Idag skriver jag i Expressen om brister i den svenska arvsrätten och särskilt laglottsbestämmelserna som förhindrar oss att testamentera all kvarlåtenskap till välgörenhet. Ekonomistas läsare känner igen artikeln från mitt inlägg om detta och min tidigare uppmaning till riktigt rika. Något som jag inte nämner i artikeln är att den svenska adeln har haft möjlighet att komma runt laglottsbestämmelserna (och även den nu avskaffade arvsskatten?) genom fideikomiss, vilket Björn af Kleen skriver om i den nyutkomna boken Jorden de ärvde (se recensionerna i Expressen, DN, SvD, Sydsvenskan). Detta belyser också en tänkbar invändning till mitt förslag om en friare arvsrätt — friheten skulle kunna användas till att exempelvis endast låta förstfödde sonen ärva. Detta framstår förstås som både omodernt och ytterst orättvist, men man får inte glömma bort att det är samma orättvisa slump som avgör huruvida man är förstfödd son och som avgör huruvida man föds som Svensson eller Gyllenkrok.
På senare tid har varningarna för att Riksbankens lågräntepolitik bidrar till en bostadsbubbla duggat allt tätare. Många som framför denna oro menar att Riksbanken för att motverka bubblor måste börja höja reporäntan redan nu, eller åtminstone tidigare än de nu planerar.1
Andra, bl a Riksbanken, menar att reporäntan är ett trubbigt instrument för att påverka bopriserna, och att olika regleringar eller finanspolitiska åtgärder är mer lämpliga. Bland förslagen nämns då ändrade kapitaltäckningskrav för bankerna, höjd fastighetsskatt, höjd stämpelskatt, och minskade möjligheter till ränteavdrag, kanske i kombination med ändrad skatt på kapitalinkomster.2
Jag är skeptisk till samtliga dessa förslag. Den låga räntenivån är önskvärd för att bidra till en konjunkturåterhämtning, och det skulle vara olyckligt om utvecklingen på bostadsmarknaden förhindrar denna konjunkturpolitik. Alltså är det rimligt att liksom Riksbanken försöka se alternativa åtgärder för att motverka bobubblor. Men de förslag som nämnts är knappast lämpliga.
Bankerna verkar redan ha blivit försiktiga vid sin kreditgivning. De verkar t ex kräva att hushållen klarar av betydligt högre räntenivåer än dagens korta räntor. Nyutlåningen ger därför knappast upphov till något orimligt risktagande från bankernas sida, och högre kapitaltäckningskrav verkar därför omotiverat.
Höjd fastighets- och stämpelskatt skulle främst påverka småhuspriser, men missa bostadsrätterna. Dessutom är stämpelskatten i sig en mycket ineffektiv skatt som definitivt inte bör höjas ens tillfälligt. Även kapitalinkomstskatten verkar vara ett trubbigt instrument för att komma åt bostadspriserna. De husköpare som förvirras av de nuvarande låga räntenivåerna kanske inte heller inser effekterna av ändrad kapitalinkomstskatt. Skatten kan dessutom nog bara ändras under ett helt kalenderår, och det är förmodligen redan för sent att ändra den under 2010.
Så, finns det inga bra lösningar? Låt oss till att börja med fundera på vilket grundläggande problem vi vill lösa. Det eventuella problemet verkar vara att vissa hushåll (och kankse även bostadsrättsföreningar) inte inser att de framtida räntorna kommer att vara betydligt högre än dagens korta räntor. Förmodligen kommer de flesta hushållen att kunna betala högre räntor, men det finns en risk för att de som inte planerat för räntehöjningar kommer att tvingas strama åt sin konsumtion kraftigt och kanske även för att fallande bostadspriser ytterligare ska bromsa upp den ekonomiska återhämtningen.
Om detta är källan till vår oro för bopriserna bör vi försöka angripa problemen just där. Och då tror jag att ett tillfälligt förbud mot nyutlåning med korta räntebindningstider kan vara en lämplig lösning.3 Ett sådant förbud skulle tvinga hushållen att fokusera mer långsiktigt. Dessutom är åtgärden robust för felbedömningar av tillgångsprisernas ”korrekta” nivå. Om hushållen gör riktiga bedömningar av den framtida räntebanan (dvs om vi nu inte har en bobubbla) bör denna åtgärd inte ha någon större effekt, förutom att den innebär en inskränkning av hushållens valfrihet och dessutom kanske tvingar fram något högre genomsnittliga lånekostnader.4 I princip borde även en sådan lagstiftning kunna införas snabbt, även om jag misstänker att det i praktiken kan vara svårt att lagstifta om en fråga som denna.
Länkar: DN
—————
1) Se t ex tidigare diskussioner på Ekonomistas här, här och här. Frågan om centralbanker bör reagera på tillgångspriser diskuterades även före den nuvarande krisen, men i krisens spår har denna diskussion blivit allt livligare (Kapitel 3 i IMFs senaste World Economic Outlook ger en bra överblick).
2) Se t ex fördjupningsruta i Riksbankens Penningpolitiska rapport (oktober 2009), anförande av vice riksbankschef Lars E.O. Svensson (september 2009), samt utfrågning av Stefan Ingves i finansutskottet. Robert Boije och Hovick Shahnazarian beskrev i Penning och Valutapolitik för några år sedan hur variationer i kapitalinkomstskattesatsen kan användas i stabiliseringspolitiskt syfte, i linje med det Dagens Industris ledare 24 oktober argumenterade för.
3) Ett sådant förbud behöver nog kompletteras med en ändring av konsumentkreditlagen så att räntekompensationen vid förtida inlösen av lån blir symmetrisk (se här).
4) Det kan vara värt att påpeka att jag själv enbart har rörliga (tremånaders-) räntor och att jag i tidigare inlägg har argumenterat för att det är dyrt att binda räntan. Men förhoppningsvis skulle marknaden för långa bindningstider börja fungera lite bättre om den blev mer omfattande.
Postat i Makro | 14 kommentarer »
Det är lustigt hur förhållandet mellan den akademiska och den politiska världen ser ut. Först producerar akademikerna forskning som visar att lärare är viktiga — till och med mycket viktiga — för elevernas skolprestationer. Detta får genomslag i politiska debatten, kanske då det stämmer med de flestas fördomar, kanske då lärarfacken gillar resultaten.
Samtidigt visar forskning från flera länder att det blir allt svårare att rekrytera toppstudenter till läraryrket och en rapport från McKinsey hävdar att det går särskilt bra för eleverna i de länder där läraryrket fortfarande är populärt. Argumenten för högre lärarlöner och bättre anställningsvillkor som ska locka toppstudenter till yrket förefaller då överväldigande.
Det finns bara två problem. För det första finns ingen enkel koppling mellan att vara toppstudent och att vara en bra lärare. För det andra har forskningen börjat ifrågasätta de gamla uppskattningarna av hur viktiga lärare egentligen är. En studie visar att lärarnas påverkan på eleverna inte verkar hålla i sig särskilt länge, en annan att man med gängse tillvägagångssätt kan visa att lärare som eleverna ännu inte haft har stort inflytande på deras resultat. Vilket ju tyder på vissa metodproblem.
Vad man lär sig av detta är väl främst att det ibland är väldigt skönt att vara akademiker och inte behöva ta ansvar för faktiska beslut. Dessutom får man viss förståelse för att politiker kan se forskarnas mantra om behovet av mer forskning som en aning frustrerande.
Postat i Metod, Utbildning och forskning | 17 kommentarer »
En av de ständigt återkommande frågorna in ekonomisk forskning gäller sanbandet mellan ekonomisk utveckling och ojämlikhet. Gynnas flertalet av att ekonomin växer eller går vinsterna enbart till ett fåtal? Eller, som president John F Kennedy uttryckte det, lyfter tidvattnet alla båtar?
Idag (5/11-09, kl 16:15) försvarar jag min avhandling i ekonomisk historia vid Lunds universitet (avhandlingen i fulltext här). Opponent är Leandro Prados de la Escosura. Boken består av sju kapitel som på olika sätt belyser sambandet mellan utveckling och ojämlikhet. Fokus ligger på toppen av inkomst- och förmögenhetsfördelningarna dels eftersom toppen är viktig i sig men dels för att vi har mest historisk information om toppens ekonomiska status vilket möjliggör historiska jämförelser.
Avhandlingens första kapitel innehåller en sammanfattande analys av avhandlingens studier. Därefter följer fyra kapitel (skrivna med Jesper Roine (samtliga), Henry Ohlsson (kap. 4) och Jonas Vlachos (kap. 5)) redogör för de breda penseldragen i inkomst- och förmögenhetsfördelningens utveckling från 1800-talet till idag i Sverige och andra västländer. Ett huvudresultat är att det förindustriella samhället var relativt ojämlikt men att 1900-talet kom med en markant utjämning av medborgarnas ekonomiska status, en utveckling som är gemensam för alla västländer. Intressant nog var det dock inte industrialiseringen i sig, åtminstone inte under dess inledande skeden, som stod sammanpressningen. Istället förefaller makroekonomiska chocker som påverkade kapitalkoncentrationen i toppen tillsammans med utbildningssystemets utbyggnad, en alltmer progressiv inkomstbeskattning och ökat privat husägande vara de viktigaste förklaringarna. Ekonomisk och finansiell tillväxt gynnar förvisso flertalet, men toppen ännu mer. Tidvattnet lyfter alltså alla båtar – men vissa mer än andra.
I det sjätte kapitlet (av mig, Jesper Roine och Anders Björklund) analyseras den intergenerationella rörligheten i toppen av den svenska inkomstfördelningen. Där konstateras att det är förhållandevis hög rörlighet i arbetsinkomstfördelningen medan det är nästan omöjligt att ta sig in i den yttersta toppen av totalinkomstfördelningen där särskilt stora kapitalinkomster dominerar. I avhandlingens sjunde och sista kapitel beskriver och analyserar jag de svenska aktietransaktionsskatternas (bl a ”valpskattens”) uppgång och fall under 1900-talet samt vilka ekonomisk-politiska drivkrafter som bäst förklarar detta historiska förlopp.
Nu kanske någon undrar varför jag disptuerar en andra gång (jag disputerade i nationalekonomi för sex år sedan). Förklaringen ligger i att mycket av min forskning kan klassas som ekonomisk historia – ”the US way”. Till skillnad från i Sverige är inte ekonomisk historia och nationalekonomi separata ämnen i USA. Resultatet har varit lyckat, minst sagt, inklusive nobelpristagarna Douglass North och Robert Fogel. I Sverige råder tyvärr en ganska strikt åtskillnad mellan ämnena, vilket resulterat i att min och mina medförfattares forskning hittills främst nått en nationalekonomisk läsekrets. Därför känns det särskilt motiverande att nu kunna överbrygga gapet och presentera forskningen för svenska ekonomhistoriker, till vilka den ju i hög grad riktar sig.
Postat i Utbildning och forskning, Välfärd | Taggad Ekonomisk historia, ojämlikhet | 11 kommentarer »
På den tiden då fåglar och inte svin var ursprunget till nya farliga influensor passade mina kollegor Rikard Forslid och Mathias Herzing på att analysera behovet av en statlig vaccinfabrik. Deras analys visar att en vinstmaximerande vaccinproducent med monopolmakt inte bara har incitament att ta ut för höga priser utan även att investera för lite i produktionskapacitet.
Anledningen är att en högre produktion minskar smittspridningen och därmed efterfrågan på vaccinet. Om vaccinet släpps tidigt får epidemin aldrig fotfäste vilket påverkar företagets vinster negativt. För en producent som maximerar välfärden snarare än vinsten är produktionens påverkan på smittspridningen tvärtom en anledning att investera i större produktionskapacitet.
Utfrån denna analys har Rikard i flera sammanhang argumenterat för ett byggande av en statlig vaccinfabrik. Enligt den utredning som gjorts skulle den årliga kostnaden för en sådan ligga kring 40 miljoner kronor per år. Givet det kaos som ständigt försenade leveranser av vaccinet mot svininfluensan gett upphov till förefaller det vara väl investerade pengar.
DN123456, SvD1234, SDS12345, GP12, Exp1234, AB1234
Postat i Välfärd | 38 kommentarer »
Kvacksalveri i form av homeopati, healing och liknande försvaras ofta med att de bygger på ”beprövad verksamhet” och ”har en lång historik”. Och när deras effekt inte kan påvisas byter försvararna taktik och hävdar att ”Beprövad erfarenhet säger mig att det mesta i livet inte går att evidensbasera”. Men bakgrunden till att naturmediciner lanseras är ofta krasst ekonomisk. Kvacksalvarna vill tjäna pengar och om de kan göra det genom att ljuga eller på andra sätt lura folk att köpa deras preparat så tvekar de inte.
Ett av de senaste exemplen som tydligt visar hur ekonomiska marknadskrafter förklarar en naturmedcins uppkomst är s k kolloidalt silver. Inte hört talas om det? Det ger nittontusen träffar på svenska google, över sexhundratusen på engelska google. Och inte undra på: detta är en produkt som hävdas kunna bota allt från ”våra vanligaste infektioner” till MS, psoriasis, cancer och t o m HIV.
Medicinsk revolution? Naturligtvis inte. Detta är humbug och rena falsarier, vilket klargjordes i senaste numret av Folkvett, föreningen Vetenskap & Folkbildnings tidskrift. Docenten i toxikologisk riskbedömning Christina Rudén:
I motsats till vad som hävdats är silver inte ett ämne som kroppen behöver. Silver förekommer inte naturligt i människors vävnader och det finns inte några vetenskapliga bevis för att silver i någon dos skulle vara nyttigt för oss. Det är alltså en direkt osanning att påstå att silver är viktigt för vårt immunförsvar. Inte heller kan silver på något annat sätt lindra eller bota vanliga virusinfektioner som förkylningar.
Vad förklarar då att någon kom på den vilda idén att lansera metallen silver som hälsomedel? Rudéns hypotes landar i hederliga marknadskrafter: en vikande industriell efterfågan på silver som drev fram ett sökande av nya marknader. Till exempel användes tidigare stora mängder silver vid fotoframkallning, något som nästan helt försvunnit i takt med att digitalfotografering blivit allt vanligare. Enligt wikipedia lanserades det kollodiala silvret i början av 1990-talet. Världsmarknadspriset på silver hade då sjunkit flera åt, vilket alltså stöder Rudéns förklaring (även om priset på senare tid stigit kraftigt).
Kanske vore detta ett lovande tvärvetenskapligt projekt där naturvetare och nationalekonomer förklarar kvacksalveriets uppgång (och fall?).
Postat i Kuriosa | Taggad Folkvett, Homeopati, Humbug, Kolloidalt silver | 5 kommentarer »
Igår tilldelades DNs Maria Crofts Sjunde AP-fondens Journalistpris för 2009. Hon får priset för ”sina många privatekonomiskt inriktade artiklar med speciell inriktning på frågor som berör de väldigt mångas sparande”.
Att skapa intresse för till exempel pensionssparande är förstås viktigt men just på detta område tycker jag också att det finns en del problem i sådant som Maria Crofts skrivit. För några veckor sedan publicerade hon en artikel där vi alla uppmanades att vara mer aktiva i våra pensionsval. I ljuset av den forskning som finns på området så var argumenten minst sagt tveksamma. Bland annat påstods att ”möjligheten att få ett rejält tillskott i kassan är mycket större för den som engagerar sig” och att det för att få högre avkastning än i ickevalsalternativet ”krävs ett visst mått av intresse”.
Vad jag vet så finns inga studier som visar att de som ”engagerat sig” får en högre avkastning. Det finns däremot flera exempel på motsatsen (till exempel figurerar just det svenska PPM valet som problematiskt exempel i boken Nudge som Robert skrivit om här). Vad gäller frågan om vad som krävs för att få en bättre avkastning än ett väl konstruerat ickevalsalternativ så är det nog ingen överdrift att påstå att forskningen skulle svara ”mycket mer än ‘ett visst mått av engagemang’” (och väldigt många skulle svara ”det går inte överhuvudtaget”). Några referenser till denna forskning finns i ett inlägg jag skrev för några veckor sedan som du hittar här.
Jag kan bara hoppas att mer av denna forskning kommer figurera i Maria Crofts fortsatta skrivande och jag kan inte tänka mig annat än att detta också är vad Sjunde AP-fonden skulle vilja präglade ekonomijournalistiken.
Postat i Finans, Utbildning och forskning, Välfärd | Taggad ekonomijournalistik, Pensioner, pensionssparande | 8 kommentarer »
Blir nationalekonomer alltmer narcissistiska?
Två av höstens Ekonomistas-teman har varit att statsvetaren Elinor Ostrom fick årets ekonomipris och att utbildningen av nationalekonomer kritiserats i finanskrisens spår. Priset till Ostrom signalerade en vetenskaplig vidsyn, men den verkar inte vara allenarådande.
I ett utskick från Geoff Hodgson, ekonomiprofessor vid Hertfordshire-universitetet, återges kommentarer till årets ekonomipris som skrivits av forskarstuderande i olika länder på den välkända ekonomiryktessidan Economics Job Market Rumors. När man läser några av dessa anonymt skrivna kommentarer slås man av deras aggresiva tonläge, antiintellektualism och högdragenhet. Några exempel:
- Nobel BULLSHIT!!!! Who the fuck are these idiots? Never heard of them … ever. What kind of bullshit is this? This year is the worst.
- A stupid Nobel pick to accompany a stupid job market this year. Our field is falling apart
- This girl seems to be a political scientist. I dont think she has published original research in any major economics journal.
- Multidisciplinary?? Other disciplines are all rubblish. Why let them conteminate our purity?
- Economics is superior. Don’t let political science conteminate us!
- The fact that most of us have not heard about her says enough about her contributions.
- This is the problem with Affirmative Action: last time a woman tried to go to the moon, the Challenger exploded 73 seconds after the launch. now, this is the end of Economics.
Men det finns undantag:
- Seriously, this is a sensible and insightful award to an original and careful researcher whose work is widely cited precisely because it is original. To those of you who have never heard of her: you might start by asking why your lazy micro teachers inflict a narrow range of material on you that typically consists of selected papers from their own back catalog, the work of their buddies and one or two classics they themselves were forced to swallow in grad school. To those of who complaining that’s she’s never published in your favorite ‘top journal’: yes, despite that shameful handicap she is one of the most cited social scientists around, by economists and non-economists alike.
- These postings really do show the narrow training of many economists. In fact, economics departments in most universities are highly isolated places in the larger world of social science. To trash a scholar as serious and insightful as Ostrom is a shame.
Nu ska man förstås inte dra förhastade slutsatser utifrån dessa fåtalet åsikter (även om vi tenderar göra precis det, vilket beteendeekonomer visat). Citaten är dock träffande i den självgodhet som finns hos vissa nationalekonomer. Visst är nationalekonomi en fantastisk samhällsvetenskap, men den är långt ifrån färdigbakad. En forskare som slutar ifrågasätta sina egna utgångspunkter och slutar vara nyfiken på andras bidrag blir i längden en dålig forskare.
Postat i Kuriosa | Taggad Elinor Ostrom, nobelpris | 12 kommentarer »
I förra veckan publicerades SuperFreakonomics, uppföljaren till Freakonomics, av ekonomen Steven Levitt och journalisten Stephen Dubner. I likhet med sin hyllade föregångare kännetecknas boken av att applicera ekonomisk teori på sätt och i sammanhang som provocerar på många plan. Kan man verkligen förstå aspekter av prostitution genom att resonera i termer av utbud och efterfrågan? Är det farligare att gå än att köra bil när man druckit för mycket? Kan lite strategiskt tänkande förklara varför självmordsbombare borde skaffa sig en livförsäkring?
Att blanda detaljer kring sexhandel med ”out-of-the-box” användande av statistik, gärna med slutsatser som är helt motsatta till vad läsaren trodde var fallet, kan onekligen vara både underhållande och lärorikt, och om det är något som går igen i många recensioner av boken så är det just att den (liksom sin föregångare) är en underhållande ögonöppnare.
Även om jag håller med om att boken är klart läsvärd och innehåller mycket intressant forskning kan jag dock inte riktigt stämma in i hyllningskören. Det känns som att balansen mellan att ha en bra story och en solid grund (och/eller ett oväntat resultat) tippat över för mycket till att ha en bra story. Resultatet att det skulle vara säkrare att köra rattfull än att gå full (med en faktor åtta per förflyttad mil) är ett talande exempel. Som t ex Ezra Klein på The Washington Post poängterar finns en rad anledningar till att man inte riktigt kan jämföra kilometrar som gåtts på fyllan med kilometrar som körts på fyllan. De är sannolikt olika i termer av hur många av dem som sker i stan (fler till fots i stan där trafiksituationen är farligare än på landet) de är olika i termer av hur full man är (sannolikt är personer mindre berusade när de ändå väljer att ta bilen) etc. Till skillnad från t ex Levitts studie av hur förändringar i abortlagstiftning på 1970-talet resulterade i minskad brottslighet 20 år senare som presenteras i Freakonomics, och där Levitt ägnar mycket tid åt att vrida och vända på fakta och förkasta alternativa förklaringar, tycks det som att Levitt och Dubner denna gång nöjer sig med att vrida på fakta så att slutsatsen blir överraskande.
Även resultaten kring hur utbud och efterfrågan på sex påverkat priserna på prostituerades tjänster lider av att vara mer än bra story än överraskande forskning. Resultatet att priset för sex (och då speciellt oralsex) sjunkit dramatiskt till följd av att utbudet av gratis sex (och då speciellt oralsex) ökat är, som David Runciman konstaterar i sin kritiska recension i The Guardian, knappast överraskande ur strikt ekonomisk synvinkel. Däremot är det förstås bara antydan att man kan läsa om detta i boken ett säkert kort för att sälja den. Som sagt, man kan förstå mycket genom att tänka på incitament.
Bra läsning? Ja! En källa för middagskonversation som överträffar det mesta som har ”economics” i titeln? Absolut! Så bra som man kunde ha hoppats? Nej, tyvärr…och då har jag inte ens nämnt klimatkapitlet som verkar vara det som retat de flesta. Följande korrespondens mellan Steve Levitt och Yoram Bauman ger en bra balanserad bild av respektive sidas argument.
Postat i Internationellt, Kuriosa, Utbildning och forskning | 8 kommentarer »
Finanspolitiska rådet (där jag är ledamot) presenterade i går en kort kommentar till regeringens budgetproposition. Vanligen presenterar vi en årlig rapport i maj, men pga lågkonjunkturen fann vi anledning att ge vissa synpunkter redan nu. Eftersom det finns ett stort tryck på att höra vad vi (särskilt rådets ordförande, Lars Calmfors) anser om den ekonomiska politiken verkar det värdefullt att klargöra vad som är rådets gemensamma uppfattning. Våra synpunkter sammanfattas bra i två artiklar i Dagens Nyheter, men jag kan inte låta bli att förundras över hur vår rapport kan ge upphov till rubrikerna Godkänd krispolitik (ledarsidan) och Budgeten sågas av Borgs expertråd (förstasidan i DN ekonomi) i en och samma tidning.
Postat i Makro | Lämna en kommentar »
Skribenter
-
Senaste inlägg
-
Senaste kommentarer
- Martin Flodén om Åtgärder mot bobubblor
- Rikard om Åtgärder mot bobubblor
- Martin Flodén om Åtgärder mot bobubblor
- Jonas Vlachos om Åtgärder mot bobubblor
- var är felet om Bygg en vaccinfabrik
- lg om Åtgärder mot bobubblor
- Patrik K om Ärvdabalken vi ärvde
- Roger om Åtgärder mot bobubblor
- lg om Ärvdabalken vi ärvde
- Thomas Jansson om Åtgärder mot bobubblor
- Mattias Woldu om Åtgärder mot bobubblor
- Pehr om Åtgärder mot bobubblor
Kategorier
- Arbetsmarknad (71)
- Beteendeekonomi (44)
- Företagande (15)
- Finans (73)
- Internationellt (65)
- Kuriosa (106)
- Makro (110)
- Metod (53)
- Miljö (17)
- Offentlig sektor (105)
- Utbildning och forskning (82)
- Välfärd (103)
Arkiv
RSS mm
