(Miss)uppfattningar om inkomstfördelning

Förra veckan skrev jag om förmögenhetsfördelningen i USA och om att amerikanerna tror att landets samlade förmögenhetsmassa är mer jämnt fördelade än vad den egentligen är. Jag frågade i samma inlägg också Ekonomistas läsare i en omröstning om er uppfattning om den svenska situationen. Det alternativ som återspeglar den svenska förmögenhetsfördelningen (Alternativ 3) fick 38,5 procent av rösterna. Flest röster (men bara marginellt fler, 38,8 procent) fick Alternativ 2, som visar en något jämnare fördelning. Ekonomistas läsare är således ganska välinformerade men tror i genomsnitt, precis som amerikanerna, att förmögenhetsfördelningen är jämnare än vad den faktiskt är.

Men låt oss lämna frågan om förmögenhet och istället fundera över inkomstfördelning och missuppfattningar kring denna. Som flera av er som kommenterade förra veckans inlägg påpekade är inkomstfördelningen på många sätt viktigare än förmögenhetsfördelningen. Inkomstfördelningen är också fokus i den omfattande litteratur (här finns en översikt) som diskuterar hur mycket omfördelning av ekonomiska resurser människor vill ha i samhället. Både teoretiska modeller och empirisk forskning visar, föga förvånande, att de som är relativt sett rikare generellt vill ha mindre omfördelning än de som är, relativt sett, fattigare. För den med hög inkomst är den privatekonomiska kostnaden för omfördelning helt enkelt större än nyttan – och vice versa för den som har en relativt låg inkomst jämfört med andra i samhället.

Men vet människor var i inkomstfördelningen de befinner sig? Om det finns stora missuppfattningar om detta kan det ju leda till att man säger sig önska (och kanske även i politiska val röstar för) en annan nivå på omfördelning än vad man egentligen ”borde” vilja ha. Forskningen kring detta har hittills visat på ett antal intressanta fakta. I en studie från Argentina visar Guillermo Cruces och hans medförfattare att många människor har en felaktig uppfattning om var de ligger i inkomstfördelningen. I deras studie är dock misstagen neutralt fördelade – dvs det är ungefär lika många som tror att de är rikare respektive fattigare än vad de egentligen är.

Så ser det dock inte ut på andra håll i världen. En annan uppsats av Michael Norton (och medförfattare) visar att amerikanerna tror att de är rikare än vad de egentligen är. I en (ännu opublicerad) enkätstudie som jag har genomfört i Sverige tillsammans med David Seim (länk) och Mounir Karadja (länk) finner vi att situationen i Sverige är den motsatta. När vi frågade ett tusental svenskar om deras uppfattning om var i inkomstfördelningen de ligger finner vi knappt 70 procent underskattar sin relativt position i inkomstfördelningen. Bara 5 procent överskatter sin relativa position.

Det här innebär att om man skulle informera amerikanerna och svenskarna om var de faktiskt ligger i inkomstfördelningen så borde resultatet, åtminstone från en privatekonomisk ståndpunkt, bli att amerikanerna vill ha mer omfördelning än vad de har i nuläget och svenskarna mindre. Mig veterligen har ingen sådan informationsintervention gjorts i USA, men när vi testade detta i Sverige fann vi stöd för den svenska delen av tesen: när vi informerade ett urval av dem som svarade på vår enkät om deras verkliga position i inkomstfördelningen påverkade detta hur mycket omfördelning de vill ha i den förväntade riktningen. Så kanske är en av anledningarna till att Sverige har så mycket mer ekonomisk omfördelning än de flesta andra länder i världen att de pessimistiska svenskarna tror att de är fattigare än vad de egentligen är?

Comments

  1. En jämnare inkomstfördelning och större offentlig sektor gynnar också dem som befinner sig högre upp i lönehierarkin. Dels för att de sociala motsättningarna blir mindre i ett mer egalitärt samhälle, dels för att det finns mycket som inte kan köpas för pengar, hur rik man än är.

    • Kalle says:

      Jämn inkomstfördelningen är en mycket stark garant för att de skillnader som finns på förmögenhet över tiden kommer att öka. Förmögenhet är kapital som tidigare avstått från konsumtion och sparats samt avkastningen på detta sparande. Det enda sättet att i realiteten förändra sin förmögenhet i Sverige är att starta ett företag och att det företaget lyckas. Det är inte många som jobbar sig till en förmögenhet. Ett fåtal lyckas med hjälp av spekulation skapa sig en egen förmögenhet.

      • Din utgångspunkt stämmer bara under förutsättning att låg- och medelinkomster inte går att kombinera med sparande. Så behöver det inte vara. Jämför vi med USA som har mycket större inkomstskillnader än Sverige så framgår det tydligt att deras förmögenhetsfördelning knappast är jämnare än vår. Och då har inte hänsyn tagits till att Svenskar sannolikt äger betydligt mer förmögenhet gemensamt, genom offentligt ägande och sparande.

      • Kalle says:

        @Fredrik

        Där var du duktig på att lägga in en hel del av dina värderingar i inlägget. Du gjorde en ekvivalenspil som inte fanns där. Det var en implikationspil som sa att just: ”Jämn inkomstfördelningen är en mycket stark garant för att de skillnader som finns på förmögenhet över tiden kommer att öka.”

        En ekvivalenspil hade inneburit att jag beskrivit det som att det endast är vid jämn inkomstfördelning som som förmögenheterna ökar. Den sista ekvivalensen var din tolkning, den stod där inte.

      • Kalle: Du får ta och precisera sammanhanget till ditt påstående: med initiala förmögenhetsskillnader och utan inkomstskillnader kan den relativa fördelningen omöjligen förändras. Om vi delar upp det i inkomster från förvärvsarbete och från förvaltande av initial förmögenhet och enbart kräver att förvärvsarbetets inkomster är jämt fördelade blir det precis som du säger. Men det är även uppenbart att enbart den initiala förmögenhets fördelningen är av vikt för utfallet.

        Om vi nu gör avsteg och tänker oss en ojämn förvävrsinkomstfördelning så kan vi se till den svenska: 2011 var medelinkomsten 262kkr enligt scb, och medianinkomsten 219 kkr. Någonstans över 6:e decilen uppnås medelinkomsten, och följaktligen kommer minst 60% av befolkningen få lägre förvävrsinkomst om vi ser till en realistisk ojämn inkomstfördelning. Detta kan inte leda till att en initial ojämn förmögenhetsfördelning blir mindre, utom möjligen då avvikelse från median förvärvsinkomst och median initial förmögenhet starkt antikorrelerar.

    • Micke says:

      Om alla gynnas av den jämnare inkomstfördelningen är det lite märkligt att det finns politiska partier och andra intressegrupper som arbetar så hårt för att åstadkomma detta. Hur kommer det sig? Är det så att dessa partier inte vet sitt eget bästa, eller är det folk i allmänhet som inte vet sitt eget bästa?

      • Herr V says:

        Det är ju oerhört svårt att värdera saker, känslor m.m. i pengar. Att vi hade ett jämlikare samhäll skulle garanterat gynna även mig som (någorlunda) höginkomsttagare. Frågan är hur mycket, och hur mycket det skulle missgynna mig om jag fick mindre pengar i plånboken varje månad.
        Jag skulle t.ex. inte ha några problem att betala mer skatt om det innebar att alla barn i Sverige fick en bra skola och tillgång till meningsfull fritidssysselsättning. Men hur mycket? Ingen aning!

        Sen har vi den ”lilla” parametern också att man inte är säker på att staten/annan ansvarig för inkomstomfördelning faktiskt vet vad den håller på med. Om jag (rätt eller fel) tror att mina skattepengar går till heroin, riskkapitalisters lyxvillor på Isle of Man, meningslös byråkrati o.s.v. i all oändlighet så kan jag vara motståndare till högre skatter/mer inkomstomfördelning även fast jag egentligen tycker/tror/vet att jag gynnas av en ökad jämlikhet mer än jag förlorar på försämrad privatekonomi.

      • Kalle says:

        Generellt är det mycket intressantare att berätta hur kakan ska fördelas än att förklara hur kakan bakas; Hur den jäser för att bli större; Samt hur olika fördelningar av kakan idag påverkar hur mycket kakan kan jäsa till nästa år.

        Som det är nu så är det många ekonomer som tror att mer jäst (lägre räntor och att trycka mer pengar) är den verkliga lösningen för att;

        1. Se till att kakan inte blir mindre
        2. Att inbilla människor att de vet vad de håller på med
        3. Att lura människor att kakan på så sätt egentligen blir större, medan vad man egentligen åstadkommer är bara större tomrum i kakan. Man gör den mer porös och mer sårbar för yttre störningar.

        Kan inte påstå att det är någon genomtänkt analogi eftersom jag just tänkte ut den.

      • Micke: Alldeles nyss var ju din poäng att folk i allmänhet inte förstod sitt eget bästa, och att det var detta som var skälet till att de svarade att de önskade en jämnare förmögenhetsfördelning…
        https://ekonomistas.se/2013/10/31/formogenhetsfordelning-i-usa-och-sverige/#comment-33454

      • Micke says:

        Fråga 1: Vem vet bäst vad som är bäst för en genomsnittlig person X? Är det X själv eller en genomsnittlig politiker P?

        Fråga 2: Är det givet att X förstår implikationen av en fråga som verkar enkel men som vid närmare analys visar sig vara komplex och med ickeintuitiva implikationer?

        Jag finner det konsistent att svara ”X, inte P” på fråga 1 och ”Nej” på fråga 2.

  2. Kalle says:

    Det är svårt att se något annat än ett kausalt samband mellan att människor inte vet skillnaden mellan inkomstfördelning och förmögenhetsfördelning.

    Jag skulle gissa att Gini för inkomst är strax under 0,3 för Sverige och för förmögenhet är kring 0,8.

  3. Per S says:

    Nu ser jag inte er studie, men tror att ett vanligt problem är att det är oklart vilka som ingår i fördelningen – alla heltidsarbetande, alla löntagare, alla i ett visst åldersspann eller alla svenskar? Förmodligen är det ganska vanligt att de som jobbar tänker på någon av de två första alternativen, medan jag inbillar mig att många fördelningar tittar på befolkningen från kanske 18 och uppåt. Tänker man inte på studenter och pensionärer är det lätt att underskatta sin relativa inkomst.

  4. Fred Torssander says:

    Med tanke på att de generella välfärdsinrättningarna blivit allt mindre ”generösa” blir det åter nödvändigt att mäta familjens (möjligen konsumtionsenhetens) inkomster i stället för att mäta sådant de genomsnittliga inkomsterna för sysselsatta/anställda.
    Om någon i en (kärn-) familj är arbetslös eller sjuk eller varit detta nyligen, drar detta ned inkomsten.

  5. Det är intressanta tankar, men jag är inte säker på att svenskars underskattande av sin egen inkomstsmässiga position påverkar dem i mer omfördelande riktning. Det finns nämligen en ganska utbredd inställning bland svenska akademiker och höginkomsttagare att högre studier knappt lönar sig och att det är vanligt att högutbildade som arbetar på myndighet tjänar sämre än vanliga ”arbetare” (dvs ej akademiker). Personer som är av den här uppfattningen brukar tvärtom ställa krav på att det ska ”löna sig” att utbilda sig och att det behövs större inkomstskillnader i samhället (till deras egen förmodade förmån). Samtidigt som de mycket sannolikt tillhör gruppen som underskattar sin egen relativa position.

  6. Kalle: Och du är duktig på att undvika själva frågan. Jag påstod att en jämn inkomstfördelning inte alls är en garant för ökade förmögenhetsskillnader.

    Vidare, om du anser att alla inkomstföredlningar, jämna som ojämna, i lika stor utsträckning kommer att leda till att förmögenhetsskillnaderna ökar, så är det första påstående fullkomligt meningslöst. Likaså om du anser att ojämna inkomstfördelningar leder till ännu större ökningar av förmögenhetsskillnaderna än jämna inkomstfördelningar. Ditt påstående får bara mening om du menar att jämlika inkomstfördelningar leder till större förmögenhetsklyftor än ojämlika inkomstfördelningar. Och då är det relevant att jämföra förmögenhetsklyftorna i samhällen med jämlika inkomstfördelningar (t.ex. Sverige idag och Sverige på 70-talet) med förmögenhetsklyftor i samhällen med ojämlika inkomstfördelningar (t.ex. USA idag och Sverige på 1800-talet).

  7. Micke: Uppdelningen mellan dina frågor 1 och 2 är falsk, eftersom förklaringen till varför någon inte förstår sitt eget bästa enligt 1 mycket väl kan vara att vederbörande inte förstår implikationen av en fråga enligt 2 (kul för övrigt att du är tillbaka till att det är själva frågan som är svår att förstå…).

    Och hur som helst. När någon som är vänster önskar en jämnare förmögenhetsfördelning så menar du att personen är så dålig på att förstå implikationerna av sin egen åsikt att denne inte ens är värd att bemötas seriöst. Men när någon säger att en person som är höger och önskar ojämnare inkomstfördelning inte har förstått implikationerna av sin egen åsikt, så menar du tvärtom att man måste utgå från att folk förstår implikationerna av den egna åsikten (det egna bästa).

    Kort sagt, inkonsekvent.

  8. Johanna Möllerström: ”Både teoretiska modeller och empirisk forskning visar, föga förvånande, att de som är relativt sett rikare generellt vill ha mindre omfördelning än de som är, relativt sett, fattigare.”

    Vilka källor bygger du det påståendet på? Forskning av bl.a. Christina Fong pekar på att vad folks föreställningar av motivationen hos de som har det sämre ställt ekonomiskt kan vara en viktigare förklaringsfaktor. http://www.cmu.edu/dietrich/sds/people/faculty/christina-fong.html

Trackbacks

  1. […] samförfattat med Ekonomistas-Johanna (och David Seim), och har redan sammanfattats av Johanna i ett tidigare blogginlägg. Det sista kapitlet handlar inte om utvandrarlandet Sverige, utan om hyresrättsombildningsstaden […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s