Riksbankens mandat bör förtydligas, sysselsättningen ges större vikt, den demokratiska kontrollen av Riksbanken skärpas och koordineringen av penningpolitiken och makrotillsynen förbättras. Det skriver jag i den nya underlagsrapporten Penningpolitik och full sysselsättning för LOs projekt Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik.
De senaste åren har Riksbankens penningpolitik lett till en inflation långt under målet och en arbetslöshet högt över en långsiktigt hållbar nivå. Riksbanken har inte bara åsidosatt inflationsmålet utan också den ekonomiska politikens viktigaste mål, full sysselsättning. Detta trots att Riksbankslagens förarbeten tydligt anger att Riksbanken, utan att åsidosätta prisstabilitetsmålet, ska stödja målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå hållbar tillväxt och hög sysselsättning. För att förbättra måluppfyllelsen behöver Riksbankens mandat förtydligas och den demokratiska kontrollen av Riksbanken skärpas.
Finansutskottet bör förtydliga att Riksbankens mandat innebär att stabilisera såväl inflationen runt inflationsmålet som sysselsättningen runt en långsiktigt hållbar nivå. Normalt innebär detta att arbetslösheten ska stabiliseras runt en långsiktigt hållbar nivå. Det är rimligt att fästa samma vikt vid att begränsa arbetslöshetens avvikelser från en långsiktigt hållbar nivå som att begränsa inflationens avvikelser från inflationsmålet. Genomsnittlig inflation under en längre period ska inte avvika från inflationsmålet. Därmed gör man inte avkall på att inflationsmålet är överordnat, och inflationsmålet blir mer långsiktigt.
Den demokratiska kontrollen av Riksbanken bör skärpas och säkra att den faktiska beslutsmakten ligger hos en direktion med sex självständiga ledamöter istället för hos riksbankschefen. Finansutskottets uppföljning och kontroll av Riksbanken kan förbättras, särskilt genom att Finanspolitiska rådet ges ett utvidgat mandat och utvidgade resurser att utvärdera även penningpolitiken.
Koordineringen av penningpolitiken och makrotillsynen bör förbättras, genom att Finansinspektionen, inte Riksbanken, ska bedöma om penningpolitikens inriktning medför ett hot mot den finansiella stabilitet som Finansinspektionen inte kan hantera med de medel den har till förfogande. I frånvaro av en varning från Finansinspektionen om ett sådant hot ska Riksbanken inte avvika från de penningpolitiska målen.
Rapporten Penningpolitik och full sysselsättning ingår som ett underlag till projektet Full sysselsättning och solidarisk lönepolitik. Projektet ska resultera i en slutrapport till LOs kongress 2016. Jag är själv ansvarig för rapportens innehåll, slutsatser och förslag.
Läs mer:
Rapporten Penningpolitik och full sysselsättning
LOs sida om rapporten och projektet
Blogginlägg av projektledaren, Åsa-Pia Järliden Bergström
Ekonomistas 
Detta reser massa frågor som inte besvaras i rapporten:
(1) KPI under målet är en följd av allt lägre räntor. Vad är problemet? KPIF på målet.
(2) Vilka trovärdighetseffekter för inflationmålet får ett ytterligare (sysselsättnings-) mål?
(3) Det sitter väl sex personer i ledningen för Riksbanken. De har varsin röst. Förstår inte vad du menar med att Riksbankschefen bestämmer.
(4) Det kommer att bli svårt att hitta personer med tillräcklig erfarenhet utanför den akademiska världen för att kunna utvärdera Riksbanken.
(5) Det är en stor sak att byta till ett prisnivåmål. Varför smyga in det genom att säga att inflationen i genomsnitt ska uppgå till 2%?
(6) Borde inte någon annan myndighet säga till när det är ok att höja eller sänka räntan? Kanske finansdepartementet?
(7) Lagstifta för en varierad bakgrund, för mångfald mot enfald i Riksbankens ledning?
DrQuinn, här kommer svar på dina punkter.
(1) Målet är uttryckt i årlig KPI-inflation, inte KPIF-inflation. Därför är det KPI-inflationen som är relevant för att mäta måluppfyllelsen. Sedan mitten av 1990-talet har vi sett en global trend mot lägre räntor, mot en lägre neutral realränta. Penningpolitiken måste anpassa sig till denna trend. Trenden är ingen ursäkt att missa inflationsmålet. Detta sagt ligger inflationen mätt med KPI, KPIF och HIKP långt under målet de senaste åren. KPIF ligger således inte på målet, inte ens på längre sikt. Dessutom innehåller KPIF en bias som många missar: Där ingår stigande huspriser i form av ett index för förändringen i fastighetspriserna men effekten av fallande bolåneräntor finns inte med. Därför kan man hävda att HIKP är mer rättvisande om man vill bortse från boendekostnaderna av ägda bostäder.
(2) Varför skulle inflationsmålets trovärdighet försämras om man tydliggör vad nuvarande mandat för penningpolitiken innebär? Detta tydliggörande medför inte någon tendens till att skjuta över eller under målet. Dessutom, ett tydliggörande av vad som menas med att inflationsmålet är överordnat bör ju rimligtvis öka trovärdigheten. I nu läget är ju uttrycket “inflationsmålet är överordnat” bara tomma ord.
(3) Det är ingen hemlighet att riksbankschefen i praktiken har fått mycket större makt än vad som är förenligt med utslagsrösten i en direktion med likvärdiga medlemmar. Har du helt missat debatten om tidigare utnämningar av ja-sägare till direktionen?
(4) Det är inget problem med att hitta kompetenta personer i Finanspolitiska rådet att utvärdera finanspolitiken? Varför skulle det vara något problem att hitta motsvarande kompetens att utvärdera penningpolitiken?
(5) Att genomsnittlig inflation under en given längre period inte ska avvika från målet är inte detsamma som ett prisnivåmål. Detta sagt är det ett faktum att i andra länder som har haft ett fast inflationsmål lika länge som Sverige ligger genomsnittlig inflation sedan inflationsmålen introducerades mycket närmare målet än i Sverige. Sverige är den stora avvikaren. Se denna uppsats
(6) Du har missat instruktionsförbudet i 9 kap 13 § regeringsformen: “Ingen myndighet får bestämma hur Riksbanken skall besluta i frågor som rör penningpolitik.” Mitt förslag är ju att Finansinspektionen, inte Riksbanken, ska bedöma om penningpolitikens inriktning hotar den finansiella stabiliteten (något som i för sig skulle vara mycket sällsynt) och ett sådant hot inte kan hanteras med de medel FI har till förfogande samt i så fall utfärda en varning om detta. Detta överträder inte instruktionsförbudet, eftersom det sedan är Riksbanken som avgör om penningpolitikens inriktning ska justeras eller inte. Att Riksbanken inte ska avvika från de penningpolitiska målen i frånvaro av en varning från FI överträder inte heller instruktionsförbudet. Instruktionsförbudet innebär ju inte att Riksbanken får avvika från målet. Tvärtom, det är ju till för att Riksbanken bättre ska uppfylla målen.
(7) Det är ju just för att motverka enfald i Riksbanksledningen som det är viktigt att ha en direktion med sex oberoende ledamöter.
Men jag förstår inte alls hur du menar. Du blev väl inte utsedd till Riksbankens ledning för att du är en ja-sägare, du har väl tvärt om stått upp för det du tror på. Detta är ju en självmotsägelse. Nu tycker jag allt du har fel.
Jo, med geometriska genomsnitt är prisnivåmål och krav på genomsnittlig inflation samma sak.
För mig som jurist kan aldrig lagstiftning, eller grunden för denna, ses som tomma ord.
Det jag särskilt syftar på är ju dåvarande riksbanksfullmäktiges ordförande Johan Gernandts uttalande i media före tillsättningen av två ledamöter som skulle tillträda i januari 2012, att hans avsikt var att tillsätta två ledamöter som skulle stödja majoritetslinjen, dvs. i praktiken Stefan Ingves. Detta säkrade ju att Karolina Ekholm och jag, som inte var några ja-sägare, skulle förbli i minoritet. Har du missat debatten i DN om detta med bidrag av Hans Tson Söderström och Peter Wolodarski?
Ett prisnivåmål från 1995 och framåt som växer med 2 procent per år är samma sak som ett mål på 2 procent för genomsnittlig inflation under en längre perioden som börjar 1995. Men det är inte samma sak som ett mål för t.ex. glidande 5-årsmedelvärden av inflationen.
Tycker argumentet om att ja-sägare avsågs utses till direktionen väger ganska lätt här och är snudd på demagogi. I slutändan så utsåg man ju i och för sig Martin Flodén som dels har skrivit sin avhandling under ditt (Lars EO) mentorskap samt mer eller mindre till punkt och pricka röstat för samma penningpolitik som du har förespråkat/r.
Jonas, du har tydligen också missat DN-debatten jag hänvisar till och skandalen vid tillsättningen januari 2012. Det gällde förstås att hindra minoriteten från att bli majoritet. Notera att det räcker med stöd av två ledamöter för att riksbankschefen med utslagsrösten ska kunna få som denne vill.
Jag tycker att det var olämpligt det som Johan Gernandt sa och troligen tänkte. Men jag tror att det var ett uttryck för att diskussionen i direktionen hade havererat. Det var nog inte bara en persons fel.
När det gäller ändringar i mål mm så tror jag att det är viktigt att den diskussionen baseras på en modell resonemang som beaktar de mekanismer som varit orsak till de problem som penningpolitiken tänks avhjälpa. Där är RAMSES otillräcklig. Rentav en mumie.
Vänligen Thomas
Thomas, diskussionen i direktionen finns lyckligtvis mycket väl dokumenterad i protokollen. Det är märkligt att påstå att den “hade haverat”. Vem som helst kan se att Karolina Ekholm och jag hade mycket tydliga och logiska argument som byggde på sund ekonomisk teori och empiri och som står sig väl idag. Om något hade haverarat var det majoritetens försök till diskussion och argumentering. Majoriteten saknade ju i huvudsak argument för sin linje, var oförmögen att bemöta våra argument och valde att i stort sett bemöta Karolina och mig med tysthets. Dessa omständigheter framhölls också av flera utomstående kommentatorer. Det framkom ännu tydligare vid nationalekonomiska föreningens möte senare, i maj 2012, när direktionens ledamöter satt på rad i Handels aula och skulle redogöra för sin syn på penningpolitik. Många närvarande häpnade över den låga kvaliteten på majoritetens argumentering.
Notera att i min rapport talar jag inte om några ändringar i målen, utan om förtydliganden av befintliga skrivningar om målen i riksbankslagen och dess förarbeten (riksbankspropositionen). Det som ska läggas om är penningpolitiken, inte målen, så att penningpolitiken inriktas på att uppfylla de demokratiskt bestämda målen.
Jag förstår inte vad du menar med “mekanismer som skulle varit orsak till de problem som penningpolitiken tänks avhjälpa” och vad det skulle ha med Ramses att göra.
Du skriver “Vem som helst kan se att Karolina Ekholm och jag hade mycket tydliga och logiska argument som byggde på sund ekonomisk teori och empiri och som står sig väl idag. Om något hade haverarat var det majoritetens försök till diskussion och argumentering. Majoriteten saknade ju i huvudsak argument för sin linje, var oförmögen att bemöta våra argument och valde att i stort sett bemöta Karolina och mig med tysthets.”
Jag tror inte att sakfrågan var så självklar som Du framställer den. Jag tror dessutom att det är viktigt att professorer som kommer in i direktionen försöker vara tillmötesgående genom att lyssna, försöka förstå och utveckla även resonemang som strider mot de egna. Om man ser sig som den enda logiska sunda så är det svårt att få till stånd ett bra samtal.
Jag rekryterade Dig som rådgivare till Riksbanken en gång och har respekt för Ditt kunnande. Men jag tycker Du överdriver när Du anser att övriga i direktionen är så undermåliga i sitt tänkande. Nationalekonomers sanningar är inte så klara och absoluta.
Men sådana situationer uppstår ibland i grupper och det är sällan en som är ansvarig.
Thomas, i detta fall finns som sagt diskussionen dokumenterad i protokollen. För att vara övertygande borde du kunna hitta några exempel från protokollen som stöder din sak, t.ex. fall när majoriteten har ett starkt argument och jag har ett svagt motargument. Och om det nu är som du säger, “att sakfrågan inte var så självklar som Du framställer den”, så borde du inte ha några svårigheter att hitta flera exempel på situationer när sakfrågan inte var självklar. Om du inte hittar några konkreta exempel tycker jag nog att slutsatsen måste vara att du helt enkelt inte har täckning för dina påståenden.
För övrigt tycker jag det är en mycket märklig tanke att professorer inom direktionens skulle följa några särskilda förhållningsregler som tydligen inte gäller för andra i direktionen. Varför skulle inte de förhållningsregler som finns gälla alla i direktionen?
Man kan lägga till att direktionen inte är någon trivselklubb utan har i uppgift att uppfylla de mål för penningpolitiken som riksdagen bestämt. Ledamöternas insatser på de penningpolitiska mötena bör rimligtvis utvärderas enligt i vilken utsträckning deras diskussion, argument och ställningstaganden bidragit till måluppfyllelsen, dvs. att stabilisera inflationen runt inflationsmålet och arbetslösheten runt en långsiktigt hållbar nivå.
Lars, alla har ansvar att efter sina förutsättningar försöka förstå varandra. Det kallas positivt medlyssnande. Först lyssna och förstå och kreativt medverka i varandras funderingar. En direktion som fungerar bra bör ha det som modell. Inte en kamp mellan olika falanger. Jag talar inte om trivselklubb utan om ett välfungerande samarbete med individuellt ansvar också för samarbetet.Ett dåligt klimat leder till att tankarna låses. Det är det jag talar om när jag menar att diskussionen hade havererat.
När det gäller synpunkter så har jag utvecklat dem i vårt andra samtal på denna sida. Jag tolkar majoriteten position som att den inte är övertygad om att man skall bortse från stabilitetsproblem. Det är ingen orimlig hållning. Den är inte ointellektuellt även om den inte går att kvantifiera i RAMSES-körningar. Det borde gå att föra ett bättre samtal om det i ömsesidig respekt. Nu låter det som om jag lägger allt ansvar på Dig. Det gör jag inte. Jag tycker att riksbanken också idag har en bra bit att gå.
Thomas, kom ihåg att det är direktionens ordförande, riksbankschefen, som har det största ansvaret för att direktionen fungerar väl och att samtalsklimatet är bra.
Jag noterar att du avstår från att komma med några konkreta exempel som skulle stödja dina påståenden. Även när det gäller att förstå den andra sidan tror jag du har svårt att hitta något exempel på att jag skulle ha missförstått den andra sidans argument eller inte varit villig att diskutera och bemöta dem.
När det gäller stabilitetsproblem och att föra ett samtal om detta, t.ex. penningpolitikens effekter på hushållens skulder och risker förenade med skulderna, kan man notera att det knappast är mycket svårare att kvantifiera och diskutera detta än annat i penningpolitiken. Riksbankens egna siffror och tankeram kring dessa frågor visar, som du kanske sett, att intäkterna av att luta sig mot vinden, i form av ett bättre förväntat framtida makroekonomiskt utfall med lägre förväntad arbetslöshet, är ungeför 0,4 procent av kostnaderna i form av högre arbetslöshet de närmaste åren. Intäkterna borde förstås vara större än 100 procent av kostnaderna för att politiken ska vara motiverad.
Det är för låga krav för att sitta som ledamot i riksbankens direktion. Här har vi en av samhällets mest
centrala institutioner med uppgift att hantera penningpolitiken. I direktionen kan man sedan välja in
ledamöter som har akademiska meriter i form av “enstaka kurser i nationalekonomi”. Det är helt enkelt för låg nivå. Inte konstigt att det blir prestigebaserade motsättningar när man sedan samtidigt väljer in en av världens främsta penningteoretiker i samma direktion. Av protokollen 2010-2013 så framgår att kunskapsgapet var alltför stort mellan vissa av direktionens ledamöter. En ledamot levererar väl underbyggda, strikt sakliga, forskningsbaserade inlägg och får genmälen som så gott som aldrig tar stöd i forskningen utan består av allmänt tyckande och personliga prognoser. Man vill gärna se att påståenden som förs fram i direktionen beläggs med referenser. Svensson agerade föredömligt i direktionen, det är en stor behållning att ta del av hans inlägg via protokollen dessa år. Det borde vara en klar övervikt i direktionen av personer med professorskompetens på samma sätt som i Fed.