Böcker om finanskrisen I: Krugman

Jag håller på att beta av en del böcker om den finansiella krisen. Först ut är Paul Krugmans The return of depression economics and the crisis of 2008 (finns även på svenska) i vilken nobelpristagaren ger sin syn på de senaste decenniernas finansiella kriser. Krugmans behandling av själva krisdynamiken är föredömlig; i princip från en dag till en annan kan ett positivt investeringsflöde ersättas av panikförsäljningar som drar ner banker, valutor och länder i djup kris.

Visst finns ofta oroande tecken i skyn, men även tecken på att allt är ok. När väl paniken sätter in vill alla ha kontanter och ingen vill ta några risker. Tillgångar säljs vilket gör att priserna sjunker, ännu fler tillgångar måste då säljas och en nedåtgående spiral är ett faktum. Krugmans lösning är klassiskt keynesiansk: återkapitalisera bankerna, bedriv en expansiv finans- och penningpolitik. Om ingen annan vill ska staten låna ut direkt till företag och hushåll och bankerna ska tas över om det krävs för att återställa förtroendet för dem.

Det innebär även att länder med lån i utländsk valuta har ytterst svåra avvägningar att göra. När valutan deprecieras ökar skuldbördan vilken kan göra ekonomin bankrutt. Detta kan motverkas genom att höja räntan men det minskar ju efterfrågan. Balansgången är inte enkel, vilket vi idag ser i Lettland.

Även om detta är ganska allmänt accepterad krishantering gör Krugman det lite lätt för sig ibland. Att inflatera sig ur en likviditetsfälla låter sig sägas, men inflationsförväntningarna påverkar även utbudet och nettoeffekten är inte självklart positiv. Hans kritik mot IMFs och västvärldens dubbla budskap är massiv; varför skulle krisländerna i Sydöstasien spara sig ur sin kris medan vi ger och själva motsatt medicin? Krugman bortser då från att IMF inte är en centralbank utan en institution som först och främst måste se till att få tillbaks sina pengar.

Krugman är knappast en vulgärkeynesian som ser ökade statliga satsningar som lösningen på alla tillväxtproblem. Däremot har han en grundläggande syn på kriserna som onödiga. Han hyser enbart förakt för dem som hävdar att ekonomin måste genomgå regelbundna reningsbad för att får tillbaka sin produktiva styrka; till det duger den marknadsekonominska processen under normala tider fint. Förakt möter även de som struntar i fundamentala ekonomiska samband för att i stället satsa på att återställa marknadernas förtroende. “Amatörpsykologi” kallar han det och frågar med rätta hur åtgärder som underminerar ekonomins funktionssätt kan vara förtroendeskapande.

Bokens svagaste sida ligger i diskussionen om krisernas djupare orsaker. Krugmans förklaring bygger nästan helt på moral hazard, helt enkelt att de som tar för stora risker under uppgångsfaserna leker med andras pengar: företagsledningar med aktieägarnas, fondförvaltare med småspararnas, aktieägare med skattebetalarnas. Underförstått är att om alla bara lekte med sina egna pengar skulle marknaderna fungera effektivt och kriser inte uppstå. Här är radikalen Krugman extremt neoklassisk och eftersom finansiella kriser har uppstått under minst 800 år (sammanfattning här), i alla möjliga sammanhang, kan detta som bäst sägas vara en ytlig förklaring.

Moral hazard eller inte, lösningen bygger enligt Krugman på en ansvarsfull och genomtänkt reglering av de finansiella marknaderna. Hans huvudteser är att alla finansiella institutioner med en viktig roll i kreditsystemet bör regleras och att allt som fungerar som en bank — dvs har kortfristiga skulder och icke-likvida tillgångar — ska regleras som en bank. Även om detta är ungefär vad alla (utom Nigel Lawson) anser nuförtiden så är Krugmans bok sällsynt läsvärd. Han kan destillera fram det viktigaste ur komplicerade modeller och kan sätta siffror i sitt sammanhang. Dessutom skriver han som en halvgud.