Det slutliga programmet för den nationella konferensen i nationalekonomi 27-28 september på Stockholms universitet börjar nu ta form. Det går att anmäla deltagande på konferensen till på fredag 7 september (vi har dock stängt anmälan till mottagning och middag).
Stjärnkavalkad i Stockholm och på webben
2012-09-01 av 7 kommentarer
Nästa vecka gästas Stockholm av en lång rad högt ansedda nationalekonomer. Måndag till onsdag pågår ett Nobelsymposium där bland andra Paul Romer, Robert Barro, Robert Lucas Jr, Nancy Stokey och Daron Acemoglu medverkar. Nobelsymposierna brukar vanligtvis vara slutna sammankomster för ett fåtal exklusivt inbjudna, men den här gången kommer det finnas möjlighet att följa symposiet direkt på nätet och även att ställa frågor via en chat. Nobelsymposierna anordnas av ekonomipriskommittén för att orientera sig om forskningsområden som kan vara aktuella för framtida ekonomipris. För den som är intresserad av tänkbara framtida ekonomipristagare kan det därför vara klokt att följa symposiet på webben.
Symposiet avslutas på onsdag med en offentlig paneldiskussion i Aula Magna på Stockholms universitet där bland andra Esther Duflo, William Easterly, Dani Rodrik och Jeffrey Sachs diskuterar biståndspolitik. Därefter följer ytterligare en paneldiskussion där Nicholas Stern och Hans-Werner Sinn m.fl. diskuterar klimatfrågans lösning. Den senare paneldiskussionen är inledningen på en klimat och ekonomi-konferens där ytterligare en lång rad framstående nationalekonomer medverkar.
Anledningen till att denna stjärnspäckade vecka äger rum i Stockholm just nu är att Institutet för internationell ekonomi (där jag f.ö. jobbar) fyller 50 år. Läs mer om programmet för samtliga evenemang här.
Ska filantroper rädda Visby ringmur — igen?
2012-08-20 av 13 kommentarer
Ett av Sveriges viktigaste kulturarv, Visby ringmur, rasar samman men trots det verkar inga offentliga institutioner vilja ta på sig den ekonomiska bördan att restaurera muren.
I andra länder är används ibland privata pengar i dessa sammanhang. Kanske är det rentav filantroper som borde rädda ringmuren? Det skulle i sådant fall inte vara första gången.
När Visby ringmur höll på att rasa samman för ett halvsekel sedan saknades också pengar till restaurering. Den gången fick staden oväntat bistånd från en rik stockholmsbankir – Tage Cervin. Han gav i början av 1960-talet en miljon kronor till renoveringsarbetet, en gåva som motsvarar drygt 15 miljoner kronor idag. Som tack för bidraget fick han en egen gata uppkallad efter sig, Tage Cervins gata, som ligger alldeles invid Almedalen.
Filantropi är inte särskilt utbrett i Sverige. Välgörenheten har ofta utmålats för att ske i egen vinning, och därför förkastats.
Men på senare tid har filantropins ställning stärkts. Regeringen införde i år avdragsrätt på mindre donationer, men röster höjs allt oftare för att privata finansiärer borde ta ett större ansvar även för uppbyggandet av landets gemensamma institutioner. Nationalekonomerna Magnus Henrekson och Pontus Braunerhielm har i en artikel farmhållit hur de privata superrika svenskar som idag finns i vårt land faktiskt har mycket att tacka landet och dess institutioner för. I artikeln framhålls vilken betydelse filantroper i inte minst nordamerika har haft för att bygga upp universitet och sjukhus. (Se även mitt tidigare inlägg om filantropi och skatter).
Resonemanget skulle kunna överföras på kulturella värden, vilka med fog kan hävdas berikar vårt samhälle både på kort och lång sikt. Ett flertal museer runtom i världen bygger helt på privata donationer. Om privata finansiärer tillåts stödja, eller sponsra, kulturinstitutioner som Nationalmuseum eller Kungliga Operan, varför skulle inte ett kulturarv som Visby ringmur kunna ombesörjas med privata pengar?
Kulturministern har tillkallat ett möte i höst för att diskutera problemet med Visby ringmur. Det krävs nog mer än 40 miljoner denna gång, men sådana pengar finns helt klart hos flera av Sveriges superrika. Sedan är det klart att vi med en sådan filantropisk verksamhet får stå ut med att vi får se nya Visbyadresser, kanske denna gång med namn som “Christina Stenbecks gränd”, “Perssons plats” eller varför inte “Zlatanport”?
Sveriges bästa ekonomiblogg
2012-06-19 av 10 kommentarer
Något av den tröttsammaste läsning som åtfinns i dagstidningar är artiklar om diverse branschutmärkelser som den egna tidningen fått. Vi på Ekonomistas har dessvärre inte haft möjlighet att tråka våra läsare med sådana nyheter tidigare, men idag kan vi stolt rapportera att Ekonomistas utsetts till bästa media i kategorin ekonomibloggare av PR-byrån Hallvarsson & Halvarsson. Utmärkelsen bygger på enkätsvar från 151 finansanalytiker, investerare m.fl. Läs mer om undersökningen här.
Per Hortlund: Om att förutspå resultat i fotbolls-EM
2012-06-15 av 16 kommentarer
Här följer ett gästinlägg av Per Hortlund, ekonomie doktor från Handelshögskolan, verksam som utredare vid Handelns Utredningsinstitut.
Många kommer säkert ihåg den lustiga situation som uppstod under fotbolls-EM 2004, då Sverige och Danmark skulle gå vidare från gruppspelet på Italiens bekostnad om bara matchen Sverige-Danmark slutade 2-2. Vilket också skedde. Det talades då om att matchen var uppgjord. De framsynta hade emellertid insett att även om matchen inte gjordes upp på förhand skulle matchen ändå sluta 2-2. Detta resultat var nämligen Nash-jämvikten i ett icke-kooperativt spel. Genom att tillämpa ekonomisk teori kunde man tjäna sig en hacka hos vadhållningsbyråerna.
På förunderligt vis upprepar sig nu exakt samma situation under EM 2012! Den den 18 juni spelar Spanien och Kroatien sista gruppspelsmatchen. Båda lagen går vidare, på Italiens bekostnad, om matchen dem emellan slutar 2-2. Precis som förra gången är det i förhandssnacket tal om uppgjorda matcher. Och precis som 2004 visar ekonomisk teori att Nash-jämvikten inträffar vid 2-2, även under icke-kooperativa förutsättningar. Nedan visas payoff-matrisen för matchen Spanien-Kroatien (under förutsättning att Italien slår Irland).
Nu är tiden att få lite praktisk nytta av lektionerna i spelteori. Resultatet 2-2 ger just nu 6 gånger pengarna hos Betsson. Förunderligt nog samma odds som förra gången.
Rapportering om de rikaste försvinner
2012-05-28 av 4 kommentarer
Att skriva sakligt och intresseväckande om samhällets förmögnaste är inte helt enkelt. Men journalisten Robert Frank på Wall Street Journal har lyckats göra just det under flera år, men nu lämnar han tidningen och därmed rikemansbevakningen.
Franks kanske mest kända bidrag till denna litteratur är den storsäljande boken Richistan. Den boken beskriver hur USA:s rikaste skapat ett eget land i landet, och på vilket sätt de lever sina liv vid sidan av övriga samhället. Fakta varvas med intervjuer och inblickar i de rikas värld, vilken bland annat klargör att det finns tydliga nivåskillnader även inom gruppen superrika. Hans senaste bok, The High-Beta Rich (som jag inte läst) förefaller vara en ännu mer kritisk uppgörelse med de superrikas position och livsstil.
Frank har även tillhandahållit uppdaterad läsning i den populära WSJ-bloggen The Wealth Report. I denna blogg har han presenterat allehanda nyheter från forskning, trivia och tidvis rent skvaller som på något sätt berört de rikaste. Bland bloggens drygt tolvhundra poster återfinns rapporter om studier av de rikas motvilja mot att kalla sig rika, svårigheten att parkera en lustjakt eller var man själv hamnar på “rikedomsmätaren”. I sitt sista inlägg listar Frank bloggens tio populäraste inlägg.
G(l)ömda skulder
2012-05-14 av 16 kommentarer
Vissa saker är inte alltid som de ser ut att vara. Exempel på det är soliditeten hos individer och företag. Tillgångar är oftast synligare än skulder och därför finns en risk att vi tror att de som kontrollerar kända tillgångar såsom ett företag också har en förmögenhet av samma storlek. Men gömda – eller kanske glömda – skulder ändrar bilden, vilket vi nyligen sett flera exempel på.
Kände Muller till alla SAAB:s skulder?
Personbilstillverkaren SAAB:s ekonomi var dålig långt före konkursen. Men enligt vd Victor Muller skulle ett kapitaltillskott på fem miljarder räcka för att få skutan på rätt köl. Flera röster i samhället, däribland kända politiker, ville att svenska staten skulle stödja SAAB mer aktivt, och staten gick i borgen för SAABs lån i EIB. Men ingen utanför SAAB visste då att företagets skulder var betydligt större än vad som redovisats. När konkursboets fordringar presenterades var det inga fem miljarder, utan 12-13 miljarder, som saknades! Var detta gömda eller glömda skulder?
Ett annat flagrant exempel på gömda eller glömda skulder är det konkursade Barnkulturpalatset i Stockholm. Trots offentliga och privata bidrag på 50 miljoner fick palatset problem redan efter några månader. Palatsets ledare Lotta Nilsson skyllde då på att man var en liten aktör utan muskler “när det kommer en likviditetskris”. Men det var ingen likviditetskris: konkursförvaltaren konstaterade att palatsets tillgångar var 2,3 miljoner medan skulderna hela 30,5 miljoner.
Nog kände Maxwell till sina skulder?
Ett tredje exempel på gömda eller glömda skulder är den brittiske mediemagnaten Robert Maxwell. När Maxwell dramatiskt dog 1991 var han enligt Forbes Magazine god för 1,9 miljarder dollar, den 36:e största privata förmögenheten på jorden vid det tillfället. Men när bouppteckningen var klar visade det sig att Maxwell hade gigantiska – och definitivt gömda – skulder. När han dog var han god för minus två miljarder. Maxwell var alltså inte superrik utan fullständigt utblottad!
Vilken är då lärdomen av dessa episoder? Tja, för forskare är den uppenbara läxan att inte hysa någon övertro till andrahandsuppgifter om individers förmögenheter eller företags balanser. För politiker är nog istället läxan att man bör leta extra länge efter skulder innan skattebetalarnas pengar används till att understödja privata företag och organisationer. Trots moderna skattelagar och redovisningsregler vet vi nog betydligt mindre om hur det är ställt med vissa företags och individers ekonomier än vi tror. Sådant manar till försiktighet.
Ska jag binda räntan?
2012-04-23 av 36 kommentarer
Som makroekonom får jag ofta frågor om bolåneräntor. Det finns nog anledning att betvivla att nationalekonomer vet mer om dessa frågor än andra, eller åtminstone än den marknad där räntorna bestäms. Men kanske just för att jag fått frågan så ofta har jag funderat över några principer som kan vara användbara för den med bolån.
För det första: Många brukar påpeka att det lönar sig i längden att ha rörlig ränta. Att det har sett ut så historiskt är ingen garanti för att det förblir så i framtiden. En indikation på att långa bolåneräntor fortfarande är ”dyrare” än korta är att marginalen mellan bolåneräntor och statsobligationer (eller statsskuldväxlar) med motsvarande löptid är högre på långa bindningstider. Till detta kommer risken att man måste lösa in lånet i förtid, vilket sker på mycket oförmånliga villkor för låntagaren (vilket jag har skrivit om tidigare här på Ekonomistas). Slutsatsen är alltså att långa bindningstider (fem år och längre) bör undvikas om man inte är säker på att behålla lånet hela tidsperioden.
För det andra: Ofta påstås det att man bör kombinera lån med olika bindningstider. Till exempel sa SBABs nya chefsekonom Tor Borg till Dagens Industri (20/4) att ”rådet är som alltid att dela upp lånet och sprida det i olika bindningstider”. Det rådet bör man absolut inte följa. När lånet med kortast bindningstid löper ut hamnar man i en oförmånlig förhandlingssituation, eftersom man är bunden till en specifik bank pga det eller de återstående lånen. Samma problem kan uppstå om man kombinerar lån med rörlig och bunden ränta; villkoren för den rörliga räntan kan behöva omförhandlas, och då vill man inte gärna sitta med bundna lån. Slutsatsen är alltså att om man trots allt vill binda räntan, se till att binda hela lånet på samma löptid.
Lennart Hjalmarsson (1944–2012)
2012-02-28 av 1 kommentar
Lennart Hjalmarsson (1944-2012)
Det är med stor sorg som vi mottagit beskedet att professor emeritus i nationalekonomi vid Göteborgs universitet Lennart Hjalmarsson hastigt lämnat oss efter en olycka i samband med skogsarbete.
Lennart var en ledande personlighet inom svensk nationalekonomi under decennier. Det är få som kunnat mäta sig med hans kombination av en mycket tung akademisk meritlista med publikationer i topptidskrifter som Econometrica, Economic Journal och Journal of Public Economics och en lång rad insatser inom policyrådgivning åt bl a Rumäniens regering och svenskt utbildningsväsende. Lennarts forskningsagenda var bred, med viktiga bidrag inom industriell organisation, produktivitet och energiekonomi.
Jag lärde känna Lennart när vi båda satt med i Högskoleverkets nationella utvärdering av nationalekonomi år 2001. Lennart var med sin erfarenhet och gedigna känsla för vetenskaplig och pedagogisk kvalitet gruppens naturliga ledare. Men det hindrade honom ändå aldrig från att alltid vara lyhörd och ödmjuk inför oss andra.
Lennarts bortgång är en stor förlust för svensk nationalekonomi, men våra tankar i denna stund går ändå i första hand till hans familj.
Läs även denna minnestext på Göteborgs universitets nationalekonomiska institutions hemsida samt professor Arne Bigstens minnesord.
Nationella konferensen i nationalekonomi
2012-02-28 av Kommentera
Den tredje nationella konferensen i nationalekonomi kommer att hållas på Stockholms universitet 27-28 september 2012. Liksom tidigare år löper konferensen över en och en halv dag med en blandning av parallella sessioner, plenarföreläsning — denna gång kopplad till utdelningen av Assar Lindbeck-medaljen — samt paneldebatter. Nytt för i år är att konferensdagarna är torsdag och fredag.
De som vill presentera vetenskapliga uppsatser vid mötet ska skicka in förslag på uppsats senast den 15 maj. För övriga är anmälan till konferensen öppen till den 30 juni.
Se konferenshemsidan för ytterligare information samt instruktioner om anmälan och insändning av uppsatser.
Ekonomistas 
Senaste kommentarer