Att vi bryr oss om vår relativa konsumtionsnivå snarare än hur mycket vi konsumerar absolut sett hör till de viktigare bidragen från den beteendeveteskapliga skolan. Det finns dock en utbredd skepsis mot denna förklaringsmodells värde.

I den briljanta lilla boken Falling behind visar Robert Frank med pedagogiska resonemang och empiriska studier att fenomenet är att ta på allvar (budskapet sammanfattas här). I många fall är den subjektiva upplevelsen av viss konsumtion knuten till varans relativa kvalitet, eller dess status. Även om min Peugeot objektivt sett är en bättre bil, slog nog känslan av att 1962 kryssa runt i stans första Volvo P1800 vad jag upplever under en tur till ICA Maxi.

I andra fall är dilemmat än tydligare: alla kan inte bo nära den bästa skolan.

Jakten på det relativt bästa gör enligt Frank (och andra) att vi hamnar i en konsumtionskapplöpning som alla skulle må bra av att bryta. Vi skulle då kunna konsumera mer av sånt med lågt statusvärde men med stort absolut konsumtionsvärde. Som fritid.

Att vi bryr oss om vår position relativt andra är svårt att förneka och Frank drar intressanta politiska implikationer ur denna insikt. Min invändning är i stället att denna litteratur inte tar de beteendeveteskapliga insikterna på tillräckligt allvar. Den fokuserar alltför mycket på konsumtion som statusbärare och hamnar därför alltför lätt i slutsatsen att progressiv beskattning skulle hantera problemen.

Men är det verkligen den status konsumtion kan skänka som driver oss att arbeta hårt och välja bort fritid?

Är det inte snarare så att de allra flesta av oss vill vara duktiga på det vi arbetar med. För en del är det viktigt att vara allra bäst. En (förhoppningsvis) liten grupp arbetar enkom för brödfödan. Den stora gruppen i mitten tävlar inte men har heller ingen lust att maska. Man vill göra ett bra jobb som känns viktigt, lära sig något nytt ibland och dra sitt strå till stacken. Det ger mening åt tillvaron, en position i gruppen och respekt hos chefen. Som bland andra Tore Ellingsen diskuterat kommer lönescheman som bortser från denna typ av aspekter sannolikt att misslyckas.

Denna strävan efter att vara duktig och utvecklas ger avkastning i plånboken, främst då den kollektivt gör oss mer produktiva. Man köper då lite dyrare fredagsvin och kanske en julresa till Thailand. Men det var inte utsikten om dessa fröjder som fick oss att arbeta hårt, det var omsorgen om positionen i arbetsgemenskapen. Likaså är kanske inte den stora kostnaden av att jobba deltid den lön man försakar utan känslan av att inte längre riktigt räknas.

Men detta är bara spekulationer. Kanske är min lutherska själ ensam i sin längtan efter jobbrelaterad bekräftelse. Eller så är det ingen slump att Financial Times helgbilaga heter How to spend it. Om vi nu jobbade för att konsumera vore det ju inte en fråga som behövde besvaras.