Matpriserna verkar vara på väg ner igen. Förvånas därför inte om rapporterna om hungerkravaller snart ersätts av reportage om fattiga jordbrukares svåra belägenhet. För så är det: höga matpriser drabbar konsumenter, låga drabbar producenter (vilket lyfts fram här, här, här och här). Stora prisvariationer drabbar däremot alla och är — faktiskt — något som kan motverkas av ökad spekulation.
Instabila priser skapar inte bara stora variationer i inkomster för både producenter och konsumenter. De gör dessutom investeringar i ökad produktion mer riskabla. Aktieägare med goda möjligheter att sprida risker kan hantera detta, men det är betydligt svårare för världens alla småbönder utan tillgång till fungerade kreditmarknader (läs gärna vad Esther Duflo har att säga om detta).
Under våren nämndes ofta spekulation som en bidragande orsak till de höga matpriserna (ex här, här och här). För att spekulation ska driva upp priserna krävs emellertid att man bygger upp lager av mat i dag, med förhoppningen att kunna sälja till ännu högre priser i morgon. Eftersom lagren av mat istället tömdes var detta knappast vad som hände. Tvärtom kan man säga att gårdagens spekulation medelst stora lager hjälpte till att hålla nere vårens matpriser. Om det inte funnits lager att tömma hade priserna blivit ännu högre.
Spekulation innebär att förväntningarna om den framtida utvecklingen påverkar förhållanden redan i dagsläget. Det är bra eftersom både produktion och konsumtion ges mer tid att anpassa sig. Även om det enbart är förväntningar som driver upp matpriserna får bönderna incitament att öka produktionen. Eftersom produktionskostnaderna inte ökat stiger vinsterna, vilket dessutom möjliggör de investeringar som krävs. Spekulation kan därför jämna ut priserna över tid, i varje fall om förväntningarna är välgrundade.
Egentligen är detta inga nya insikter. Redan i första mosebok gav mästerspekulanten Josef farao rådet att samla i ladorna under de sju feta åren. Dagens finansiella whiz-kids kan nog sprida riskerna på ett än mer sofistikerat sätt.
Ekonomistas 
Håller med om att spekulation i råvarumarknaden förmodligen inte kan påverka priset på lång sikt. Däremot kan spekulation definitivt hålla priset på råvaror “för” högt eller “för” lågt på kort sikt och det är problematiskt, speciellt när det gäller jordbruksråvaror. Det extra spekulations kapitalet kan därför öka volatiliteten, inte sänka den. Det verkar som att volatiliteten ökat parallellt med det ökade spekulations kapitalet, även om det är svårt att skilja hönan från ägget. Men man kan iallfall konstatera att både likviditeten och volatiliteten har ökat markant de senaste 10 åren. Det ökade flödet av investerings kapital från banker och fonder (och det har ökat mycket de senaste åren) har en tendens att överdriva svängningar i marknaden (pga stoplossar, flock-beteenden, vinst hemtagningar etc). Teorin om att ökad likviditet skall sänka volatiliteten behöver inte stämma.
Dessutom känns det som att kritiken av spekulation i matråvaror inte baseras enkom på att det skulle driva priserna upp (vilket det på lång sikt alltså inte borde göra), utan det moraliska i att handla i råvaror som så direkt påverkar människors livsöde (jämför: borde vi handla i vatten också?)
Hade Josef varit aktiv idag hade han förmodligen tagit de sju goda åren som intäkt för att det efter dem skall komma sju gånger sjuttio goda år och en indexuppgång som aldrig tar slut, och att man därför kan blåsa på av bara h-e med hämningslösa affärer och hämningslös konsumtion.
Hade Josef tagit fel och de sju goda åren följts av ytterligare sju goda hade naturligtvis hans spekulerande lett till ökad volatilitet. Sedan finns det de andra effekter som Jonas S skriver om som gör att spekulation kan öka volatiliteten. Därav den lilla brasklappen “i varje fall om förväntningarna är välgrundade” (som jag får tacka Robert för). Det är möjligt att detta villkor inte alltid är uppfyllt, men en enkel korrelation mellan ökad volatilitet och ökad spekulation säger inte så mycket; om volatiliteten ökar bör man ju spekulera mer så (precis som Jonas säger) vet vi inte vad som driver detta. En möjlighet är att stigande inkomster har gjort efterfrågan på mat mindre priskänslig. När priset då stiger, exempelvis pga missväxt, kommer efterfrågan inte att anpassas neråt så mycket som förut. Alltså kommer prisvolatiliteten att stiga.
Huruvida dessa marknader är effektiva eller inte är som alltid en svår fråga. För varje säljare finns emellertid en köpare som gör en annan bedömning om framtiden och som är villig att satsa sina pengar på detta. Det är troligtvis naivt att tro att denna process är helt felfri, men detsamma gäller ett antagande om motsatsen. Ända sedan den dag då mänskligheten lärde sig planera för framtiden har vi spekulerat. Att bevisa att detta varit gynnsamt är nog svårt men det vore märkligt om det inte haft några positiva effekter.
Slutligen, vad gäller moralen ställer jag mig frågande. Enda sättet att inte handla med råvaror är ju om alla är självförsörjande vad gäller allt. Och inte ens då skulle man komma undan de spekulativa momenten med att bestämma vad som ska odlas och hur mycket som ska lagras.
Man kan givetvis behandla orden planering och spekulation som synonymer, men då känns det för mig som om man är rejält döv för de betydelser som orden för med sig. Josef spekulerade inte, han planerade (eller överförde ett budskap från den himmelske planeraren, om man vill vara mer exakt).
Förrådshushållning har varit en av de stora inslagen i den mänskliga civilisationens historia, och lägger man upp och underhåller förråd, och planerar för att förråd skall existera, verkar det långsökt (i alla fall med den språkkänsla jag berömmer mig av) att kalla det spekulation. Fungerar förrådshushållningen bra försvåras dessutom spekulation eftersom osäkerheten minskar.
Nej håller med att det moraliska med spekulation är klurigt (men jag tror att det kan vara det debatten handlat om, men debatten behöver ju inte vara “rationell”). Och spekulanter fyller defintivt en roll när de axlar producenters och konsumenters risk; den risk som kan vara livsviktig för ett råvaruberoende bolag att bli av med. Men det finns ett gränsland för det moraliska, och det är svårt att veta var den gränsen går. Men tex när hedgefonder köper upp åkermark (vilket vi ser nu), skall man nog iallfall höja en varningsflagg. Dessa bolags mandat ligger väldigt långt ifrån att förse världen med en hållbar långsiktig jordbruksstrategi.
Jag använder ordet spekulation i betydelsen “investering gjord under osäkerhet”. Att sätta av ett lager med spannmål är därmed spekulation, liksom väldigt mycket annan mänsklig aktivitet. Framtiden är osäker och vi behöver därför försäkra oss mot dåliga utfall vilket är det som bla de finansiella marknaderna hjälper oss att göra. Det kanske kan uppfattas som hårklyveri men en fungerande förrådshushållning minskar inte den underliggande osäkerheten (framförallt om framtidens produktion och konsumtion). Däremot kan konsekvenserna av olika utfall motverkas. På samma sätt påverkar inte en hemförsäkring i sig risken för att huset brinner ner men den mildrar konsekvenserna när detta händer. En av poängerna med mitt inlägg var att peka på att den ofta fördömda “spekulationen” är ett evigt och – i det stora hela – önskvärt inslag i vår tillvaro.
Jag vet inte heller var någon sorts moralisk gräns går. Om hedgefonderköper upp mark driver upp priset på mark vilket, på lite sikt, kommer att öka utbudet av jordbruksmark. Varför detta skulle vara mer eller mindre skadligt än när någon tar ett banklån för att köpa upp mark är inte uppenbart för mig. Men antagligen rör vi oss då på en detaljnivå som jag inte längre behärskar.
Det bör vara ett bekymmer om man inte har någorlunda grepp på var moraliska gränser går när det rör sig om liv och död. Att spekulera i konst eller handknutna persiska mattor är en sak, det kan folk med pengar hålla på med, att göra samma sak med livsförnödenheter är en annan. Det kanske stöter en och annan ekonom om man hävdar att vissa utslag marknadsekonomi är omoraliska, men den insikten är mycket gammal.
Gör ett extremt tankeexperiment: några fonder lyckas köpa upp nästan all brukbar jord för att de spekulerar i livsmedelsbrist. Har de intresse av att verkligen utnyttja all jorden och därmed orsaka prisfall på den produkt de kontrollerar? (Ja, det är ett extremt exempel och man kan ju hoppas att folk som försöker sig på något sådant hamnar i en gallerförsedd institution innan de hunnit ställa till med så mycket skada.)
Huruvida hedgefonder handlar i just jordbruksmark eller inte spelar ingen roll i detta sammanhang. Man kan lika gärna tänka sig att de köper upp jordbruksprodukter på marknaden för att på så sätt hålla priset uppe.
Och nej, jag vill inte ha ett förbud mot lagerhållning. Inte heller vill jag ha ett generellt förbud mot att mark läggs i träda. Jag tror inte att den typen av åtgärder som leder fram till att maximera utbudetet idag, kosta vad det kosta vill i framtiden, är önskvärda. Det ter sig som en både riskabel och kortsiktig strategi. Dessutom är den med största sannolikhet inte lönsam.
En reflektion: jag läser Ekonomistas regelbundet och tycker att det är djuplodande och intressanta inlägg från ett national ekonomiskt perspektiv. Men jag måste säga att det skrämmer mig när en nationalekonomisk forskare inte ens kan visa den minsta förståelse för att ekonomiska beteenden har moraliska aspekter, tex att spekulera i en livsnödvändig vara såsom åkermark. Det är uppenbarligen pga denna modell rigiditet som den post-autistiska rörelsen uppstod. Verkligheten passar inte alltid in i den akademiska teorin; verkligheten är mer dynamisk än så. Det blir lite som att trycka in verkligheten i en utbuds/efterfråge ekvation fast den inte passar. Ibland kan det vara nyttigt att se över det akademiska ritbordet, istället för att frustreras över att verkligheten är så trubbig. Dessutom får man känslan av av den nationalekonomiska vetenskapen blir ideologiskt driven.
Jonas S: Utan att blanda mig i sakfrågan (spekulation i mat) så tycker jag att du har rätt i att nationalekonomer traditionellt varit väldigt oförstående för att människor lägger moraliska aspekter på visst handlingar. Jag tror dock att detta håller på att förändrats. Alvin Roth, en mycket inflytelserik natoinalekonom på Harvard, har nyligen argumenterat för att nationalekonomer måste ta människors moral kring vissa beteenden på allvar (se Journal of Economic Perspectives 2007/3). Han har framförallt forskat kring organdonationer och han menar att nationalekonomer helt enkelt måste acceptera att folk inte tycker handel med organ är moraliskt acceptabelt och att nationalekonomers jobb är att erbjuda den bästa lösningen givet denna moraliska begränsning. Andra “stora” ekonomer som studerar liknande “moraliska tabun” är Roland Benabou och Jean Tirole, se http://www.princeton.edu/~rbenabou/identity%20december%20f.pdf.
Jonas S: Min oförmåga har troligen att göra med att jag har ytterst svårt att se på vilka fundamentala sätt denna spekulativa handel skiljer sig från annan handel med livsnödvändigheter. Att handla med livsmedel och annat vi är beroende av är helt centralt för vår överlevnad, varför jag har svårt att fördöma denna verksamhet. Som du skriver tidigare är riskhanteringen ett centralt problem för många råvaruproducenter. Lösningar som hjälper till att hantera dessa centrala problem på ett effektivt sätt ser jag positivt på. Jag undrar hur den moral ser ut som hamnar i motsatt ståndpunkt.
Robert: Inte minst Roth har ju varit väldigt framgångsrik med att hjälpa till att hantera — en del skulle kanske säga kringgå — de moraliska problem vi har med vissa marknader. Detta har lett till minskade effektivitetsförluster inom ganska centrala områden: Färre människor dör i transplantationsköerna efter att Roths idéer implementerats. Detta är naturligtvis ett sätt som nationalekonomer kan arbeta på. Ett annat är att påtala de, ofta moraliska, avvägningar och kostnader som olika system för med sig: Ska vi acceptera handel med njurar om det räddar x liv per år? Vilka kostnader och problem för sådan handel med sig? Kan vi ställa dessa mot dessa x liv?
Inte heller Roths system är för övrigt moraliskt invändningsfritt. För att få vara del av systemet måste någon vara villig att offra en njure för ens skull (om jag förstått de grova dragen rätt). Den utan donationsvilliga kompisar får alltså inte vara med. Moralen, eller åtminstone hur den manifesteras rent praktiskt, är flexibel. Avvägningar och prioriteringar är eviga.
Robert: “Han har framförallt forskat kring organdonationer och han menar att nationalekonomer helt enkelt måste acceptera att folk inte tycker handel med organ är moraliskt acceptabelt och att nationalekonomers jobb är att erbjuda den bästa lösningen givet denna moraliska begränsning.”
Om vi nu ska diskutera utifrån moral, så kan man fråga sig med vilken rätt de som inte tycker handel med organ är moraliskt acceptabelt, ska få förhindra de som faktiskt tycker det är moraliskt acceptabelt att göra det?
Jonas V: “Färre människor dör i transplantationsköerna efter att Roths idéer implementerats.”
Har du någon källa på det? Det verkar nämligen kontraintuitivt, då jag fått intrycket att handel med organ skulle medföra att transplantationsköerna försvinner.
Marcus: Alternativet till Roths system har i praktiken varit att varje behövande fått hitta sin egen donator, inte en fri marknad med exempelvis njurhandel. I förhållande till det reella alternativet innebär Roths system betydande effektivitetsvinst. Jämförelsen Roth vs fri marknad har så vitt jag kan förstå inte testats. Om du är intresserad så scrolla ner till “Kidney exchange” på Roths hemsida.
Man skulle kunna jämföra med de olika arrangemang som hanterar långivning i islamiska banker. På olika sätt försöker de hantera ränteförbudet, vilket troligtvis gör marknaden effektivare än utan dessa arrangemang. Att säga att ränteförbudet i sig är en omoralisk restriktion på den fria handeln skulle nog från de troendes sida bemötas med ett “jaså, det tycker du”.
Jag tror inte detta riktigt är rätt plats att diskutera moralfrågan särskilt djupgående. Roth har helt enkelt kommit på et sätt att effektivisera marknaden givet de moraliska restriktioner folk har. Det är inte ens säkert att Roth själv har dessa moraliska restriktioner.
Jag tror han inte har det, se följande intressanta föredrag han höll på Google: http://www.youtube.com/watch?v=Js8Ye-FG8pY
Jonas V: “Alternativet till Roths system har i praktiken varit att varje behövande fått hitta sin egen donator, inte en fri marknad med exempelvis njurhandel”
Det har du såklart rätt i. Det skulle vara mkt intressant att testa Roths modell mot en fri marknad. Den hugade kanske kan sätta upp ett experiment i Iran? (så kan man samtidigt tysta dem som påstår att man inte kan göra experiment i nationalekonomi 🙂
Tack också för hänvisningen till Roths sida, det var en lite speciell grammatisk upplevelse att läsa en googleöversättning från tyskan. Jag tror det är bäst jag kollar på Johan Richters film också.
Det är vanskligt att påstå att all form av återkoppling i reglersystem är bra. Systemet kan mycket väl visa sig vara instabilt eller hamna i otrevlig självsvängning om input eller yttre faktorer förändras. Hur visar man att livsmedelsspekulation inte riskerar att orsaka svältkatastrof under oväntade förhållanden? I så fall köper jag resonemanget.
Angående ovanstående diskussion: har Jonas Vlachos någon kommentar till Bill Clintons och FNs erkännande: http://www.cbsnews.com/stories/2008/10/23/world/main4542268.shtml?source=RSSattr=HOME_4542268
Hej!
Det stämmer inte. Matpriserna har höjts sedan prisökningen under år 2007. Och det var trots allt spekulation som drev upp priserna.
Dean Foods’ Profits Soar 72%
There’s no need to cry over spilled milk over at Dean Foods. Second quarter profits rose 72%.
With that profit increases, milk shuld be flowing like champagne!
The nation’s largest dairy company reported (pdf) second-quarter net income of $48.9 million compared with $28.4 million a year earlier. Sales rose 9% to $3.1 billion due to higher milk and dairy prices.
Although we don’t deny any company its just profits, we find yet another leading member of the Grocery Manufacturers Association (GMA) with record-breaking profits.
But all the while, the leaders of the GMA blame higher food prices on the backs of American farmers and supporters of biofuels.
Now THAT”S something to cry about.
Källa: Dean Foods, Wednesday, August 6, 2008
MVH
JL