Jag har tidigare skrivit på Ekonomistas om den akademiska debatt som pågår mellan de som anser att finansiella stimulanser är bra och effektiva och de som hävdar att de inte fungerar. I en ny studie av Jonathan A. Parker verkar det som att båda sidor, på sätt och vis, har rätt. Han tittar närmare på effekterna av det omdebatterat exempel på finanspolitiska stimulanser som utfördes i USA 2008 när de amerikanska konsumenterna fick stimulans-checkar i form av en extra skatteåterbäring.
De checkar som skickades till de amerikanska hushållen uppgick i genomsnitt till $950. Tanken var att detta skulle innebära ett snabbt uppsving i konsumtionen som skulle stävja den ekonomiska härdsmälta som var på väg. I uppsatsen ”Why don’t households smooth consumption? Evidence from a 25 million dollar experiment” tittar Parker på vad som sedan hände. (Uppsatsen finns ännu inte tillgänglig online men jag kommer lägga upp en länk så snart den gör det).
Den data som Parker använder kommer från Nielsen Consumer Panel och hans studie innefattar drygt 20,000 konsumenter som scannar in allt det handlar och på så sätt skapar en databas över amerikanernas konsumtionsvanor. Parker skickade också en survey till dessa huhåll för att kunna kategorisera dem som finansiellt sofistikerade eller inte. Med finansiellt sofistikerad menar Parker sådana konsumenter som har bra koll på sin finansiella situation, planerar sin budget och sällan eller aldrig gör impulsköp som de sedan ångrar. Han finner att ungefär 40 procent at konsumenterna är sofistikerade.
De som menar att finanspolitiska stimulanser inte fungerar hänvisar ofta till människors rationalitet. De menar, i linje med hypotesen om Ricardiansk ekvivalens, att konsumenterna förstår att om staten spenderar mer just nu så kommer detta förr eller senare behöva betalas genom ökade statliga intäkter. Därför förändrar inte konsumenterna sitt beteende. (Det finns naturligtvis också andra skäl till att vara emot finanspolitiska stimulanser, t.ex. att en regering som misskött sina finanser inte ska dölja det med ytterligare belåning.)
De som å andra sidan hävdar att finanspolitiska stimulanser har positiva effekter pekar ofta på att människor inte är så rationella och framsynta. De menar att konsumenterna kommer att (åtminstone delvis) antingen inte förstå eller ignorera att extrapengarna nu måste betalas tillbaka i framtiden. Därför ökar de sin konsumtion som en konsekvens av stimulansen.
Parker studerar vilka hushåll som ändrade sin konsumtion när de fick de extra pengarna 2008. Han visar på två huvudsakliga resultat. För det första så påverkades de hushåll mer som hade mindre likvida medel (definierat som de som har mindre än två månadslöner på banken). Under första veckan efter att de fått sin check spenderade de i genomsnitt ca 15 dollar mer än vanligt. För det andra så spelade det roll hur finansiellt sofistikerat hushållet var. Bland dem med relativt mycket likvida medel påverkades bara konsumtionen i de osofistikerade hushållen. De som ansåg sig ha bra koll på sina finanser och som inte impulshandlar handlade inte mer efter att ha fått stimulans-checken.
Så med andra ord har, på sätt och vis, både förespråkarna och motståndarna till finansiella stimulanser rätt i hur människor reagerar på den här typen av politiska åtgärder. De rationella och sofistikerade påverkas inte (och på dem fungerar alltså inte stimulansen som tänkt) men det gör de som är mindre rationella och mer impulsiva.
PS. Parkers uppsats svarar dock inte på den större frågan: om det fanns en positiv totaleffekt av stimulansåtgärden och i så fall i vilket tidsperspektiv. Anledningen är att hans data inte sträcker sig tillräckligt långt för att kunna se när de som konsumerade mer med anledningen av extrapengarna slutade göra det och om de eventuellt konsumerade mindre än vanligt under perioden strax därefter.
Ekonomistas 
Jag gillar dina inlägg, fortsätt skriva! Intressant artikel. Ser fram emot en länk. Tänkte dock på en sak. Du skriver:
“De som å andra sidan hävdar att finanspolitiska stimulanser har positiva effekter pekar ofta på att människor inte är så rationella och framsynta. De menar att konsumenterna kommer att (åtminstone delvis) antingen inte förstå eller ignorera att extrapengarna nu måste betalas tillbaka i framtiden. Därför ökar de sin konsumtion som en konsekvens av stimulansen.”
Jag har fått lära mig att den främsta kritiken mot den rikardianska ekvivalensen är att en viss del av konsumenterna förväntar sig högre inkomster framöver och samtidigt har kreditrestriktioner. För dessa individer är det rationellt att konsumera mer än sin inkomst om syftet är att konsumtionsutjämna. Det vore alltså rationellt för dem att konsumera mer idag men de har inte möjligheten att göra det. Den finanspolitiska stimulansen fungerar således som ett slags statligt lån till dessa individer.
Ojoj, råkade bli dubbelpost.
Är inte detta ungefär samma sak som att konsumtionen går upp lönehelger? Skulle Magnus Uggla kunna skriva en låt som “Kung i baren” om det inte är så att många konsumenter gör av med mer pengar just när de har dem, utan att tänka på att de ska räcka en hel månad?
Jag gillar dina inlägg, fortsätt skriva! Låter som en intressant artikel, ser fram emot länken. Tänkte dock på en sak. Du skriver:
“De som å andra sidan hävdar att finanspolitiska stimulanser har positiva effekter pekar ofta på att människor inte är så rationella och framsynta. De menar att konsumenterna kommer att (åtminstone delvis) antingen inte förstå eller ignorera att extrapengarna nu måste betalas tillbaka i framtiden. Därför ökar de sin konsumtion som en konsekvens av stimulansen.”
Jag har fått lära mig att kritikerna till den rikardianska ekvivalensen i första hand menar att det finns en viss del av konsumenterna som förväntar sig högre inkomster i framtiden och samtidigt har kreditrestriktioner. För dessa individer är det rationellt att konsumera den extra skatteåterbäringen direkt om de vill konsumtionsutjämna. De vill alltså konsumera mer idag än vad de har möjlighet till. För dessa personer fungerar skatteåterbäringen som ett slags statligt lån. Sedan har vi ju det faktum att det finns en risk/chans att det blir en annan generation som får betala tillbaka lånet. Det gäller ju fö för alla som konsumerar skatteåterbäringen direkt.
Vad tror du om de här teorierna?
Även om Ricardiansk ekvivalens (RE) råder och folk är fullt rationella så bör väl finanspolitiska stimulanser kunna fungera effektivt (i alla fall på kort sikt) så till vida att utgiftsökningen inte är permanent? Detta då folk drar ner på sin konsumtion 1 för 1 med de ökade utgifterna utan jämnar ut den framtida betalningen över tid.
Paul Krugman utvecklar:
http://krugman.blogs.nytimes.com/2011/03/10/ricardian-confusions-wonkish/
http://krugman.blogs.nytimes.com/2011/12/26/a-note-on-the-ricardian-equivalence-argument-against-stimulus-slightly-wonkish/?_php=true&_type=blogs&_r=0
*Inte(!) drar ner sin konsumtion 1 för 1 ska det ju stå såklart…
Personligen så känns det som att finansiellt sofistikerade eller ej finansiellt sofistikerade är ett tungt bias för hur privatpersoner själva utvärderar människors beteende. Hur självmedvetna är bedömarna som använder sig av dessa begrepp är mycket tungt vägande för sina slutsatser. Att empirisk data kommer fram till att båda sidor har delvis rätt är inte så märkligt.
Vidare utgår jag personligen från att många som förespråkar stimulerad statlig konsumtion via t.ex. ökad statsskuld överskattar de långsiktiga effekterna av den kortsiktiga stimulansen. Det är i dessa brytpunkter min subjektiva bedömning är att anhängarna av den österrikiska skolan har vunnit gehör sådant hos en hel del privatpersoner. Man ska inte underskatta spiralen med ackumulerande skulder pga kortsiktiga stimulanser. Det är min bedömning av vad Grekland misslyckades med.
Ett som är säkert är att statliga investeringar är tabu. Ekonomin borde vara undantagen från modenycker. Ekonomin är ett nollsummespel vare sig vi har tillväxt eller inte eftersom resultatet som vid varje tillfälle är givet, ska fördelas. En jämnare fördelning ökar efterfrågan och därmed aktiviteten i ekonomin som helhet. Vad talar emot?