Ett spöke går runt Europa – den polske rörmokarens spöke skrev Macej Zaremba i sin artikelserie från 2005 om det västeuropeiska motståndet mot ökad arbetskraftsinvandring från öst. Frågan är mer aktuell än någonsin i samband med EG-domstolens uppmärksammade domar från i vintras i vaxholmsmålet och igår då domstolen kritiserade en tysk delstat för att i en upphandling krävt att ett polskt byggföretag skulle betala löner som låg över den lagstadgade minimilönen.

Betyder detta att EU-domstolen berett vägen för ökad ekonomisk integration mellan EU och övriga världen? Inte säkert. För tvärt emot vad många tror är inte globaliseringen en exogen, ostoppbar och okontrollerbar process. Den är istället resultatet av en rad visserligen okoordinerade men likväl politiska beslut att liberalisera handeln med varor, tjänster och kapital mellan länder. Och trots att de flesta är eniga om att samhället i stort tjänar på arbetskraftsinvandring och globalisering finns det välorganiserade krafter som förlorar – eller upplever att de förlorar – och som står beredda att förmå politikerna att stoppa en fortsatt gloabliseringsprocess. Vi har redan sett flera prov på detta.

Vad ska då globaliseringens försvarare göra för att säkra globaliseringens vinster? Nationalekonomer och statsvetare har på ett övertygande sätt visat att motståndet mot globalisering, frihandel och invandring ökar markant, särskilt bland lågutbildade arbetare, ifall detta upplevs gå ut över välfärdspolitiken.

Slutsatsen är att t ex liberaliseringar av arbetsmarkanden bör kombineras med olika välfärdssatsningar, något Andreas Bergh (och andra) visat varit en framgångsrik politik genom historien. Om detta inte görs och EU-domstolens domar fortsätter späka den västeuropeiska arbetarklassen riskerar globaliseringen förbytas i deglobalisering, precis som efter första världskrigets utbrott, och då väntar betydligt läskigare spöken än de unga polska hantverkare som endast vill skapa sig ett bättre liv i ett grannland långt rikare än deras eget.

Så var det dags igen. I början av veckan ströp Rysslands energijätte Gazprom hälften av sina gasleveranser till Ukraina. Som vanligt svarade Ukraina med att hota strypa vidareleveranser av rysk gas till Europa. I sista sekund lyckades man igår komma överens om att fortsätta förhandla och gasleveranserna till Europa fortsätter som vanligt; för nu.

Att garantera leveranssäkerhet har varit ett stort problem för Gazprom under de senaste åren. Den främsta anledningen är att det i dagsläget inte finns några gasledningar som direkt förbinder Västeuropa med Ryssland. Ungefär 20 procent passerar Vitryssland, 60 procent passerar Ukraina och resterande 20 procent längre söder över. Detta har lett till ett stort antal dispyter och några faktiska leveransavbrott under de senaste åren.

Nu kan man förstås tycka att detta inte berör Sverige så särskilt mycket eftersom vi inte direkt drabbas. Det vore dock ett misstag. Planerandet av Nordstream, gasledningen genom Östersjön mellan Ryssland och Tyskland ska ses i ljuset av just detta. Gazprom har under de senaste åren vidtagit en rad åtgärder för att bygga sig runt vad de ser som problemen med transitländerna och Nordstream är kanske den viktigaste komponenten i detta arbete. I den mån Sverige vill påverka utformningen av projektet så måste man ha i åtanke att huvudmålet för Gazprom är att få en direkt ledning till Tyskland, inte att bygga den billigaste ledningen eller den mest miljövänliga ledningen (vilket förstås inte hindrar att Sverige tycker att sådana alternativ vore rimligare).

Nu på söndag den 2 mars är det presidentval i Ryssland. Utgången av valet är redan given: Rysslands nye president blir Dmitry Medvedev. Det är så uppenbart att den intressantaste frågan vad gäller valet är i vilken mån Kreml kommer tillåta honom att få så mycket som 80 procent av rösterna, vilket är vad opinionsmätningar visar. Detta skulle kunna vara problematiskt då Putin ”bara” fick 71 procent av rösterna när han omvaldes 2004. 60-65 procent för Medvedev verkar kanske mera lagom…(man skulle kunna tro att sådant främst beror på hur folk röstar men det är inte nödvändigtvis fallet).

Lika säkra som alla är på vem som kommer att vinna valet, lika säkra tycks alla vara på vem som kommer att behålla makten: Det blir Vladimir Putin. Per Ahlins ledare i gårdagens DN illustrerar vad de flesta verkar tro:

 Kommer något [.] att ändras efter valet på söndag? Det är knappast troligt.
[…] Och på måndag har vi alltjämt ett Ryssland under Putin, om än i lite andra former.

Det hela låter bekant. Vintern 1999-2000, då Boris Yeltsin avgick, skrev statsvetaren Daniel Treisman en artikel i Foreign Affairs med titeln ”After Yeltsin comes…Yeltsin”. Han menade förstås inte detta bokstavligt, men argumenterade mycket övertygande för att vem det än blev av kandidaterna – Moskvas borgmästare Yuri Luzhkov, förre premiärministern Yevgeny Primakov, Krasnoyarsks guvernör Alexander Lebed, Kommunistpartiets ledare Gennady Zyuganov, eller någon annan mer osannolik kandidat – så skulle denne få det mycket svårt att ändra på något. I försöken att få ordning på 89 egensinniga regionala ledarna, ställa krav på oligarkerna (men samtidigt förhandla med dem), att utlova förbättringar till folket som sedan blir svåra att hålla, skulle den nye presidenten plötsligt inse att han ”blivit Yeltsin”.

Vi vet hur det gick. Den tidigare okände Vladimir Putin fördes fram som presidentkandidat av den s k Familjen – Yeltsins innersta krets – i tron att denne skulle vara en garant för deras fortsatta inflytande inom rysk politik. Men till allas förvåning utnyttjade Putin sina maktbefogenheter som president och tillsatte själv alla regionala ledare, plockade bort medlemmar av Familjen och ersatte dem med siloviker – personer som likt Putin själv hade en bakgrund i säkerhetstjänsten eller militären – såg till att staten återtog kontrollen över stora delar av energi och råvaruindustrin, o.s.v. Samtidigt flydde flera personer som i slutet på nittiotalet tycktes kunna avsätta och tillsätta offentliga personer lite som de ville till utlandet och andra tidigare mäktiga personer fängslades.

Den konstitutionella makten är inte att leka med, och i Ryssland ligger den koncentrerad i det ämbete som Putin nu lämnar. Det märkligaste i allt detta är att Putin, om någon, förstås vet om detta. Så frågan är vad har han egentligen planerat?

När Wagners Der Ring des Nibelungen spelas som bäst på operan i Stockholm passar det kanske bra att konstatera att It ain’t over ‘til the fat lady sings. Och i fallet med Ryssland maktskifte kanske man ska lägga till: and that ain’t on Sunday.