Kvinnliga chefer anställer bättre kvinnor

Pic172Jag har tidigare här på Ekonomistas skrivit om hur chefer med invandrarbakgrund anställer fler utrikes födda personer. Att vem som är chef kan spela roll även på andra sätt visar Lena Hensvik i sin doktorsavhandling som försvarades vid Uppsala universitet i början av maj. I en uppsatserna undersöker hon nämligen om lönegapet mellan kvinnor och män är mindre i företag som leds av kvinnor. Det visar sig att så är fallet; medans kvinnliga chefer ger kvinnor 1,4 procent högre lön så ger de män 3,6 procent lägre lön, vilket innebär ett minskat lönegap på 5 procent.

Vad beror detta på? Är det så att kvinnor är mer generösa än män mot sina medsystrar, eller är det helt enkelt så att kvinnliga chefer är bättre på att hitta duktiga kvinnor, som också förtjänar högre lön, än manliga chefer? Ett sätt att kolla detta är att jämföra lönen för personer som byter arbetsplats och därmed könet på chefen. På så sätt är det möjligt att konstanthålla personens egenskaper så som produktivitet.  Detta är möjligt för Lena tack vare att hon har tillgång till en 20 år lång panel där hon kan koppla anställda till arbetarsplats. Det visar sig att när hon gör en sådan analys så försvinner i stort sett den kvinnliga lönepremien av att ha en kvinnlig chef. Detta kan tolkas antingen som att kvinnliga chefer helt enkelt är bättre på att anställa produktiva kvinnor än sina manliga kollegor eller att duktiga kvinnor väljer att söka arbete på arbetsställen med kvinnliga chefer.

Sänkt moms garanterar inte höjd sysselsättning

En av de åtgärder regeringen presenterar i vårbudgeten för att få fler i arbete är sänkt restaurangmoms. Tanken är att en sänkt moms kommer att leda till billigare restaurangbesök, vilket i sin tur förväntas leda till att vi som konsumenter väljer att äta ute oftare och därmed lägger ner mindre tid på att laga mat hemma. Detta gör att vi får mer tid som vi kan arbeta och att restaurangerna kommer att anställa fler eller att nya restauranger kommer att öppna. Kort sagt: sänkt restaurangmoms förväntas ge både utbuds- och efterfrågeeffekter.

restaurang_maltid

Komplement till fritid?

Hur kan vi då förvänta oss att priset och efterfrågan på restaurangbesök förändas? I grundkursen i offentlig ekonomi lär vi oss detta beror på utbuds- och efterfrågeelasticiteterna. Ju mer konsumenterna reagerar på prisförändringar, desto mindre kommer priset att sjunka när momsen sänks. Eftersom efterfrågan på restaurangbesök förmodligen är ganska elastisk, dvs priskänslig så kan vi alltså förvänta oss att priserna inte kommer att sjunka speciellt mycket, däremot borde antalet restaurangbesök öka.

Men i vilken utsträckning kommer det att påverka sysselsättningen? Det är naturligtvis i slutändan en empirisk fråga, men personligen har jag svårt att tro på att vi som konsumenter kommer att öka vår arbetstid när vi slipper laga mat hemma. Däremot så lär vi oss också i grundkursen i offentlig ekonomi att vi ska beskatta sådant som är komplement till fritid för att minska de snedvridande effekterna av skatter på arbete. På så sätt kan faktiskt sänkt restaurangmoms göra att vi väljer att arbeta mer. Det verkar också rimligt att tro att det kommer att bli fler arbetstillfällen inom restaurangnäringen. En som har undersökt en liknande fråga på en annan marknad är Tuomas Kosonen som i sin avhandling undersöker effekter av sänkt frisörmoms i Finland. Liksom restauranger är frisörnäringen en tämligen arbetsintensiv verksamhet så hans resultat borde kunna ge en indikation på vad vi ska förvänta oss av sänkt restaurangmoms. Tuomas finner att priset på frisörtjänster verkar ha sänkts med halva momsbeloppet men att efterfrågan vare sig på frisörstjänster eller frisörer har ökat på grund av momssänkningen.

Det är alltså inte uppenbart att sänkt moms ger högre sysselsättning, även om vi utifrån nationalekonomisk teori skulle kunna förvänta oss en ökad efterfrågan på restaurangbesök och därmed ökad efterfrågan på restaurangpersonal. Momssänkningen i Finland har dock gjort det enklare för arbetslösa att följa uppmaningen “Klipp dig och skaffa ett jobb!”

Bindande minimilöner och arbetslöhet

En vanlig uppfattning i den allmänna debatten är att en förklaring till arbetslösheten i Sverige är att jobben för lågkvalificerad arbetskraft har försvunnit.  I en bilaga till Långtidsutredningen 2011 visar Nils Gottfries vid Uppsala universitet att en del av förklaringen också ligger i de relativt höga lägsta-lönerna i Sverige.

I figuren nedan (som är tagen ur Nils bilaga) visar sambandet mellan sysselsättningsgraden och relativlönerna för personer med olika utbildning för män i åldern 30-54 födda i Sverige.  På x-axeln redovisas sysselsättningsgraden och på y-axeln relativlönen jämfört med gruppen med tre-årigt gymnasium. De olika punkterna i grafen representerar olika utbildningsgrupper (grundskola, icke-teoretiskt gymnasium, 3-årigt teoretiskt gymnasium, kort högskola, lång högskola, doktorandstudier).

image

I figuren ser vi att ju ett positivt samband mellan relativlön och utbildningsnivå. För gruppen med lägst utbildning verkar dock sambandet snarare vara mellan utbildningsnivå och sysselsättningsgrad: de med bara grundskoleexamen tjänar nästan lika mycket som de med ej teoretiskt gymnasium, men är sysselsatta i betydligt lägre utsträckning.

Om vi utgår från att de med lägre utbildning i genomsnitt har lägre produktivitet än de med högre utbildning ser vi alltså att lönerna verkar anpassa sig efter detta för flertalet av grupper vilket upprätthåller sysselsättningen, men att detta inte sker för den lägst utbildade gruppen. Detta tyder helt enkelt på att minimilönerna är bindande för denna grupp och att de i stället får betala med högre arbetslöshet.

Långtidsutredningen 2011 efterlyser reformer i LAS och ersättningen till arbetslösa

I dag släpps Långtidsutredningen 2011 som denna gång har fokuserat på sysselsättningspolitikens utformning. Trots att utredarna (till vilka jag själv hör) på det stora hela ger den svenska arbetsmarknaden ett gott betyg så identifierar vi tre områden där behovet av reformer är stort.

Det första området där vi tycker att reformer är önskvärda är anställningsskyddet. Sverige kombinerar ett mycket strikt skydd av fast anställd personal med mycket flexibla möjligheter för arbetsgivare att använda sig av tidsbegränsade anställningar. Detta skapar en uppdelning av arbetsmarknaden som knappast är effektiv.  Ett sätt att ta bort dessa stora skillnader mellan fasta och tillfälliga anställningar är att ersätta dagens system med uppsägningsavgifter som varierar med den uppsagdes anställningslängd. Uppsägningsavgifterna kan ersätta arbetsgivaravgifterna i finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen. Det innebär lägre totala arbetsgivaravgifter för arbetsgivare som inte säger upp någon, och högre avgifter för övriga arbetsgivare.

Det andra är ersättningen till de som inte har a-kassa.  Denna grupp är hänvisad till kommunernas försörjningsstöd (socialbidrag), vilket jag tidigare här på Ekonomistas argumenterat för är en dålig lösning. Vi föreslår därför att alla som varit arbetslösa i minst 3 månader ges tillträde till ett garantiprogram som ger rätt till en arbetslöshetsersättning som ger en inkomst som är högre än socialbidragsnormen. I princip innebär förslaget att den nuvarande jobbgarantin för unga istället används för alla sökande utan a-kassa, samtidigt som ersättningsbeloppet höjs så att det ger en skälig levnadsstandard. Detta skulle göra att de arbetssökande fick tillgång till en ersättningsform med betydligt bättre incitamentsstruktur än idag.

Slutligen tycker vi att inslagen med arbetsgivarkontakter måste bli starkare både i den kommunala yrkesutbildningen och i arbetsförmedlingens arbete. Forskningen är tydlig med att sådana kontakter är viktiga, särskilt för personer utan tidigare anknytning till arbetsmarknaden. Vi tror därför att  att ökade arbetsgivarkontakter är en bra väg att gå för att få ner arbetslösheten bland de grupper där den i dag är störst; ungdomar och nyanlända invandrare.

Se också web-sändningen från dagens konferens i Rosenbad

Ekonomistas gratulerar Bertil Holmlund

Kungliga vetenskapsakademin har beslutat att tilldela Uppsala-professorn Bertil Holmlund det Söderbergska priset 2011. Bertil har bland annat forskat om arbetslöshetsförsäkringen och kom nyligen ut med en rapport där han tillsammans med doktorand Susanne Ek argumenterar för att a-kassan till delitdsarbetslösa är felkonstruerad.

Ekonomistas gratulerar till ett välförtjänt pris!



Dagens försörjningsstöd – en dålig kompromiss

Dagens försörjningsstöd, det som i vardagsspråk kallas för socialbidrag, har idag två uppgifter. Dels ska det fungera som ett yttersta skyddsnät för personer som inte kan försörja sig själva, dels ska det utgöra ersättning gör personer som saknar, eller inte har tillräcklig ersättning från arbetslöshetsförsäkringen. Tyvärr leder denna tudelade uppgift till att systemet funger dåligt i bägge hänseendena.

Eftersom försörjningsstödet är behovsprövat uppstår stora marginaleffekter som innebär att det inte lönar sig för bidragstagare att ta kortare arbeten eller timanställningar.  Detta innebär att incitamenten att ta arbeten är dåliga och att jobbskatteavdraget inte biter för denna grupp. Alltså fungerar systemet dåligt som arbetslöshetsersättning.

Många kommuner upplever att Arbetsförmedlingen gör för lite för denna grupp, och eftersom deras kostnader för försörjningsstöd stiger när arbetslösheten går upp har det vuxit fram en kommunal arbetsmarknadspolitik vid sidan av den statliga. Om denna vet i  dagsläget väldigt lite. Dock vet vi att många kommuner betingar försörjningsstödet på att mottagarna deltar i olika aktiviteter. Detta kan säkert vara ett befogat sätt att så att säga ”testa” folks arbetsvilja. Tyvärr innebär det också att människor riskerar att hamna utanför samhällets yttersta skyddsnät. Alltså fungerar systemet dåligt även i detta hänseende.

I dag presenteras den tredje bilagevolymen till Långtidsutredningen 2011. I en av dessa bilagor diskuterar jag den problematik som jag beskriver ovan. Min uppfattning är att det är dags att skilja arbetslöshetsersättningen från det yttersta skyddsnätet. Detta kan åstadkommas genom två reformer, nämligen

  • Inför en generell statlig dagpenning till samtliga individer som är inskrivna vid Arbetsförmedlingen och uppfyller Arbetsförmedlingens krav på aktivitet
  • Ta bort möjligheten för kommunerna att villkora försörjningsstöd på motprestationer för biståndstagaren enligt 4 kap 4 § i SoL

Jag tror att denna uppdelning skulle gynna alla. De arbetslösa får en tydligt huvudman och dessutom rätt till ersättning om de lever upp till ställda krav. Arbetsförmedlingen får incitament att hjälpa denna grupp, samt inte minst sanktionsmöjligheter om de inte lever upp till de ställda kraven. Kommunernas socialtjänst kan fokuserar på sociala problem och försörjningsstödet kan bli det yttersta skyddsnätet som det var tänkt att vara.



Skattepengar att vinna på mindre slappande efter gymnasiet

Svenska studenter är i genomsnitt 29 år när de tar examen från universitetet, vilket är ett par år äldre än i övriga Europa. Detta beror inte på att det tar längre tid att studera i Sverige, utan att den svenska studenter är betydligt äldre när han eller hon börjar plugga. I den första av tre bilagor till Långtidsutrdeningen 2011 räknar Roope Uusitalo (VATT i Helsingfors) ut vad detta kostar såväl studenten själv som oss övriga skattebetalare och det visar sig att det finns avsevärda pengar att tjäna på att försöka förkorta uppehållet mellan gymnasiet och universitetet.

Genom att skatta livsinkomsteffekter av examensålder på svenska data visar Roope att  en ettårig förskjutning av examensåldern kostar individen ungefär 80 000 kronor i disponibel livsinkomst. Givet att individen själv är välinformerad och inser detta så finns egentligen ingen anledning till intervention. Om individen väjler att ta ett sabbatsår så beror det nämligen i så fall på att hon bedömer nyttan av detta till mer än kostnaden.

Din jorden-runt-resa kan bli en dyr affär för skattebetalarna

Men historien slutar inte där. Eftersom den inkomst individen skulle tjäna om hon började studera ett år tidigare skulle beskattas så medför också den försenade examen minskade skatteintäkter och i många fall ökade transfereringar till individen. Roope beräknar dessa faktiskt är dubbelt så stora som de som belastar individen. Det finns alltså mycket att tjäna på att till exempel designa ett studiemedelssystem som premierar tidig examen. (se även tidigare inlägg på Ekonomistas om hur man ska designa antagningssystem)

Att styra med incitament blir lätt fel

I måndagens Brännpunkt efterlyser Jan Sandberg, NTF, nytänkande inom trafikpolitiken och som exempel på lyckade åtgärder nämner han ett märkligt experiment som NTF genomförde tillsammans med Volkswagen. Istället för att bötfälla fartsyndare så anordnades ett lotteri där de som höll fartgränsen (30) utanför en skola kunde vinna en summa pengar. Resultatet blev sänkta hastigheter och slutsatsen NTF drar är att morötter fungerar bättre än piska.

Denna åtgärd kan tid första anblick verka sympatisk. Men man behöver inte vara allt för cynisk för att förutspå att möjligheten att vinna pengar på att köra 30 förbi en skola kommer att locka fler till att välja vägen förbi skolan. Så en åtgärd som syftar till att göra miljön säkrare för skolbarnen kan mycket väl leda till försämrad miljö för just de som man ville skydda.

Detta är ett tydligt exempel på att man måste tänka ett steg längre när man utformar ekonomiska incitament, eftersom folk kommer att reagera på dessa, inte bara som man vill. Ett annat uppmärksammat exempel (i alla fall i Uppsala) är hur målen till trafikpolisen för att utföra nykterhetskontroller är utformade. För att uppfylla målen ska ett visst antal förare kontrolleras. Eftersom det tar tid att bötfalla lagbrytare väljer polisen helt enkelt att utföra sina kontroller när sannolikheten att stöta på en onykter förare är som minst. På så sätt hinner man med fler kontroller på samma tid och uppfyller sina mål.

Tack till Per Engström för tipset! 

Ipred-lagen och skivförsäljningen

När jag var tonåring fick man lov att ge sig iväg till skivaffären om man ville kunna spela de senaste hitsen utan att Kaj Kindwall bröt in strax innan låten var slut. Detta har ändrats i och med internets intåg. I och med Napsters intåg gick det att ladda hem musik grattis via fildelning. Skivbranschen var inte sena att gå till attack mot illegal fildelning och gav Napster och dylika tjänster skulden för att skivförsäljningen backat. Skivindustrin har i Sverige fått gehör av lagstiftarna och sen 1 april 2009 då Ipred-lagen trädde i kraft kan upphovsrättsinnehavare begära ut personuppgifter om misstänkta illegala fildelare.

Stämmer då skivindustrins anklagelser mot fildelare och hade Ipred-lagen någon effekt? I ett nytt Working Paper från IFN gör Adrian Adermon och Che-Yuan Liang ett försök att besvara dessa frågor. De finner att internettraffiken gick ner kraftigt samtidigt som Ipred-lagen trädde i kraft. Samtidigt ökade musikförsäljningen av ”fysisk” musik (dvs cd-skivor) med 27 procent. Efter sex månader försvann emellertid både effekten på illegal fildelning och på musikförsäljning. Att effekterna försvann beror troligen på att ingen illegal fildelare hittills har dömts. Men det som är extra intressant är försäljningen av digital musik ökade i och med Ipred-lagen och att den effekten inte försvann efter sex månader. Det verkar alltså som att det inte bara var det faktum att musiken var gratis via Napster som ledde till dess framgång utan att de tillhandahöll en tjänst som de traditionella skivbolagen inte lyckades med. Så kanske kommer skivbolagen i framtiden inte att vara lika hatiska till illegala fildelare utan snarare tacka dem för att förbättra marknaden.

Se även tidigare inlägg på Ekonomistas som argumenterar för att fildelning är samhällsekonomiskt lönsamt.

Är RUT verkligen mer välmotiverat än ROT?

Många ekonomer, inklusive Finanspolitiska rådet, har hävdat att argumenten för RUT är starkare än de för ROT, därför att de arbeten som RUT subventionerar är sådana som människor lättare kan utföra själva . Tidigare har jag tyckt att detta resonemang håller. Efter att ha tillbringat tre semesterdagar under sommarstugan och fuktisolerat  grunden därför att hantverkarna, trots skattereduceringen, var för dyra är jag inte längre lika säker.

Jag frågar mig nämligen om det inte i själva verket är väldigt vanligt att folk bygger och donar på sina hus? Om det är så borde ROT snarare vara mer motiverat än RUT därför att skaderisken förmodligen är betydligt större för ROT-arbeten än för RUT-arbeten, särskilt då de utförs av klumpiga akademiker. Detta innebär att vårt eget trixande har en extern effekt i de fall vi skadar oss, dels i form av sjukvårdskostnader, dels i missade skatteintäkter när vi här hemma från jobbet och slickar våra sår. Denna externa effekt uppstår inte om vi istället lejer ut arbetet till fackmän.

Sen finns det naturligtvis en mängd andra argument till varför man bör eller inte bör subventionera vissa tjänster snarare än andra, se t ex tidigare diskussion här på Ekonomistas. Mitt resonemang säger dock att den dagen folk börjar operera sig själva är det hög tid att sänka patientavgifterna på sjukhusen.