar med två tomma händer. Men nästa generation amerikaner, börjar inte med två tomma händer, dom börjar med två bakbundna händer. Kolla deras statsskuld.

    För att lösa den detaljen borde USA förhandla med Kina om att släppa hela landets västkust till trångbodda kinesiska jordbrukare. Kvitta Kalifornien för en fjärdedel av Kinas innehav av amerikanska statsobligationer. Våga tänk fritt!

  11. andreas says:

    Ellul och medforfattare har en intressant artikel pa temat (http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=1092250). De visar att investeringar i familjeforetag ar lagre i lander dar arvsratten ar hardare reglerad. Anledningen, enl artikelforfattarna, ar att den lagstiftade arvsratten gor det svarare for foretagen att garantera framtida investerare tillgang till foretagens inkomster, vilket i sin tur foranleder lagre investeringar.

    Vore intressant att studera om borttagandet av arvs- och gavoskatten fick nagra effekter pa svenska familjeforetag. Kravs dock att borttagandet slog olika mot i ovrigt jamforbara foretag for att mojliggora nagon typ av analys.

  12. Christoffer Rydland says:

    Det jag hoppar till inför är detta att omsorg med baktankar på arv skulle vara något att uppmuntra. Själv skulle jag inte vilja ha några skenheliga smilfinkar cirklande kring min rullator. Kommunen sköter all basomsorg idag – det som behövs mest är oftast sällskap. Säkert skulle vissa skulle ta en extra sväng till föräldrarna om de riskerade bli helt bortglömda i testamentet. Men skall vi verkligen skall uppmuntra den typen av falskhet? Den anhörige skulle ge sällskap i utbyte mot (en framtida utbetalning av)pengar. Det vore väl ärligare om föräldrar och barn formellt avtalade om timpenning för sällskapet, fönsterputsningen etc ? Om å andra sidan hjälpen är oberoende relationen, och alltså handlar om rent praktiska saker, borde det vara billigare att anlita annan arbetskraft än de anhöriga (på grund av specialisering, resekostnader etc.) Man kan man jämföra med de som gifter sig med baktanken att komma åt någons förmögenhet. Är det inte snyggare med öppen prostitution?

    Om man nu inte alls bryr sig om sina föräldrar, som in dina exempel, blir det verkligen bättre om man låtsas göra det? Visst har människor ekonomiska incitament, men de skall inte alltid uppmuntras. Om man ser problemet som att människor inte bryr sig om varandra känns det helt bakvänt att inducera skenbart vänliga handlingar som i grund och botten har egoistiska ekonomiska motiv. Rätt väg borde istället vara att uppmuntra folk att inte tänka så mycket på sin egen ekonomi, exempelvis genom att ta bensinkostnaden och hälsa på en släkting. Men då hamnar ju frågan utanför ekonomernas domän. (Kant menar till och med att en gärning är god endast om man inte tjänar på den.)

    Tror man nu på ekonomiska incitament bör man vända på resonemanget. Föräldrarna får mer incitament att ta hand om sina barn i nuvarande system, eftersom de är beroende av barnens genuina vilja att hjälpa dem på ålderns höst. Det borde vara viktigare att ge incitament till god barnavård än god äldrevård. Föräldrarna har haft störst möjlighet att forma relationen och får därför ligga som de bäddat. Problemet ”hur gör jag mina barn arvslösa” tycker jag man skapat åt sig själv och det känns inte så prioriterat att hjälpa till med det. Lagändringar kostar pengar. Har man en någorlunda hygglig relation till sina barn kan man ju enkelt be dem pytsa vidare pengarna till vad man nu helst vill att de går till. Har man å andra sidan satt så dåliga barn till världen att man måste göra dem arvslösa, ja då borde man väl testamentera pengar till samhället som ersättning för vad man ställt till med.

    I princip håller jag dock med om att det idag känns omodernt och konstigt att man inte får testamentera efter eget huvud. Ett historiskt motiv jag kan tänka mig är skyddet för s.k. särkullsbarn. Det kan jag tycka är ett rätt bra skäl även idag. Det finns något snyggt och värdigt med att alla syskon har rätt till sin del och det sätter sannolikt punkt för en del diskussioner. Trots dessa fördelar kan kanske hävda att liberala principer väger över, samt att effekter för familjeföretagande kan vara viktigt.

  13. hillary2 says:

    Mycket bra att såväl gåvoskatt som arvskatt är borttagen.
    Det kapital som redan är beskattat en gång eller flera ska inte beskattas ytterligare för att det byter ägare.
    Tillhör du det nyliberala rövargänget Robert Östling?

  14. Jag håller helt med Christoffer Rydland. Det är föräldrarna som bäddat för hur relationen ska se ut. Om de vill göra sin barn arvslösa beror det snarare på att de (föräldrarna) klantat sig gentemot barnen under uppväxten.

    Jag ser arvet som betalning för sällskapet/nöjet föräldrarna hade av barnen under deras uppväxt. ”Haha, han kan inte säga mitt namn rätt”. Skitkul, eller hur?

  15. Christoffer, tack för klargörandet! Det ekonomiska skälet för testamentesfrihet som jag tog upp i inlägget tycker jag egentligen inte väger särskilt tungt, utan det är rättviseprinciperna jag värnar om. Det är förstås lätt att hålla med dig i de exempel du tar upp. Men det finns också en väldig gråzon. Ofta vet vi inte riktigt varför vi gör något. Om vi har starkt egenintresse av att ta hand om våra gamla föräldrar kommer vi utveckla en ”inre motivation” som gör vårt beteende i någon mening genuint (se mitt inlägg om moral och incitament, https://ekonomistas.se/2009/01/29/erst-kommt-das-fressen-dann-kommt-die-moral/). Sen tycker jag personligen att det är handlingars konsekvenser snarare än intentioner som spelar roll, men det är en annan femma. Jag håller f.ö. inte med om att ”bra föräldrar ska inte behöva göra sina barn arvlösa”. Barn är inte bara en produkt av föräldrars uppfostran, utan också en väldigt massa andra saker.

    hillary2, arvsskatten är förmodligen den mest moraliskt högstående skatt som finns — om det vore praktiskt möjligt skulle jag förorda 100% arvsskatt. Och nej, jag tillhör absolut inte något nyliberalt gäng (läs några av mina tidigare inlägg så borde den saken stå klar).

  16. Daniel, den kritik om Luxembourg Wealth Study (2006) som du tar upp har jag läst. Om du frågar nationalekonomer i de andra länderna som studeras så har de säkert samma typ av argumentation att komma med, att statistiken inte är representativ för just deras land. Det jag och andra som tittar på denna statistik är att den ger en relativt rättvisande bild samt att den gör det över flera länder.

    Den visar i mina ögon oavsett hur den svenska statistiken ska tolkas att den extrema inkomst utjämning som förekommit i Sverige inte gynnar social rörlighet i den måtto som påstås i debatten i Sverige eller här i USA där jag numer bor. Det visar sig snarare att den extrema inkomstutjämningen har förhindrat rörligheten upp till den högsta percentilen men vad värre är att den har befäst den översta procentens makt och inflytande. Jag har läste en för 10 år sedan en SOU från 1975 där antagningen till högskolan studerades mellan åren 1920-1970 var andelen till högre studier exakt densamma de översta decilens barn stod för hälften av de universitets studerande. Jag har för mig att statistiken är densamma idag. Det jag menar att den social rörligheten i toppen är i princip lika med noll.

    Ja, jag är teoretiskt för en 100 % arvskatt eftersom jag är stenhård klassik liberal. Men av praktiska skäl är jag tveksam till arvs-och gåvoskatter. De träffar inte det den är avsedd för utan drabbar den som inte planerar eller har råd eller tid att planera, i synnerhet entreprenörer och småföretagare. Jag arbetade under 10 år med avancerad skatteplanering samt under de sista åren med utländska truster och stiftelser. I Sverige mes pensionsstiftelser.

    (Jag hade för 10 år sedan för avsikt att skriva en doktorsavhandling i juridik om internationella pensionsfonder och deras placeringar, den avsikten har nu försvunnit sedan jag flyttade till USA. Jag gjorde en grundlig research och intervjuade alla större svensk pensionsfonder samt pensionsexperter samt skatte-och tillsynsmyndigheter. Pensiorner är ett område som nästen helt utgår.)

    Men för att återgå till ämnet, den svenska arvs- och gåvokatten samt bolagskatten var som vi brukade säga helt frivillig. Med relativt enkla, men mycket dyra, helt lagliga medel kunde du planera bort all skatt. Ju större förmögenhet eller bolagsvinst du hade ju lättare och relativt billigare blev det. Skälet till detta är alla de undantag du måste göra för att inte sk. arbetande kapital ska drabbas, i många fall är ju samtliga familjen medlemmar med och driver eller understödjer företaget. Storföretagen hade enorma undantag när det gällde den effektiva bolagskatten.

    Du måste du införa undantag vidare har framför allt den Socialdemokratiska regeringen givit mycket stora undantag för den översta promillen, de tillät Wallenberg och Handelsbanks sfären att bibehålla sina familje- och maktstiftelser intakta, nya familje stiftelser och maktstiftelser drabbas av drakonisk straffbeskattning.

    Vidare har SEB tillåtits i sina pensionsstiftelser (innehav 5-10 miljarder SEK) , trots att lag och praxis inte tillåter det, ha mer än 10 % aktieinnehav i olika Investor och Wallenberg bolag. De har om jag inte missminner mig ca 80 % sådana innehav. Enligt Tryggandelagen och nu enligt EUs IORP direktiv ska dessa stiftelser vara väld diversifierande. De ska i princip följa AP1-4 placeringsreglemente.

    Jag är helt för principen om ”the level playing field” i teorin men när den i praktiken leder till ett motsatt förhållande som i Sverige bör dessa verktyg, framför allt i skattelagstiftning inte användas. Jag anser därför att arvs- 0ch gåvoskatten inte ska återinföras samt att det gynnade av den översta promillen måste upphöra. Det enklaste sättet är att införa platt skatt alternativt ta bort särreglerna för småföretagare och införa en normallöneprincip, all inkomst över normal lönen beskattas som inkomst av kapital. Då kommer ni att få se på socialrörlighet och en enorm omrörnig i grytorna.

  17. Robert, vad menar du med rättviseprinciper?

    Normalt när någon börjar tala om rättvisa så reser jag ragg. Rättvisa sitter i betraktarens öga. Det är en ren och skär politiskt åsikt. Inte ens Rawls teori bildning i ”A Therory of Justice” håller för hårdare granskning. Jag läser just Nozicks Anarchy, State and Utopia där så långt jag kommit sågar Nozick Rawls jäms med fötterna.

    Jag gillar inte att nyliberal har kommit att bli någon form av skällsord vänsterliberaler, socialister och konservativa verkar alla se nyliberaler som skuld till den nuvarande krisen. I själva verket är det tvärtom. Det är de som är de skyldiga. F.A. Hayek skrev en mycket bra text som handlar om hans kritik av den konservativa ideologin. Hayek menar att socialister, keynesianer delar i princip samma värderingar som de konservativa. Jag tycker att det är mycket uppenbart även idag nu när vi ser vänster och konservative höger keynesianer slåss om ve som orsakade den katastrof vi nu sitter i. Alla utgår ifrån neoklassiska ekonomiska modeller tom. beteendeekonomerna. Alla verkar ha gått fel.

    Själv är jag liberal av den form som ursprungligen menades. Det F.A. Hayek kallade Whigs, dvs klassisk liberalism. Om att anse att den österrikiska ekonomisk skolan verkar ha mest rätt i sin analys om marknadens funktioner samt synen på att människan varken är enbart rationell eller enbart irrationell, utan att människan hela tiden lär sig och synen på klassisk liberala värden, frihet före jämlikhet, är det att vara nyliberal så kalla mig då gärna nyliberal, men då tar jag det som ett hedersomnämnde, inte ett pejorativ.

    F.A. Hayek Why I Am Not a Conservative

    as the ideals of the English Whigs that inspired what later came to be known as the liberal movement in the whole of Europe[15] and that provided the conceptions that the American colonists carried with them and which guided them in their struggle for independence and in the establishment of their constitution.[16] Indeed, until the character of this tradition was altered by the accretions due to the French Revolution, with its totalitarian democracy and socialist leanings, ”Whig” was the name by which the party of liberty was generally known.

    The name died in the country of its birth partly because for a time the principles for which it stood were no longer distinctive of a particular party, and partly because the men who bore the name did not remain true to those principles.

    The Whig parties of the nineteenth century, in both Britain and the United States, finally brought discredit to the name among the radicals. But it is still true that, since liberalism took the place of Whiggism only after the movement for liberty had absorbed the crude and militant rationalism of the French Revolution, and since our task must largely be to free that tradition from the overrationalistic, nationalistic, and socialistic influences which have intruded into it, Whiggism is historically the correct name for the ideas in which I believe. The more I learn about the evolution of ideas, the more I have become aware that I am simply an unrepentant Old Whig – with the stress on the ”old.”

  18. Alex: Jag håller med dig om problemen med 100% arvsskatt och angående nyliberaler så håller jag med om att det är onödigt att omtala dem i nedsättande termer (det var därför jag inte använde hillary2:s benämning ”rövargäng”).

    När jag talade om ”rättviseprinciper” så tänkte jag på de jag nämnde i inlägget: att man ska få göra vad man vill så länge man inte skadar någon annan och att man bör jämna ut skillnader i utgångsläge (den senare tycker jag dock väger tyngre när det gäller arvskatt, därav mitt försvar för 100% om det vore möjligt). Detta är klassiska liberala värderingar som jag tror alla från vänsterpartister till många moderater i dagens Sverige kan hålla med om. Det innebär dock inte att det är några ”eviga” sanningar och att i likhet med Rawls och Nozick försöka lägga fast sådana är förmodligen ett visserligen intressant, men dödfött, projekt. När du läst klart Nozick kommer du upptäcka att det finns en massa problem med hans synsätt också. 😉

  19. Robert: Att utjämna skillnader i utgångsläge är som du skriver förmodligen en mycket brett förankrad princip men i fallet med arvsskatten möter den, som så ofta, en i praktiken mycket starkare princip. Att på alla sätt försöka ge de egna barnen eller barnbarnen en så god start i livet som möjligt hör sannolikt till det allra viktigaste i människors liv. Det är ingen slump att arvsskatten är avskaffad. Den saknar helt enkelt folklig legitimitet. När det gäller att ha rätt att inte ge barnen del av arvet är dina två principer överens men för det mesta står de nog i konflikt med varandra.

    Konflikten mellan utgångsjämlikhet och värnandet om den egna avkommans möjligheter landar ofta i samma resultat. I teorin låter utgångsjämlikhet bra men i praktiken verkar de konkreta medlen för att uppnå det ofta ofta vara rätt impopulära. Jag var för ett antal år sedan marginellt involverad i ett försök att förstärka den socioekomiska viktningen vid fördelning av skolresurser i Stockholm och maken till folkstorm från de bättre bemedlade delarna av staden får man leta länge efter. (Stormen skulle väl i.o.f.s. delvis kunna vara ett uttryck för ”loss aversion” eftersom det den gången handlade om en omfördelning inom befintliga anslag vilket verkar vara betydligt mer kontroversiellt än extra anslag till vissa skolor.)

  20. PoP: Jag håller helt med dig. Det hela blev lite förvirrat från min sida på grund av att diskussionen gled in på arvskatt. Personligen tycker jag principen om lika utgångsläge väger tyngst, men jag är väl medveten om många inte tycker så. Poängen med mitt inlägg var dock att visa att nuvarande lagstiftning beträffande laglotter strider mot båda principerna (som de flesta svenskar förmodligen omhuldar i viss utsträckning) — och ändå har vi denna lagstiftning! För mig är detta lite av ett mysterium.

  21. Robert: Ok, blev lite uppslukad av den kära gamla arvvskattsvinkeln. Jag håller helt med om att rent principiellt känns det mycket svårt att hitta ett försvar för att barn per definition ska ha rätt till sina föräldrars pengar.

  22. @Alex: Enligt dig är lättheten att undvika arvs- och gåvoskatten huvudskälet till att den inte bör återinföras i Sverige. Men studier på amerikanska data visar att det inte är mer än ca 10% av ärvda belopp som undandras beskattning (se t ex här). Varför ”fungerar” arvsskatten i USA men inte i Sverige? Jag är bara nyfiken att höra din åsikt eftersom du verkar ha tänkt mycket på dessa frågor.

    @PoP: ”… i fallet med arvsskatten möter den, som så ofta, en i praktiken mycket starkare princip. Att på alla sätt försöka ge de egna barnen eller barnbarnen en så god start i livet… ”

    Forskningen om motiven bakom arv är långt ifrån entydig. Altruistiska motiv har överlag svagt stöd (se t ex Hurd, 1987, AER), liksom tanken att föräldrar ”köper” tjänster av sina arvingar (Carroll, 2000). Flera studier visar i själva verket att arv ofta är oavsiktliga eftersom pengarna egentligen var tänkta att konsumeras på äldre dar (Scholtz m fl, 2006), vilket även det faktum att föräldrar faktiskt håller på sina pengar så längre de kan indikerar (om de ville sina barns bästa skulle de ju gett dem mer pengar tidigare i livet).

    Med andra ord är det inte uppenbart att arvsskatten är så illegitim som du antyder.

  23. Robert – du skrev:
    ———-
    Jag håller f.ö. inte med om att “bra föräldrar ska inte behöva göra sina barn arvlösa”. Barn är inte bara en produkt av föräldrars uppfostran, utan också en väldigt massa andra saker.
    ———-

    Nej, barnen påverkas förstås även av sin miljö/omgivning. MEN, vem är det som valt uppväxtmiljö för barnen? Jo föräldrarna så det är ingen giltig ursäkt för föräldrarna. Din invändning faller därför.

  24. lg, jag vet inte om du skämtar eller menar allvar. Hur ska en förälder kunna kontrollera sina barn i varje ögonblick och helt kunna kontrollera uppväxtmiljön? För arvsfrågan handlar det ju också om hur barnen är som vuxna. De kanske har ett harmoniskt förhållande till föräldrarna fram till 30-årsåldern, men sen förändras detta (t.ex. på grund av missbruk).

  25. Robert – jag förstår inte hur du gör en koppling mellan nyliberalism och 100% skatt på arv. Som bekant är en fundamental del av nyliberalismen dess skattemotstånd. Att då kalla en 100%-ig skatt nyliberal är direkt oärligt.

  26. lg, om jag har kallat en 100-procentig skatt nyliberal har jag antingen skrivit fel eller så har du läst fel. Såsom PoP påpekar kan man hävda att det är i linje med klassisk liberalism (även om det finns en konflikt mellan två olika liberala värderingar), men inte med nyliberalism á la exempelvis Nozick.

  27. Robert – det har jag inte sagt de kan. Däremot väljer de bostadsområde, skola och är medvetna om sina egna socioekonomiska förhållanden, samhället de lever i osv. Dvs antingen kontrollerar de eller så är de medvetna om alla omständigheter som kommer forma barnets personlighet.

    Och det som händer i 30-årsåldern (eller senare) kan i princip alltid härledas bak till barndomen (undantag skulle väl kunna vara tex personlighetsförändringar som beror på en hjärnskada orsakad av ett fall i vuxen ålder. Men varför var man inte försäkrad mot det? Jo, för att man under sin uppväxt fått värderingar som gjorde att man tyckte det var onödigt.), om tex en skilsmässa leder till missbruk beror det ju en i någon form skör personlighet, en personlighet som beror på upplevelser i barndomen. Osv.

  28. @Daniel

    Det amerikanska resultatet speglar sannolikt exakt det jag skrev, arvskatten i USA och Sverige är avsedd att träffa de 10 % som undviker skatten. Dvs de som har råd och tid bibehåller sin förmögenhet, alltså de som redan är förmögna. I Sverige familjerna Wallenberg, Axelsson-Johnson samt de äldre maktstiftelserna. I USA kallas dessa kategorier limousin liberaler, dvs de som är för höga skatter och stor omfördelning väl medvetna om att det förhindrar nya entreprenörer att hota deras ställning samt att de är helt medvetna om att skattehöjningar aldrig kommer att drabba dem pga av de undantag de har lyckats med effektiv lobbying, pga av sin starka ställning, politiskt och ekonomiskt lyckats till förskansa sig.

    Låt mig ta ett exempel. Jag var på 2005 på ett seminarium anordnat av folkpartiets nystartade företagarprogram, Fp hade inte haft ett företagarprogram på 30 år (Sic!), Antonia Axelsson-Johnson var där och berättade om sin farfar och hur han genom hårt arbete gått från enkel bodknodd till mycket framgångsrik storföretagare, gulaschbaron. I samma andetag försvarade hon, hon tillhör den social liberala vänsterfalangen inom Fp, med näbbar och klor de höga skatterna samt hårda regler för egenföretagare och den svenska hårda arbetsrätten. Jag tänkte i mitt stilla sinne att om samma förutsättningar funnits när din anfader samlade på sig den förmögenhet du nu lever på hade du inte stått här.

    När jag säger att arvskatten inte bör återinföras är just av det skälet. En skatt som är avsedd att jämna ut förutsättningar och träffa den översta decilen av den översta decilen ger istället för att ge ett ”level playing field” (1) istället den motsatta effekten. Den straffar nytt kapital och gynnar gammalt kapital.

    (1) Att översätta Level playing field med utgångsjämlikhet leder som i Sverige till att de som har goda förutsättningar straffas, handikappas och indras använda sina förmågor istället för att hjälpa de som har svåra förutsättningar. Att de som har svåra utgångslägen ska hjälpas är för mig självklart men inte genom att straffa de med goda förutsättningar. Vidare måste både den svenska och amerikanska debatten inse att alla har inte förmåga att tillgodogöra sig resurser som satsas på dem. Den mycket enkla truismen att hälften av alla har förmågor under genomsnittet verkar totalt ha färsvunnit ur debattten. Vi bör inte satsa resurser på ineffektiva metoder som ger undermåliga resultat bara av de skälet att vi tycker synd om dessa individer, att de utsatts för tidigare orättvisor. Detta yttrar sig i den för mig mycket förhatliga yttrycket, ”- Något måste vi ju göra”. Nej, inte om interventionerna och resurserna inte leder till ett resultat och definitivt inte om det leder till ett negativt resultat. Level playing field innebär inte för mig att alla ska ha samma monetära utgångsläge utan att de ska ges samma förutsätttnignar att utnyttja sina förmågor. Vidare innebär det defintivt inte att alla ska ha samma slutpunkt, monetära läge.

  29. Daniel:

    Tack för intressanta litteraturtips. Min slutsats baseras dock mest på 20 år i svensk politik på alla nivåer. Och inte ens i de mest teoretiska diskussioner brukar principen om en hög arvsskatt vinna särskilt mycket gehör. Går man sen till väljarna blir det helt uppenbart att arvsskatt som uttryck för en viktig rättviseprincip väger lätt jämfört med rätten att själv disponera sina tillgångar – även efter döden.

    Om vi sedan handlar därefter är nog en delvis annan fråga. Det är ju mycket möjligt att vi gärna spenderar pengarna på oss själva även om vi vill ha rätt att lämna dem till barnen. En intressant utveckling tycker jag är de nya bostadslån som låter pensionärer belåna det avbetalade huset och konsumera en del av fastighetsförmögenheten. Jag vet inte hur det ser ut nu men i början överträffade ju efterfrågan på den typen av lån förväntningarna.

  30. @Alex: Jag är inte säker på att din tolkning av de 10% undandragen arvsskatt i USA är helt korrekt. Det är nämligen så att skattegränsen för den amerikanska arvsskatten är så hög att bara de ca 2% största kvarlåtenskaperna (eller eventuellt ännu färre) alls beskattas. Med andra ord verkar hela nio av tio bland de två rikaste procenten betala sin arvsskatt.

    Se även studie av Bakija och Slemrod för ytterligare evidens om att de rika i begränsad utsträckning lyckas undfly arvsskatten.

    Frågan är därmed varför de rikaste i USA betalar sin arvsskatt men de i Sverige inte skulle göra det ifall arvsskatten återinfördes. Kanske kan vi lära av USA om hur man får de rika att betala sin arvsskatt?

  31. Björn Skarp says:

    Jag fick frågan, som jurist, om nuvarande regler har något mer bakomliggande skäl (än de ovan diskuterade). Jag tror väl inte det. Som Robert nämner handlar det om dels kyrkans roll men framförallt den betydelse som släktskapet förr – och fortfarande i stor men inte lika stor utsträckning, vill jag ändå mena – tillmättes. Den senare faktorn har väl flera förgreningar, nämligen främst (1) ekonomiska, dvs det sågs som, och/eller t o m var, nödvändigt för de efterlevande att få en bas att stå på, särskilt med de rigida samhällsstrukturer som då rådde. Man hade helt enkelt vare sig rätt eller praktisk möjlighet att gå utanför sin givna plats i samhället och blev därför beroende av en viss ”såddfinansiering” (i form av gården eller vad det nu var), för att använda ett modernt uttryck på kanske fel sätt :). (2) En moralisk/etisk dimension, och där kan jag tänka mig att föräldrarnas skyldighet att säkra vidare släktled sågs som minst lika stor som barnens rättighet att erhålla kvarlåtenskapen. (3) Biologiskt/evolutionistiskt: Man vill helt enkelt främja sin egen avkomma och av rent biologiska skäl känner man därför en större samhörighet med den än med andras barn eller andra potentiella arvingar eller testamentstagare.

    Förklaringarna verkar alltså vid första påseende snarare vara historiska än baserade på krav utifrån det nuvarande juridiska systemet. (Med krav på det juridiska systemet menar jag då att det finns ett aktuellt sakligt krav – till skillnad från endast historiskt – som reglerna bygger på; och med sakligt menar jag då ett antingen politiskt, moraliskt, ekonomiskt, tekniskt/naturvetenskapligt eller rent juridiskt-systematiskt raison d’être för regeln i fråga.)

    Jag håller helt med om att det finns ett frågetecken för detta med bröstarvingars rätt till laglott. Jag är dock osäker på vad jag tycker exakt i den frågan. Det är inte säkert att exempelvis faktorerna 1-3 ovan har bortfallit helt. För egen del är jag nog snarare tvärtom benägen att säga att de fortfarande gör sig gällande, om än i betydligt mer begränsad omfattning än tidigare. Dessutom tycker jag man bör försöka ställa sig utanför vår egen tid för en sekund och fråga sig hur vårt samhälles utveckling ser ut. Det är då inte svårt att observera att faktor 3 ignoreras mer och mer av oss människor: Familjen och blodsband ses som mer obetydliga och bör enligt vissa/många t o m demonteras som företeelse. Vad detta har för konskekvenser kan ingen av oss säga. För egen del tror jag att det (tyvärr) ingår som en del i ”artificiellisering” som människan som art uppenbarligen underkastar sig. Vi anser (som ett resultat av upplysningstiden och en feltolkning av begreppet ”humanism” och ”mänskliga rättigheter” etc.) att vi är helt separerade från den övriga naturen – och därmed t ex inte beroende av sådana ”bestialiska” strukturer som familjen – vilket i värsta fall kommer innebära vår undergång som art, eller efter tusentals och miljontals år en transformation till ett mer artificiellt och robotliknande stadium/samhälle.

    Jag vill därför ändå slå ett litet slag för den biologiska faktorn.

    Om detta dock innebär att barn skall ha en tvingande rätt till laglott, i nuvarande utsträckning, är inte alls säkert. Föräldrarna har ju fortfarande friheten (och en då större frihet) att testamentera till barnen. Själv vacklar jag i den frågan.

    Angående arvsskatten kan jag dock inte se hur det är möjligt att motivera 100 %, eller ens tvåsiffriga tal. Någon arvsskatt kan kanske dock vara motiverad.

    En person som åstadkommer vissa saker i sitt liv – manifesterade i materiella tillgångar – bör i största möjliga mån ha förfoganderätten över det åstadkomna. Jag anser att det är oerhört farligt i längden för det mänskliga samhället att nagga i kanten på det som vi benämner individens frihet. Det har vi redan gjort i stor grad och i en grad som i stor utsträckning visselrigen är motiverad. Men: På ett filosofiskt plan FINNS inte begreppet ”plikt” (t ex), det är en företeelse i våra hjärnor. Denna företeelse kan i och för sig i viss utsträckning vara moraliskt godtagbar (många av oss råkar s a s tycka det), men den kan aldrig ta över det FAKTUM att varje enskild individ är född som en enskild varelse med behovet (obs: ej rättighet, utan behov) att få agera så oinskränkt som möjligt. Sedan är det en annan sak att varje enskild individ (förhoppningsvis) känner solidaritet gentemot sina medmänniskor – och egentligen förhoppningsvis i lika stor utsträckning mot den övriga naturen. Men denna solidaritet baserar sig alltså knappast på ett ”pliktbegrepp”, givet från ovan eller ens från en demokratiskt vald församling. Det är kanske Immanuel Kants fel att den moderna människan känner en sådan vilsenhet inför pliktkrav (?); plikten som allmänt begrepp är överskattat och borde väl ersättas av ”pliktkänsla” el likn term.

    Därför blir den enskilda människans vilsenhet inför SYSTEMET än större om all dess kvarlåtenskap beslagtas för ett ”gemensamt syfte”. Jag tror att vi nu har svårt att bedöma vad det sammanlagda resultatet av dylika lagar – i likhet med resonemanget om familjen ovan – har på oss som människor i längden. Det är lite sorgligt att man fjärmar sig från sådana förment lösliga argument i diskussioner som dessa, bara för att man inte anser sig kunna bedöma dem. Däremot är det inte otänkbart att vi tillsammans kan komma fram till att, säg någon procents, arvsskatt är moraliskt önskvärd eller motiverad på annat vis. Och där kan vi kanske enl ovan kommentarer lära oss av det amerikanska systemet – är för dåligt insatt i det dock.

    Tack för ordet!

  32. Christoffer Rydland says:

    En utmärkt diskussion initierad av Robert, där många olika facetter kommer fram utöver de rent ekonomiska. En påminnelse om hur nära ekonomi varit moralfilosofi tidigare. Robert, jag undrar om du ändå inte någonstans framför kulturkritik? Alltså att du ändå siktar på faktorer som formar oss utöver det rent ekonomiska. Eftersom lagstiftningen varit relativt stabil, vad tänker du dig förklarar förändringar i barnens försummanden av sina föräldrar, och vad formar barnen utöver föräldrarnas uppfostran?

    Det är ju lite knepigt det där vad man skall få bestämma efter man är död. Skall man få regissera sin egen begravning, eller är det upp till de efterlevande? Liberalismen hävdar individens rätt. Men en död individ? Stiftelsen är en ägarform som spetsar till detta. Det är alltså en självägande förmögenhet som bara får användes enligt stiftarens urkund, ofta en död mans vilja. Skulle vi acceptera om Kamprad donerade alla sina pengar till en stiftelse med syfte att dela ut pengar så att folk i möbelindustrin fick ta ut extra semesterdagar – och alltså orsaka produktionsbortfall under flera hundra år framåt? Hur länge är vi bundna av döda människors beslut? I familjeföretaget kan de dödas vilja tynga och ge inflexibilitet genom traditionens makt.

    En annan intressant historisk ägarform är fideikommissen, alltså en egendom som inte fick säljas utan bara gå i arv.

  33. @Christoffer

    En liten besserwisser kommentar, Ingvar Kamprad har redan gjort sitt ägande av IKEA evigt. Han har satt upp en en holländsk stiftelse som äger IKEA.

  34. Christoffer Rydland says:

    Jo, det var faktiskt därför jag tog IKEA som exempel – vad händer om man gör en ännu mer extrem manöver än vad Kamprad gjort hittillls. Säkert har han lite i spargrisen också för en till stiftelse.

  35. Tack, Björn, för att du levererade juristperspektivet. Ditt svar gör mig än mer övertygad om att laglottsbestämmelserna inte fyller någon vettig funktion. De konservativa argument du för fram kan jag visserligen förstå (även om jag inte köper dem), men jag tycker inte de motiverar varför lagstiftningen är tvingande. USA har väl knappast gått under för att de inte har liknande bestämmelser?

    Christoffer! Mitt huvudargument är ju egentligen inte ekonomiskt, utan att bestämmelserna strider mot två moraliska principer som de flesta av oss delar, så det kanske man kan se som en slags kulturkritik. När det gäller barnens eventuellt bristande omhändertagande av föräldrarna så är jag egentligen inte så upprörd över den saken per se, men ser det som ett sätt att lätta på trycket i äldrevården (vilket lär öka med tiden och bli ohållbart utan hjälp från anhöriga). Sen ska jag väl inte sticka under stol med att jag blir lite moraliskt upprörd över barn som skiter i föräldrarna, men ändå vill kamma hem arvet… Vad som formar barnen utöver uppfostran är ju allt från det rent biologiska (gener, sjukdomar m.m.) till den sociala omgivningen. Vad föräldrarna gör är så att säga bara en faktor i produktionsfunktionen och visst kan man ha visst inflytande över de andra faktorerna, men total kontroll kan föräldrarna aldrig få. I genomsnitt är det självfallet så att man ”får de barn man förtjänar”, men inte i varje enskilt fall. Världens bästa uppfostran kan i vissa fall leda till barn som blir riktiga skurkar.

    Man kan också fundera på det här i ett evolutionärt perspektiv. Att föräldrar bryr sig om sina barn i väldigt hög utsträckning är inte så svårt att förstå, men förmodligen är vår instinkt att bry oss om åldrande föräldrar betydligt mindre stark. Den evolutionära förklaringen till att vi överhuvudtaget gör det är förmodligen att våra föräldrar i princip var fertila under hela livstiden och producerade syskon (som delar våra gener) och att vi därigenom hade skäl att ta hand om den.

    Jag håller för övrigt med om att det blev en väldigt intressant diskussion det här och det känns som att nästan alla tänkbara aspekter av problemet har tagits upp. Jag noterar dock att ingen har försvarat den tvingande lagstiftning som jag ifrågasatte i inlägget…

  36. Christoffer Rydland says:

    Den liberala principen är bra på många sätt. Det är dock inte givet att den gäller fullt ut för barn, sjuka och gamla. Framförallt är det tveksamt om den gäller individer som faktiskt inte finns längre, alltså döda människor. Testamenten är bindande. Däremot får jag inte bestämma över begravning. Vill jag bli jordbegravd är det inte olagligt att kremera mig. Jag är inte längre part i målet. Kanske orkar vi inte riktigt med den insikten, att vi lämnar scenen helt och fullt. (Man kan ju undra om Ingvar Kamprad har förstått det?)

    I fallet Marianne Fredriksson har hennes käre assistent och trädgårdsarbetare fått en så viktig roll att han fått ärva större delen av hennes förmögenhet. Jag kan inte fallet. Man kan dock misstänka att det uppstått en beroenderelation som inte varit fallet om Marianne Fredriksson varit frisk. Det handlar då om att förhålla sig professionellt och inte dra fördel av det känslomässiga band som ofta uppstår mellan vårdgivare och vårdtagare. Jag anser att assistenten inte bör ta emot pengarna. När jag själv arbetade en tid inom äldreomsorgen fick jag inte ens ta emot en pall. Vårdtagaren blev tvärsur. Men det var rätt beslut. Chefen vägrade. Jag fick inte ens köpa den. Nu hade Marianne Fredriksson själv anställt assistenten så förhållandet är lite annorlunda. Men i grund och botten har assistenten redan fått betalt för sitt arbete och skall inte ha mer. Vet vi något om hur Marianne Fredrikssons relation sett ut till hennes barn, om inte assistenten hade tagit den plats han gjorde? Det finns en olustig känsla över hela fallet.

    En dement och psykiskt sjuk människa bo kvar i sin lägenhet fast hon egentligen skulle må bra av att flyttas. Det är först när hon är så dement att hon inte förstår beslutet som man tvångsförflyttar. Kanske skall det vara så. Men det är svåra frågor. Kanske sviker man en sådan människa. Själva tricket med att hantera äldre (och barn) är att ge utrymme för exakt så mycket integritet och självbestämmande som är möjligt. Men när demensen slår till är det inte längre möjligt. Jovisst kan vänner intyga i testamentet att personen är vid sina fulla sinnens bruk. Men vet de det? Är de geriatriker? Vi dör ofta långsamt, den ena efter den andra av våra funktioner lämnar oss.
    Testamentet är synnerligen intressant som fenomen. Det verkar vara en nödlösning på det besvärliga problemet att vi inte vet när vi skall dö. Eftersom vi inte vet det, behåller några av oss vi tillgångarna till det bittra slutet. Kanske är det inte så klokt. På slutet är det så litet vi behöver – en transistorradio, en säng… Att det är de nu levande som bestämmer över hälften av det som blir kvar av oss tycker jag inte är så konstigt, och att det finns en regel om att barnen delar lika. Det är hårt nog att vissa barn får mer kärlek än andra. Det är dyrt med lagändringar. Jag röstar för att behålla den här lagen.

    Man blir inte helgon bara för att man blir äldre. En del har stenhårt prioriterat sig själva och sin egen karriär framför barnen, bland dem många konstnärssjälar. Kanske kan det då tyckas rimligt att barnen då får del av den förmögenhet föräldern byggt upp, istället för trädgårdsarbetaren eller Röda Korset (och dess administratörer och reklambyråer). Ingmar Bergman lärde sig knappt namnen på sina barn. Han gillade människor som gav honom full uppmärksamhet. Det är inte säkert att ett barn skall behålla kontaken med en sådan förälder. Denne självupptagenhetens mästare regisserade sin egen begravning enligt konstens alla regler.

    Många föräldrar slits mellan arbetets krav och barnen. Kanske bör man prioritera barnen istället för sina föräldrar. Det underliga är kanske vad de äldres barnbarn gör. Jag såg en del stressade barn hos mina äldre, men nästan aldrig några barnbarn. Varför? (@J.Vlachos :Den industri som tillhandahåller alla våra tidsfördriv – finkultur, dataspel – kanske alltid inte är så skyddsvärd ändå, det kanske finns annat att fylla tiden med?)

    Som så ofta är nationalekonomers tankar en bra början på diskussion, som sedan blir mycket rikare när verkligheten vecklar ut sig från våra abstraktioner.

  37. Intressanta synpunkter, Christoffer. Jag har väl bara en sak att tillägga. Jag har en helt instrumentell syn på rättigheter och tycker därför egentligen inte vi bör respektera döda människors vilja. Men det verkar ju som folk gläds under sin livstid åt att veta vad som händer efter deras död och av det skälet kan det vara motiverat att respektera dödas vilja. Skulle vi helt strunta i det skulle vi beröva levande människor nöjet att tänka på vad barnbarnen gör med sommarstugan etc efter döden.

  38. Christoffer Rydland says:

    Ett skäl gott som något!

    (Hur ett instrumentellt och ett liberalt synsätt på rättigheter passar ihop har jag dock aldrig funderat på).

    Eftersom jag ger en kurs i familjekapitalism nu funderar jag förstås på den dynastiska ambitionen i vissa familjer. Även i akademin har man sådana ambitioner tror jag, att den egna inhämtade kunskapen skall citeras och inte glömmas bort. En drivkraft i ekonomin så god som någon.

    Skulle man föra mitt eget resonemang till sin spets om den döde individens avsaknad av rättigheter skulle man förstås kunna hävda att man inte fick testamentera alls samt att staten kunna sälja tillgångarna på loppmarknad, samt att man kan göra en miljövänlig kompost av den döde. Skall tipsa Ohly och Wetterstrand om det 🙂 Jag får ta ställning till detta när jag blir gammal tror jag…

  39. peterbrand79 says:

    Jag anser att man i debatten om arvsskatt ofta missar en viktig variabel – fribelopp.

    Jag har full förståelse för att man som förälder vill att ens barn skall få de bästa möjliga förutsättningar i livet. Därför känns det naturligt att barn ärver sina föräldrars tillgångar. Det folkliga motståndet mot arvsskatten har jag därför förståelse för.

    Men när det rör sig om väldigt stora arv (säg 10 miljoner kronor för att dra till med en siffra) så tror jag att de flesta kan känna sig lite illa till mods. Personligen så betvivlar jag att det finns människor som verkligen behöver den mängden pengar för att må bra.

    Hur skulle det vara att ha ett fribelopp för arv upp till 10 miljoner kronor och beskatta allt över det med 50%?
    Jag tror att det också finns folkligt stöd för en sån skatt.

  40. Pelle Lilja says:

    Först när jag hörde Robert Östling på radion pläderande för sin sak blev jag indignerad och tänkte att någon måste göra något åt den här människan. Men vartefter jag tänkte på det så insåg jag att det behövs inte – och ursäkta att jag svär – för han är en jävla pajas.

    • Pelle, den här tonen accepterar vi inte på vår blogg, men jag låter ditt inlägg stå kvar som avskräckande exempel. Du må tycka att jag är en pajas (det känner jag mig själv som ibland), men vi kallar inte varandra det på den här bloggen, i synnerhet inte utan att ange goda och sakliga skäl för det.

    • Jesper Roine says:

      Pelle; vill bara uppmärksamma dig på att du lämnat din kommentar efter ett gamalt inlägg vilket kan göra att det inte noteras av Robert (eller andra som kan tänkas vara intresserade att i sin tur kommentera vad du har att säga). Kommentera därför gärna efter det aktuella inlägget (publicerat igår).
      ….och eftersom du säger dig ha tänkt lite på vad Robert sagt så kan du väl – och ursäkta att jag svär – ha tillräckligt med jävla vett att utveckla ditt resonemang istället för att bara komma med okvädesord.

  41. Jesper Roine says:

    Robert; sorry såg inte att du noterat inlägget.

  42. Mohamed Mustafa says:

    Lika väl som textförfattaren säkerligen förstår,,troligtvis accepterar och kanske sympatiserar med Lagen Om Vård Av Unga (LVU.) och att handläggningen av den kan leda till beslut som föräldrarna motsätter sig och genomföras mot föräldrarnas vilja,,,,önskar jag att denne förstår att lagen om arvsrätt i fråga om att barnen alltid ska ha rätt till arv om deras föräldrar lämnar något värdefullt efter sig.
    Människor föder troligtvis inte barn för barnens skull,,,,snarare för sin egen. Men de barn som föds har inte valt varken föräldrar,,,,plats eller omständigheter för sin roll i familjen eller ens Världen. Dock är det faktiskt så att föräldrarna har kontroll över barn (Kan välja att utföra abort vid fall barnet har Tex. Downs Syndrom,,CP-Skada,,,vid fall föräldrarna inte känner sig ekonomiskt kapabla att föda barn eller T.om vid fall föräldrarna anser att fostret har fel kön samt av vilken annan anledning som helst.

    Med sådana premisser verkar det inte ansvarsfullt det Textförfattaren skriver om att barnen ska kunna gå utan tillräcklig försörjning vilken bör beräknas till minst sådan riklig försörjning som barnen hade under sin barndom.

    Anledningen till att LVU ofta beslutas mot föräldrarnas vilja är förmodligen att handläggare och nämndemän anser att föräldrarna brister i sitt ansvar och jag anser det ansvarslöst av vissa föräldrar att inte säkerställa hela deras efterlämnade förmögenhet till sinna barn och därmed ge sinna barn samma ekonomiska förutsättningar som föräldrarna själva hade.

    Att inneha makten att välja liv bör tillföra skyldigheten att värna livet och därmed är det det bästa(Precis som LVU.) att låta bröstarvingar förfoga allt föräldrarna efterlämnar och välja dess fördelning oavsett föräldrarnas vilja med hänsyn till att föräldrarna valde deras barn oavsett barnets vilja.

    Om jag ska kommentera arvsskatten är mitt utlåtande just nu att dessa pengar troligtvis redan är beskattade och hade föräldrarna spenderat dessa eller fortfarande levt så hade det inte avräknats någon skattesumma och därför bör dessa tillgångar anses skatteklara och bröstarvingarna inte avräknas någon summa och därmed tilldelas hela sitt arv.

Trackbacks

  1. […] testamentera all kvarlåtenskap till välgörenhet. Ekonomistas läsare känner igen artikeln från mitt inlägg om detta och min tidigare uppmaning till riktigt rika. Något som jag inte nämner i artikeln är att den […]

  2. […] förefaller finnas ett starkt stöd för att arv ska delas lika mellan barnen. Som jag påpekade i ett inlägg för ett par år sedan är det enligt svensk lagstiftning inte möjligt att göra en del av sina barn […]

Lämna ett svar till Daniel Waldenström Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s