Är det verkligen fler egna företagare Sverige behöver?

Förra veckan skrev tre ekonomer från Svensk Näringlsiv ett inlägg på DN Debatt där de konstaterade att bara drygt fem procent av Sveriges arbetande kvinnor är företagare jämfört med 14 procent av männen. Via en undersökning av 1143 förvärvsarbetande  kvinnor konstaterar de nu att det inte är inspiration som saknas utan nästan 70 % anger  ”för mycket arbete med byråkrati och regelverk” som ett av de främsta hindrena. Slutsatsen de drar är att något konkret måste göras.

Från ett genusperspektiv kan man ställa sig två frågor: Hade svaren varit annorlunda om i stället män hade tillfrågats? och Finns det något egenvärde med att det råder en jämn könsfördelning bland egna företagare? En intressantare fråga är dock varför staten ska gå in och försöka öka andelen egna företagare. Som nationalekonom frågar man sig helt enkelt: Var finns marknadsmisslyckandet?

Idag lägger Jenny Nykvist fram avhandlingen Self-employment Entry and Survival – Evidence from Sweden vid Uppsala universitet. I denna finner hon bl a att det verkar finnas likvidetsbegränsingar som gör att individer utan egen förmögenhet inte startar eget i lika stor utsträckning som de med förmögenhet. Här skulle man alltså kunna argumentera för att staten ska gå in och hjälpa till. Frågan är bara varför staten ska ta en risk som bankerna onekligen inte är villiga att ta.  En anledning skulle vara om staten gynnas av att individer startar eget på ett sätt som inte banken gör. Detta kan ske dels genom ökade skatteintäkter och dels genom positiva externaliteter på tillväxten.

Vad gäller skatteintäkter så visar Per Engström och Bertil Holmlund i ett Working Paper från Uppsala universitet att hushåll med minst en egen företagare underrapporterar sina inkomster med 30 procent. Det verkar alltså inte som om egna företagare tycker att det är ”speciellt häftigt” att betala skatt.

Hur är det då med andra positiva externaliteter? Det pratas idag mycket om entreprenörskap och värdet av uppfinningar. Det skulle här dock vara intressant att veta hur många av de egna företagen som faktiskt medför någon revolutionerande uppfinning som för utvecklingen och Sverige framåt. Jag misstänker att det endast är en väldigt liten andel. Detta får åtminstone mig att ifrågasätta att marknadsmisslyckandet är så stort så att det motiverar de statliga ingripanden som t ex Svenskt Näringsliv anser vara nödvändiga.

Det är detaljerna som avgör

Gårdagens debatt i Uppdrag granskning om hur staten ska handskas med företag som anställer människor utan arbetstillstånd var intressant. Arbetsmarknadsminister Littorin var inne på att höja böterna, medan Erland Olausson från LO ville att de illegalt anställda skulle utdömas skadestånd (motsvarande skillnaden mellan den lön de fått och den avtalsenliga).

LO:s ståndpunkt verkar först lite underlig. Varför ska den som arbetat illegalt få kompensation för detta i efterhand? Men svaret är enkelt: Varenda illegalt anställd kommer – förr eller senare – att försöka få ut sitt innestående skadestånd. Detta vet arbetsgivaren och kommer därmed inte att anställa illegal arbetskraft. Övervakningen löser sig själv.

En parallell till bostadsmarknaden kan göras. Att den som hyr i andra hand kan dra hyresvärden inför hyresnämnden och kompenseras för ”överhyra” i efterhand har lagt en död hand över andrahandsmarknaden. De flesta hyr nu bara ut till företag som – då de har sitt rykte att tänka på – inte drar hyresvärden inför rätta.

Det finns dock vissa tveksamheter med LO:s förslag, kanske främst då att det i Sverige faktiskt inte är olagligt att betala människor mindre än avtalen. Kan man vänta sig att LO snart förespråkar lagstiftade minimilöner?

Frivilligarbete – lösningen på den demografiska utmaningen?

Att Sverige står inför en demografisk utmaning när andelen av befolkningen som är över 65 blir allt större och den s k försörjningskvoten (dvs barn, ungdomar och äldre per person i yrkesverksam ålder) därmed stiger har väl knappast undgått någon. Med dubbla jobbavdrag och diskussioner om höjd pensionsålder försöker nu Alliansen öka arbetsutbudet bland de äldre och därmed säkra såvlä personaltillgången i offentlig sektor som skatteintäkter att finansiera detta med.

Samtidiga rapporterades i gårdagens pappers-DN att hälften av pensionärerna faktiskt fortsätter jobba, men ideelt och oavlönat.  Är detta månne lösningen på Sveriges demografiska dilemma? Kan vi helt enkelt minska utbudet av offentliga tjänster för att i stället låta frivilligorganisationer sköta detta? För mig känns dock en sådan lösning som en ovälkommen tillbakagång till 1800-talets Fattigsverige, där de behövande var utlämnade till andras välvilja. Frågan är snarare om regeringen inte här kan få en ledtråd till hur man ska kunna öka arbetsutbudet bland äldre och en hint om att pengar inte är det enda argumenten i nyttofunktionen.