Det här är ett gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.
Just nu är tidningarna fulla av larmrapporter om det stundande “valutakriget”. Men vad innebär valutakriget egentligen – och är det verkligen så farligt?
En massa länder har lågkonjunktur och vill sänka sina räntor. Därigenom skulle de kunna stimulera sina ekonomier på två sätt: dels blir det billigare att låna i landet, vilket stimulerar konsumtion och investeringar, dels faller deras växelkurser, vilket stimulerar exporten. Men – skriver journalisterna i våra stora dagstidningar – om alla länder gör så, blir det ett “valutakrig”, och det är tydligen väldigt farligt.
Jag har svårt att se var faran skulle ligga. Om det bröt ut ett handelskrig – det vill säga att alla länder höjde sina tullar och därigenom hämmade världshandeln – ja, då skulle det naturligtvis vara farligt. Men det valutakrig som nu tycks vara aktuellt går ju inte alls till på det viset.
Antag att ett land vill stimulera sin ekonomi genom att sänka räntan. Om alla länder följer efter och sänker sina räntor uteblir naturligtvis valutaeffekten av räntesänkningen; då förblir de relativa växelkurserna oförändrade, och länderna stimuleras bara av den lägre räntans effekter på investeringar och konsumtion. Därför blir stimulanseffekten mindre än den skulle ha blivit för ett enskilt land som ensamt sänker sin ränta. Men det är väl inte så farligt. Resultatet blir ju i alla fall en stimulans av världsekonomin – och det var väl precis vad som önskades?
Nej, fruktan för “valutakriget” är nog främst driven av journalisternas önskan att skapa dramatik i nyhetsflödet.
Ekonomistas 
Ja, debatten om valutakrig känns aningen förvirrad. Var det valutakrig som Sverige ägnade sig åt i början av 90-talet när kronan föll med 30%? Alternativet skulle väl vara att alla länder höjer sina räntor men vem är hjälpt av det?
Jag tror du har missförstått på vilket sätt det krigas. Det är ju inte genom räntesänkningar i sig. Det är genom att t.ex som Nya Zeelands riksbank gick ut i morse och sa att man kanske skall intervenera för att hålla valutan svag (som Schweiz) som man skapar problem. Eller som BoE nya “minutes” där det diskuterades mer QE vilket drar ner pundets värde (oavsett ränta) Journalisterna har på inget sätt skapat detta krig. Förutom att dom har döpt det till “krig”. Min erfarenhet av dylika bataljer är att “störst vinner” så bli inte förvånad om du ser Dollar på 5 kronor snart samt Pundet på 7:50. Dom ända som gråter är Svensk exportindustri. Borg lär inte hjälpa dom. Inte i nuläget i alla fall
Är Sverige missnöjda med det kan vi utan problem sänka vår valuta också. Länder mded fiatvaluta har sällan svårt med det. Varför skulle “starkast” vinna i detta fall? Varför har USA lättare att sänka dollarn än vad vi har att sänka kronan?
>Allt i Fisk skrev:
>Min erfarenhet av dylika bataljer är att ”störst vinner” så bli inte förvånad om du ser Dollar på 5 >kronor snart samt Pundet på 7:50.
Så du menar att stora länder har lättare att sänka sina valutor än små länder? D.v.s. att stora valutor är mer lättrörliga än små “skvalpvalutor”? Ja – det var en ny och ovanlig tanke…
@Mats; Fråga dig hur USA´s avtal med t.ex Japan, Tyskland 1985(Plaza Accord) kom till stånd. Och särskilt hur det exekverades(det var inga kursnivåer bestämda). Man använde sin krigsreserv i ESF. Denna krigsmanöver var den åtgärd som sänkte börsen 1987 och som sedermera ledde till Japans krasch 1989. Nästa exempel avser hur USA använde handelstariffer 1971 och höll negativa realräntor för att tvinga fram sänkningar av dollarn mot D-Mark och Yen. Man förde före det en “medveten” inflationspolitik(Great Society; LBJ) där man till slut tvingades släppa guld-konvertibiliteten(Nixon).
@Allt i Fisk; Med viss anknytning till Mats Persson´s replik till dig vill jag backa upp din ståndpunkt genom att peka på skillnaderna. När de stora ländernas valutor blir “felvärderade” pga deras egen politik(som ofta ligger tidsmässigt en bit bakom) ser dessa till att ändra spelreglerna(Bretton Wood I och II, Plaza Accord, The Great Recession). Små länder kan drabbas pga de stora ländernas politik och tvingas till anpassning. När de små länderna(valutorna) för en dålig politik(per se) har de förstås inte en chans att förhindra att deras valuta styrs av externa ageranden(som Persson säger).
Den som myntade uttrycket valutakrig är Brasliens finansminister Guido Mantega, i en kritik av Federal Reserves expansiva penningpolitik. Instämmer i övrigt med Mats Persson. Särskilt märklig är kritiken mot Japan. Omvärlden har ju i 20 år ropat om åtgärder för att komma till rätta med deflationen.
Det enkla fel Japan gjorde var att deras “keiretsu”-system “förhindrade dem” att skriva ner sina enorma spekulationsförluster i banksystemet. USA gjorde likadant liksom Europa. Där har ni orsaken.
@Munkhammar; Jasså men varför har man då köpt JGB´s sedan 2008 vilket stärker Yen´en än mera?
Visst är ordet “krig” till stor del än mediahype. Men självklart skall man inte underskatta problemen med valutarelationer. Bakom räntemanipulationer ligger real-ekonomiska värden av stora mått. Stor bestämmer delvis, dvs kan göra det man har makt att göra. Ingen skall tro att de drastiska händelserna 1920-21, 1929-34, 1944, 1968-71, 1987-1989, 2001, 2007-2008 inte hade något med världens relativpriser att göra. Något som knappast hade sin utgångspunkt från mediahypar.
Kritiken av Japan bygger främst på att landet drivits av isolationism. Klart att landets demografiska situation kommer att drabba landet mycket hårt. Allt annat är naivt att tänka sig. Bara att sätta igång att räkna….hur många har ägnat lite tid åt det? Dessutom måste man förstå japansk kultur hur landet kunde hamna i det läget man befunnit sig under 22 år. En extrem korporativ stat under tidigare oerhört auktoritär regim. USA är flexiblare, Europa oflexiblare, men likväl alltmer korporativa vilket försvårar anpassning när världens ekonomiska maktbas tenderar att förskjutas mot Asien(utom Japan).
@benjamin; klaga på du. Trevligt med en lite längre invändning av dig. Gäst-inläggets tes är att det som pågår nu sannolikt inte får några effekter. I vart fall inga negativa sådana om inte “kriget” leder till handelskrig. Själv utgår jag från att de som diskuterar “valutakrig” gör det utifrån den historia som finns och som även lett till dramatiskt förändrade relativpriser och på kort tid. De årtal jag redovisade syftar på dessa. Jo jag tycker faktiskt att Mats Person underskattar problemen. Inte för att de behöver leda till handelskrig men att de sannolikt leder till större problem framgent. Främst pga av avtagande avkastning(deflation), överskuldsättning(deflation) och att de länder som uppvisar dessa “tendenser” faktiskt behöver fortlöpande finansiering. Kommer de att få denna finansiering? Jag tycker att Mats Persson underskattar problemen. Dagens situation är naturligtvis oerhört allvarlig. Centralbankerna experimenterar på ett plan de aldrig gjort förr. Och Mats Persson vet vad jag syftar på. Det vet även Viktor Munkhammar. Stora obalanser som inte rättas till kan få stora konsekvenser. Drömmen om fria växelkurser var att marknaden skulle anpassa obalanserna via prismekanismen momentant. Att det skett vore ett “overstatement”. Och ett direkt “failure” vad gäller EMU.
skulle vara intressant att får höra den historia som finns om valutakrig där det leder till “avtagande avkastning(deflation)” och “överskuldsättning(deflation)”. Jag är just nu så förvirrad av ditt inlägg. Du får gärna redovisa för de hemska experimenten (“som persson vet om”) som riksbanken sysslar med förutom att bedriva för kontraktiv (eller menar du tvärtom?? förvirrad igen) penningpolitik.
Ja du är helt enkelt förvirrad! Men det beror nog mer på bristande läsförmåga och baskunskaper.
Resten bokar vi på provokationskontot.
@benjamin; jag har inte skrivit att valutakrig leder till “avtagande avkastning och överskuldsättning”.
Börjar återigen(devalveringen!) fundera om du verkligen har grepp om realiteterna här! “It´´s the other way around you fool” skulle en känd personlighet ha sagt en gång. Eller ” it´s the economy, stupid”. Jag skriver faktiskt att de problem som diskuteras(valutakriget) kommer att leda till än större problem om man inte gör något åt dem…främst pga just situationen med “avtagande avkastning och överskuld-sättning”. Trodde det var uppenbart och att bildade ekonomer som du insåg det. Du tycks mer ha nöje i att söka något annat mer löjeväckande. För övrigt har jag ännu inte blandat in Sverige/Riksbanken eftersom det var ett tag sedan de chocksänkte räntan(2008) eller i övrigt bedrev politik av den mera extrema sorten.
Du skriver att valutakrig inte behöver leda till handelskrig men att de leder till större problem framöver. Främst pga “avtagande avkastning(deflation)” och “överskuldsättning(deflation)”. Men ok, det var alltså inte valutakriget som ledde till dessa två utfall. Lite tydligare i sista inlägget. Vad var det som ledde till “avtagande avkasning(deflation)” och “överskuldsättning(deflation)”, och varför står deflation i parenteserna intill varje begrepp? Och hur ledde dessa till att valutakriget blev så dåligt? Så centralbankerna experimenterar på ett sätt som “Persson vet om” kommer leda till (något hemskt)? Men svenska riksbanken gör det alltså inte. Det var ju betryggande att höra. Varför inte förresten?
Den här meningen förstår jag inte alls: “Börjar återigen(devalveringen!) fundera om du verkligen har grepp om realiteterna här! ”It´´s the other way around you fool” skulle en känd personlighet ha sagt en gång. Eller ” it´s the economy, stupid””
“återigen(devalveringen)”? Menar du från en annan tråd?
Känns konstigt att bara ställa fråga på fråga men det kanske är för att inte jag förstår mig på självklarheter. Du verkar vara högt skolad i ekonomi. Är du professor?
Har du en blogg så kan vi ta diskussionen där istället?
@benjamin; Har tyvärr ingen blogg…ännu. En del människor har däremot uppmanat mig att starta en. En del av det jag skulle behöva säga isf kräver mer utrymme än vad en blogg medger. Låt mig bara nämna några nyckelord om särskilt USA som världens största ekonomi med världens reserv-valuta; Den “lätta” ekonomin till 60-talet, 70-talets inflationsproblem, 80-talets avregleringslösning gav ständiga finanskrascher(USA´s banksystem insolvent var 10´år) där arbetsgivarens marknad (USA) sänkte reallönerna som i sin tur ökade den privata skuldsättningen mer och mer. IT-revolu-tionen ökade dock företagens effektivitet men ytterligare en del på anställdas bekostnad. Allt eftersom nettoinvesteringstakten sjunker drabbas även reallönerna. 90-talet under The Great Moderation tror alla att Greenspan vet vad han gör. Finansmarknaden uppvisar beteenden likt Pavlovs hundar och alla riskpremier faller mot “noll”. Företagen tas över av tjänstemanna-klassen genom att de kan kapa ledningen mot att leverera vinstmaximering(kortsiktighet premieras) till sin “nya” ägare, dvs fonderna(ombudsmännen). Hyperkapitalismens era startar. Samtidigt ökar bakom gardinerna “revolving door”-politiken som bara blir värre. Korporativismen med “cognitive capture” och regelrätt korruption växer stadigt. USA medverkar till skrivningen av WTO-avtalet med Kina. Efter Nafta är det USA som leder arbetskrafts-arbitraget med Kina mot nya snabba vinster medan hemma-ekonomin fortsätter att öka sitt beroende av konsumtion på kredit. Det börjar bli tydligt att USA´s skuldsättning inte håller i längden. Avkastningen per kreditdollar BNP har fallit konstant. USA slutar budgetera alla utgifter, t.ex för krig efter 2001. Glass-Steagall helt avskaffad. FED Reserve, SEC, FBI vägrar att undersöka Madoff-härvan eller Ninja-/Lier´s loans etc trots flera på-stötningar under flera år. Europas avreglerade nya grossistbanker driver på finansieringen av bolånen i USA. I smällen gäller bail-out över hela linjen. T.o.m ändring av redovisningsreglerna (FASB157) trots motstånd hos de ansvariga FASB. En regerings-order för att rädda de banker som på 90-talet äntligen fick marknadsredovisning(nu tvärtom!). Skandal efter skandal som än idag sopas under mattan. Inga kriminella åtal i New York. USA´s skulder nu ohanterliga. Nu blir det för mycket text här.
Avtagande avkastning är flera saker; Höga relativlöner/skatter leder till en dålig konkurrens-situation och särskilt när man bjuder in Kina att spela vid samma bord. Höga skulder kräver att man har avkastning att också betala räntan. Avtagande avkastning finns närvarande vid varje normal affärscykel. Nu har väst nått slutet av en affärscykel av en högre dignitet(kreditcykel). Inga av de överskuldsatta länderna har idag råd att betala marknadsränta. Vi har därför en totalmani-pulerad världsekonomi(överutbud av pengar). Och allt detta är deflatoriskt. Eller hur! Och det kommer att ställa till det ordentligt framöver, tror jag. Särskilt om kapitalet lämnar obligations-marknaden för aktiemarknaden. En ny reserv-valuta pratas det om! En ny ordning kommer säkert att krävas. Nu tror inte jag på någon domedag men Kina´s rebalansering kommer att märkas. Kommer tjänsteindustrin att rädda oss på kort sikt? Framtida inflations-vinster hoppas man på för att kick-starta ekonomierna. Allt medan centralbankerna låtsas att de har kontroll. Lyckas man kommer man inte klara att höja räntan! Be careful what you ask for! Men många instämmer och säger att de inte har något val att göra det de nu gör! Kanske det men de har haft val längs hela vägen. Och det är där kritiken främst landar. Välfärdskonsumenten är långsiktigt illa ute i väst. Är hen skuldsatt är läget än värre. Kanske t.o.m kritiskt för flera konsumtionsekonomier än de som idag har stora problem. Skulder måste förr eller senare betalas.
Vad leder till större problem i framtiden? Många länder och delar av länder som USA lider redan av depression. Jag menar att det finns stor risk att det kan handla om en fortsatt utbredning av ekonomisk depression. Även finansekonomin lyder under lagen om avtagande avkastning. Det är trots allt så att man hela tiden måste finna köpare! När ger “Nollräntan” avtagande avkastning?
Men människan är optimist. Just nu hoppas man på konjunkturuppgång och då passar inte kritikerna riktigt in i den bilden. Jag är personligen hyfsat optimistisk säg för ett eller ett par år framåt. Men jag anser inte att problemen kommer att lösas genom tillväxt. Hur går det då till?
Stagflation? Krig Kina-Japan? EMU spricker förstås?
(ps! Experimentet är centralbankernas balansräkningar och dess konsekvenser vi inte vet)
(Ber om ursäkt för OT men avsikten var att benjamin ska se skogen för alla träden och hur jag tänker)
Aldrig har så mkt text sagt så lite om så mycket. Din text bara radar upp påstående efter påstående, helt utan någon röd tråd, struktur eller förklaring. Om du är väldigt ung och extremt intresserad av finansekonomi, vilket jag börjar misstänka, borde du samla dig, få bra betyg på gymnasiet och söka in till någon handelshögskola. Men jag antar att du är skolad av internet/bloggar och ser ned på akademisk skolning.
@benjamin; Det var förstås inte i avsikt att uttrycka “vetenskapliga fakta” utan mer illustrera ett antal nyckelord i ett sammanfattat historiskt flöde(kan du se dessa nyckelord och den röda tråden?). Av allt du själv skrivit hittills finns ännu inte tillstymmelse till att du bidragit med något överhuvudtaget. Kritik utan bidrag tycks vara din modell.
Det jag vill är att lära mig. Därför frågar jag. Men av all den text du sprutar ur dig förstår jag ingenting öht. Inte ett enda resonemang, inte en enda mening kan jag greppa. Alla andras resonemang förstår jag, ofta håller jag inte med, men jag förstår, och lär mig.
Jo förresten, jag förstår och håller med i sista mening här ovan. Det är synd att det blivit så. Dock tror jag ifrågasätta-modellen är bättre än att försöka skriva så mkt trassel som möjligt.
Valutakriget är ju bara första skottet i handelskriget, man dumpar sin egen valuta för att ens egen export ska bli billigare utomlands. Enkel kontramanöver är att lägga extra tull på varor från länder som dumpar sin export för aggressivt för ens egen smak, detta är varför de ville ha euro från början, för att hindra det gamla scenariot från att upprepas. Det visade sig att olika länder inom eurozonen behövde ha olika stark euro med olika hög ränta. Bryter euron ihop är det samma sak som valutakrig inom Europa. EU-politikerna är beredda att gå mycket långt med sin artificiella valuta för att hindra det.
–
Om alla ska ha lägre ränta måste man öka penningmängden, när alla vant sig vid ökad penningmängd stiger priserna, då skjuter inflationen fart, då stiger räntorna för att inte den som lånar ut ska gå back på utlåningen. I lågräntepolitiken ligger ett löfte om framtida inflation och konsekvensen av den blir höga räntor. Räntan är priset på pengar. Är det gott om pengar så är de billiga (att låna). Är det ont om pengar är de dyra (att låna). Om man skapar mycket mer nya pengar än produktionsökningen i ekonomin upptäcker marknaden så småningom att pengarna blivit fler och mindre värda, då korrigerar sig priserna via inflation för det minskade penningvärdet, då stiger priset på pengar igen, med både det inflaterade värdet plus säkerhetsmarginaler för att politikerna ska göra om bravaden. Den frånvarande inflationen just nu är ett resultat av underutnyttjade faktorer, men blir det väldigt mycket mer pengar i omlopp än produktion kommer priserna att justeras ändå.
–
De politiska önskemålen om billiga krediter sker på framtidens bekostnad; låg ränta nu, hög inflation i framtiden. Plus politiska konvulsioner vars magnitud ingen vet något om.
Är inte det lättaste svaret på en stärkt valuta att bedriva expansiv penningpolitik?
Kronans styrka är det väl inget större fel på! Och i Japans fall gäller nog; Are you sure you know what you are asking for?
sl
det var 5 år sedan penningmängden exploderade och ni började gorma om hyperinflation. Det är 2013 nu.
“De politiska önskemålen om billiga krediter sker på framtidens bekostnad; låg ränta nu, hög inflation i framtiden.”
Räntan är fast på 1%?
Varför inte stifta en lag som förvandlar alla pengar i Sveriges Monopolspel till giltig valuta? Som det skulle stimulera ekonomin! Jag blir nog krönikör i New York Times och får Nobelpris för denna upptäckt.
Att förklara sina egna Monopolpengar för valuta och under vapenhot tvinga ICA-butiken att ta emot dem är stöld. Att trycka pengar för att roffa åt sig grannstaters rikedomar är också stöld. Och importhinder är så dumt så… Men Ricardos lag om komparativa fördelar går inte in i en politikerhjärna.
Lärde mig just att Smoot-Hawley-lagarna stoppade all japansk export till USA. 15% av Japans totala export. Det var då som Japan skaffade sig ett imperium i Kina som kompensation. Man kan inte säga att dessa lagar orsakade Pearl Harbor, men troligt är det. Som Bastiat sade
Quand les marchandises ne traversent pas les frontières, les armées le font. (När varor inte tar sig över länders gränser så gör améer det.)
monopolmannens senaste inlägg, fina österrikiska _viner_, riktar sig på pricken till dig.
http://krugman.blogs.nytimes.com/2013/02/20/fine-austrian-whines/
Såvitt jag förstått saken så är det inte sänkning av den egna ränta eller QE som är det valutakrig som man är rädd för utan uttryckligen att centralbankerna börjar köpa andra länders statsobligationer för att ge den egna valutan en bättre växelkurs. Intern manipulation (QE) tillåts, extern manipulation (köpa andra länders statsobligationer) räknas som valutakrig.
I Japan har man ju redan antytt att man inte utesluter denna åtgärd om man inte på annat sätt får ner valutan och upp inflationen. Schweiz har redan sysslat med detta ganska länge, men Schweiz har så små resurser att övriga länder tydligen valt att ignorera detta. Men om Japan eller Kina börjar med liknande åtgärder mot t.ex. dollarn så får man nog betrakta det som starten på ett valutakrig. Här har förstås större länder en klar fördel och t.ex. Sverige kan aldrig mäta sig med de stora länderna om det blir valutakrig eftersom Riksbanken inte har de resuserna.
Pontus:
1. “Såvitt jag förstått saken så är det inte sänkning av den egna ränta eller QE som är det valutakrig som man är rädd för utan uttryckligen att centralbankerna börjar köpa andra länders statsobligationer för att ge den egna valutan en bättre växelkurs.”
Jag håller med om att det är en rimlig tolkning, fast det är ju inte så diskussionen förs. Som Viktor påpekade ovan tog den internationella diskussionen kring detta fart när Brasiliens finansminister kritiserade den amerikanska penningpolitiken, vilken ju har handlat just om räntesänkningar och QE. Och kritik mot USAs penningpolitik var även en av huvudpoängerna när P1s konflikt sände ett program om valutakrig för några månader sedan (se mitt inlägg Guld är inte lösningen).
2. “Här har förstås större länder en klar fördel och t.ex. Sverige kan aldrig mäta sig med de stora länderna om det blir valutakrig eftersom Riksbanken inte har de resuserna.”
Det här påståendet är inte självklart. Vi säger ju ofta att en centralbank har obegränsade resurser att skapa inhemsk valuta. Storleken på landet bör inte spela någon roll. Men en intressant fråga är vad som händer om två centralbanker bestämmer sig för att fixera sin valuta på en låg nivå mot den andra centralbankens valuta (t ex om ECB skulle försöka hålla SFR/EUR under 1,2 när den schweiziska centralbanken gör det motsatta). I ett sådant läge bör väl valutorna på något sätt kollapsa, och det framstår inte som uppenbart för mig att det större landet skulle “vinna” det valutakriget.
http://krugman.blogs.nytimes.com/2013/02/15/currency-war-confusions/