Orimlig ränteprognos i Riksbankens senaste rapport

Detta är ett gästinlägg av Mats Persson, professor i nationalekonomi vid Institutet för internationell ekonomi på Stockholms universitet.

Den 15 februari publicerade Riksbanken sin senaste Penningpolitiska rapport. I den finns nedanstående diagram över den historiska utvecklingen av reporäntan sedan 2011, och en prognos över den framtida reporäntan från februari 2017 fram till 2020.

”Solfjädern” i den högra delen av diagrammet speglar att prognoser om framtida räntor alltid är osäkra. Punktprognosen visas av den streckade kurvan, och de blå ytorna visar osäkerhetsintervall för räntan – osäkerhetsintervall som Riksbanker bedömer som rimliga.

solfjader

Ta en noggrann titt på de osäkerhetsintervallen. De säger, att med 90 procents sannolikhet kommer reporäntan år 2019-20 att ligga mellan minus tre och plus fyra procent. Och med tio procents sannolikhet kommer räntan att vara ännu lägre, eller ännu högre. Det nedersta, mörkblå fältet anger alltså att det, enligt Riksbankens bedömning, finns en ganska stor sannolikhet att reporäntan under 2019 kommer att ligga på minus 3 procent – och kanske ännu lägre. Är det verkligen en rimlig bedömning? Kan verkligen reporäntan bli minus 3 procent?

Det finns en hel del skrivet om negativa räntor; se till exempel artikeln ”Nollränta, negativ ränta och andra räntor i Riksbankens arsenal” i B. Swedenborg (red.): Svensk ekonomisk politik (SNS Förlag, Stockholm 2015). Enligt samstämmiga bedömare är det inget problem med negativa räntor i sig, men om de blir alltför negativa, kan en massa problem uppstå i bankers och privatpersoners hantering av kontanter. Även om det är svårt att säga exakt var den nedre gränsen går för en negativ reporänta uppskattas den i regel till någonstans mellan minus en halv och minus en procent

Och här kommer alltså Riksbanken och påstår att det finns en icke negligerbar sannolikhet att den svenska reporäntan ligger på minus 3 procent år 2019 – och kanske ännu lägre. Finns det över huvud taget några ekonomiska bedömningar bakom en sådan prognos?

Nej, knappast. Det troliga är att Riksbanken har gjort ekonomiska bedömningar av punktprognosen för den framtida reporäntan (d v s den streckade kurvan i figuren). Den prognosen är nämligen helt rimlig. Och sedan har man beordrat någon teknisk assistent att rita in ett symmetriskt osäkerhetsintervall (till exempel baserat på en normalfördelning av eventuella störningar) kring denna punktprognos. Ett helt mekaniskt, ingenjörsmässigt osäkerhetsintervall, således, utan stöd i ekonomiska realiteter.

Comments

  1. Micke We says:

    Håller helt med. Rimlighetsbedömning har fått stå tillbaka för statistisk formalism. Det hade dock varit knepigt om RB hade färglagt de nedre fälten baserat på ”magkänsla” också – öppna för annan kritik.

    Och svårt med negativa ränteläget över lag. Fram tills 2015 var det många som tänkte att negativa räntor var omöjliga överhuvudtaget. I motsvarande rapporter hösten 2014 nådde motsvarande nedre mörkblå intervall ner till ca -2 % reporänta, vilket då kändes ganska främmande för många vill jag minnas.

  2. Jesper B says:

    Jag tror de flesta ingenjörer inte tycker att osäkerhetsintervallet är ”ingenjörsmässigt”, utan snarare att det är ett ”ekonompåfund” eftersom det saknar stöd i några realiteter (vilket jag baserar på vad många ingenjörer tänker om ekonomer),

    • Ingenjör och ekonom says:

      Håller med! Dagens penningpolitik kan omöjligt stöttas av någon ingenjör med uns av logisk tankeförmåga.

      Man kan få fram vilken inflation man vill beroende på hur man mäter KPI.

      Jämför gärna kostnad för ett par handsydda finskor, hemförsäkring, hantverkare osv osv!

      Det som produceras idag har genrellt sett en mycket kortare levnadscykel än vad motsvarande produkt hade 20 år tillbaka i tiden vilket inte tas i beaktande i dagenS KPI modeller.

  3. En grundläggande skillnad mellan ekonomutbildningar och ingenjörsutbildningar är att ingenjörer drillas i att utvärdera när antagandena i en modell är rimliga eller inte. Det är troligtvis en starkt bidragande orsak till varför finansiella hätdsmältor är vanligare än sin kärnfysiska motsvarighet.

    Men även med det sagt håller jag med om att det symmetriska, ekonommässiga, osäkerhetsintervallet knappast ger en rättvisande bild av framtiden. Frågan är bara hur vi ska skapa en rimlig sannolikhetsfördelning som beskriver möjliga utfall.

    Det har varit ganska många år i rad nu som räntekurvan har hamnat under vad vi trott möjligt. Det kanske är dags att släppa räntebanorna och istället fokusera på att identifiera de utfall som kan innebära en allvarlig inverkan på samhället och upprätta beredskapaplaner.

  4. Erik S says:

    Lite skämtsamt så kanske man äntligen börjat ta hänsyn till tidigare usla prognoser, dvs det som brukar kallas för ”Riksbankens igelkott”:

    • Mats Lindqvist says:

      Exakt Erik S. Dessutom: vad Riksbanken tror, och vad de i själva verket säger behöver inte vara / är inte samma sak, något som igelkotten bevisar. Man kan tolka ”igelkotten” på ett av två sätt. Antingen har de ingen aning och famlar i blindo. Eller så har de en god uppfattning om hur räntebanan kommer att se ut, men säger något annat. Jag tror på det senare alternativet. Det vet vad de gör. Det är centralbankens jobb att vara notoriska optimister och maxa kreditgivningen med förbehållet att upprätthålla prisstabilitet och finansiell stabilitet. Att fråga en centralbankir om vad tillväxten/räntan kommer bli framöver, är som att fråga en fastighetsmäklare eller bankir om vad han/hon tror om fastighetspriserna framöver. Eller för den delen, att fråga en knarklangare vad han/hon tror om hälsoeffekterna av narkotika.

      Citat Richard Werner: ”…cental banks work differently from what they would like us believe as to how they work”.

  5. Per Selldén påpekar på Twitter att Riksbanken skriver i figurnoten att osäkerhetsintervallet inte tar hänsyn till en nedre gräns för räntan: https://twitter.com/PSellden/status/834044828350611456.

  6. Mats Persson says:

    Fotnoten i Riksbankens penningpolitiska rapport lyder:
    ”Anm. Osäkerhetsintervallen är baserade på Riksbankens historiska prognosfel
    samt på riskpremiejusterade terminsräntors prognosfel för perioden
    1999 till dess att Riksbanken började publicera prognoser för reporäntan
    under 2007. Osäkerhetsintervallen tar inte hänsyn till att det kan
    finnas en nedre gräns för reporäntan. Utfall är dagsdata och prognos avser
    kvartalsmedelvärden.”

    Mitt inlägg på Ekonomistas säger att Riksbankens prognoser, vad gäller reporäntan de närmaste åren, är otillförlitliga. Per Selldéns kommentar på Twitter säger att fotnoten i den penningpolitiska rapporten visar, att Riksbanken känner till att prognoserna är otillförlitliga.

    En fråga som man då ställer sig är denna: Varför publicerar Riksbanken prognoser som man vet är otillförlitliga? Vore det inte bättre att publicera tillförlitliga prognoser? Riksbanken borde väl ha kompetens för att klara av detta?

    Saken kompliceras av att fotnoten (som älltså är ganska kortfattad, och därför svår att förstå för den som inte är proffs på penningpolitik) bara finns med i den fullständiga utgåvan av den penningpolitiska rapporten, och inte i sammanfattningen på Riksbankens hemsida:
    http://www.riksbank.se/sv/Penningpolitik/Prognoser-och-rantebeslut/Aktuell-prognos-for-reporanta-inflation-och-BNP/

    Då kan man kanske säga att i sammanfattningen på hemsidan (som är vad de flesta läser) finns det inte plats för tekniska detaljer. Men vore det inte bättre att rita ett tillförlitligt diagram från början, så slipper man tynga presentationen med tekniska detaljer?

  7. Ulf Söderström says:

    Hej Mats,

    Osäkerhetsintervallen runt prognoserna som Riksbanken publicerar i den penningpolitiska rapporten syftar till att beskriva att det finns osäkerhet runt prognoserna, dvs att utfall i framtiden med viss sannolikhet inte kommer att överensstämma med prognosen. Riksbanken har valt en enkel metod för att konstruera dessa intervall, genom att basera dem på historiska prognosfel.

    Som framgår i den penningpolitiska rapporten (men tyvärr inte på Riksbankens hemsida) tar osäkerhetsintervallen för reporäntan inte hänsyn till att det kan finnas en nedre gräns för reporäntan. Det beror på att det är svårt att explicit ta ställning till var en sådan nedre gräns kan ligga.

    Att använda ett intervall baserat på historiska prognosfel är ett lättbegripligt sätt att kommunicera osäkerheten i prognoserna. En av fördelarna med den här typen av intervall är att de inte bygger på någon särskild modell utan speglar precisionen i de prognoser som har publicerats.

    Intervallen avspeglar också ett bakomliggande antagande att prognosfelen är normalfördelade, och blir därför symmetriska per konstruktion. I vissa situationer kan det vara ett rimligt antagande, i andra situationer är det kanske mindre rimligt. Om man historiskt har haft systematiska prognosfel (som Riksbanken och andra prognosmakare har haft för både reporänta och inflation) kommer det leda till bredare intervall, men de är fortfarande symmetriska.

    Det finns förstås andra sätt att konstruera osäkerhetsintervall. Det finns fördelar med att på förhand lägga en ekonomisk struktur på hur prognosfelen är fördelade, men det finns också nackdelar. Exempelvis var det bara för några år sedan vanligt att anta att nominella räntor inte kunde bli negativa. Ett sådant osäkerhetsintervall skulle alltså visa en sannolikhet på noll för att reporäntan skulle kunna komma att bli negativ, vilket i efterhand har visat sig vara ett felaktigt antagande.

    Det är därför inte självklart hur osäkerhetsintervall för reporäntan (och andra variabler) bäst ska konstrueras. I Kjellberg och Villani (2010), ”Riksbankens kommunikation av makroekonomisk osäkerhet”, Penning- och valutapolitik 2010:1, finns en mer fyllig diskussion om olika metoder för att konstruera osäkerhetsintervall.

    Ulf Söderström
    Biträdande chef, Avdelningen för penningpolitik
    Sveriges Riksbank

  8. Gabriel Oxenstierna says:

    RB’s igelkott är inget att vara stolt över, eftersom marknadens aktörer rimligen inte sätter någon större tilltro till RB’s prognoser när de historiskt visat sig ha en systematisk bias.
    ”Solfjädern” säger att med 90 procents sannolikhet kommer reporäntan år 2019-20 att ligga mellan minus tre och plus fyra procent. Men vad säger det? Man kunde lika gärna sagt att man inte har en susning om var reporäntan kommer att hamna ett par år framåt. Det är ett spann på hela sju procentenheter. Är detta avsett att vara någon form av förväntanspåverkan på ekonomins aktörer? Ungefär lika effektivt som när meterologen säger att ”i morgon blir det antingen regnigt, eller soligt”. Badbyxor, och paraply rekommenderas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s