2010-09-03 av Jonas Vlachos
Vi har på Ekonomistas skrivit en hel del om hur toppinkomsterna ökat under de senaste decennierna (se här, här, här och här). En populär förklaring till att exempelvis företagsledarnas inkomster ökat så kraftigt är att ägarstyrningsproblem gjort att de kunnat belöna sig själv ymnigt. Svagheten med denna förklaring är att det mesta tyder på att ägarstyrningen är betydligt bättre idag än förr.
En artikel av Austan Goolsbee från 2000 ger en liten fingervisning om vad som — åtminstone delvis — skulle kunna förklara utvecklingen. Han visar att företagsledare via aktieoptioner har stora möjligheter att kortsiktigt manipulera sina inkomster. Mer allmänt kan man säga att individer som tjänar mycket också har relativt stora möjligheter att påverka sina egna inkomster och sin egen arbetssituation. Inte minst förefaller möjligheterna till detta vara stora i den ytterst välavlönade finansiella sektorn.
Samtidigt är det inte kostnadsfritt att försöka driva upp sin egen lön — oavsett om detta sker via förhandling, byte av arbetsplats eller manipulation. Rimligen torde därför incitamenten för detta öka när maginalskatterna är låga. Det är därför intressant att de högsta marginalskatterna sjunkit markant runt om i världen parallellt med att toppinkomsterna ökat. I USA låg denna skatt på 91 procent (!) fram till 1964 medan vi i Sverige toppade kring 85 procent i början på 1980-talet.
En möjlighet är därför att sänkta marginalskatter gett högavlönade individer starkare incimatent att lägga sin energi på att roffa åt sig en större del en given kaka, snarare än att försöka göra denna kaka större. Om så är fallet är det inte självklart att arbetsinkomster är ett vettigt mått för att studera hur arbetsutbudet påverkas av skattesänkningar, vilket är det man i allmänhet gör. Det är därför möjligt att de stora utbudseffekter av sänkta skatter man finner bland höginkomstagare till viss del inte beror på en ökning av produktivt arbete.
I extremfallet skulle faktiskt en sänkning av skatten kunna minska det effektiva arbetsutbudet då energin läggs på att försöka påverka sin inkomst snarare än att jobba. I ett mindre extremt fall så kanske en akademiker som inte orkar ta betalt för en extern förläsning när marginalskatten är 80 procent faktiskt tar betalt när skatten ligger på 50 procent. Eftersom föreläsningen går av stapeln oavsett så har skattesänkningen bara resulterat i en runtskyffling av inkomster i systemet.
Nu är detta spekulationer men de skulle kunna förklara varför toppinkomsttagarnas andel av bruttolönerna tenderar att öka när marginalskatterna sjunker (vilket halva Ekonomistas finner i en artikel). Att andelen av nettolönerna skulle gå upp av en sådan förändring är uppenbart men att inkomstandelen även före skatt skulle öka är mindre självklart. Riktigt bra svar på om denna mekanism är viktig eller ej får vi emellertid inte förrän vi kan mäta arbetsutbudet på ett vettigt sätt. Frågan är om det någonsin kommer att hända.
Postat i Arbetsmarknad, Metod, Välfärd | 2 kommentarer »
Ingen har nog missat att de rödgröna igår presenterade sin valplattform. Jag tänker inte här recensera vare sig den eller alternativet, men konstaterar att sänkt maxtaxa i förskolan finns med bland alternativen.
Ekonomistas har tidigare rapporterat om forskning som visar att denna strategi var framgångsrik i valet 1998. Familjer med barn i dagisålder visade sig nämligen rösta på Socialdemokraterna i större utsträckning än familjer med barn i skolålder, som ju inte skulle kunna utnyttja den sänkta barnomsorgstaxan. Vi ser med spänning fram på om dessa löften om 600 kr mindre i månaden kommer att uppväga borttagandet av RUT när barnfamiljerna går till vallokalen om ett par veckor.
Postat i Offentlig sektor | Taggad maxtaxa, valet | 3 kommentarer »
Förra veckan hölls en stor internationell konferens i offentlig ekonomi i Uppsala. Tema för årets konferens var ”Tax Evasion, Tax Avoidance and The Shadow Economy”. Detta är ett ämne som är av oerhörd vikt för beslutsfattare att förstå sig på men som bjuder på mycket stora forskningsmässiga utmaningar. Det har länge funnits teorier som försöker förklara vad som styr människors skattefusk; konferensen inleddes t ex av professor Agnar Sandmo som redan 1972 satte upp en teoretisk modell för att förklara skattefusk. Däremot ligger den empiriska forskningen långt efter teorin och det har saknats empiriska test av många av teorins grundläggande prediktioner (t ex att högre skattesatser inte nödvändigtvis leder till mer skattefusk).
En anledning till att det är så svårt att empiriskt mäta skattefusk är naturligtvis att de som fuskar gör sitt allra bästa för att undvika upptäckt. Daniel har tidigare här på Ekonomistas diskuterat hur man mäter den svarta sektorns storlek med hjälp av nationalräkenskaper. Professor Joel Slemrod diskuterade på konferensen hur trovärdig mer mikrobaserad empirisk forskning inom området kan bedrivas.
Först och främst kan man försöka mäta skattefuskets omfattning genom stora skatterevisioner och helt enkelt slumpmässigt plocka ut ett antal personer och sedan granska dessas deklarationer i detalj. Problemet är naturligtvis att detta dels är kostsamt, dels att det fortfarande kommer att finnas delar av fuskande som man inte kommer åt. Ett annat sätt är helt enkelt att utgå från att både sann inkomst och fuskandet i sig själv lämnar spår och helt enkelt leta efter dessa spår. 
Ett sätt är att hitta spår av folks sanna inkomst är att undersöka deras konsumtion av t ex mat och jämföra denna med deklarerad inkomst. Denna metod har Bertil Holmlund och Per Engström använt sig av i Sverige. Genom att jämför egenföretagares matkonsumtion med andra individer som har svårare att skattefuska finner de att den förra gruppen verkar underrapportera sin inkomst med 30 %.
Ett tredje och lovande sätt är att använda sig av diverse randomiserade experiment. Även denna metod har tillämpats i Sverige av Per Engström, Patrik Hesselius och Malin Persson i ett uppdrag för FUT-delegationen. Genom att skicka brev till ett slumpmässigt antal föräldrar och berätta att deras eventuella VAB-uttag skulle komma att kontrolleras mot förskolan och sedan faktiskt gå in och genomföra sådana kontroller kunde de konstatera att fusket var betydligt större än vad man tidigare hade trott.
Slemrod slutade sin föreläsning med en uppmaning om hur framtida empirisk forskning i ämnet bäst skulle bedrivas i följande fyra punkter:
- Utgå från teori
- Var kreativ och hitta på nya sätt att mäta spår av skattefusk
- Var tydlig med vilka antaganden er metod utgår från och vad ni kan och inte kan mäta med er metod
- Genomför randomiserade experiment i samarbete med skatteverket
Postat i Metod, Offentlig sektor | Lämna en kommentar »
2010-08-30 av Robert Östling
Nationalekonomer har under det senaste decenniet intresserat sig mycket för det faktum att vi inte alltid förmår göra sådant som ligger i vårt eget långsiktiga intresse (vilket vi skrivit om förut flera gånger). Det kan handla om att träna eller spara mer, men det kan också handla om vilka filmer vi väljer att se. Det har åtminstone hänt mig flera gånger att jag inför ett besök i videobutiken tänker att jag ska se en riktigt djupsinnig film, men när jag väl kommit ut ur butiken står jag där med senaste Beck-filmen i handen. I en artikel som publicerades i Management Science förra året visades att det inte bara verkar vara jag som skjuter på tittandet av gamla Bergman-filmer.
I studien lät författarna klassificera filmer utifrån i vilken utsträckning de uppfattas som ”bör”-filmer (typ Bergman och dokumentärer) och ”want”-filmer (till exempel actionrullar och komedier). Författarna fick tillgång till data från en dvd-uthyrare på nätet där man väljer vilka filmer man vill få hemskickade och sedan returnerar när man sett dem (en svensk motsvarighet är Lovefilm). Det visade sig att ju mer ”bör”-karaktär en film hade, desto längre tenderade man behålla filmen hemma. Sambandet är dock inte så väldigt starkt. Skillnaden mellan den mest ”böriga” filmen, en dokumentär från 1942, och en av de mest ”wantiga” filmerna, Alien vs Predator, var 1.5 dagar (se diagrammet nedan).
Det här behöver inte bero på tidsinkonsistenta preferenser eller någon sorts irrationalitet. Det skulle ju till exempel kunna vara så att det krävs speciella tillfällen då det passar med en ”bör”-film och att man därför väntar längre med att se den. Författarna visar dock att de som har hyrt många filmer lär sig att inte lämna tillbaka ”bör”-filmer sent. Det finns förstås även andra problem med den här studien, men tolkningen av resultatet stöds också av tidigare gjorda experiment (se till exempel den här studien).
Den som läste mitt förra inlägg om hur miljömärkt kan göra oss tjocka och elaka har förmodligen redan tänkt ut en ny hypotes. Kan man få kunder att bete sig moraliskt innan de en hyr film (till exempel köpa miljömärkt eller skänka till välgörenhet) så kommer uthyrningen av bland annat Beck- och Göta Kanal-filmer att skjuta i höjden. För den som har lust är det enkelt att testa den hypotesen i ett litet fältexperiment i närmaste videobutik.
Postat i Beteendeekonomi | 4 kommentarer »
2010-08-27 av Jonas Vlachos
Svensk skoldebatt följer till en förbluffande hög grad den amerikanska. Det är nu tio år sedan George Bush drev igenom No Child Left Behind, en lag som knyter statliga medel till delstaternas förmåga att öka andelen elever som uppnår godkänt på standardiserade prov i vissa kärnämnen. I Sverige har vi haft målrelaterade betyg sedan mitten på 1990-talet och på senare tid har behovet att tydligare knyta dessa till nationella prov blivit tydligt. I Stockholm har dessutom moderaterna börjat prata om att knyta resurstilldelningen till hur väl skolorna lyckas få eleverna att ge eleverna behörighet till studier på nästa nivå.
Lagom till detta har pendeln i USA börjat svänga. Inte minst ifrågasätts det kloka i att ha som övergripande ambition att alla elever ska över en viss kunskapsnivå; att alla ska ”uppnå målen” som det heter på skolsvenska.
Ambitionen påminner om Vägverkets nollvision och ett problem är att målet inte går att diskutera kritiskt utan hamna i en omöjlig situation. Påhopp som ”Vafalls! Du tycker att folk ska dö i trafiken?!” eller ”Vilka elever anser du inte ska lära sig läsa och skriva?” är ju svåra att hantera. Problemet är bara att eftersom människors studieförutsättningar tenderar att vara normalfördelade så finns det alltid elever i den nedre delen av fördelningen som kommer att ha ytterst svårt att komma över godkänt-gränsen, om inte gränsen sätts på en så låg nivå att den blir snudd på meningslös.
I en ny artikel kritiserar Derek Neal denna typ av målstyrning och lyfter framförallt fram att det får skolorna att fokusera sina resurser på de elever som ligger kring den kritiska nivån. Eftersom avkastningen på de resurser som läggs på en enskild elev är avtagande så innebär detta att skolans resurser används ineffektivt. Det finns även en hel del evidens som citeras i studien för att både duktiga och riktigt svaga elever presterar sämre under denna typ av målstyrning. Och i Sverige finns det evidens för att det målstyrda betygssystemet orsakat social utslagning.
Dessutom lyfter han fram problemet att systemet ger skolor (i USA även delstatsmyndigheter) incitament att manipulera mätmetoderna. I Sverige, där det är elevens lärare som avgör om ”målen uppnåtts”, är denna typ av manipulation väldigt enkel. Man sätter helt enkelt ett G och slipper allt det merarbete ett IG för med sig.
Neal skissar i stället på ett system som ger skolorna incitament att ta hänsyn till samtliga elever och visar att ett belöningsystem där de som lyckas relativt sett bäst med att lyfta eleverna kan uppnå detta. Medan detaljerna i förslaget är baserade på en amerikansk verklighet är det generella budskapet värt att ta till sig. Skolorna svarar på hur incitament och sättet resurserna fördelas på bör få lärare och skolor att bry sig om alla elever. Så är det inte idag.
Postat i Utbildning och forskning | 18 kommentarer »
2010-08-26 av Jonas Vlachos
I somras skrev jag några kritiska inlägg om det målstyrda betyssystemet (här och här). Dessa var föranledda av en IFAU-rapport som visade att betygen var överlägsna högskoleprovet som urvalsinstrument till högre studier. I dagens UNT diskuterar en av forskarna bakom rapporten, Björn Öckert, detta resultat på ett mycket intressant sätt. Läs!
Postat i Lästips, Utbildning och forskning | 13 kommentarer »
2010-08-25 av Jesper Roine
Det finns många studier som finner att män är mer tävlingsinriktade än kvinnor (t.ex. här, här, och här). Detta har i sin tur ofta anförts som förklaring till att män innehar en majoritet av toppositionerna (och inkomsterna) i samhället.
Varifrån kommer dessa skillnader? Är det något som är medfött eller är det något man lär sig? Är det något som utvecklas över tiden (av biologiska eller andra skäl) eller något man har från början? För att börja svara på dessa frågor så vill man förstås se om det finns skillnader i tävlingsinriktning mellan män och kvinnor mellan olika samhällen och om barn beter sig annorlunda än vuxna. Precis detta är ansatsen i ett pågående forskningsprojekt där Anna Dreber Almenberg, Emma von Essen och Eva Ranehill studerat hur tävlingsinriktade barn är i olika länder.
I en första studie på svenska barn i 7-10 års åldern har de jämfört hur pojkar och flickor svarar på att man inför ett tävlingsmoment införs i löpning. Resultatet är att både pojkar och flickor presterar lite bättre men att det inte finns några skillnader mellan grupperna. De testade också mer ”flickiga” aktiviteter som hopprep och dans och resultaten där var de samma (förutom att både pojkar och flickor gjorde lite sämre ifrån sig när dansen blev ett tävlingsmoment).
Dessa resultat skiljer sig från en tidigare studie på barn i Israel där man fann att pojkar var mer tävlingsinriktade vilket lätt kan leda en att spekulera i riktningen att denna typ av könsskillnader försvinner i mer jämställda samhällen. Så lätt tycks det dock inte vara.
I en ny studie tillsammans med Juan Camilo Cardenas (från vilken Anna presenterade preliminära resultat på ett seminarium igår) har de jämfört barn i 9-11 års åldern i Columbia och Sverige. Denna gång jämfördes aktiviteterna löpning och hopprep, samt matematikproblem och ”hitta-ord-problem”. Man skiljde också på situationer där barnen ”tvingades” in i en tävlingssituation och där de själva fick välja om de ville tävla. Resultaten denna gång indikerar att svenska flickor om något svarar mer positivt än pojkar i tävlingssituationen när de hoppar hopprep. Både pojkar och flickor presterar oftast bättre i tävlingssituationer men märkbart är att svenska pojkar uppvisar en mycket liten förbättring när de tävlar i matte jämfört med när de inte tävlar medan de svenska flickorna presterar bättre i matte när de tävlar. Detta är festligt därför att när barnen själva får välja om de vill tävla eller inte så är svenska pojkar de som är mest ivriga att tävla i både matte och i att hitta ord. Således finner de inga könsskillnader i den Colombianska kontexten och endast ett fåtal situationer med könsskillnader i den svenska kontexten och i dessa går resultaten i olika riktningar.
Vad är kontentan? Jo, att könsskillnader i hur man reagerar på tävlingssituationer av allt att döma är något som uppstår efter barndomen (det är således inte medfött vilket dock inte utesluter att det finns biologiska faktorer som bidrar till skillnaderna mellan vuxna). I den utsträckning dessa skillnader är kulturellt skapade är det dock inte så enkelt som att ett mer jämställt samhälle har mindre skillnader i detta avseende. Vi behöver dock många fler studier på detta för att komma närmare sanningen.
Postat i Beteendeekonomi, Metod | 6 kommentarer »
2010-08-23 av Jonas Vlachos
I traditionella nationalekonomiska modeller är det relativa priser som spelar roll för hur människor fattar sina beslut. Att locka med skatteavdrag eller att hota med bidragssänkningar är i denna modellvärld likvärdigt, liksom att böter och indragna förmåner är det. Detta är anledningen till att nationalekonomer ofta står frågande i diskussioner där man gör skillnad på piskor och morötter.
Den beteendevetenskapliga revolutionen har dock lärt oss att folk ofta beter sig på märkliga sätt. Många ser det, obegripligt nog, som värre att förlora något än att inte få något man aldrig haft. En studie (sammanfattning på Vox) av Bas van der Klaauw och Jan van Ours visar att denna typ av beteenden kan ha betydelse bland annat när man försöker få människor att gå från bidragsberoende till arbete.
Forskarna utnyttjar att personer med socialbidrag i Rotterdam mött olika typer av incitament för att ta ett jobb. En del har erbjudits bonusar om de funnit ett jobb medan andra har hotats av sänkta bidrag om de inte gjort så. Resultaten är slående: hotet om sänkta bidrag är ett betydligt effektivare sätt att få ut folk i arbete än löftet om en återanställningsbonus. Faktum är att bonusen knappt har några positiva effekter alls.
Resultaten är i linje med modeller som bygger på att jobbsökande är otåliga och därmed inte värderar de framtida effekterna av sitt arbetssökande särskilt högt. Om otåliga individer har en hög diskonteringsfaktor på kort sikt och en låg på lång sikt (sk hyperbolisk diskontering, en standardingrediens i den beteendevetenskapliga verktygslådan) så kommer de att leta mindre efter jobb än de mer tålmodiga. Detta är också precis vad man finner i data.
Även om ska inte ska dra för stora växlar på en enskild studie så tyder resultaten på att gradvisa bidragssänkningar kan vara effektivare än, exempelvis, ett förvärvsavdrag när det gäller att få ut folk i arbete. Mer allmänt kan man konstatera att ökad psykologisk realism i de nationalekonomiska modellerna inte nödvändigtvis leder till mindre hårdhänta åtgärdsförslag.
Snart kanske det är den politiska vänstern som längtansfullt talar om traditionell neoklassisk nationalekonomi.
Postat i Arbetsmarknad, Beteendeekonomi | 41 kommentarer »
2010-08-20 av Robert Östling
Vi har tidigare här på Ekonomistas diskuterat hur moraliskt det egentligen är att äta ekologisk mat. Oavsett hur det är med den saken, visar två nya psykologiska studier att konsumtion av miljömärkta/ekologiska varor riskerar att göra oss både elaka och tjocka.
I den första studien som publicerats i Psychological Science fick experimentdeltagarna välja att köpa varor i en av två nätaffärer där andelen miljömärkta varor varierade. Det visade sig att de som handlade i affären med mer miljömärkta varor var mindre generösa i ett efterföljande diktatorspel (där de väljer hur en summa ska fördelas mellan dem själva och en anonym motpart). I ett annat liknande experiment visades att de som handlade miljövänligt hade större benägenhet att ljuga och att stjäla pengar.
Den här sortens beteende kallas ”moral licensing”. Att agera moraliskt vid ett tillfälle blir en ursäkt för att agera mindre moraliskt vid nästa tillfälle. Men detta är väl egentligen ganska naturligt? Om ”moraliskt handlande” är en begränsad personlig resurs måste vi ju hushålla med den som med allt annat (se till exempel tidigare inlägg om självkontroll och moral). Det förefaller dock vara en vanlig uppfattning att det är moraliskt förkastligt att resonera så. Den våldtäktsdömde feministen Kapten Klänning och de katolska präster som förgripit sig på småpojkar verkar i mångas ögon framstå som extra onda eftersom de varit moraliska föredömen på andra områden (även om jag som ateist har svårt att se prästyrket som särskilt moraliskt upphöjt).
Jag har länge misstänkt att moraliskt beteende även kan fungera som ursäkt för att göra mindre av andra saker som vi tycker att vi ”bör” göra mer men som inte har en moralisk dimension, såsom att äta nyttigare, läsa fler djupsinniga böcker och träna mer. En ny studie som nyligen publicerades i Judgement and Decision Making visar också detta.
I ett experiment fick deltagarna ta ställning till huruvida en fiktiv person, Susan, skulle kunna hoppa över att springa efter en middag som beskrivits i detalj för deltagarna. För en del nämndes att desserten var ekologisk och dessa deltagare tyckte i större utsträckning att Susan kunde hoppa över träningen. Faktum är att lika många tyckte det var okej att hon hoppade över träningen efter den ekologiska desserten som de i en extra kontrollgrupp som fått informationen att hon inte ätit någon dessert alls. Att äta ekologiskt kan alltså fungera som en ursäkt för att inte träna.
Postat i Beteendeekonomi, Kuriosa, Miljö | 7 kommentarer »
