I valdebatten återkommer kraven på att ”de rika” ska betala mer i skatt. Det är dock inte alltid klart vilka som ska anses tillhöra “de rika”, på vilka grunder och vilka skattemässiga slutsatser som följer. Att reda ut det är viktigt både för att förstå utvecklingen och för att bedöma de politiska argumenten – oavsett om man vill höja eller sänka skatterna.
Till att börja med måste man skilja mellan inkomster och förmögenhet. Inkomster är flöden: lön, kapitalinkomster, pensioner och olika ersättningar under en viss period. Den vanliga “fördelningsstatistiken” baserar sig på inkomstflöden (så som de tas upp i deklarationen). Förmögenhet är i stället en stock: värdet av tillgångar vi äger – en bostad, ett sparande eller ett företag – minus våra skulder. I princip kan personer således vara “rika” antingen i termer av vilka inkomster de redovisar, eller i termer av vilka tillgångar de äger, eller förstås både i termer av inkomster och tillgångar, något som visar sig spela roll både för påståenden om hur utvecklingen sett ut och hur man ska tänka kring beskattning.
I balansen mellan inkomster och förmögenhet finner vi en av de mest dramatiska ekonomiska förändringarna under de senaste decennierna. Värdet av de privata tillgångarna har nämligen stigit mycket snabbare än summan av hushållens inkomster. Det gäller även när man tar hänsyn till att skulderna har ökat. Den ofta uppmärksammade skuldkvoten, alltså ett hushålls skulder som andel av disponibla inkomster, har ökat kraftigt men tillgångarna har totalt sett ökat ännu mer.
Utvecklingen av totala tillgångar och skulder i Sverige
Den privata nettoförmögenheten motsvarade på 1990-talet runt tre års disponibla hushållsinkomster. Under de senaste åren har den motsvarat omkring nio års inkomster. De svenska hushållen har i denna mening blivit betydligt rikare på ett sätt som inte syns i de löpande inkomsterna. Utvecklingen betyder också att ägande har blivit en viktigare del av privatekonomin, att skillnaden mellan dem som redan äger tillgångar och dem som ska köpa dem har fått större betydelse, och att arv och gåvor sannolikt kommer att spela en större roll framöver.
Den genomsnittliga utveckling döljer dock en rad detaljer av betydelse för debatten. Fördelningen av förmögenheten är speciell på många sätt. Dels är den väldigt ojämn jämfört med fördelningen av inkomster — Gini för förmögenheter är ofta i spannet 0,6-0,9, medan inkomster uppvisar en Gini mellan 0,2-0,5, beroende på land och definitioner. Dels består förmögenheten av väldigt olika tillgångsslag i olika delar av fördelningen — för de allra flesta består merparten av tillgångar av ett eget boende samt av pensionssparande, men i den yttersta toppen förändras kompositionen till att bestå av finansiella tillgångar. Detta har stor betydelse för vilka typer av inkomstflöden olika delar av fördelningen får till följd av sina tillgångar. Det egna boendet och det fonderade pensionssparandet ger inget kontinuerligt flöde av pengar. Boendet kan generera en reavinst vid försäljning men i den mån man måste köpa ett nytt boende på den marknad som gått upp är vinsten i termer av annan konsumtion som möjliggörs begränsad. Direkt ägda finansiella tillgångar genererar däremot ett flöde av inkomster i form av räntor och utdelningar och eftersom de är koncentrerade i toppen av fördelningen så är det också där dessa inkomstflöden dyker upp.
Vad har då hänt med fördelningen av tillgångarna? Till nyligen var svaret ganska vagt eftersom vi saknar sammanhållen statistik över hushållens samlade tillgångar och skulder men tack vare ett fantastiskt arbete av Daniel Waldenström och hans medförfattare Olle Hammar, Paula Roth och Felicia Stokke har vi nu så bra koll man kan ha utan ett register. Deras studie visar att fördelningen av alla tillgångar och skulder faktiskt blivit jämnare sedan slutet av 1990-talet. Det som drivit utvecklingen mot en jämnare fördelning är värdeökningen av bostadstillgångar och värdet av fonderat pensionssparande. Exkluderar man pensionssparandet så har i princip inget hänt med utvecklingen.
Kapitalets ökade betydelse syns också i inkomstfördelningen, även om den officiella statistiken som sagt bara fångar delar av den ekonomiska avkastningen på ägande. Den ökning av ojämlikheten i disponibla inkomster som syns i statistiken sedan 1990-talet drivs nästan helt av kapitalinkomster. Ökningen är kraftig om man inkluderar realiserade kapitalvinster (vilket det finns goda skäl att vara försiktig med) vilket syns på den streckade linjen i figuren nedan. Men ökningen är tydlig även när man tar bort dessa och bara ser till de rena kapitalinkomsterna. När dessa räknas bort är ökningen betydligt mindre och efter finanskrisen närmast obefintlig, den gröna linjen som är relativt platt sedan 2010 i figuren nedan. Ser man enbart till arbetsinkomster har fördelningen till och med blivit jämnare över tid – eller varit ungefär oförändrad om samtliga så kallade 3:12-inkomster räknas som arbetsinkomster (se till exempel sid 96-97 här).
Gini för disponibla inkomster med och utan kapital inkomster, 1991-2024.
Detta visar sig också ha stor betydelse för utvecklingen för olika grupper av ”rika”. Om ”de rika” definieras som den procent av arbetstagare som har de högsta arbetsinkomsterna så har denna grupps andel av inkomsterna legat tämligen still sedan början av 2000-talet. Det gäller både före och efter skatt och även när deras kapitalinkomster räknas in. Bilden nedan visar utvecklingen av tre olika inkomstandelar — arbetsinkomster, totala inkomster (inklusive kapital), och disponibla inkomster — för gruppen som består av den ”rikaste” procenten i fördelningen av arbetsinkomster. Kort och gott; ”de rika” i arbetsinkomster har inte ökat sin inkomstandel nämnvärt, inte ens när man lägger till deras eventuella arbetsinkomster.
Inkomstandelar för topp 1-gruppensorterad utifrån arbetsinkomst.
Om individer i stället rangordnas efter disponibel inkomst blir bilden en annan. Den översta procentens andel av inkomsterna har då ökat kraftigt, såväl före som efter skatt, men deras andel av de samlade arbetsinkomsterna har minskat. Uppgången i toppen beror alltså inte främst på att de högst avlönade dragit ifrån, utan på att kapitalinkomster blivit viktigare. Därutöver finns ekonomisk avkastning i form av vinster som stannar kvar i bolagen. Dessa vinster kan öka värdet av ägandet men registreras inte som personlig inkomst så länge de inte delas ut eller realiseras genom en försäljning. Det stämmer alltså att det finns en toppgrupp som ”dragit ifrån” men de har gjort det baserat på kapitalinkomster, inte arbetsinkomster (och för denna grupp har arbetsinkomster minskat i betydelse).
Inkomstandelar för topp 1-gruppen sorterad utifrån disponibel inkomst.
För skattedebatten betyder detta för det första att ”de rika” inte är en enhetlig grupp vars beskattning bör höjas med hänvisning till ökade klyftor. Personerna med de högsta arbetsinkomsterna har inte nämnvärt ökat sin inkomstandel. Visst kan man tycka att de ska betala ännu högre skatt, men man kan inte göra det med hänvisning till att ”de dragit ifrån”. För det andra är det svårt att komma ifrån att ägande och kapitalinkomster har fått en starkare ställning i förhållande till arbetsinkomster under de senaste decennierna. Det syns såväl i de registrerade kapitalinkomsterna som i den ekonomiska avkastning som inte omedelbart registreras som personlig inkomst. Oavsett om man totalt sett vill höja eller sänka skattetrycket finns därför goda skäl att se över balansen mellan beskattningen av arbete och kapital.
Att ”beskatta kapitalet” är dock inte en policy. Det kan nämligen göras på många olika sätt där vissa sätt är mer problematiska än andra. Att ”beskatta kapital” kan betyda skatt på tre tänkbara skattebaser som ofta blandas samman: innehavet av en tillgång, den löpande avkastningen och värdeökningen. Varje sätt ger upphov till olika problem (vilket alla skatter förstås gör). Ett av de starkaste argumenten mot vissa former av kapitalbeskattning gäller likviditeten. Om ett innehav eller en orealiserad värdeökning utlöser skatt uppkommer ingen automatisk inkomst att betala skatten med. En löpande fastighetsskatt måste exempelvis betalas med hushållets löpande inkomster, trots att fastigheten själv inte har genererat något motsvarande pengaflöde. Om ett företag beskattas utifrån sitt uppskattade värde kan ägaren på motsvarande sätt behöva ta ut pengar ur verksamheten eller sälja delar av sitt ägande. Detta är reella problem, med potentiellt stora negativa konsekvenser för investeringar och företagande, om skatterna utformas illa. I vissa fall är dock denna argumentation relativt svag. Exemplet med privata holdingbolag är ett sådant där det inte handlar om icke-realiserade vinster, utan om vinster som gjorts men som ligger i holdingbolaget och där de inte tas upp till skatt så länge ägaren väljer att inte ta ut pengarna utan återinvesterar dem vilket i princip möjliggör ett skattefritt sparande.
I debatten om detta blandas olika principer ihop. Det tydligaste exemplen handlar om 1) i vilken mån inkomst ska definieras som ökade konsumtionsmöjligheter, samt 2) gränsdragningen mellan privat och företag. Den första principen utgår ifrån att inkomst ska inkludera inte bara de inkomster man redovisar utan även de möjligheter till konsumtion som finns i (reala) värdeökningar av ens tillgångar; om du äger en tillgång som ökat i värde så skulle du kunna använda den värdeökningen för konsumtion och ändå ha lika stora tillgångar som i början av perioden. Värdeökningen är enligt det synsättet en inkomst den perioden. Med en sådan princip kan man motivera beskattning av värdeökningar på tillgångar oavsett om de realiseras eller inte. Men kritiker har förstås helt rätt i att det skapar stora problem med värdering och likviditet där helt orimliga situationer kan uppstå.
Den andra principen, som överlappar med den första, handlar om gränsdragningen mellan privatperson och företag. Separerandet av privat och företag är en grundsten i hur vi organiserar vårt samhälle (något som brukar understrykas i stora ord) och att företag ingår avtal, äger egna tillgångar och sparar pengar för framtida investeringar ska inte blandas ihop med den privata ekonomin. Frågan är bara hur man ska se på det när den privata ekonomin och företaget överlappar (som i fallet med privata holdingbolag) och i vilket läge man då ska betrakta en realiserad vinst som privat? Är det när en vinst realiseras i bolaget eller när bolaget delar ut pengarna. Notera att här är det inte fråga om en abstrakt värdeförändring utan faktiskt realiserade pengar men som hålls i en speciell form som gör att de inte betraktas som privata. Man kan tycka att skillnaden inte är så stor men det har stor påverkan på dels hur inkomstskillnader ser ut i statistiken, dels på vilken fördel den som kan återinvestera icke beskattade pengar har (något som poängterats av David Seim och hans medförfattare i både debatt och forskning). Deras bredare synsätt resulterar i en kraftigt regressiv beskattning i toppen av fördelningen då mycket de tycker ska betraktas som inkomst inte tas upp till beskattning. Daniel (Waldenström) argumenterar däremot för att vi bör hålla oss till dagens ordning där det som beskattas är det som tas upp i deklarationen.
Lika viktigt som det är att varna för verkligt skadliga varianter av kapitalbeskattning är det att de kapitalägare som värnar en stark riskkapitalmarknad och goda tillväxtförutsättningar direkt engagerar sig i frågan om hur beskattning av ägande och kapitalinkomster kan utformas. Alla skatter påverkar beteenden och skapar snedvridningar. Samtidigt är finansieringen av statens verksamhet nödvändig och utformningen handlar därför om att hitta en balans. Dagens svenska system innebär att marginalskatterna på höga arbetsinkomster är betydligt högre än skatten på kapitalinkomster. Samtidigt visar utvecklingen att ökningen i toppen främst finns bland personer med stora kapitalinkomster, inte bland dem med de högsta arbetsinkomsterna. Den centrala skattepolitiska frågan bör därför vara inte bara om det samlade skattetrycket ska höjas eller sänkas utan också hur skattebördan ska fördelas mellan arbete, kapitalinkomster och ägande.
Adam Smith förespråkade i Wealth of Nations följande princip för beskattning:
”The subjects of every state ought to contribute towards the support of the government, as nearly as possible, in proportion to their respective abilities; that is, in proportion to the revenue which they respectively enjoy under the protection of the state.”
Den principen kanske kan tjäna som vägledning och också påmina om att skatter inte bara är en börda utan också en förutsättning för den utveckling vi alla värnar?
Ekonomistas 
Lämna en kommentar