Nationalekonomer om samhället, politiken och vetenskapen
I ett intressant inlägg diskuterar Ed Glaeser de regionala befolkningsförändringar som uppenbarats i den senaste amerikanska folkräkningen. Hans slutsats är att dessa primärt drivits av skillnader i regleringar som styr markanvändningen, snarare än i skillnader i produktivitetstillväxt eller i olika regioners inneboende attraktionskraft.
En fråga som väcks är om kanske planregler, regler för fastighetskatter och hyresregleringen påverkar flyttströmmarna i Sverige mer än man tror.
Julen är, om inte omfördelningens, så åtminstone gåvornas tid. Det kan därför vara på sin plats att fundera lite kring detta med omfördelning vilket jag härmed inbjuder våra läsare att göra via en liten enkät.
Tänk dig först och främst att nationalekonomernas ofta gjorda antagande om avtagande marginalnytta verkligen visar sig stämma även vid jämförelser mellan personer; de högt upp i inkomstfördelningen har alltså lägre marginalnytta av inkomst än de långt ner i fördelningen. Antag vidare att det inte finns några incitamentseffekter av omfördelning. Anser du då att staten (eller någon annan offentlig instans) bör verka för omfördelning från rika till fattiga?
Enkäten fortsätter på andra sidan fliken.
När kommunerna 1991 tog över arbetsgivaransvaret för landets lärare gick lärarna från att ha en arbetsgivare med monopolmakt till att ha 300 lokala monopsonister som arbetsgivare. En möjlighet var att kommunerna därmed skulle börja konkurrera med varandra om lärarna vilket skulle driva upp lönerna. Lärarkårens miserabla löneutveckling tyder dock på att detta inte hänt. Frågan är varför?
En möjlig, eller kanske till och med trolig, förklaring är att medan kommunerna faktiskt agerar som vinstmaximerande monopsonister så agerade staten på annat sätt när den var arbetsgivare. Den huvudsakliga orsaken till denna skillnad står att finna i att avkastningen på utbildning är något som ligger långt fram i tiden och som inte enbart kommer den enskilda kommunen till del. Kommunen själv bär alltså bara en liten del av kostnaden för en försämrad utbildning.
Mer specifikt har kommunen ingen anledning att ta hänsyn till landets framtida lärarförsörjning eftersom detta är något som påverkar landets alla kommuner. Bättre då att maximera nettoavkastningen på det nuvarande lärarbeståndet och låta någon annan ta ansvar för helheten. Ur kommunens synvinkel är det alltså helt rationellt att hålla nere lärarlönerna så mycket som möjligt, precis som att det är rationellt av enskilda fiskare att på gemensamma fiskevatten strunta i fiskebeståndets fortlevnad.
Konkurrensen från friskolorna verkar kunna leda till något högre lärarlöner. Eftersom friskolorna är marginalaktörer i de flesta kommuner och har en budget som bestäms av den kommunala skolpengen är det emellertid knappast troligt att denna konkurrens kommer att leda till en lönenivå som optimerar landets framtida lärarförsörjning. Problematiken belyser den gamla insikten att decentralisering av offentlig verksamhet inte är någon bra idé om det finns stora externaliteter mellan kommunerna.
Att höja lönerna för landets ca 100 000 lärare med 10 000 kronor per månad skulle kosta 18 miljarder kronor om året. En del av detta skulle komma tillbaka i form av skatt så totalt kanske vi pratar om 10-12 miljarder. Huruvida en sådan löneökning är önskvärd eller inte vet jag inte, men det är ett problem att staten i dagsläget saknar verktyg för att driva igenom en sådan löneökning; höjda statsbidrag tenderar ju att hamna lite varstans i den kommunala budgeten.
Kanske är det i detta ljus man ska se regeringens ogenomtänkta förslag om en lärarlegitimation — som ett utslag av frustration. Förståeligt måhända, men i stället för att göra saker och ting värre så borde regeringen angripa problemets kärna.
Det påstås både det ena och det andra i och med den nya PISA-undersökning som presenterades igår. Vad resultatnedgången beror på är svårt att ge ett enkelt svar på även somliga anser förklaringen vara uppenbar. En pedagog från Malmö anser exempelvis att det fria skolvalet är boven i dramat: när motiverade och högpresterande elever lämnar en skola presterar de som blir kvar sämre.
Argumentet låter bestickande och skulle även kunna anföras som stöd för att en allmän segregation ligger bakom resultatnedgången. Problemet med denna förklaring är emellertid att alla elever presterar allt sämre i den svenska skolan. Om ökad segregation vore en huvudförklaring så borde rimligen de högpresterande eleverna prestera bättre när de i allt högre grad omges av duktiga och högpresterande elever. Men så ser det alltså inte ut.
Att det fria skolvalet skulle vara en huvudförklaring till den allmänna nedgången förefaller intuitivt orimligt då bara drygt 10 procent av högstadieeleverna går på friskolor. Inte heller pekar någon studie på att resultaten i en kommun försämras av att andelen friskoleelever ökar. Forskningen tyder på det motsatta även om de positiva effekterna både verkar vara små och kortsiktiga.
Förklaringen bör alltså sökas på annat håll (kanske här). Det är helt ok att inte veta och det är helt ok att ha fel när gäller komplicerade frågor som denna. Däremot är anmärkningsvärt att forskare i utbildningsvetenskap bortser från elementära fakta och välkända forskningsresultat när de uttalar sig om vad skolans problem är.
I genomsnitt vill den amerikanska allmänheten lägga 10 procent av den federala budgeten på bistånd. Detta är betydligt mindre än de 25 procent samma amerikaner tror att staten lägger på denna budgetpost. Samtidigt är det en 10 gånger större andel av budgeten än vad som faktiskt tillfaller biståndet.
Frågan är alltså om en amerikansk populist borde halvera eller mångdubbla biståndsanslagen?
Att använda opinionsundersökningar för att bygga politiska åtgärdsförslag verkar nästan vara lika svårt som att använda bibeln för detta syfte.
(HT: Aidwatch)
Diane Coyle, även känd som The Enlightened Economist, har listat årets tio bästa böcker i nationalekonomi. Som alla listor av detta slag är den naturligtvis subjektiv men då jag själv läst fyra av dem med stor behållning så anser jag hennes råd vara värda att lyssna på. För den som inte orkar klicka på länken kopierar jag in hennes lista nedan. Lämna gärna egna julklappstips i kommentarerna!
1. The Enlightened Economy by Joel Mokyr – authoritative account of why Britain rather than another country was the cradle of the Industrial Revolution.
2. Whoops! by John Lanchester – a novelist’s brilliant analysis of the financial crisis.
3. Lords of Finance by Liaquat Ahmed – international monetary policy and banking in the inter-war period, with scary echoes for today
4. This Time Is Different by Carmen Reinhardt and Kenneth Rogoff – meticulous history of financial crises and why they always end in defaults.
5. Taking Economics Seriously by Dean Baker – and why current policies don’t, in some surprising areas such as pharmaceutical industry regulation
6. Fault Lines by Raghuram Rajan – the deep political roots of the financial crisis.
7. Adam Smith: An Enlightened Life by Nicholas Phillipson – a new biography which focuses on the Smith of The Moral Sentiments, and his intellectual milieu
8. Here Comes Everybody by Clay Shirky – full of guru-speak and only one idea, but a good read nevertheless
9. 13 Bankers by Simon Johnson and James Kwak – mild-mannered economics profs get rightly angry about the political power of the banking industry.
10. Ethiopia Since the Famine by Peter Gill – detailed reportage of Ethiopia and thoughtful assessment of the role of the aid business.
De mer eller mindre förutsägbara konsekvenserna av att ge folk ekonomiska incitament diskuteras ofta här på Ekonomistas. Jesper tog nyligen upp en studie som visade att försökspersoner som gavs förtroende arbetade hårdare än de som gavs incitamentsriktiga kontrakt vilka angav minimikraven för att få betalt. Experimentgurun Ernst Fehr har tillsammans med några kollegor ställt frågan om detta kan förklara varför det samtidigt — och i samma bransch — kan förekomma både ”bra” och ”dåliga” jobb.
Ett ”bra” jobb är ett med både hög lön och stor frihet. Arbetsgivaren tar risken att den anställde maskar men hoppas att denne i stället svarar på förtroendet genom att arbeta hårt. Ett ”dåligt” jobb innebär däremot att den anställde övervakas hårt, anstränger sig så lite som möjligt och får en låg lön. Upplägget motsvarar det Jesper redogjorde för men Fehr & Co kompletterade experimentet med arbetsgivare som fick välja mellan att erbjuda olika typer av ”anställningskontrakt”. Trots flera kombinationsmöjligheter så tenderade arbetsgivarna att antingen erbjuda jobb med hög lön och stor frihet eller kontrakt med låg lön och liten frihet. De valde med andra ord antingen en förtroendestrategi eller en kontrollstrategi.
I ett första experiment svarade de anställda i viss grad på höga löner genom att jobba hårdare, men de som missbrukade förtroendet var många och efter några spelomgångar var andelen dåliga jobb uppe i 80 procent. I nästa experiment fick arbetsgivarna information om hur hårt den anställde arbetat de senaste försöksomgångarna. Däremot fick arbetsgivaren inte veta vilket kontrakt den anställde ställts inför och därför inte om arbetsintensiteten berodde på kontraktet eller på att den anställde var en opålitlig latmask. De anställda fick därigenom incitament att bygga upp ett rykte och resultatet var slående: en betydligt större andel arbetade hårt och många av dessa erbjöds också bra jobb, till båda parters gagn.
Att erbjuda bra jobb till dem som inte hade bra rykte var däremot både ovanligt och – när det ändå hände – olönsamt. Detta innebar att ”arbetsmarknaden” polariserades; en grupp anställda både fick och förtjänade det förtroende som ett bra jobb innebar medan de med dåligt rykte fick hålla tilllgodo med dåliga jobb. Andelen bra jobb ökade till 55 procent men vissa arbetsgivare erbjöd genomgående bara dåliga kontrakt medan vissa anställda insisterade på att maska.
I ett tredje experiment fick arbetsgivarna även konkurrera om arbetskraften. Några arbetsgivare i taget fick information om några arbetstagares tidigare arbetsinsats. Arbetsgivarna gav sedan erbjudanden som arbetstagarna kunde acceptera eller förkasta. Proceduren upprepades tills alla arbetstagare matchats mot vars en arbetsgivare.
Kampen mellan arbetsgivarna gjorde att i princip samtliga anställda med bra rykte fick ett välavlönat jobb med stor frihet medan nästan alla med dåligt rykte fick dåliga jobb. Som syns i figuren gjorde emellertid konkurrensen att en mycket stor andel av de anställda skaffade sig bra rykte genom att arbeta hårt. Det totala överskottet blev också överlägset störst i detta sista experiment.
I experimentet utan vare sig ryktes- eller konkurrensmekanismer fick ungefär 80 procent av de anställda dåliga jobb medan 20 procent åtnjöt kombinationen hög lön och stor frihet. När arbetsgivarna fick konkurrera om arbetskraften blev siffrorna de omvända. Detta resultat är i linje med andra som visar att den institutionella kontexten har en dramatisk inverkan även på individers till synes djupt liggande preferenser. Ibland undrar jag om inte vi nationalekonomer fakiskt lägger för lite tid på att studera hur — och varför — marknader faktiskt fungerar.
Det finns vissa regelbundenheter som bättre än andra belyser livets orättvisor. Inte minst finner man sådana när man studerar betygsdata. Medan det är allmänt känt att det går bättre i skolan för dem som är födda tidigt på året — det är bland annat detta som ligger bakom idén om flexibel skolstart — så är det inte så många som vet hur stora skillnaderna mellan barn födda vid olika tidpunkter egentligen är. I figuren nedan finns svaret.
Detta är samlade betygsdata för hela befolkningen under åren 2005-2008. Skillnaden i grundskolebetyg mellan ett februaribarn och ett decemberbarn ligger alltså på nästan 0,2 standardavvikelser. Skillnaderna på gymnasienivå är något mindre, men fortfarande betydande. En möjlighet är att detta mönster inte bara beror på ålderskillnader utan på att föräldrar med olika socioekonomiska förutsättningar skaffar barn vid olika tidpunkter på året (se tidigare inlägg) men så verkar inte vara fallet; mönstret ser likadant ut om man rensar för förldrars utbildning, inkomst och härkomst.
Är dessa skillnader stora? Som alla vet presterar flickor, barn till högutbildade och svenskfödda elever bättre än pojkar, barn till lågutbildade och utlandsfödda. Som framgår av figuren är skillnaderna som beror på födelsemånad inte enorma men samtidigt knappast triviala.
Dessutom är skillnaderna i princip additiva. Skillnaden mellan en februariflicka och en decemberpojke är alltså lika stor som mellan en februaripojke och en decemberflicka. Detta betyder att en flicka född i februari i genomsnitt har nästan 0,6 standardavvikelser högre betyg i nian än en decemberpojke. Denna skillnad är något större än den genomsnittliga skillnaden mellan barn till hög- respektive låg/medelutbildade föräldrar och betydligt större än skillnaden mellan svensk- och utlandsfödda elever.
Intressant är att de biologiska skillnaderna som beror på födelsemånad och kön minskar mellan grund- och gymnasieskolan, medan skillnaderna beroende på sociala faktorer som härkomst och föräldrarnas utbildning tenderar att öka. Här läste jag mina egna tabeller fel (tack Camilo!).
Vad slutsatsen blir av detta vet jag inte riktigt men nog är skillnaderna intressanta. Och kanske något att tänka på när man diskuterar flexibel skolstart.
Miljöekonomerna Runar Brännlund och Bengt Kriström har en intressant debattartikel om regeringens klimatpolitik i dagens GP. Den säger det självklara att globala klimatproblem hanteras effektivast genom åtgärder där de gör störst nytta, oavsett vilket land detta innebär att åtgärderna utförs i. Vidare argumenterar de miljöskatter snarare än styrmedel riktade till särskilda teknologier, som miljöbilar.
Jag kan även påminna om Paul Krugmans artikel om miljöpolitik i NYT, Mats Perssons inlägg här på Ekonomistas, och mitt inlägg om miljöekonomins fundamenta.
William Easterly har gjort sig känd som en av de kunnigaste och skarpaste kritikerna av utvecklingsbiståndet. Hans upprörda, eller kanske snarast ilskna, artikel i NYRB om hur biståndet år ut och år in föder totalitära och inkompetenta ledare är mycket läsvärd.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer