Fick Antonia regeringen att ändra sig?
Ett av vårens mest kritiserade regeringsbeslut var totalstoppet för rörlig ersättning i AP-fonderna som presenterades den 20 april 2009. Näringslivets tungviktare, bl a Urban Bäckström och Antonia Ax:on Johnsson, anklagade regeringen för politisk styrning av AP-fonderna i strid mot AP-fondslagen som ger AP-fonderna stor självständighet gentemot regeringen (2000:192). Frederik Federley KU-anmälde även regeringen på samma grund. Även Ekonomistas-Jonas var kritisk.
Men nu verkar regeringen och ansvariga statrsrådet Mats Odell ha backat i det tysta. I sin stora utvärdering av AP-fonderna från den 20 maj 2009 smyger nämligen regeringen in en reträtt från sin skrivelse i april och AP-fonderna uppmanas följa lagen, dvs besluta självständigt om sin egen verksamhet, istället för skrivelsen. Så här skriver man:
Riktlinjerna inkräktar inte på pensionsöverenskommelsen, som ligger fast. Det övergripande målet är och förblir hög långsiktig avkastning. AP-fonderna ska inte ta näringspolitiska eller ekonomisk-politiska hänsyn. Regeringen har inte heller någon avsikt att detaljstyra fonderna. (Skr 2008/09:132, s 79)
Lite längre ned i skrivelsen blir regeringen än mer explicit:
Riktlinjerna riktar sig till AP-fondernas styrelser som har att inom ramen för de mål för placeringsverksamheten som lagstiftningen anger omsätta riktlinjerna på ett ansvarsfullt sätt. I riktlinjerna uttalas vidare bl.a. att AP-fonderna ”i dialog med övriga ägare” ”bör” ”verka för att riktlinjerna tillämpas så långt som möjligt” också i de företag som AP-fonderna äger. Formuleringarna klargör att fondernas styrelser har det nödvändiga utrymmet att göra egna avvägningar. (Skr 2008/09:132, s 79, min kursivering)
I sina riktlinjer från 20 april ville regeringen kapitalisera på den opinonsvind mot bonusar som ven i Sverige under våren. Beslutet var dock överilat eftersom det stod i strid med den självständighet som AP-fondslagen stipulerar. I skrivelsen från 20 maj har dock Mats Odell lyckats med konstycket att retirera från riktlinjerna (dvs att uppmana AP-fonderna att följa lagen och inte riktlinjerna) utan att offentligt ta avstånd från dem. Man kan nästan höra viskningen från Mats till Antonia och Urban: “Striden är slut, andas ut, njut!”.
Hat tip: OE
Postat i Makro, Offentlig sektor | Taggad AP-fonderna, Bonus | 4 kommentarer »
Magplask eller svanhopp för Riksbanken?
Vi är mitt inne i en av efterkrigstidens värsta finanskriser och lågkonjunkturer. Industriproduktionen rasar, exporten likaså. Snart kommer folk förlora jobben, även de som är anställda inom tjänstesektorn (dvs i Stockholm). Och återhämtningen dröjer är de flesta eniga om.
Trots detta har stockholmsbörsen gått upp över 20% sedan årsskiftet. Även bostadspriserna har stigit kraftigt – mitt under djupaste lågkonjunktur.
Sannolikt är det Riksbankens låga ränta som “dopat” priserna. Åtminstone är detta vice riksbankschefen Barbro Wickman-Paraks beskrivning från ett anförande den 17 juni i år:
Man skulle nästan kunna säga att bostadspriserna just nu är lite dopade av de låga räntorna men när varslen börjar omvandlas till faktiska uppsägningar kommer efterfrågan på bostäder att avta vilket bör få konsekvenser för prisbildningen
Som Ekonomistas och andra ekonomer och t o m fd riksbankschefer varnat för kan denna forcerade lågräntepolitik få allvarliga konsekvenser. När bubblor spricker skapas nya kreditförluster och i förlängningen leder detta till konkurser för såväl företag som privatpersoner.
Roger Svensson, nationalekonom och min kollega på IFN, påpekade allvaret på SvD Brännpunkt:
Varken FED, ECB, Riksbanken eller andra europeiska centralbanker har några erfarenheter av att hålla så låga räntenivåer som man gör idag. Detta kan liknas vid ett gigantiskt experiment. Men det är allt for höga insatser och förlustrisker for att man ska kunna rekommendera att ett sådant experiment genomförs. Tänk er att ni ska ut på en flygtur. Piloten har läst mycket teori, men aldrig tagit några flygtimmar. Skulle ni följa med?
Postat i Makro | Taggad Riksbanken, Styrränta | 5 kommentarer »
Daniel har tidigare här på Ekonomistas berättat om studier som visar att individer påverkar tidpunkten för sin död för att minimera skatter. Men det är inte bara det datum då r vi lämnar jorden som verkar styras av ekonomiska incitament, utan även det datum när vi anländer. Detta visar på ett övertygande sätt Joshua S Gans och Andrew Leigh i en artikel som är forthcoming i Journal of Public Economics.
I artikeln med det fyndiga namnet “Born on the first of July: An (un)natural experiment in birth timing” undersöker de vilken effekt en baby-bonus på $3000 hade på australiensiksa kvinnors barnafödande. Bonusen annonserades sju veckor innan den skulle börja gälla och innebar att föräldrar till barn som föddes den 1 Juli och senare fick denna bonus. Gans och Leigh visar att denna bonus hade effekter på när barnen föddes. I figuren nedan ses hur antalet födslar varierar över dagar. Det finns en tydlig peak direkt efter första juli, vilket tyder på att föräldrar valde att senarelägga sina födslar för att få ta del av barnbonusen. Detta förhållande håller även om man kontrollerar för års-, dag-på-året- och veckodagseffekter (nedre panelen). Estimeringar visar att över 1000 födslar sköts upp pga Baby-bonusen.
Närmare studier av data visar att det framför allt var planerade kejsarsnitt och igångsatta födslar. Det är också så att barn som fötts efter 1:a juli verkar väga mer än barn födda veckan innan bonusen började gälla. Dessa resultat tyder på att det inte bara handlar om att man kommit överens med sjukhuspersonalen att vänta med att rapportera in födslar som ägt rum “för tidigt” för att berättiga till bonusen.
Postat i Välfärd | Taggad baby-bonus, ekonomiska incitament | 2 kommentarer »
Jag har tidigare på Ekonomistas (t.ex. här och här) efterlyst fler studier som undersöker effekterna av kommunal barnomsorg på barns välfärd och framtida utveckling. Bristen på trovärdiga studier beror förmodligen på en metodologisk knivighet; det är inte slumpen som avgör vilka barn som går i förskolan utan det är sannolikt så att dessa barn skiljer sig från barn som i stället vistas hemma hos sina föräldrar. Dessa skillnader kommer dessutom förmodligen också att ha en direkt effekt på barnens välfärd. Det är helt enkelt klurigt att skilja på korrelation och orsakssamband.
I en ny studie som kom ut på IFAU förra veckan angriper Qian Liu och Oskar Nordström Skans detta metodologiska problem ur en annan vinkel. I slutet av 1980-talet förlängdes föräldrars betalda ledighet från 360 till 450 dagar. Detta innebar att tidpunkten för när barnet skrevs in i den kommunala barnomsorgen försköts för barn födda efter ett visst datum då reformen började gälla. Génom att utnyttja denna variation kan forskarna fastställa effekten på barnens framtida skolresultat av den förlängda tiden hemma med föräldern och alltså i förlängningen effekten av tidig barnomsorg. Med tanke på att många forskare, däribland Jim Heckman, pekar på betydelsen av tidig utbildning kan denna senareläggning av förskoleinträdet tänkas ha stor betydelse, framför allt för barn från sämre miljöer.
Liu och Skans finner i sin studie att den förlängda föräldraledigheten inte verkar ha påverkat hur barnen i genomsnitt klarar skolan i årskurs nio. Däremot finner de en ** viss föbättring för barn till högutbildade mödrar av den förlängda föräldraledigheten och en tendens till en försämring till barn till lågutbildade mödrar** . Det verkar alltså som om den kommunala barnomsorgen tenderar att jämna ut skillnader mellan barn med olika förutsättningar.
Vad ska man då dra för lärdom av detta? Min tolkning av resultaten är att det är viktigt att se till att förskolepersonalen är välutbildad och att barn från utsatta miljöer (med detta inte sagt att ett barn till en lågutbildad moder per automatik är utsatt) får ta del av den allmänna förskolan. Naturligtvis ska man aldrig bygga policy på en enstaka studie, men riktningen på studiens resultat påminner t.ex. om de resultat som de två forskarna Nabanita Datta Gupta och Marianne Simonsen finner i en studie av effekter av barnomsorg på danska barn, som även de inte finner några effekter på genomsnittet, men negativa effekter på pojkar till lågutbildade mödrar av att vara på familjedaghem (där personalen i stor utsträckning saknar pedagogisk utbildning) än i den kommunala förskolan.
** reviderat 12.40
Postat i Metod, Offentlig sektor, Utbildning och forskning | 8 kommentarer »
Liknelserna duggade tätt idag när Per Borg vid ett seminarium presenterade den första rapporten till den återuppståndna ESO. Bo Könberg, som var en av tre inbjudna kommentatorer, anklagade Per Borg för att ha bevisat att humlan inte kan flyga, medan Per Borg svarade med att likna Könberg vid en man som halvvägs i fallet ner från en skyskrapa konstaterar att hittills har allt gått bra.
Vad ligger då bakom dessa liknelser? I rapporten Den långsiktiga finansieringen – välfärdspolitikens klimatfråga, liksom idag på DN Debatt argumenterar Per Borg för att att den stora utmaningen för den framtida offentliga sektorna inte alls är den förändrade ålderssammansättningen med en allt mindre andel i förvärvsaktiv ålder. Det som ställer till de största problemen är i stället att vi i och med en stigande levnadsnivå också kommer att höja våra krav på de välfärdstjänster som det offentliga tillhandahåller. Samtidigt är välfärdstjänster personalintensiva, vilket innebär att kostnaderna för dessa per automatik stiger med BNP-tillväxten om lönerna inom den offentliga sektorn inte ska halka efter realt. Detta problem är känt som Baumols sjuka. Lösningen på detta problem, hävdar Borg, måste vara att vi i större utsträckning kommer att behöva förlita oss på utökat privat finansierande av välfärdstjänster.
Bo Könberg å sin sida hävdar att den finns gott om utrymme för effektivitetstillväxt inom offentlig sektor, vilket han exemplifierar med att dagens sjukvård är avsevärt mycket bättre än den på 80-talet, trots att kostnaderna inte stigit i motsvarande grad. Alltså, ingen anledning till oro.
De övriga två kommentatorerna, Irene Wennemo från LO och Maria Rankka från TIMBRO har, föga förvånande, diamentralt olika uppfattningar; medan Wennemo absolut inte vill se att viktig vård och omsorg finansieras privat välkomnar Rankka Borgs utredning och utläser till och med i Borgs budskap att det är dags att skrota välfärdsstaten.
Vem har då rätt? Ja, det får naturligtvis framtiden utvisa. Men med tanke på de potentiella svårigheterna som välfärdsstatens framtida finansiering står inför så skulle åtminstone jag vilja ha ett tyngre argument än att “det har gått bra tidigare” innan jag slappnar av och låter frågan bero.
Postat i Offentlig sektor, Välfärd | 13 kommentarer »
2009-06-18 av Robert Östling
Finanskrisen 
har inneburit att incitamentslöner har kritiserats hårt. Huvudproblemet med incitamentslöner är att det beteende man vill uppmuntra ofta kan vara svårt att mäta och kvantifiera (mer om detta och mycket annat i rapporten Daniel skrev om igår). Ett mer grundläggande problem med incitamentslöner är dock att incitament inte nödvändigtvis leder till bättre prestation ens i den dimension man faktiskt belönar.
För det första är det inte säkert att högre materiella incitament leder till starkare motivation eftersom inre motivation kan trängas undan. Om jag brukar hjälpa en granne att handla kan jag bli mindre benägen att hjälpa honom om han börjar betala mig en liten slant för besväret. En svensk studie som publicerades förra året visade till exempel att färre donerade blod när de fick 50 kronor än ingenting alls.
För det andra är det inte säkert att starkare motivation leder till högre prestation. Det kan finnas flera orsaker till detta, men en är att högre anspänning kan få oss att prestera sämre. I en studie som publicerades i förra numret av Review of Economic Studies visades just detta. Forskarna gjorde experiment i Indien där incitamenten kan göras rejält höga utan att ruinera forskningsbudgeten. De visade sig att de allra högsta incitamenten ledde till sämre prestation i ett antal minnes-, motorik- och koncentrationsövningar (bland annat i det välbekanta labyrintspelet på bilden ovan).
Det är förstås svårt att dra några allmänna slutsatser baserat på den här studien och det är knappast spiken i kistan för incitamentslöner. Däremot visar studien att det i vissa sammanhang kan finnas en risk att alltför höga ersättningar leder till sämre prestation.
Postat i Beteendeekonomi, Företagande | 22 kommentarer »
2009-06-18 av Martin Flodén
På DN Debatt ger jag idag förslag på reformer av arbetslöshetsförsäkringen tillsammans med Lars Calmfors och Erik Höglin. Vi har tre huvudsakliga förslag: (i) gör ersättningen konjunkturberoende så att den blir mer generös i en lågkonjunktur och mindre generös i goda tider; (ii) gör finansieringen konjunkturberoende så att statens andel av finansieringen blir större när arbetslösheten stiger (då kan den genomsnittliga a-kasseavgiften hållas konstant över konjunkturcykeln); och (iii) gör försäkringen obligatorisk och statligt administrerad.
Det mesta av detta har jag och andra redan skrivit om här på Ekonomistas. Se mitt tidigare inlägg om Finanspolitiska rådets rapport, Torbjörn Beckers inlägg om konjunkturberoende a-kassa, och Jonas Vlachos inlägg om obligatorisk och statligt administrerad a-kassa.
Postat i Arbetsmarknad, Makro | Leave a Comment »
I finanskrisens kölvatten har debattens vågor om rörliga ersättningar i näringslivet gått höga. Kulmen nåddes i våras när näringsdepartementet stoppade alla möjligheter till rörlig ersättning och bonus för ledningarna i statliga företag, vilket i en debattartikel i DN motiverades med att “bonuskulturen” bidragit till finanskrisen.
Men vad vet vi egentligen om incitamentslönernas betydelse för näringslivets utveckling? Inte särskilt mycket, om man ska utgå från hur lite forskning som informerat den svenska debatten i ämnet.
Av den anledningen släpper Institutet för Näringslivsforskning (IFN) idag en ny policyrapport: Rörlig ersättning till vd – vad säger forskningen?, skriven av Joakim Bång, doktorand i finansiell ekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, och yours truly. I rapporten sammanfattar vi teorier om incitamentsprogram till vd, deras funktion och syfte samt vad vi empiriskt vet om deras effekter. Vi dristar oss därefter till att presentera sex rekommendationer till hur vd bör ersättas:
- Den fasta lönen är en central motivationskälla
- Olika incitamentsprogram passar olika företag
- Långsiktigheten bör stärkas i incitamentsprogrammen
- Yttre faktorers inverkan bör rensas ut
- Bokföringsmått är relativt lättmanipulerade (och bör undvikas som grund för bonus)
- Transparensen i incitamentsprogrammen bör vara hög
Postat i Finans, Företagande | Taggad Bonus, Incitamentslön | 12 kommentarer »
2009-06-16 av Martin Flodén
Den internationella valutafonden (IMF) har i dagarna gett synpunkter på Sveriges och USAs ekonomiska politik. Trots att båda länderna får beröm för sin förda politik är IMFs synpunkter för de respektive länderna anmärkningsvärt olika. Den svenska regeringen varnas för att föra en mer expansiv politik (även om IMF verkar mena att utgiftstaket ska förses med en undantagsklausul). Om USA skriver de:
Macroeconomic policies are providing welcome support to demand. The fiscal stimulus—well targeted, timely, diversified, and sizeable—is projected to boost annual GDP growth by 1 percent in 2009 and ¼ percent in 2010. [...] If necessary, additional fiscal stimulus could also be considered, focused on fast-acting measures, although this would need to be complemented by a concomitantly stronger medium-term adjustment.
Då ska man betänka att IMF i sina senaste prognoser är mer pessimistiska om konjunkturutvecklingen i Sverige än i USA och att de väntar ett budgetunderskott på 3 procent av BNP för den offentliga sektorn i Sverige i år jämfört med 13,6 procent i USA. Rensat för konjunktureffekter väntas Sverige få ett budgetöverskott på 0,2 procent av BNP jämfört med ett underskott på 6 procent i USA.
Min uppfattning, liksom IMFs och regeringens, är att de automatiska stabilisatorerna måste få verka fritt i den svenska ekonomin. För att möjliggöra den automatiken hade förmodligen kommunernas ekonomi behövt förstärkas av större statsbidrag i år (se mitt tidigare inlägg om detta). Men skillnaden mot den nu förda finanspolitiken är relativt liten. Däremot tycker jag att man bör oroas över de stora underskotten i de amerikanska offentliga finanserna. Jag har svårt att förstå hur IMF kan se ett utrymme för ytterligare finanspolitiska insatser där.
Postat i Makro | 2 kommentarer »
2009-06-16 av Martin Flodén
I ett tidigare inlägg skrev jag om Finanspolitiska rådets synpunkter på inträdet på arbetsmarknaden. Turen har nu kommit till utträdet från arbetsmarknaden.
Vi menar att det är naturligt att vi går i pension senare i takt med att vi lever längre. Denna ståndpunkt möter ofta motstånd. Varför kan vi inte utnyttja en del av vårt stigande välstånd till att arbeta mindre? Visst kan vi det, men det måste då bli till priset av en mindre generös välfärdsstat. Vi kan inte upprätthålla nivån på pensioner och offentlig service relativt den allmänna lönenivån om en allt mindre andel av befolkningen arbetar.
Genomsnittlig ålder för utträde från arbetsmarknaden
Med det nya pensionssystemet ges möjlighet att ta ut pension från 61 års ålder. Systemet är aktuariskt rättvist såtillvida att den förväntade totala pensionsutbetalningen är oberoende av vilken ålder vi väljer att gå i pension vid. Den som tar ut tidig pension får alltså en lägre pension per månad än den som tar ut pension senare. De ekonomiska incitamenten att arbeta efter 61 års ålder är nu ganska starka, och det finns vissa tendenser till att den faktiska pensionsåldern har börjat stiga efter att det nya pensionssystemet började fasas in (se figur).
Men det finns begränsningar på vad det nya pensionssystemet kan åstadkomma. Särskilt problematiskt är att systemet bygger på tre fasta åldersgränser: 61 år är den tidigaste tillåtna pensionsåldern, vid 65 års ålder försvinner rätten till socialförsäkringar så att den som blir arbetslös eller sjuk förväntas gå i pension, och vid 67 års ålder försvinner anställningsskyddet. Vi menar att dessa tre åldersgränser bör indexeras till den förväntade livslängden. I takt med att vi väntas leva längre bör alltså dessa åldrar höjas.
Notera dock att vårt förslag inte är särskilt dramatiskt, och att det behåller den flexibilitet i valet av pensionsålder som ges av vårt nya pensionssystem. I Danmark har man valt en mycket striktare modell genom att pensionsåldern indexeras så att den förväntade återstående livslängden i framtiden ska vara 19,5 år när man går i pension.
För den som vill läsa mer om arbetsmarknaden för de äldre finns en massa data och information om regler och institutioner i Gabriella Sjögren Lindquist och Eskil Wadensjös underlagsrapport till Finanspolitiska rådet (rapport, oh-bilder). De har också ett antal förslag på regelförändringar utöver vad vi föreslagit i Finanspolitiska rådets rapport.
Postat i Makro, Offentlig sektor | 12 kommentarer »
