Den strategiska fördelen med att gå före

Roberts inlägg om effekterna av kvoteringshotet häromdagen fick mig att tänka på andra situationer som har liknande karaktär, och mera specifikt på frågan om en höjd sannolikhet för en framtida omställning (t ex genom hot om framtida reglering) kan få några att vilja gå före? Svaret är inte bara att det är möjligt utan att det händer i ganska stor skala.

På senare år har många storföretag inte bara gått före utan även explicit efterlyst hårdare regler inom till exempel miljö- och klimatområdet. Ett sådant beteende kan förklaras på flera sätt och i verkligheten är motiven säkert blandade. Närmast till hands för de flesta (som inte alltid tänker i strategiska termer) ligger förmodligen tanken på att dessa företag helt enkelt vill agera på ett sätt som de uppfattar som ansvarsfullt och riktigt.

Men man kan också tänka sig flera anledningar till att det rent strategiskt är det bästa sättet att positionera sig. Ett företag som är långt framme i sin egen utveckling för att möta ett mål, hamnar i en bättre konkurrenssituation jämfört med sina långsammare konkurrenter ju snabbare de anpassar sig, och i många fall, ju striktare kraven blir (så länge de själva möter dem förstås).

Det finns ett stort antal exempel på att företag agerar på detta sätt. I april i år publicerade till exempel CLG (”The Prince of Wales’s Corporate Leaders Group”) en rapport med titeln ” 21st century energy: Business reflections on renewables in Europe”. Den innehåller resultaten från intervjuer med ett antal stora företag som ger sin syn på förnybar energi och policy kring detta i Europa. Många presenteras som pionjärer på området och som liggandes långt fram i utvecklingen. Deras gemensamma budskap sammanfattas så här:

“A common message from these discussions was a desire for a more ambitious, consistent, and co-operative approach to renewables policy, and a wish to see Europe lead on innovation in this area. Companies reported frustration with policies that they perceived as inconsistent, unenforced, and unambitious.”

Många av dem poängterar också explicit att ”de lätt kan uppnå den nuvarande ambitionsnivån”, och att de ser stort utrymme för EU att göra mer.

Liknande uppmaningar att skapa regler har synts flera gånger på senare år. Ganska direkt efter att Donald Trump valdes till president kom till exempel ett upprop från 100-tals företag om att stå fast vid Paris-avtalet.

Att poängtera att denna typ av agerande kan ligga i företagens direkta vinstintresse är inte att påstå att det inte kan finns andra goda skäl för deras agerande. Det är bara ett exempel på att det även finns utrymme att skapa strategier som är helt drivna av vinstintressen som samtidigt ligger i linje med långsiktiga hållbarhetsmål.

Comments

  1. Hur vet man att man går före? Utvecklingen kanske tar en helt annan väg än den som majoriteten för tillfället tror på.

    Att de största företagen väljer att det blir hårda regleringar kan stärka deras dominerande ställning på marknaderna genom att då kunna påverka innehållet i regleringarna så att det både passar dem samtidigt som det blir svårare för mindre företag, som har en mindre produktionsvolym att fördela regleringskostnaderna på, att konkurrera.

    • Jesper Roine says:

      Det vet man förstås inte. Poängen var bara att poängtera att det kan finns strategiska skäl för att göra investeringar och ”gå före”. Din kommentar om möjligheten att liknande strategiska överväganden kan ligga bakom konkurrenshämmande investeringar är också riktig. Det kanske mest kända (och klassiska skolboksexemplet) är s.k. ”entry deterrence”, alltså en situation där ett företag i dominerande ställning investerar i överkapacitet (som sedan inte används) bara för att göra det trovärdigt att man kommer konkurrera aggressivt om ett nytt företag försöker komma in på marknaden.

    • Martin says:

      Tror också att det faktum att omfattande statliga regleringar ofta skyddar stora företag är en viktig punkt. Ju mer regleringen, ju svårare för nya konkurrenter att ta sig in på marknaden. Det ger ju också en möjlighet att sätta sig i en position mot företag i länder som inte har lika hårda villkor (i T. ex. utvecklingsländer), och gör att de kan skapa policys som ger fördelar till företag som följer den hårdare regleringen. Av den anledningen tror jag till exempel bilföretag gärna ser hårda absoluta krav på säkerhet, som i praktiken stänger ute konkurrenter från utvecklingsländer.

      Allt detta har ju naturligtvis delvis positiva konsekvenser, även om det sannolikt begränsar konkurrensen.

      Samtidigt lär det ju alltid finnas företag som totalt ignorerar allt vad samhällsansvar heter (typ tobaksbolag), så det lär alltid finnas bolag som vill driva kolgruvor.

  2. lhogberg says:

    Ett till exempel ur Hans Linds Åtkomliga bostäder (2016):
    ”Denna bok hade som arbetsnamn »Staten och kapitalet tillsammans hand i hand«, men eftersom även kommunerna och medborgarna har viktiga roller blev en sådan titel missvisande. Byggmästaren Olle Engkvist, som var ledamot i Bostadssociala utredningen vars förslag lades fram 1946, skrev 1949:
    För att undvika statliga och kommunala ingripanden och övergrepp måste det fria kapitalet och de fria företagarna vara aktiva, djärva, uppoffrande på ett helt annat sätt än hittills – de måste föregripa
    statsingripanden genom att själva gripa in först av alla. För bostadsbyggandet betyder detta, att det privata initiativet själv skulle ha gjort den bostadssociala utredningen och tillsammans med storkapitalet också varit kapabel att ta konsekvenserna av detta, socialt och ekonomiskt.”
    https://www.sns.se/wp-content/uploads/2016/07/atkomliga-bostader.pdf

  3. Tröttsamt poserande av företagen.

    Att ‘gå före’ i allehanda klimat- och representationsfrågor är till större delen ett poserande för media- och politikerklass. Att visa sig lyhörd inför Twitterati är listigt, har man inte tonträff där så kan de gå de upp i stabsläge och anklaga företaget för att vara värdegrundslöst och då är det riktigt allvar! (Ironi).

    Vare sig Nisse i Hökarängen eller jag bryr sig exempelvis det minsta om VW:s dieselgate för vi vet att tyskarna gör bra bilar och den kunskapen är tillräcklig för mitt bilköp.

    Likaså har vare sig Nisse eller jag någon som helst aning om könsfördelningen i olika företagsstyrelser. Och vi bryr oss inte. Sitter kompetensen mellan benen?

    Är utfallsrättvisa något som överhuvudtaget skall avhandlas före möjlighetsrättvisa?

    • Jesper Roine says:

      Tja, alla ser vi olika saker i vår omvärld. Jag skulle inte vara så säker på att ingen bryr sig om VWs och andra företags beteende eller könsfördelning i styrelser. Mitt intryck är om något det motsatta. Var den sista meningen kommer in i detta är för mig mycket oklart.

      • ”…ingen bryr sig om…”.

        Så skriver jag inte. Min poäng är att vi vanliga människor – som inte flyger i den politiska, mediala eller akademiska rymden – i väldigt liten utsträckning bryr oss om samma saker som ni inom etablissemanget gör.

        Tillverkar VW bra bilar? Ja. Bra, då vill jag köpa en.

        Denna excenterslipen är tillverkad av AEG. Hmm, undrar hur det ser ut i deras styrelse, hur många kvinnor finns det? Äh, spelar kvittar, den är bäst i test så jag köper den.

        Krångligare än så är det inte för de flesta av oss. Dock är vi – som det går minst tretton på dussinet av – sällsynt dåligt representerade i de församlingar som sätter agendan vilket leder till att vi, som lågutbildade och från värdegrund befriade, inte sätter det avtryck i debatten som svarar mot vår numerär och som en direkt följd av detta vidgas ständigt gapet mellan etablissemang (obs, inte elit) och oss.

        Sista meningen syftar till själva andemeningen med politiskt önskvärd könsfördelning i styrelser. Grunden för önskemålet är sannolikt någon form av ”rättvisa” och eftersom det finns två kön vore därför den ideala fördelningen dem emellan 50/50. Detta är vad jag kallar utfallsrättvisa och inte möjlighetsrättvisa. Styrelser besätts huvudsakligen av individer med antingen sakkunskap som förvärvats genom långvarigt och kvalificerat arbete inom bolagets sektor eller av de som representerar kapital, vilket ter sig som en rimlig ordning. Kön torde vara ett uselt urvalskriterium och ännu märkligare blir saken om man anammar den förekommande akademiska hållningen att kön är en social konstruktion.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s