De senaste åren har (vissa) politikers användande av oriktiga uppgifter blivit allt vanligare i deras uttalanden. Mest associerat är detta med Donald Trump, som regelmässigt säger saker som uppenbart inte är med sanningen överensstämmande, men även inför Brexit-omröstningen och det franska presidentvalet florerade mängder av uppgifter som enkelt kunde avfärdas om man kollade upp hur det faktiskt förhöll sig.
Just att kolla upp fakta har varit den vanliga responsen från seriösa medias sida. Så kallad ”fact-checking” har blivit lika vanligt som användandet av ”alternative facts” och gång efter annan visar det sig att mängder av uttalanden från populistiska politiker inte är riktiga.
Hela detta fenomen får en att ställa mängder av frågor: Hur kommer det sig att politiker väljer att fara med osanning på ett så flagrant sätt, och dessutom om saker som faktiskt kan kollas? Genomskådas inte detta av väljare, om inte förr så åtminstone efter att fakta presenterats och de avslöjas med att ljuga?
En ny studie, Facts, Alternative Facts, and Fact checking in time of post-truth politics, av Oscar Barrera, Sergei Guriev, Emeric Henry och Katia Zhuravskaya studerar just dessa frågor och kommer till det mycket intressanta, men något nedslående, svaret: Politiker ljuger för att det funkar och faktagranskning ensamt hjälper inte för att korrigera detta.
Deras studie baseras på en enkät som skickades till 2480 röstberättigade fransmän under presidentvalskampanjen i mars i år. Alla fick först svara på frågor om sin socioekonomiska bakgrund och på några frågor om deras tidigare sakkunskap kring fakta om migration. Sedan delades alla (slumpmässigt) in i fyra grupper. Tre av dessa fick ta del av olika information medan en första grupp inte fick någon information (kontrollgruppen) utan gick direkt till frågor om hur de tänkte rösta i valet och ett antal frågor om fakta kring migration.
Den första gruppen som fick information – grupp 2, ”alternative facts-gruppen” – fick ta del av ett antal uttalanden av Marine Le Pen (MLP) om migranter, varför de kommit till Frankrike och vilken effekt detta hade på arbetare och pensionärer i landet. Dessa uttalanden innehåller ett antal ”alternativa fakta”, alltså direkta felaktigheter av typen ”99% av dem som kommer är män som lämnar sina familjer” och ”95% av dem som kommer försörjs av den franska staten”. Dessa uttalanden var hämtade ifrån faktiska tal som MLP hållit och presenterades med när och var hon sagt detta.
En tredje grupp – ”facts-gruppen” – fick istället läsa korta stycken med korrekta fakta kring de saker som MLP uttalat sig om (men utan MLPs uttalanden). De fick alltså bara information i form av korrekt statistik om flyktanledningar och arbetskraftsdeltagande, etc.
Grupp 4 – ”fact checking-gruppen – fick först ta del av MLPs uttalanden, inklusive hennes felaktiga siffror, följt av den korrekta informationen (alltså en kombination av informationen till grupperna 2 och 3).
Efter dessa olika informationsmängder ombads alla att uppge hur sannolikt det var att de skulle rösta på Marine Le Pen. Grundresultatet är att de som fått MLPs ”alternativa fakta” baserade argument presenterade för sig var långt mycket mer benägna att rösta på MLP än de i kontrollgruppen. Jämfört med kontrollgruppen hade denna grupp 7 procentenheter högre sannolikhet att rösta på MLP (kontrollerat för kön, ålder, utbildning, inkomst, familjestatus, regionala dummies etc.).
Mer uppseendeväckande är dock resultatet att även i gruppen som fått MLPs felaktigheter faktakollade (grupp 4) är sannolikheten fortfarande 7 procentenheter högre att rösta på MLP jämfört med kontrollgruppen. MLPs argument tillsammans med riktiga fakta tycks alltså inte göra någon skillnad.
Slutligen uppvisar gruppen som bara givits information om migrationsfrågan också en högre sannolikhet att rösta på MLP (4,6 procentenheter). Bara information kring migration tycks alltså också öka sannolikheten för att personer ska rösta på MLP (något som författarna tolkar som en så kallad ”salience”-effekt).
Studien innehåller en mängd andra resultat och test av heterogenitet och mekanismer. Bland dessa är det intressanta att notera att exponering för korrekta fakta resulterar i att man i högre utsträckning svarar rätt på faktafrågor (frågor som kommer efter ”treatment”). Man tycks alltså ta till sig den korrekta informationen. Det gäller i speciellt hög utsträckning för de med högre utbildning. Men, intressant nog, så påverkar detta inte policy-slutsatsen som dras; de är fortsatt mer sannolika att rösta på MLP i jämförelse med kontrollgruppen.
Studien finner också en rad mycket intressanta resultat kring skillnader mellan de som tidigare röstat på Nationella Fronten (NF) och andra. Till exempel visar det sig att de som tidigare röstat på NF och som svarat rätt på faktafrågor kring migration i enkätens första del (innan ”treatment”, de som i pappret sägs ha korrekta ”priors”) blir mer positiva till MLP när de får riktiga fakta presenterade för sig (“facts” och “fact checking”-grupperna). En möjlig tolkning av detta är att fakta och faktakoll från officiella källor triggar vad de uppfattar som ”försök från etablissemanget” att motarbeta MLP.
Artikeln innehåller många andra resultat och diskussioner och är väl värd att läsa för alla som funderat på frågan om alternativa fakta och hur dessa påverkar politiken och samhällsdebatten.
Ekonomistas 
Detta visar att politik inte handlar om social ingenjörskonst utan om känslor och idéer. När partier inte har idéer kan fakta och kompetens ha betydelse. Däremot, när partier som har en stark idé blir fakta mindre viktigt.
Tack för en intressant genomgång!
Det ger mig associationer till en nyligen utkommen bok ”Det finns inga häxor” på Weylers bokförlag, skriven av professorn i historia Arne Jarrick. I den behandlar Jarrick problemen med den ökande mängden av konspirationsteorier och ”alternativa fakta” under senare år och gör en historisk tillbakablick. Jarrick nämner att han under tio år deltog i seminarier mellan forskare och svenska politiker om betydelsen av att väga in forskningsresultat inför voteringar m.m. men att flera av politikerna i första hand valde att ta hänsyn till resultaten från olika media som stod dem nära ”ideologiskt”. Onekligen ett dystert konstaterande.
Genom att minska deltagandet i olika politiska verksamheter som partier, studieförbund, fackföreningar etc. (se SCB:s statistik över deltagande i partier/möten etc.) och samtidigt minska inflytandet från de kvarvarande på den reellt förda politiken (TINA) kan man förenkla och förbilliga de allmänna valen åtskilligt. Det som återstår blir dessutom mera förutsägbart, genom att medlet för konkurrens partierna emellan begränsas till propaganda/reklam, vilken oftast ger effekt i proportion till det satsade kapitalet.
Vanliga innevånare “medborgare” får genom detta sällan eller aldrig tillfälle att utöva någon typ av demokratisk verksamhet, och har därmed ingen erfarenhetsbas som kan hjälpa dem att välja bort opportunister. Och inte heller någon erfarenhet av sambandet eller avståndet mellan program, beslut, verkställande och rapporter som kan hjälpa dem att ställa krav på nyhetsförmedlingen.
Alternativa fakta kommer troligen att lyckas minst lika bra som officiella “fakta” – vid lika ekonomisk insats för deras spridning – till dess det åter uppstår folkrörelser som skapar mera omfattande demokratiskt politisk praxis.
Studien är intressant eftersom den finner så stora effekter. Men man ska nog inte dra slutsatsen att det lönar sig att ljuga från den. Sen man började studera dessa effekter systematiskt på 1940-talet har tvärtom en lång rad studier funnit att det är mycket svårt att ändra hur folk röstar. Det är lite trist. Alla som börjar studera detta vill ju finna effekter, men man finner inte så mycket. Det verkar tvärtom mycket svårt att systematiskt manipulera väljare i länder med fria konkurrerande medier som USA och Frankrike. Möjligen kan det finnas kortlivade effekter, vilket skulle vara konsistent med denna studie. De mest övertygande studierna är kanske fältexperiment som Gerber et al. (APSR, 2011). “How large and long-lasting are the persuasive effects of televised campaign ads? Results from a randomized field experiment.” och Gerber et al. (AEJ-Applied, 200) “Does the media matter? A field experiment measuring the effect of newspapers on voting behavior and political opinions”.
Man kan också fråga sig hur en sofistikerad väljare ska reagerat på den information som gavs. Först fick de information (sann eller falsk) från en källa som de inte har anledning att tro skulle ljuga. Sen fick vissa information att de hade blivit lurade, men att den nya informationen inte var lur.
Jag håller med om att det är svårt att dra slutsatser av denna studie och jag hade själv några funderingar kring just hur man ska tänka kring den kortsiktiga (inom ramen för att man svarar på enkäten) effekten jämfört med en mer persistent effekt. Däremot förstår jag inte din fråga i slutet kring hur en sofistikerad väljare ska reagera på informationen som gavs mellan “treatments”. Ingen gavs (som jag ser det) sken av att få sann information för att sedan få veta att de blivit lurade. Ett första treatment var tre citat av MLP som innehöll vissa uppgifter (om kvantitativa förhållanden). Här sades inget om sanningshalt eller annat, bara att dessa saker uttalats av MLP (vilket är sant). Ett andra treatment var samma info som i 1 men med ett tillägg i form av en korrigering av de fakta som presenteras i MLPs uttalanden (med hänvisning till var dessa uppgifter kommer ifrån). Slutligen var det tredje alternativet att man bara presenterades med faktauppgifterna.
Det i mina ögon mest slående är den relativt lilla skillnad som finns mellan samtliga treatments i relation till kontrollgruppen, alltså att alla tre grupper som fick någon typ av info (propaganda, “fakta-kollad propaganda eller bara fakta) uppgav en klart högre sannolikhet att säga sig stödja MLP. Men här är förstås också frågan: är detta en kortsiktig effekt inom ramen för att man svarar på denna enkät eller säger det något mer. Jag tyckte också att den kraftigt negativa reaktionen på att få fakta presenterade vid sidan av MLPs uttalanden från de som uppgav sig ha röstat på Nationella Fronten tidigare var slående…
En möjlig förklaring är att det helt enkelt handlar om en primingeffekt, alltså att effekten av ett visst stimulus gör en individ redo att bearbeta efterkommande information på något särskilt vis. I det här fallet skulle det betyda att det faktum att experimentledaren får deltagaren att tänka på invandring gör att man, när man ombeds att uppge vem man röstat på, utvärderar kandidaterna (i större grad) utifrån deras attityd mot invandring och invandrare. Om det faktiskt ligger till som jag beskrivit det ska effekterna som funnits inte vara långvariga. Exakt hur kortvariga är svårt att svara på utan att läsa in sig mer på ämnet.
Enligt min gamla kurslitteratur ska IAT (Implicit Association Test) med kandidaternas ansikten vara den bästa prediktorn av vad man kommer rösta på. Skulle vara en intressant studie att se effekten av mer långvarig exponering för ”alternative facts” på sådana resultat. En effekt av treatment i ett laboratorie kommer gissningsvis vara för liten för att kunna plockas upp av skalan IAT mäter i.
“En möjlig tolkning av detta är att fakta och faktakoll från officiella källor triggar vad de uppfattar som ”försök från etablissemanget” att motarbeta MLP.”
Så sant!
Detta är en viktig slutsats, särskilt när det gäller senare tids massinvandring i en svensk kontext. I den mån man med officiella källor menar regeringen, SVT, SR och de stora rikstäckande dagstidingarna = Main Stream Media (MSM), och att dessa skulle förment stå för fakta och seriös faktakoll rörande invandringsfrågor, så har man hoppat i galen tunna. Det är nämligen så att jag åtskilliga gånger fått prov på hur de s.k. officiella källorna presenterar fake news, oseriösa faktakollar och skönmålningar om den av etablissemanget så omhuldade massininvandringspolitiken.
Således, och detta är mycket viktigt i sammanhanget, de inom etablissemanget som säger sig motarbeta och granska ”fake news” hemfaller i vissa fall åt ”fake news” i sina motargument. Därmed blir förtroendet för etablissemangsuttalanden noll hos gemene man. Dessa etablissemangsuttalanden blir således i många fall kontraproduktiva!
Till exempel listade f.d. integrationsminister Erik Ullenhag på Alliansregeringens hemsida 10 myter om invandringen som Ullenhag påstod sig slå hål på. En s.k. myt var att invandringen kostade tiotals miljarder kronor. Ullenhag påstod att så inte var fallet, trots att den av Finansdepartementet beställda ESO-rapporten 2009:3, ”Invandringen och de offentliga finanserna”, slog fast att utrikesfödda kostar 1,5 – 2,0 % av BNP årligen, pga av den relativt låga sysselsättningsgraden bland utrikesfödda. I pengar blev det ca 60 GSEK, dvs tiotals miljarder kronor.
Svenska Dagbladet (SvD) hade på den tiden en faktagranskning, vars granskningsresultat antingen var grönt (sant), gult (tveksamt) eller rött ljus (falskt). Trots att SvD inte kunde visa några siffror som vägde upp 60 GSEK på minuskontot, så gav SvD:s faktagranskning Erik Ullenhags påstående, att invandringen inte alls kostar tiotal miljarder kronor, grönt ljus.
Så regeringen, med stöd av SvD, trumpetade ut lögner (fake news) om invandringskostnaderna från sin hemsida.
Angående den förment höga utbildningsnivån hos invandrare, som basuneras ut från officiella källor:
https://www.svt.se/opinion/svt-borde-ha-namnt-att-endast-0-3-procent-av-de-nyanlanda-har-forskarutbildning
Det här är kanske vår tids ödesfråga. Jag kan inte komma ifrån att att det finns inslag av upprepning från 1900-talet förra hälft, och därför viktigt att förstå. Ett preliminärt försök:
1. Enskilda fakta biter inte (det är vad som antyds av ditt referat). Istället kan det vara tolkningen, eller sammanhanget, alltså den större bild som en sammanläggning av fakta ger, och som inte kan reduceras till enskilda fakta.
2. Sammanhanget är en fråga om identitet. Anti-feminism och nationalism tycks vara återkommande komponenter i högerpopulismen. Man känner sig bortglömd eller undanträngd och vill bli erkänd som man är, inte minst heterosexuell man och som uråldrig invånare inom ramen för en stor familj (nationen). Att bli uppskattad av att bara finnas, inte efter prestation.
3. Hotet. Kvoteringar och flyktingmottagande, parallella samhällen och språkbarriärer, klädsel – är tecken på att utrymmet för den egna identiteten håller på att trängas undan.
Jag har inget recept på hur man kommer till rätta med detta, men om vetenskapen ska spela någon roll räcker det uppenbarligen inte med “evidens”. På något sätt måste vi förstå och avleda till något civiliserat beteende.
Mats